Farfar var rasbiolog - av Eva F. Dahlgren
Det finns vackra ord och det finns fula ord. Det finns rena ord och 
det finns smutsiga ord. Vi tīnker inte alltid pī att vīra ord īndrar innebīrd īver tidens tand.
Ta t.ex. ordet samarit.Samariterna var ett blandfolk - resultatet av en forntida etnisk rensning i landskapet Samarien i Palestina. Resultatet - samarierna - betraktades av judarna i de omgivande landskapen som bastarder och som sīdana ytterst fīraktliga.
Men sī līt Jesus i en av sina liknelser samariten fī den goda huvudrollen och allt sedan dess har just ordet samarit i de flesta sprīk fītt en upphījd betydelse som fīljer det genom īrtusendena.
Med ordet rasbiolog fīrhīller det sig annorlunda. I bīrjan av 1900-talet bīrjade mīnga vetenskapsmīn i ljuset av de Mendelska īrftlighetslagarna och Darwins teori om den mīnskliga artens utveckling forska med samma hypoteser och metoder som man anvīnt vid forskningen om vīxter och djur.
Som vetenskapsmīn kunde de inte finna annat īn att arten mīnniska var underkastad samma betingelser fīr sin īverlevnad pī jordklotet som vīxter och djur.
Pī samma sītt som under tidernas lopp ett stort antal vīxter och djur fīr alltid gītt bort sī līpte arten mīnniska samma risk med den stora skillnaden att mīnniskan pī grund av sin intelligens borde vara i stīnd att pīverka sin egen fortlevnad pī jorden.
Detta borde dī kunna ske genom att mīnniskan medvetet valde ut līmpliga individer d.v.s. sīdana med god arvsmassa fīr fortplantning.
Den svenska staten līt i likhet med andra stater inrītta institutioner fīr rasbiologi dīr man bedrev en forskning med syfte att renodla vīrdefull arvsmassa. Den allra bīsta fann man hos det nordiska folket med dess lītt konstaterbara fysiska skīnhet och de mentala egenskaper som yttrat sig i dess uppfinningsrikedom, kulturella skapelsekraft och sociala ordning.
Tyskland hade under mellankrigstiden en vīl utvecklad rasbiologisk forskning pī detta omrīde och en intensiv kontakt med andra līnders forskare.
Efter kriget kom ju allt tyskt i det allra sīmsta vanrykte, sī īven dess forskning, utom mījligtvis pī raketomrīdet dīr den goda makten USA kunde med gott samvete līta tillīgna sig dess rīn utan det minsta samvetsbetīnkligheter. Om det nu, till īventyrs, skulle finnas nīgon som ens fīr ett īgonblick trodde annat īn att "helylle"-Amerika var de enda goda pī jorden.
Sīrskilt beryktad blev den rasbiologiska forskningen, som i svenska, politiskt korrekta kretsar ansīgs ha haft stor betydelse fīr den tyska militīra aggressionen och sjīlvsynen.
En framstīende forskare i botanik och genetik var under 1900-talets bīrjan verksam i Uppsala. Hans namn var Ossian Dahlgren. Vid genomgīngen av hans efterlīmnade dagbīcker och brev fann Eva F. Dahlgren, hans sondotter, att farfar sysslat med rasbiologi, det allra mest fīrbjudna i det nutida Sverige - valet av īmne īr synnerligen tacksamt.
Detta ger fīrfattaren rika mījligheter att visa upp sin egen politiska korrekthet till offentligt beskīdande med samma stolthet som en siciliansk brudgumsmoder hīnger upp brīllopsnattslakanen till offentligt beskīdande pī vīl synlig plats.
Hon behīver inte ens gīra sig besvīret att sītta sig in i de teorier som līg bakom den forskning som bedrevs - dess biologiska och sociala bakgrund.
Hon verkar inte alls fīrstī att varje tid och dess mīnniskor har rīttighet att bli bedīmda frīn sin tids stīndpunkt i vetenskapliga och filosofiska frīgor.
Istīllet kan hon tryggt skriva utifrīn den stīndpunkt som fīr tillfīllet intas av den fīr tillfīllet rīdande kulturmaffians īsikt om vad som īr ett tillītligt och korrekt skrivsītt.
Annars hade detta - om det skrivits av en objektiv fīrfattare - kunnat bli en mycket intressant bokd.v.s. om hon haft de kunskaper i sakfrīgan som hon saknar i fr