Farfar var rasbiolog - av Eva F. Dahlgren

Det finns vackra ord och det finns fula ord. Det finns rena ord och det finns smutsiga ord. Vi tïnker inte alltid pï att vïra ord ïndrar innebïrd ïver tidens tand.

Ta t.ex. ordet samarit.Samariterna var ett blandfolk - resultatet av en forntida etnisk rensning i landskapet Samarien i Palestina. Resultatet - samarierna - betraktades av judarna i de omgivande landskapen som bastarder och som sïdana ytterst fïraktliga.
Men sï lït Jesus i en av sina liknelser samariten fï den goda huvudrollen och allt sedan dess har just ordet samarit i de flesta sprïk fïtt en upphïjd betydelse som fïljer det genom ïrtusendena.

Med ordet rasbiolog fïrhïller det sig annorlunda. I bïrjan av 1900-talet bïrjade mïnga vetenskapsmïn i ljuset av de Mendelska ïrftlighetslagarna och Darwins teori om den mïnskliga artens utveckling forska med samma hypoteser och metoder som man anvïnt vid forskningen om vïxter och djur.

Som vetenskapsmïn kunde de inte finna annat ïn att arten mïnniska var underkastad samma betingelser fïr sin ïverlevnad pï jordklotet som vïxter och djur.
Pï samma sïtt som under tidernas lopp ett stort antal vïxter och djur fïr alltid gïtt bort sï lïpte arten mïnniska samma risk med den stora skillnaden att mïnniskan pï grund av sin intelligens borde vara i stïnd att pïverka sin egen fortlevnad pï jorden.
Detta borde dï kunna ske genom att mïnniskan medvetet valde ut lïmpliga individer d.v.s. sïdana med god arvsmassa fïr fortplantning.

Den svenska staten lït i likhet med andra stater inrïtta institutioner fïr rasbiologi dïr man bedrev en forskning med syfte att renodla vïrdefull arvsmassa. Den allra bïsta fann man hos det nordiska folket med dess lïtt konstaterbara fysiska skïnhet och de mentala egenskaper som yttrat sig i dess uppfinningsrikedom, kulturella skapelsekraft och sociala ordning.

Tyskland hade under mellankrigstiden en vïl utvecklad rasbiologisk forskning pï detta omrïde och en intensiv kontakt med andra lïnders forskare.
Efter kriget kom ju allt tyskt i det allra sïmsta vanrykte, sï ïven dess forskning, utom mïjligtvis pï raketomrïdet dïr den goda makten USA kunde med gott samvete lïta tillïgna sig dess rïn utan det minsta samvetsbetïnkligheter. Om det nu, till ïventyrs, skulle finnas nïgon som ens fïr ett ïgonblick trodde annat ïn att "helylle"-Amerika var de enda goda pï jorden.
Sïrskilt beryktad blev den rasbiologiska forskningen, som i svenska, politiskt korrekta kretsar ansïgs ha haft stor betydelse fïr den tyska militïra aggressionen och sjïlvsynen.

En framstïende forskare i botanik och genetik var under 1900-talets bïrjan verksam i Uppsala. Hans namn var Ossian Dahlgren. Vid genomgïngen av hans efterlïmnade dagbïcker och brev fann Eva F. Dahlgren, hans sondotter, att farfar sysslat med rasbiologi, det allra mest fïrbjudna i det nutida Sverige - valet av ïmne ïr synnerligen tacksamt.
Detta ger fïrfattaren rika mïjligheter att visa upp sin egen politiska korrekthet till offentligt beskïdande med samma stolthet som en siciliansk brudgumsmoder hïnger upp brïllopsnattslakanen till offentligt beskïdande pï vïl synlig plats.
Hon behïver inte ens gïra sig besvïret att sïtta sig in i de teorier som lïg bakom den forskning som bedrevs - dess biologiska och sociala bakgrund.
Hon verkar inte alls fïrstï att varje tid och dess mïnniskor har rïttighet att bli bedïmda frïn sin tids stïndpunkt i vetenskapliga och filosofiska frïgor.

Istïllet kan hon tryggt skriva utifrïn den stïndpunkt som fïr tillfïllet intas av den fïr tillfïllet rïdande kulturmaffians ïsikt om vad som ïr ett tillïtligt och korrekt skrivsïtt.
Annars hade detta - om det skrivits av en objektiv fïrfattare - kunnat bli en mycket intressant bokd.v.s. om hon haft de kunskaper i sakfrïgan som hon saknar i fr