Mïngfald eller enfald?

Det sedvanliga spektaklet i Almedalen pï Gotland var under fïrra veckan i full gïng, dï etablissemangets partiledare i sedvanlig ordning hïll lïda infïr det kommande valet. Floskulïst dravel om socioekonomiska marginaler basunerades ut till det svenska folk som alltmer trïttnat pï de intetsïgande harangerna. Pï mïndagen den 8:e juli, hïll Folkpartiets Lars Leijonborg tal med betoning pï rasism, som vïl exemplifierar vansinnet i dagens demokratiska klimat.

Samfïrstïnd eller mïngkultur?
Jag fïr tillstï att Leijonborg retade till skratt, ïven om det i sig knappast ïr roligt att en slik person har inflytande ïver svensk politik. I sin iver ïver att vara den Politiska Korrekthetens frïmsta apostel ïgnade han sig frïmst ït att hylla mïngkulturen och mana till kamp mot rasismen.
Ett par pïstïenden, de som retade till skratt, ïr vïl vïrda att begrunda. Enligt Leijonborg skall Folkpartiet fïrmï svenskarna fïrstï att "det ïr roligare med mïnga sprïk", "det ïr bïttre med ett land dïr alla inte tïnker likadant" och "det ïr bïttre med mïngfald ïn enfald".
Visst vore det jïtteroligt med ett Sverige dïr alla talade var sitt sprïk och ingen fïrstod nïgon annan? Att folket i ett land inte kan fïrstï varandra ïr vïl enbart bra och, det viktigaste av allt, oerhïrt roligt?

Ironin lagd ït sidan; ingen mïnniska som ïgnar Leijonborgs uttalande om mïnga sprïk kan komma till slutsatsen att det vore bra fïr Sverige.
Apologetiker kan hïvda att jag missfïrstïr hans andemening, men faktum kvarstïr att hans uttalande pï intet sïtt inbegriper fïrstïelse, utan ïr kort och gott ett konstaterande: "det ïr roligare med mïnga sprïk, oavsett om det skapar missfïrstïnd och brister i kommunikationen inom landet".
Vidare reflekterar det den rïdande situationen i dagens Sverige, dïr en stor del av invandrarna endast besitter en vag svenskbegïvning, vilket ingen med bïsta vilja kan hïvda har kommit Sverige till gagn. Uttalandet ïr i fïrlïngningen endast ett av mïnga typexempel pï bristande logik och obetïnksamhet i den Politisikt Korrekta fraseologin.

Leijonborgs pïstïende om en frihetlig syn pï oliktïnkande lïter i sig vïldigt frisinnigt, men i praktiken accepterar Leijonborg knappast nïgra andra tankebanor ïn de han sjïlv hyser, som i sig torde vara ytterst krumbuktiga. Han ïr fïr den fria tanken, samtidigt som han ïr fïr fïngelsestraff fïr de som yttrar sig Politiskt Inkorrekt. Nïvïl, enligt sedvanlig Politiskt Korrekt fïljdvidrighet vïllar den dubbelmoralen honom knappast nïgot huvudbry.

Logik eller Politisk Korrekthet?
Fïr Politiskt Korrekta har logik fïga betydelse, vilket jag tïnkt ge prov pï i denna artikel. Fïr dem ïr det viktiga att nïgonting av nïgon anledning kïnns rïtt, sï lïnge kïnslan ïr kosher, men huruvida kïnslan verkligen ïr rïtt vid en prïvning ïr irrelevant. Ett exempel pï detta ïr Leijonborgs argumenterande om att det ïr "roligare med mïnga sprïk", osagt huruvida detta ïr positivt eller inte. Det viktiga ïr inte huruvida nïgonting ïr rïtt, utan att det ïr roligt; eller i mer lïngt gïngna fall dïr roligt ïr rïtt.
En viktig iakttagelse hïr ïr huruvida nïgonting kan anses vara rïtt eller fel. De som inspirerats av den judiska Frankfurtskolan ifrïgasïtter t.o.m. att det ens finns nïgot som kan anses vara rïtt eller fel. Svaret pï den frïgan ïr dock ja, men det kan krïvas en del tankearbete fïr att till fullo inse det, i synnerhet dï det idag ïr Politiskt Korrekt att ifrïgasïtta att det finns en absolut sanning; det skall, enligt dogmen, enbart leda fram till problem om nïgon framhïvdar sig besitta ett absolut svar, vilket, givetvis, ïr ett vïldigt genomtïnk och logiskt argument.
Just logik ïr lïran om vad som ïr rïtt eller fel, sant eller falskt, och det ïr just det logiska tïnkandet som mïstes tas till vara pï och ligga till grund fïr vïrt tïnkande om vi vill uppnï en kreativ vïrld. I sin bok frïn 1854, "An investigation of the laws of thought" framlade matematikern George Boole grunden fïr vad som kallas den formella logiken; en algebra som med hjïlp av logiska operatorer prïvar huruvida en utsaga ïr sann eller falsk, rïtt eller fel. Denna logik ïr dock universal och kan appliceras i alla sammanhang fïr att komma fram till ett svar om nïgots sannhetsvïrde, med den viktiga fïrutsïttning att utsagan ïr giltig och att man besitter bakgrundskunskapen om det som skall prïvas. Utsagan: "alla raser ïr lika intelligenta", ïr exempelvis antingen sann eller falsk, och den som besitter kunskap om rasernas respektive intelligens kan ïven giva den ett sanningsvïrde.

Vetenskap eller nonsens?
1998 slïppte Richard Lynn, professor emeritus i psykologi vid University of Ulster, och Tatu Vanhanen, professor emeritus i statsvetenskap vid universitetet i Tammerfors, en mycket intressant bok, "IQ and the Wealth of Nations" (IQ och nationers vïlstïnd). Boken, som fïtt ofïrtjïnt liten uppmïrksamhet av etablissemanget, behandlar intelligensens inverkan fïr ett lands vïlstïnd genom att jïmfïra 81 av vïrldens lïnder, samt dessa lïnders IQ. Slutsatsen ïr att en nations intelligenskvot (IQ) korrelerar tydligt med nationens vïlstïnd, och att IQ beror pï raslig tillhïrighet och inte kan besvaras av nïgon av de egalitïra nonsensteserna. Den direkta idïassociationen fïder insikten att ju stïrre andelen raselement med lïgre IQ ïr i en nation, desto sïmre blir nationens vïlstïnd. Det ïr ett lïttfïrstïligt faktum som gïller sïvïl teoretiskt som empiriskt.

Professor Richard Lynn

Medan medelintelligenskvoten fïr svenskarna ïr 100, ïr motsvarande siffra i Iran 84, och i stort sïtt gïller samma siffra ïven fïr arablïnderna. I Sverige anses en person med en IQ pï ca 75 vara utvecklingsstïrd; den negroida befolkningen i Sydafrika, liksom i flera andra subsahariska lïnder, har en medelintelligenskvot pï 70.

I Latinamerika ïr det fïga fïrvïnande att landet med det stïrsta vita befolkningsinslaget, Argentina, har den hïgsta medelintelligenskvoten, 96, medan ett land som Jamaica, med en stor negroid befolkning, har en IQ pï 72.
I hela Sydamerika pïgïr emellertid en allt mer pïtaglig degeneration, som sïledes avser bïde IQ och vïlstïnd, vilket i synnerhet drabbar just ett land som Argentina. ïkad rasblandning ïr en orsak, men framfïrallt ïr det resultatet av en process dïr raser med lïgre IQ reproducerar sig i betydligt stïrre utstrïckning ïn raser med en hïgre IQ. Sïvïl Argentina som grannlandet Brasilien har de senaste ïren drabbats av ekonomisk depression, och den brasilianska demografin ger ett gott exempel pï en partiell orsak; medan landets hïgutbildade vita kvinnor fïder ca tvï barn under sin livstid, fïder de lïgutbildade - i regel negrer, brasilider eller blandningar dïrav i landets rasliga smïltdegel - fem till sex barn under sin livstid. En global tendens ïr att de vita som stïr fïr sina respektive nationers vïlstïnd minskar i proportionalitet mot andra grupper inom grïnserna, och dïrmed undermineras fïrutsïttningarna fïr ett fortsatt vïlstïnd. Detta destruktiva fenomen gïller i synnerhet ïven fïr Sverige.

Samtidigt som Sydamerika lider av en degeneration sï pïgï