Vae Victis!
Den romerske historikern Titus Livius (dīd īr 17 vt) berīttar i femte boken av sitt vīldiga historieverk Ab urbe condita om hur Rom ungefīr 400 īr fīre hans egen tid līnge belīgrades av galler. Hungersnīd rīdde i den stolta staden. Gallerkonungen Brennus fīrklarade sig dock villig att hīva belīgringen och avtīga med sin hīr mot en līsen av tusen marker i guld. Romarna sīg sig nīdsakade att gī in pī kravet och avlīmnade den begīrda guldskatten. Nīr Brennus anmīrkte att romarna inte givit honom tillrīckligt, anklagade romarna gallerna fīr att anvīnda falska vikter vid vīgningen av guldet. Hur gallerna bemītte anklagelsen skildrar Livius pī fīljande sītt: "Den īvermodige gallern kastade sitt svīrd pī vīgen och yttrade de fīr romarna outhīrdliga orden: 'Vae victis', 'Ve de besegrade!'" Som straff fīr att de klagat fick romarna alltsī bara betala īnnu mera. Vae victis! īr ett mīlande uttryck fīr den hemska sanningen att ett besegrat folk īr helt och hīllet utlīmnat īt segrarens godtycke.
Fīreliggande artikel handlar om hur segrarmakterna i slutet av andra vīrldskriget och strax dīrefter behandlade det besegrade tyska folket.
Nīr det kejserliga Ryssland knīcktes av det internationella frimureriet 1917 (se min artikel Nya Vīrldsordningens nītverk, del 2 i NEXUS Nya Tider, īrg 2, nr 6), fīljde mīnga īr av inbīrdeskrig och kaos i jītteriket. Polen, som varit fīrsvunnet frīn kartan sedan 1795, īteruppstod i Versailles 1919. Det īterfīdda Polen sīg sin chans med ett fīrsvagat Ryssland och nappade īt sig ansenliga landomrīden i īster. Dessa līnder var knappast polska, utan beboddes huvudsakligen av ukrainare, vitryssar och judar.
I samband med kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen 1941-1945 tog Sovjetunionen naturligtvis tillbaka det land Polen rīvat mer īn 20 īr tidigare. Som kompensation līt emellertid Sovjetunionen Polen rīva ungefīr lika mycket land vīster om sin grīns mot Tyskland.
Det blev ett landomrīde av ungefīr 300 kilometers bredd, och den nya grīnsen mot Tyskland drogs genom floderna Oder och Neisse. Dīrigenom gick en femtedel av Tysklands territorium fīrlorat. Detta var urtyskt land, som Polen pī intet sītt kunde gīra ansprīk pī, och det omfattade mer īn 100 000 kvadratkilometer, dvs mer īn motsvarande hela Svealand plus Vīstergītland och Dalsland. Samtidigt tog Sovjetunionen sjīlvt ett annat urtyskt land, nīmligen īstpreussen.
Fīr att fīrpolska respektive fīrryska dessa vīldiga tyska omrīden mīste den tyska befolkningen pī 16 miljoner mīnniskor fīrintas eller fīrdrivas. Detta skedde ocksī med bīrjan i oktober 1944 med en oerhīrd brutalitet. Drygt tvī miljoner tyskar, mestadels kvinnor, barn och īldringar, mīrdades i pogromer och i koncentrationslīger eller omkom av kīld och umbīranden under fīrdrivningen vīsterut. Liknande mass-mord och-fīrdrivningar fīrīvades i Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Den urskillningslīsa terrorbombningen av tyska stīder krīvde omkring en miljon liv, de allra flesta kvinnor och barn. Omedelbart efter kriget līt amerikaner och fransmīn avsiktligt drygt en miljon tyska krigsfīngar dī av svīlt och sjukdomar i īverbefolkade, taggtrīdsomgīrdade līger. īren 1945-1950 genomfīrde den vīstallierade ockupationsmakten, inom ramen fīr den sī kallade Morgenthau-planen, en systematisk reduktion av Tysklands produktionsfīrmīga inom industri och jordbruk med den pīfīljd att omkring nio miljoner tyskar dog av svīlt och sjukdomar. Sammanlagt dog minst tolv miljoner civila tyskar samt avvīpnade soldater sīsom offer fīr denna planerade massdīd.
Polen och andra fīrdrivningsomrīden
īr 1993 utkom i New York en bok av journalisten John Sack, An Eye for an Eye. Boken bygger pī sju īrs intensiv forskning i det efterkrigstida Polen och de tyska fīrdrivningsomrīdena. Sack hade genomsīkt berg av dokument och intervjuar talrika īgonvittnen.
Sack skriver: "I detta mīktiga omrīde [dvs de regioner som Polen annekterade 1945] drev Statsbyrīn [den organisation som svarade fīr fīrfīljelsen av "nazisterna"] 1255 līger fīr tyskar, och i sī gott som alla dessa dog tjugo till femtio procent av fīngarna. Detta kunde inte hemlighīllas. Mīnga mīnniskor tog tīget till Berlin och līmnade uppgifter om detta pī de brittiska och amerikanska ambassaderna, som skickade rapporter i tjocka kuvert till London och Washington. Tydligen fanns det nīgon dīr som līste dem, ty torsdagen den 16 augusti begīrde Winston Churchill ordet i underhuset och sade: "Enorma mīngder av tyskar īr spīrlīst fīrsvunna. Det kan inte uteslutas att en katastrof av jīttelika dimensioner utspelas bakom jīrnridīn.'' En annan underhusledamot sade: "Var det DETTA som vīra soldater dog fīr?" och i Congressional Record fīr den 2 augusti 1945 finns antecknat att en amerikansk senator yttrade: "Efter de nazistiska koncentrationslīgrens fasa borde man ha kunnat vīnta sig att nīgot sīdant aldrig mer skulle hīnda. Men tyvīrr..." Senatorn rapporterade om prygelorgier, arkebuseringar, vattentortyr, uppskīrande av blodīdror, sīnderslagning av skallar mot taket i Byrīns koncentrationslīger (Sack, anf. arb., s. 111).
Enligt officiella uppgifter existerade dessa līger īren 1945-1948, och enligt Bundesarchivs berīkningar omkom eller mīrdades dīr omkring 80 000 tyskar, varav mīnga īldringar och barn.
Byrīn, som drev de 1255 koncentrationslīgren, leddes av Jacob Berman. Bland hans medarbetare fanns Lola Potok Ackerfeld, Itzak Klein, Adela Glickman, Moshe Grossman, Shimon Nunberg, Salek Zucker, David Feuerstein, Ayzer Maka, Aaron Lehrman, Jadzia Gutman Sapirstein, Shlomo Singer, Chaim Studniberg, Hanka Tinkpulver, Shlomo Morel, Efraim Lewin, Moshe Maka, Barek Eisenstein, Major Frydman, Jacobowitz, Mordechai Kac, Moshe Kalmewicki, Jozef Kluger, Nachum Solowitz, Moshe Szajnwald och Schmuel Kleinhaut (Sack, s. 182-183).
John Sack, som sjīlv īr av judisk bīrd, framhīller att Byrīn dominerades av judar: "Barek Eisenstein uppskattade att 90 procent av judarna i Byrīn i Kattowitz fīrpolskade sina namn (...) Pinek Maka, statssīkerhetssekreterare fīr Schlesien, uppskattade att 70 till 75 procent av officerarna i Schlesien var judar. Barek Eisensteins bedīmning var minst 75 procent, Moshe Makas 'kanske' 70 eller 75 procent. īr 1990 sade Polens vice justitieminister Jīzef Musial: "Jag talar nog inte gīrna om det, men de flesta av Byrīns officerare i hela Polen var judar. (...) Bland de judiska līgerkommendanterna fanns Major Frydman i Beuthen, Jacobowitz, i ett oidentifierat līger, Shmuel Kleinhaut i Myslowitz, Efraim Lewin i Neisse, Shlomo Morel i Schwientochlowitz, Oppeln och Kattowitz, och Lola Potok Ackerfeld i Gleiwitz. Czeslaw Geborski, kommendant i Lamsdorf, var katolik, men nīgon annan icke-judisk koncentrationslīgerchef har jag aldrig hīrt talas om." (Sack, s. 183)
"Tyskarna i Schwientochlowitz fīrsīkte underrītta omvīrlden. En man gick fram till taggtrīden och skrek: 'Den hīr platsen īr helvetet!' Han dīdades. En man, som smugglade ut meddelanden ur līgret, torterades, men en Hitler-junge (pojke som var medlem i Hitlerjugend) frīn Gleiwitz lyckades rymma. Klockan tre pī morgonen gīmde han sig i mīnnens latrin, klockan sex rymde han med ett lag gruvarbetare, men Shlomo [līgerkommendanten Shlomo Morel] hittade honom i Gleiwitz och fīrde honom personligen tillbaka till Schwientochlowitz (...) Vakterna slog pojken till mos med de jīrnstīnger, som man brukade bīra soppskīlarna med, och dīrefter fīrsīkte inga fler att rymma. En man frigavs emellertid, en man som hade varit i Auschwitz och som nu sade: 'Jag vore hellre tio īr i ett tyskt līger īn en enda dag i ett polskt.' Dag och natt hīrde civilbefolkningen i Schwientochlowitz tyskarna skrika, och en katolsk prīst, en gammal, mild och godhjīrtad man, ville fīsta vīrldens uppmīrksamhet pī dem. Han tog ett tīg till Berlin, sīkte upp en brittisk officer och utgīr sitt hjīrta fīr honom. Officeren skickade sedan en 'melankolisk rapport' per diplomatpost till London: 'En prīst frīn Schlesien har varit i Berlin. Jag kīnner honom personligen sedan mīnga īr och anser honom fullstīndigt trovīrdig. Det īr en man, som alltid varit beredd, dag som natt, att hjīlpa ett offer fīr naziregimen.' Officeren uppgav vidare vad Byrīn gjorde med tyskarna: 'Polska tjīnstemīn sade: "Varfīr skulle de inte dī?" Koncentrationslīgren har inte avskaffats utan har īvertagits av de nya makthavarna. I Schwientochlowitz mīste fīngar, som inte pryglades till dīds, stī natt efter natt i kallt vatten, tills de dog.' Detta stīmde, ty Shlomos straffcell var en vattencistern." (Sack, s. 109)
Om līgret Schwientochlowitz berīttar John Sack vidare: "Vakterna anvīnde pīkar, sīngplankor, stīnger och tyskarnas kryckor fīr att ge tyskarna sina femton slag var. Ibland bytte de ut prygeln mot dīdsstraff, varvid de grep tysken i armar och ben och slog honom som en ramm med huvudet fīre mot vīggen (...) Dīdstalet var enormt hīgt, men Shlomo visste att det fīrutom de 600 'nazisterna' i de bruna barackerna bodde ytterligare 1800 manliga och 600 kvinnliga 'kollaboratīrer'. Sjīlv rīrde han inte de senare (endast mīnniskorna i de bruna barackerna rīrde han), men vakterna bīrjade prygla alla: om de inte hīlsade, om de inte sade īJa, min herre' pī polska, om de inte plockade upp sitt hīr i friserskjulet, om de inte slickade upp sitt blod (...) Vakterna vīldtog tyskorna - en trettonīrig flicka blev dīrvid gravid -, och de dresserade sina hundar att pī kommando bita mīnnen i kīnsorganen. Men det fanns īndī tre tusen kvar, och Shlomo hatade dem īnnu mer īn han hade gjort i februari, eftersom de inte ville foga sig och dī (...) īntligen kom līssen till Shlomos hjīlp. En man insjuknade i tyfus, de andra mīnnen i hans sīng dog de ocksī, och febern spred sig blixtsnabbt i Shlomos līger (...) Efter en kort tid var tre fjīrdedelar av tyskarna i Shlomos līger dīda, och Shlomo fīrkunnade: 'Vad tyskarna inte lyckades med pī fem īr i Auschwitz, klarade jag av i Schwientochlowitz pī bara fem mīnader.'" (Sack, s. 106f.)
Under sju mīnader lyckades Shlomo Morel pina livet ur 2500 civila tyskar. īr 1992 ville man i Polen ītala honom fīr detta massmord. Morel flydde dī till Israel, som vīgrar att utlīmna honom till Polen.
I dīdslīgret Lamsdorf gick det till pī fīljande vis: "Dag fīr dag erhīll Czeslaw en lista med namnen pī de dīda tyskarna, och dī sade han alltid: 'Varfīr sī fī?' (...) De olyckligaste tyskarna dīr var kvinnorna frīn Grīben. Under kriget hade SS begravt ett antal polacker, fem hundra lik var det, i en stor īng vid Lamsdorf, men Czeslaw hade hīrt att det var 90 000 och befallde kvinnorna frīn Grīben att grīva fram dem. Kvinnorna gjorde detta, och de mīdde illa, nīr de svartnade liken, som liknade avfall, kom till synes. Deras ansikten var fīrstīrda, deras kītt fīrruttnat, men vakterna, psykopater, som ofta tvingade en tyska att dricka urin eller blod eller īta mīnniskotrīck eller stack in en femmarkssedel i slidan pī en kvinna och sedan tīnde pī, skrek īt kvinnorna frīn Grīben 'Līgg er pī dem!' Kvinnorna gjorde som de blev beordrade, och vakterna skrek: 'Krama dem! Kyss dem! Gīr det med dem!' Med sina gevīrskolvar slog de sedan kvinnorna i bakhuvudet, tills de stack īgonen, nīsan och munnen djupt i likansiktenas sīrja (...) Det fanns inga duschar pī detta stīlle, och dī det tydligen genomgīende handlade om lik av tyfusoffer, dog 64 av kvinnorna frīn Grīben i denna sjukdom (...) Czeslaw gick till Judiska Klubben, tvī rum pī andra vīningen pī Rīppelstrasse, ty alla hans vīnner var judar, fastīn han hīvdade att han sjīlv var polsk katolik (...) Nīstan 20 procent av tyskarna i Lamsdorf (1576 av inalles 8564 mīn, kvinnor, pojkar, flickor och spīdbarn) lyckades likafullt att īverleva pī nīgot sītt." (ss. 130f.)
"I koncentrationslīgret Myslowitz i nīrheten av Kattowitz sade judarna, som īverlevat Auschwitz, till tyskarna: 'Sjung!' 'Vad vill ni dī att vi sjunger?' 'Sjung vad som helst, annars skjuter vi er.' Tyskarna sjīng dī en sīng, som alla hade līrt sig i kindergarten: 'Alla fīglar kommit ren...' 'Era svin', skrek judarna, varvid de pryglade tyskarna, och varje dag dog i Myslowitz 100 fīngar." (s. 110)
"Stīllfīretrīdande līgerchefen i Lamsdorf Chaim Studniberg anlade en dag brand i en tysk barack och skrek, 'Sabotage!', och nīr tyskorna rafsade ihop sand att bīra i sina fīrklīden till brandstīllet och kastade den i de līgande flammorna, knuffade han de skrīckslagna kvinnorna i elden. Vakterna klīmde fast det svarta skīgget pī en tysk i en skruvstock. tīnde pī denna och brīnde dīrefter mannen sjīlv." (s. 130)
Andra forskares uppgifter
John Sack īr inte ensam om sina rīn. Betrīffande koncentrationslīgret Lamsdorf kan Sacks uppgifter jīmfīras med līgerlīkaren Hans Essers bok Lamsdorf. Dokumentation īber ein polnisches Vernichtungslager (Laumann-Verlag, Dīlmen, 1977). Enligt doktor Esser placerades inalles 8064 tyskar i detta skrīcklīger. Dīrav skall 6488 ha dītt, det vill sīga 80 procent. 3578 av dīdsfallen faststīlldes av līkare, 2090 av sjukvīrdspersonal och begravningspersonal, och ytterligare 820 dīdsfall anmīldes till fīrfattaren av anhīriga eller vīnner. (Esser, anf. arb, ss. 98ff.) Det totala antalet dīdsoffer motsvarar nīra nog exakt de uppgifter Sack līmnat. Vidare citerar Esser tyska īverlevande, som bekrīftar anvīndningen av de tortyr- och avlivningsmetoder som Sack nīmnt.
I sammanhanget kan nīmnas att det fīrutvarande vīsttyska fīrbundsministeriet fīr fīrdrivna īr 1961 gav ut en dokumentation i flera band om fīrdrivningen av tyskarna ur Ostcentral-Europa: Dokumentation der Vertreibung der Deutschen aus Ost-Mitteleuropa, herausgegeben vom Bundesministerium fīr Vertriebene, Flīchtlinge und Kriegsgeschīdigte, DTV, Mīnchen 1984 (ofīrīndrat omtryck av 1961 īrs upplaga).
Līttillgīngligare men icke desto mindre vederhīftiga arbeten īr Heinz Nawratils Die deutschen Nachkriegsverluste (Herbig, Mīnchen-Berlin, 1988) liksom den spansk-amerikanske historikern Alfred Maurice de Zayas' Anmerkungen zur Vertreibung der Deutschen aus dem Osten (Kohlhammer, Stuttgart, 1986). Dessa bīda forskare har anstrīngt sig att faststīlla det totala antalet dīdsoffer. Fīrst Heinz Nawratils siffror, som bygger pī statistiskt material frīn vīsttyska Statistisches Bundesamt. De omfattar inte bara offren fīr sjīlva fīrdrivningen utan īven antalet av dem som slīpades bort till Sovjetunionen och dīr gick under, tyskar frīn Ungern och Rumīnien: Ostpreussen 299 000 offer, Ostpommern 364 000 offer, Ostbrandenburg 207 000 offer, Schlesien 466 000 offer, Danzig 83 000 offer, Baltikum 51 000 offer, Tjeckoslovakien inrīknat Sudetenland 272 000 offer, Polen (inom 1939 īrs grīnser) 185 000 offer, Ungern 57 000 offer, Jugoslavien 135 000 offer, Rumīnien 101000 offer; summa summarum 2 230 000 offer. Fīrfattaren betonar att det rīr sig om "med stīrsta fīrsiktighet fīretagna minimiuppskattningar". Icke medrīknade i dessa tal īr de rysslandstyskar som omkommit till fīljd av sovjetmaktens repression och deportationer.
Alfred Maurice de Zayas anfīr fīljande tal: tyska īstomrīdena 1 225 000 offer, Tjeckoslovakien 267 000 offer, īvriga līnder 619 000 offer. Totalt: 2 111 000 offer. Bīda uppskattningarna rīr sig alltsī i samma storleksordning. Absolut sīkra tal īr naturligtvis uteslutna.
Jugoslavien
Om fīrhīllandena i koncentrationslīgret Rudolfsgnad i Jugoslavien vid Theiss (Tisza) berīttar Erich Kern i sin bok Verbrechen am deutschen Volk (K. W Schītz, Preuss. Oldenburg, 1964). Dīr hade Titos kommunistiska partisaner internerat, fīrutom ett litet antal arbetsdugliga mīn, īven 23 000 tyska kvinnor och barn. Kommunisterna dīdade dessa vīrnlīsa mīnniskor planmīssigt genom att līta dem svīlta ihjīl. Ett īgonvittne berīttar: "Koncentrationslīgerfīngarna fick under flera dagar īver huvud taget ingenting att īta. I januari fick mīnniskorna i līgret under fem pī varandra fīljande dagar inte den minsta nīring. Inte ens de smī barnen fick nīgot, inte heller tidigare, de fyra pī varandra fīljande juldagarna, nīmligen 24 till och med 27 december. Dīrigenom dog nīgra vintermīnader ocksī 7400 tyska barn och kvinnor. En enda dag fīrdes 113 ihjīlsvultna barn och kvinnor ut ur līgret och, som alla offer i detta koncentrationslīger, kastades i en līng massgrav pī Hutweide (...) En līgerkommendant, som innehade tjīnsten i endast tre mīnader och dīrefter ersattes, skrīt vid slutet av sin verksamhet att han var stolt īver att han med sina metoder i līgret Rudolfsgnad lyckats fī 5000 'tyskdjīvlar' i jorden utan att behīva avlossa ett enda skott." (Kern, anf. arb., s. 222f.)
I Trieste hīrjade de jugoslaviska kommunisterna pī detta sītt: "Under 40 dagar (...) īvade Titos partisaner ett ofattbart grymt och blodigt hīmnderegemente. Pī nīgra veckor fīrsvann 7000 italienare och tyskar (...) De allra flesta av dessa offer fīr Tito-partisanernas blinda hīmndgirighet, dīribland īven de enligt nyare efterforskningar īver 1100 tyska krigsfīngar, mīrdades bestialiskt och kastades i de karsthīlor som ligger bara nīgra kilometer frīn Trieste (...) I "Foiba Miniera" torde enligt nyare efterforskningar de jordiska resterna av omkring 3600 italienska och 800 tyska krigsfīngar finnas. Sī gick det till i Jugoslavien pī mīnga platser efter "befrielsen".
Helt officiellt fīrklarades tyskarna fredlīsa. I november 1944 hade nīmligen "Antifascistiska rīdet fīr den nationella befrielsen" beslutat fīljande: 1) Alla i Jugoslavien levande personer av tysk hīrkomst fīrlorar automatiskt sitt jugoslaviska medborgarskap och alla borgerliga och medborgerliga rīttigheter. 2) All līs och fast egendom tillhīrig alla personer av tysk hīrkomst gīller sīsom av staten konfiskerad och īvergīr automatiskt i dennas īgo. 3) Personer av tysk hīrkomst fīr varken hīvda eller ītnjuta nīgra som helst rīttigheter, ej heller hīnvīnda sig till domstolar eller institutioner fīr sitt personliga eller rīttsliga skydd. Med andra ord kunde varje tysk saklīst plundras, fīngslas, misshandlas och mīrdas. Detta beslut offentliggjordes av Titos politiske kommissarie Moshe Pijade.
Tjeckoslovakien
Sī hīr skriver John Sack bland annat om vad som hīnde med tyskarna i Tjeckoslovakien: "En vīn [till Pinkus] befann sig i Prag, dīr han arbetade vid tjeckoslovakiska statssīkerhetstjīnsten. Av fīr Pinkus okīnd anledning hade Stalin lītit īven denna īversvīmmas av judar. Pinkus vīn hade sagt till honom, 'Kom med', och visat honom ett av de fīngelser fīr tyskar som fanns dīr. Det bestod av fem vīningar, och de tyskar, som Pinkus dīr fick se, vistades inre i cellerna utan i trapphuset. Tyska pojkar, flickor och rynkiga gummor sprang hysteriskt uppfīr trappan, och nīr de hade nītt īnda upp, vīnde de om och sprang ner och sī upp igen, ner, upp, ner. Fīll en tysk eller tyska omkull, sī stannade inte de andra utan sprang īver dennas dīende kropp. Alla tyskarna var nakna, och tjeckerna pī alla fem vīningarna ropade īt dem: 'Fortare era tyska svin, ert herrefolk! Heil Hitler!' och nīr de snubblade, drīmde gummi-batongerna ner pī dem och hetsade dem vidare." (Sack, s. 96)
Den tjeckiske stormīstaren i schack Ludek Pachmann berīttade fīljande om vad som hīnde tyskarna i Prag: "Om det finns ett helvete pī jorden, dī fanns det den 5 maj 1945 i Prag. I lyktstolparna i min īlskade stad var SS-mīn upphīngda i fītterna som levande facklor (...) Bevīpnade band, som kallade sig 'partisaner', slīpade godtyckligt ut mīnniskor ur deras hus. I mynningen till Wassergasse hīngde tre nakna lik, stympade till oigenkīnnlighet, med samtliga tīnder utslagna, munnen endast ett blīdande hīl. Andra tyskar tvangs att slīpa sina dīda landsmīn in pī Stefansgasse. īldringar, kvinnor, barn stympades, pryglades till dīds. Vīldtīkter, barbariska grīsligheter (...) Jag berīttar om dessa fīrskrīckliga hīndelser inte fīr att svīrta ner mīnniskorna i mitt hemland. Jag berīttar dīrfīr att jag īr īvertygad om att det kan bli en verklig fīrstīelse mellan folken endast om bīda sidor utan fīrbehīll erkīnner hur det var." (Hīr zu, 5 november 1982)
Om massakern i Aussig (īsti den 30 juli 1945 berīttar en kvinna, som bevittnade den: "Jag befann mig i en liten frisersalong vid Marktplatz i Aussig, varifrīn jag kunde īverblicka den stīrsta delen av torget. Kort dīrefter sīg jag hur tjeckiska jīrnvīgare i uniform och īven tjeckiska civila jagade tyskarna, som alla tvingats bīra vita armbindlar. I grupper om 30 till 40 kastade de sig īver ett offer, slog mīnniskan till marken och trampade pī henne tills hon blev liggande. Huvudet och ansiktet var dī fīga mer īn en blodig, oformlig massa. Jag sīg minst tolv tyskar i ett sīdant tillstīnd. Bland offren fanns ocksī kvinnor och flickor. Jag sjīlv hīrde en flickas dīdsskri och sīg hur hon trampades ner. Samtidigt kom arbetarna frīn skiftet gīende īver den nya bron, pī vilken mīnniskojakt bedrevs pī samma sītt. Mellan 30 och 50 tyska arbetare kastades ner pī Brīckenplatz och kastades av tjeckiska soldater med automatvapen ner i gruvan, om de fortfarande visade livstecken. Mīnga svīrt skadade tyskar kastades i Elbe och beskīts, om de visade sig ovan vattnet. De Mīnniskor, som undkom detta blodbad, drevs med tvīng till līgret Lerchenfeld. Uppskattningsvis miste denna dag 600 tyskar livet i Aussig. Flera tecken tyder pī att detta blodbad fīrbereddes planmīssigt. En halvtimme efter detonationen grep de tjeckiska soldaterna i Kīrnerschule till vapen och deltog utan sīrskild order i gatujakten. Klockan tre skickade en anstīndig tjeckisk arbetare hem nīgra tyska arbetare frīn ammunitionslagret, som senare exploderade, alltsī i fīrtid och mot tyskarnas protester att arbetsdagen īnnu inte var slut." (Kern, anf. arb., s. 253)
Pogromerna mot sudettyskarna fīrīvades som synes inte sī mycket i koncentrationslīger som pī gator och torg i Tjeckoslovakien, och vanliga tjecker deltog i dessa mordorgier. Kan detta fīrklaras med att naziregimen for sīrskilt hīrt fram med Tjeckoslovakien? Nej. Erich Kern līmnar en annan fīrklaring. Av de ockuperade slaviska līnderna klarade sig Tjeckoslovakien bīst. Riksprotektor Heydrich hade lyckats vinna en del av tjeckerna fīr Tyskland. Fīr det fīrsta blandade sig tyskarna inte i tjeckernas privat- och kulturliv, och fīr det andra infīrdes under Heydrich det vīlutvecklade tyska socialsystemet delvis i protektoratet Bīhmen-Mīhren. De som vann dīrpī, liksom pī bonussystemet fīr hīga produktionsresultat, var framfīr allt de tjeckiska arbetarna. I alla tyskockuperade līnder fanns det mer eller mindre starka motstīndsrīrelser. I Bīhmen-Mīhren dīremot var motstīndet minimalt, och det fīrīvades fīrre sabotage īn till och med i sjīlva Tyskland. Alla tjeckiska offentliga tjīnstemīn blev kvar pī sina poster, och produktionen gick pī hīgvarv īnda till krigsslutet. Visserligen mīrdade tjeckiska motstīndsmīn riksprotektor Heydrich 1942, ett mord som utlīste hīmndeakten mot byn Lidice, vars alla 184 mīn mīrdades av nazisterna, men inte ens dī utbrīt nīgot uppror, utan det fīrblev lugnt. Nīr kriget var īver och tjeckerna skamligen inte kunnat uppvisa nīgot vidare hjīltemodigt motstīnd under ockupationen och īnnu mindre sīdana heroiska uppror som de bīda i Warszawa, det judiska vīren 1943 och det allmīnpolska sommaren 1944. Mīnga tjecker torde dīrfīr ha burit pī ett dīligt samvete av att vara ett folk av kollaboratīrer. Efter det tyska nederlaget sīkte man ta skadan igen med grīsligheter mot vīrnlīsa tyska civila.
Fīrdrivningar, massakrer, vīldtīkter
Beslutet om fīrdrivningen av de 16 miljoner tyskarna frīn līnderna i īster fattades pī de bīda konferenser de allierades ledare hīll i