Vae Victis!

Den romerske historikern Titus Livius (dïd ïr 17 vt) berïttar i femte boken av sitt vïldiga historieverk Ab urbe condita om hur Rom ungefïr 400 ïr fïre hans egen tid lïnge belïgrades av galler. Hungersnïd rïdde i den stolta staden. Gallerkonungen Brennus fïrklarade sig dock villig att hïva belïgringen och avtïga med sin hïr mot en lïsen av tusen marker i guld. Romarna sïg sig nïdsakade att gï in pï kravet och avlïmnade den begïrda guldskatten. Nïr Brennus anmïrkte att romarna inte givit honom tillrïckligt, anklagade romarna gallerna fïr att anvïnda falska vikter vid vïgningen av guldet. Hur gallerna bemïtte anklagelsen skildrar Livius pï fïljande sïtt: "Den ïvermodige gallern kastade sitt svïrd pï vïgen och yttrade de fïr romarna outhïrdliga orden: 'Vae victis', 'Ve de besegrade!'" Som straff fïr att de klagat fick romarna alltsï bara betala ïnnu mera. Vae victis! ïr ett mïlande uttryck fïr den hemska sanningen att ett besegrat folk ïr helt och hïllet utlïmnat ït segrarens godtycke.

Fïreliggande artikel handlar om hur segrarmakterna i slutet av andra vïrldskriget och strax dïrefter behandlade det besegrade tyska folket.
Nïr det kejserliga Ryssland knïcktes av det internationella frimureriet 1917 (se min artikel Nya Vïrldsordningens nïtverk, del 2 i NEXUS Nya Tider, ïrg 2, nr 6), fïljde mïnga ïr av inbïrdeskrig och kaos i jïtteriket. Polen, som varit fïrsvunnet frïn kartan sedan 1795, ïteruppstod i Versailles 1919. Det ïterfïdda Polen sïg sin chans med ett fïrsvagat Ryssland och nappade ït sig ansenliga landomrïden i ïster. Dessa lïnder var knappast polska, utan beboddes huvudsakligen av ukrainare, vitryssar och judar.
I samband med kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen 1941-1945 tog Sovjetunionen naturligtvis tillbaka det land Polen rïvat mer ïn 20 ïr tidigare. Som kompensation lït emellertid Sovjetunionen Polen rïva ungefïr lika mycket land vïster om sin grïns mot Tyskland.

Det blev ett landomrïde av ungefïr 300 kilometers bredd, och den nya grïnsen mot Tyskland drogs genom floderna Oder och Neisse. Dïrigenom gick en femtedel av Tysklands territorium fïrlorat. Detta var urtyskt land, som Polen pï intet sïtt kunde gïra ansprïk pï, och det omfattade mer ïn 100 000 kvadratkilometer, dvs mer ïn motsvarande hela Svealand plus Vïstergïtland och Dalsland. Samtidigt tog Sovjetunionen sjïlvt ett annat urtyskt land, nïmligen ïstpreussen.

Fïr att fïrpolska respektive fïrryska dessa vïldiga tyska omrïden mïste den tyska befolkningen pï 16 miljoner mïnniskor fïrintas eller fïrdrivas. Detta skedde ocksï med bïrjan i oktober 1944 med en oerhïrd brutalitet. Drygt tvï miljoner tyskar, mestadels kvinnor, barn och ïldringar, mïrdades i pogromer och i koncentrationslïger eller omkom av kïld och umbïranden under fïrdrivningen vïsterut. Liknande mass-mord och-fïrdrivningar fïrïvades i Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Den urskillningslïsa terrorbombningen av tyska stïder krïvde omkring en miljon liv, de allra flesta kvinnor och barn. Omedelbart efter kriget lït amerikaner och fransmïn avsiktligt drygt en miljon tyska krigsfïngar dï av svïlt och sjukdomar i ïverbefolkade, taggtrïdsomgïrdade lïger. ïren 1945-1950 genomfïrde den vïstallierade ockupationsmakten, inom ramen fïr den sï kallade Morgenthau-planen, en systematisk reduktion av Tysklands produktionsfïrmïga inom industri och jordbruk med den pïfïljd att omkring nio miljoner tyskar dog av svïlt och sjukdomar. Sammanlagt dog minst tolv miljoner civila tyskar samt avvïpnade soldater sïsom offer fïr denna planerade massdïd.

Polen och andra fïrdrivningsomrïden
ïr 1993 utkom i New York en bok av journalisten John Sack, An Eye for an Eye. Boken bygger pï sju ïrs intensiv forskning i det efterkrigstida Polen och de tyska fïrdrivningsomrïdena. Sack hade genomsïkt berg av dokument och intervjuar talrika ïgonvittnen.
Sack skriver: "I detta mïktiga omrïde [dvs de regioner som Polen annekterade 1945] drev Statsbyrïn [den organisation som svarade fïr fïrfïljelsen av "nazisterna"] 1255 lïger fïr tyskar, och i sï gott som alla dessa dog tjugo till femtio procent av fïngarna. Detta kunde inte hemlighïllas. Mïnga mïnniskor tog tïget till Berlin och lïmnade uppgifter om detta pï de brittiska och amerikanska ambassaderna, som skickade rapporter i tjocka kuvert till London och Washington. Tydligen fanns det nïgon dïr som lïste dem, ty torsdagen den 16 augusti begïrde Winston Churchill ordet i underhuset och sade: "Enorma mïngder av tyskar ïr spïrlïst fïrsvunna. Det kan inte uteslutas att en katastrof av jïttelika dimensioner utspelas bakom jïrnridïn.'' En annan underhusledamot sade: "Var det DETTA som vïra soldater dog fïr?" och i Congressional Record fïr den 2 augusti 1945 finns antecknat att en amerikansk senator yttrade: "Efter de nazistiska koncentrationslïgrens fasa borde man ha kunnat vïnta sig att nïgot sïdant aldrig mer skulle hïnda. Men tyvïrr..." Senatorn rapporterade om prygelorgier, arkebuseringar, vattentortyr, uppskïrande av blodïdror, sïnderslagning av skallar mot taket i Byrïns koncentrationslïger (Sack, anf. arb., s. 111).
Enligt officiella uppgifter existerade dessa lïger ïren 1945-1948, och enligt Bundesarchivs berïkningar omkom eller mïrdades dïr omkring 80 000 tyskar, varav mïnga ïldringar och barn.

Byrïn, som drev de 1255 koncentrationslïgren, leddes av Jacob Berman. Bland hans medarbetare fanns Lola Potok Ackerfeld, Itzak Klein, Adela Glickman, Moshe Grossman, Shimon Nunberg, Salek Zucker, David Feuerstein, Ayzer Maka, Aaron Lehrman, Jadzia Gutman Sapirstein, Shlomo Singer, Chaim Studniberg, Hanka Tinkpulver, Shlomo Morel, Efraim Lewin, Moshe Maka, Barek Eisenstein, Major Frydman, Jacobowitz, Mordechai Kac, Moshe Kalmewicki, Jozef Kluger, Nachum Solowitz, Moshe Szajnwald och Schmuel Kleinhaut (Sack, s. 182-183).
John Sack, som sjïlv ïr av judisk bïrd, framhïller att Byrïn dominerades av judar: "Barek Eisenstein uppskattade att 90 procent av judarna i Byrïn i Kattowitz fïrpolskade sina namn (...) Pinek Maka, statssïkerhetssekreterare fïr Schlesien, uppskattade att 70 till 75 procent av officerarna i Schlesien var judar. Barek Eisensteins bedïmning var minst 75 procent, Moshe Makas 'kanske' 70 eller 75 procent. ïr 1990 sade Polens vice justitieminister Jïzef Musial: "Jag talar nog inte gïrna om det, men de flesta av Byrïns officerare i hela Polen var judar. (...) Bland de judiska lïgerkommendanterna fanns Major Frydman i Beuthen, Jacobowitz, i ett oidentifierat lïger, Shmuel Kleinhaut i Myslowitz, Efraim Lewin i Neisse, Shlomo Morel i Schwientochlowitz, Oppeln och Kattowitz, och Lola Potok Ackerfeld i Gleiwitz. Czeslaw Geborski, kommendant i Lamsdorf, var katolik, men nïgon annan icke-judisk koncentrationslïgerchef har jag aldrig hïrt talas om." (Sack, s. 183)

"Tyskarna i Schwientochlowitz fïrsïkte underrïtta omvïrlden. En man gick fram till taggtrïden och skrek: 'Den hïr platsen ïr helvetet!' Han dïdades. En man, som smugglade ut meddelanden ur lïgret, torterades, men en Hitler-junge (pojke som var medlem i Hitlerjugend) frïn Gleiwitz lyckades rymma. Klockan tre pï morgonen gïmde han sig i mïnnens latrin, klockan sex rymde han med ett lag gruvarbetare, men Shlomo [lïgerkommendanten Shlomo Morel] hittade honom i Gleiwitz och fïrde honom personligen tillbaka till Schwientochlowitz (...) Vakterna slog pojken till mos med de jïrnstïnger, som man brukade bïra soppskïlarna med, och dïrefter fïrsïkte inga fler att rymma. En man frigavs emellertid, en man som hade varit i Auschwitz och som nu sade: 'Jag vore hellre tio ïr i ett tyskt lïger ïn en enda dag i ett polskt.' Dag och natt hïrde civilbefolkningen i Schwientochlowitz tyskarna skrika, och en katolsk prïst, en gammal, mild och godhjïrtad man, ville fïsta vïrldens uppmïrksamhet pï dem. Han tog ett tïg till Berlin, sïkte upp en brittisk officer och utgïr sitt hjïrta fïr honom. Officeren skickade sedan en 'melankolisk rapport' per diplomatpost till London: 'En prïst frïn Schlesien har varit i Berlin. Jag kïnner honom personligen sedan mïnga ïr och anser honom fullstïndigt trovïrdig. Det ïr en man, som alltid varit beredd, dag som natt, att hjïlpa ett offer fïr naziregimen.' Officeren uppgav vidare vad Byrïn gjorde med tyskarna: 'Polska tjïnstemïn sade: "Varfïr skulle de inte dï?" Koncentrationslïgren har inte avskaffats utan har ïvertagits av de nya makthavarna. I Schwientochlowitz mïste fïngar, som inte pryglades till dïds, stï natt efter natt i kallt vatten, tills de dog.' Detta stïmde, ty Shlomos straffcell var en vattencistern." (Sack, s. 109)
Om lïgret Schwientochlowitz berïttar John Sack vidare: "Vakterna anvïnde pïkar, sïngplankor, stïnger och tyskarnas kryckor fïr att ge tyskarna sina femton slag var. Ibland bytte de ut prygeln mot dïdsstraff, varvid de grep tysken i armar och ben och slog honom som en ramm med huvudet fïre mot vïggen (...) Dïdstalet var enormt hïgt, men Shlomo visste att det fïrutom de 600 'nazisterna' i de bruna barackerna bodde ytterligare 1800 manliga och 600 kvinnliga 'kollaboratïrer'. Sjïlv rïrde han inte de senare (endast mïnniskorna i de bruna barackerna rïrde han), men vakterna bïrjade prygla alla: om de inte hïlsade, om de inte sade ïJa, min herre' pï polska, om de inte plockade upp sitt hïr i friserskjulet, om de inte slickade upp sitt blod (...) Vakterna vïldtog tyskorna - en trettonïrig flicka blev dïrvid gravid -, och de dresserade sina hundar att pï kommando bita mïnnen i kïnsorganen. Men det fanns ïndï tre tusen kvar, och Shlomo hatade dem ïnnu mer ïn han hade gjort i februari, eftersom de inte ville foga sig och dï (...) ïntligen kom lïssen till Shlomos hjïlp. En man insjuknade i tyfus, de andra mïnnen i hans sïng dog de ocksï, och febern spred sig blixtsnabbt i Shlomos lïger (...) Efter en kort tid var tre fjïrdedelar av tyskarna i Shlomos lïger dïda, och Shlomo fïrkunnade: 'Vad tyskarna inte lyckades med pï fem ïr i Auschwitz, klarade jag av i Schwientochlowitz pï bara fem mïnader.'" (Sack, s. 106f.)
Under sju mïnader lyckades Shlomo Morel pina livet ur 2500 civila tyskar. ïr 1992 ville man i Polen ïtala honom fïr detta massmord. Morel flydde dï till Israel, som vïgrar att utlïmna honom till Polen.
I dïdslïgret Lamsdorf gick det till pï fïljande vis: "Dag fïr dag erhïll Czeslaw en lista med namnen pï de dïda tyskarna, och dï sade han alltid: 'Varfïr sï fï?' (...) De olyckligaste tyskarna dïr var kvinnorna frïn Grïben. Under kriget hade SS begravt ett antal polacker, fem hundra lik var det, i en stor ïng vid Lamsdorf, men Czeslaw hade hïrt att det var 90 000 och befallde kvinnorna frïn Grïben att grïva fram dem. Kvinnorna gjorde detta, och de mïdde illa, nïr de svartnade liken, som liknade avfall, kom till synes. Deras ansikten var fïrstïrda, deras kïtt fïrruttnat, men vakterna, psykopater, som ofta tvingade en tyska att dricka urin eller blod eller ïta mïnniskotrïck eller stack in en femmarkssedel i slidan pï en kvinna och sedan tïnde pï, skrek ït kvinnorna frïn Grïben 'Lïgg er pï dem!' Kvinnorna gjorde som de blev beordrade, och vakterna skrek: 'Krama dem! Kyss dem! Gïr det med dem!' Med sina gevïrskolvar slog de sedan kvinnorna i bakhuvudet, tills de stack ïgonen, nïsan och munnen djupt i likansiktenas sïrja (...) Det fanns inga duschar pï detta stïlle, och dï det tydligen genomgïende handlade om lik av tyfusoffer, dog 64 av kvinnorna frïn Grïben i denna sjukdom (...) Czeslaw gick till Judiska Klubben, tvï rum pï andra vïningen pï Rïppelstrasse, ty alla hans vïnner var judar, fastïn han hïvdade att han sjïlv var polsk katolik (...) Nïstan 20 procent av tyskarna i Lamsdorf (1576 av inalles 8564 mïn, kvinnor, pojkar, flickor och spïdbarn) lyckades likafullt att ïverleva pï nïgot sïtt." (ss. 130f.)
"I koncentrationslïgret Myslowitz i nïrheten av Kattowitz sade judarna, som ïverlevat Auschwitz, till tyskarna: 'Sjung!' 'Vad vill ni dï att vi sjunger?' 'Sjung vad som helst, annars skjuter vi er.' Tyskarna sjïng dï en sïng, som alla hade lïrt sig i kindergarten: 'Alla fïglar kommit ren...' 'Era svin', skrek judarna, varvid de pryglade tyskarna, och varje dag dog i Myslowitz 100 fïngar." (s. 110)
"Stïllfïretrïdande lïgerchefen i Lamsdorf Chaim Studniberg anlade en dag brand i en tysk barack och skrek, 'Sabotage!', och nïr tyskorna rafsade ihop sand att bïra i sina fïrklïden till brandstïllet och kastade den i de lïgande flammorna, knuffade han de skrïckslagna kvinnorna i elden. Vakterna klïmde fast det svarta skïgget pï en tysk i en skruvstock. tïnde pï denna och brïnde dïrefter mannen sjïlv." (s. 130)

Andra forskares uppgifter
John Sack ïr inte ensam om sina rïn. Betrïffande koncentrationslïgret Lamsdorf kan Sacks uppgifter jïmfïras med lïgerlïkaren Hans Essers bok Lamsdorf. Dokumentation ïber ein polnisches Vernichtungslager (Laumann-Verlag, Dïlmen, 1977). Enligt doktor Esser placerades inalles 8064 tyskar i detta skrïcklïger. Dïrav skall 6488 ha dïtt, det vill sïga 80 procent. 3578 av dïdsfallen faststïlldes av lïkare, 2090 av sjukvïrdspersonal och begravningspersonal, och ytterligare 820 dïdsfall anmïldes till fïrfattaren av anhïriga eller vïnner. (Esser, anf. arb, ss. 98ff.) Det totala antalet dïdsoffer motsvarar nïra nog exakt de uppgifter Sack lïmnat. Vidare citerar Esser tyska ïverlevande, som bekrïftar anvïndningen av de tortyr- och avlivningsmetoder som Sack nïmnt.
I sammanhanget kan nïmnas att det fïrutvarande vïsttyska fïrbundsministeriet fïr fïrdrivna ïr 1961 gav ut en dokumentation i flera band om fïrdrivningen av tyskarna ur Ostcentral-Europa: Dokumentation der Vertreibung der Deutschen aus Ost-Mitteleuropa, herausgegeben vom Bundesministerium fïr Vertriebene, Flïchtlinge und Kriegsgeschïdigte, DTV, Mïnchen 1984 (ofïrïndrat omtryck av 1961 ïrs upplaga).
Lïttillgïngligare men icke desto mindre vederhïftiga arbeten ïr Heinz Nawratils Die deutschen Nachkriegsverluste (Herbig, Mïnchen-Berlin, 1988) liksom den spansk-amerikanske historikern Alfred Maurice de Zayas' Anmerkungen zur Vertreibung der Deutschen aus dem Osten (Kohlhammer, Stuttgart, 1986). Dessa bïda forskare har anstrïngt sig att faststïlla det totala antalet dïdsoffer. Fïrst Heinz Nawratils siffror, som bygger pï statistiskt material frïn vïsttyska Statistisches Bundesamt. De omfattar inte bara offren fïr sjïlva fïrdrivningen utan ïven antalet av dem som slïpades bort till Sovjetunionen och dïr gick under, tyskar frïn Ungern och Rumïnien: Ostpreussen 299 000 offer, Ostpommern 364 000 offer, Ostbrandenburg 207 000 offer, Schlesien 466 000 offer, Danzig 83 000 offer, Baltikum 51 000 offer, Tjeckoslovakien inrïknat Sudetenland 272 000 offer, Polen (inom 1939 ïrs grïnser) 185 000 offer, Ungern 57 000 offer, Jugoslavien 135 000 offer, Rumïnien 101000 offer; summa summarum 2 230 000 offer. Fïrfattaren betonar att det rïr sig om "med stïrsta fïrsiktighet fïretagna minimiuppskattningar". Icke medrïknade i dessa tal ïr de rysslandstyskar som omkommit till fïljd av sovjetmaktens repression och deportationer.
Alfred Maurice de Zayas anfïr fïljande tal: tyska ïstomrïdena 1 225 000 offer, Tjeckoslovakien 267 000 offer, ïvriga lïnder 619 000 offer. Totalt: 2 111 000 offer. Bïda uppskattningarna rïr sig alltsï i samma storleksordning. Absolut sïkra tal ïr naturligtvis uteslutna.

Jugoslavien
Om fïrhïllandena i koncentrationslïgret Rudolfsgnad i Jugoslavien vid Theiss (Tisza) berïttar Erich Kern i sin bok Verbrechen am deutschen Volk (K. W Schïtz, Preuss. Oldenburg, 1964). Dïr hade Titos kommunistiska partisaner internerat, fïrutom ett litet antal arbetsdugliga mïn, ïven 23 000 tyska kvinnor och barn. Kommunisterna dïdade dessa vïrnlïsa mïnniskor planmïssigt genom att lïta dem svïlta ihjïl. Ett ïgonvittne berïttar: "Koncentrationslïgerfïngarna fick under flera dagar ïver huvud taget ingenting att ïta. I januari fick mïnniskorna i lïgret under fem pï varandra fïljande dagar inte den minsta nïring. Inte ens de smï barnen fick nïgot, inte heller tidigare, de fyra pï varandra fïljande juldagarna, nïmligen 24 till och med 27 december. Dïrigenom dog nïgra vintermïnader ocksï 7400 tyska barn och kvinnor. En enda dag fïrdes 113 ihjïlsvultna barn och kvinnor ut ur lïgret och, som alla offer i detta koncentrationslïger, kastades i en lïng massgrav pï Hutweide (...) En lïgerkommendant, som innehade tjïnsten i endast tre mïnader och dïrefter ersattes, skrït vid slutet av sin verksamhet att han var stolt ïver att han med sina metoder i lïgret Rudolfsgnad lyckats fï 5000 'tyskdjïvlar' i jorden utan att behïva avlossa ett enda skott." (Kern, anf. arb., s. 222f.)
I Trieste hïrjade de jugoslaviska kommunisterna pï detta sïtt: "Under 40 dagar (...) ïvade Titos partisaner ett ofattbart grymt och blodigt hïmnderegemente. Pï nïgra veckor fïrsvann 7000 italienare och tyskar (...) De allra flesta av dessa offer fïr Tito-partisanernas blinda hïmndgirighet, dïribland ïven de enligt nyare efterforskningar ïver 1100 tyska krigsfïngar, mïrdades bestialiskt och kastades i de karsthïlor som ligger bara nïgra kilometer frïn Trieste (...) I "Foiba Miniera" torde enligt nyare efterforskningar de jordiska resterna av omkring 3600 italienska och 800 tyska krigsfïngar finnas. Sï gick det till i Jugoslavien pï mïnga platser efter "befrielsen".
Helt officiellt fïrklarades tyskarna fredlïsa. I november 1944 hade nïmligen "Antifascistiska rïdet fïr den nationella befrielsen" beslutat fïljande: 1) Alla i Jugoslavien levande personer av tysk hïrkomst fïrlorar automatiskt sitt jugoslaviska medborgarskap och alla borgerliga och medborgerliga rïttigheter. 2) All lïs och fast egendom tillhïrig alla personer av tysk hïrkomst gïller sïsom av staten konfiskerad och ïvergïr automatiskt i dennas ïgo. 3) Personer av tysk hïrkomst fïr varken hïvda eller ïtnjuta nïgra som helst rïttigheter, ej heller hïnvïnda sig till domstolar eller institutioner fïr sitt personliga eller rïttsliga skydd. Med andra ord kunde varje tysk saklïst plundras, fïngslas, misshandlas och mïrdas. Detta beslut offentliggjordes av Titos politiske kommissarie Moshe Pijade.

Tjeckoslovakien
Sï hïr skriver John Sack bland annat om vad som hïnde med tyskarna i Tjeckoslovakien: "En vïn [till Pinkus] befann sig i Prag, dïr han arbetade vid tjeckoslovakiska statssïkerhetstjïnsten. Av fïr Pinkus okïnd anledning hade Stalin lïtit ïven denna ïversvïmmas av judar. Pinkus vïn hade sagt till honom, 'Kom med', och visat honom ett av de fïngelser fïr tyskar som fanns dïr. Det bestod av fem vïningar, och de tyskar, som Pinkus dïr fick se, vistades inre i cellerna utan i trapphuset. Tyska pojkar, flickor och rynkiga gummor sprang hysteriskt uppfïr trappan, och nïr de hade nïtt ïnda upp, vïnde de om och sprang ner och sï upp igen, ner, upp, ner. Fïll en tysk eller tyska omkull, sï stannade inte de andra utan sprang ïver dennas dïende kropp. Alla tyskarna var nakna, och tjeckerna pï alla fem vïningarna ropade ït dem: 'Fortare era tyska svin, ert herrefolk! Heil Hitler!' och nïr de snubblade, drïmde gummi-batongerna ner pï dem och hetsade dem vidare." (Sack, s. 96)
Den tjeckiske stormïstaren i schack Ludek Pachmann berïttade fïljande om vad som hïnde tyskarna i Prag: "Om det finns ett helvete pï jorden, dï fanns det den 5 maj 1945 i Prag. I lyktstolparna i min ïlskade stad var SS-mïn upphïngda i fïtterna som levande facklor (...) Bevïpnade band, som kallade sig 'partisaner', slïpade godtyckligt ut mïnniskor ur deras hus. I mynningen till Wassergasse hïngde tre nakna lik, stympade till oigenkïnnlighet, med samtliga tïnder utslagna, munnen endast ett blïdande hïl. Andra tyskar tvangs att slïpa sina dïda landsmïn in pï Stefansgasse. ïldringar, kvinnor, barn stympades, pryglades till dïds. Vïldtïkter, barbariska grïsligheter (...) Jag berïttar om dessa fïrskrïckliga hïndelser inte fïr att svïrta ner mïnniskorna i mitt hemland. Jag berïttar dïrfïr att jag ïr ïvertygad om att det kan bli en verklig fïrstïelse mellan folken endast om bïda sidor utan fïrbehïll erkïnner hur det var." (Hïr zu, 5 november 1982)
Om massakern i Aussig (ïsti den 30 juli 1945 berïttar en kvinna, som bevittnade den: "Jag befann mig i en liten frisersalong vid Marktplatz i Aussig, varifrïn jag kunde ïverblicka den stïrsta delen av torget. Kort dïrefter sïg jag hur tjeckiska jïrnvïgare i uniform och ïven tjeckiska civila jagade tyskarna, som alla tvingats bïra vita armbindlar. I grupper om 30 till 40 kastade de sig ïver ett offer, slog mïnniskan till marken och trampade pï henne tills hon blev liggande. Huvudet och ansiktet var dï fïga mer ïn en blodig, oformlig massa. Jag sïg minst tolv tyskar i ett sïdant tillstïnd. Bland offren fanns ocksï kvinnor och flickor. Jag sjïlv hïrde en flickas dïdsskri och sïg hur hon trampades ner. Samtidigt kom arbetarna frïn skiftet gïende ïver den nya bron, pï vilken mïnniskojakt bedrevs pï samma sïtt. Mellan 30 och 50 tyska arbetare kastades ner pï Brïckenplatz och kastades av tjeckiska soldater med automatvapen ner i gruvan, om de fortfarande visade livstecken. Mïnga svïrt skadade tyskar kastades i Elbe och beskïts, om de visade sig ovan vattnet. De Mïnniskor, som undkom detta blodbad, drevs med tvïng till lïgret Lerchenfeld. Uppskattningsvis miste denna dag 600 tyskar livet i Aussig. Flera tecken tyder pï att detta blodbad fïrbereddes planmïssigt. En halvtimme efter detonationen grep de tjeckiska soldaterna i Kïrnerschule till vapen och deltog utan sïrskild order i gatujakten. Klockan tre skickade en anstïndig tjeckisk arbetare hem nïgra tyska arbetare frïn ammunitionslagret, som senare exploderade, alltsï i fïrtid och mot tyskarnas protester att arbetsdagen ïnnu inte var slut." (Kern, anf. arb., s. 253)
Pogromerna mot sudettyskarna fïrïvades som synes inte sï mycket i koncentrationslïger som pï gator och torg i Tjeckoslovakien, och vanliga tjecker deltog i dessa mordorgier. Kan detta fïrklaras med att naziregimen for sïrskilt hïrt fram med Tjeckoslovakien? Nej. Erich Kern lïmnar en annan fïrklaring. Av de ockuperade slaviska lïnderna klarade sig Tjeckoslovakien bïst. Riksprotektor Heydrich hade lyckats vinna en del av tjeckerna fïr Tyskland. Fïr det fïrsta blandade sig tyskarna inte i tjeckernas privat- och kulturliv, och fïr det andra infïrdes under Heydrich det vïlutvecklade tyska socialsystemet delvis i protektoratet Bïhmen-Mïhren. De som vann dïrpï, liksom pï bonussystemet fïr hïga produktionsresultat, var framfïr allt de tjeckiska arbetarna. I alla tyskockuperade lïnder fanns det mer eller mindre starka motstïndsrïrelser. I Bïhmen-Mïhren dïremot var motstïndet minimalt, och det fïrïvades fïrre sabotage ïn till och med i sjïlva Tyskland. Alla tjeckiska offentliga tjïnstemïn blev kvar pï sina poster, och produktionen gick pï hïgvarv ïnda till krigsslutet. Visserligen mïrdade tjeckiska motstïndsmïn riksprotektor Heydrich 1942, ett mord som utlïste hïmndeakten mot byn Lidice, vars alla 184 mïn mïrdades av nazisterna, men inte ens dï utbrït nïgot uppror, utan det fïrblev lugnt. Nïr kriget var ïver och tjeckerna skamligen inte kunnat uppvisa nïgot vidare hjïltemodigt motstïnd under ockupationen och ïnnu mindre sïdana heroiska uppror som de bïda i Warszawa, det judiska vïren 1943 och det allmïnpolska sommaren 1944. Mïnga tjecker torde dïrfïr ha burit pï ett dïligt samvete av att vara ett folk av kollaboratïrer. Efter det tyska nederlaget sïkte man ta skadan igen med grïsligheter mot vïrnlïsa tyska civila.

Fïrdrivningar, massakrer, vïldtïkter
Beslutet om fïrdrivningen av de 16 miljoner tyskarna frïn lïnderna i ïster fattades pï de bïda konferenser de allierades ledare hïll i