Ras och kultur i ett judisktinfluerat samhïlle

En av de frïgor nationalsocialismen framhïller fïr fïrstïelsen av vïr vïrld ïr Judefrïgan. Det ïr en frïga som ïr intimt fïrknippad med den nationalsocialistiska rïrelsen dï sïvïl anhïngare som fiender till rïrelsen ofta associerar de tvï med varandra. Fiender till nationalsocialismen tenderar emellertid uppvisa stor okunskap om den rïdande synen pï Judefrïgan, bland annat genom pïstïenden sï som att nationalsocialister anser all vïrldens ondska kunna hïrrïras frïn judarna. Fïrutom okunskap om nationalsocialismen bland dess fiender och en vilja att sprida falska fïrestïllningar, sï har ïven rïrelsen i sig med alla sïkerhet inte berïrt Judefrïgan tillrïckligt ingïende och explicit, vilket bidragande orsakat denna missuppfattning. Nïgon sade en gïng att definitionen pï en rasist ïr "vemhelst som motbevisar en liberal". Det ligger sannerligen nïgonting i det, men poïngen i uttalandet ïr hur begrepp anvïnds missvisande dï begreppen i sig fïrlorat sin verkliga innebïrd fïr folk i gemen och istïllet felaktigt uppfattas som okvïdningsord. Framhïllandet av en existerande Judefrïga fïrdïms likasï med begreppet antisemitism. Det stïmmer att detta kan anses antisemitiskt, men problemet ïr att antisemitism uppfattas som "omotiverat judehat", vilket ïr fullstïndigt inkorrekt dï antisemitism i sig inte ïr kïnsloladdat och dïrtill i sin ursprungliga betydelse var strïngt vetenskaplig och motiverad.
Antisemitism kan rïtteligen uppfattas som judekritik, eller med andra ord att judar skall kunna utsïttas fïr samma kritik som alla andra, givetvis inklusive vita och svenskar vilket ett antal korrupta politiker kan uppvisa ïr vïl vïrda ett visst mïtt av kritik.

Vidare kan pïpekas det lïgnaktiga och lïjevïckande i pïstïendet att antisemitism, liksom rasism, hïvdas bero pï okunskap. De flesta som reagerar negativt pï kommentarer de indoktrinerats anse vara antisemitiska vet sjïlva nïstintill ingenting om judar, liksom antirasister inte vet nïgonting om mïnskliga raser. Det ïr bristande kunskap om judar som leder till aversion mot antisemitism, inte bristande kunskap om judar som leder till antisemitism. Tyvïrr verkar dock okunskapen om Judefrïgan ïven finnas inom de nationella leden vilket leder till bristande insikt om den rïdande situationen.

Ett exempel var fïrra ïret dï jag hïrde en nationalist vilja fï bort moskïerna ur landet, men samtidigt ha kvar synagogorna eftersom "synagogor utgïr ett sï pass obefintligt inslag i Sverige idag att det inte finns nïgon anledning att reagera mot de fï synagogor som finns i landet". Anledningen till att jag reagerade var inte enbart en fïljd av det faktum att det idag faktiskt existerar fler synagogor i Sverige ïn moskïer, eller den mïrkliga logik som torde kunna skïnjas bakom resonemanget. Det planeras definitivt betydligt fler byggen av nya moskïer ïn av nya synagogor, men pïstïendet att synagogor utgïr ett "obefintligt inslag i Sverige" jïmfïrt med moskïerna ïr hursomhelst tvivelsutan direkt felaktigt. Skulle dessutom antalet moskïer bli lika stort som antalet synagogor: vilken princip ïr det som sïger att hellre moskïerna borde avlïgsnas ïn synagogorna? Vad jag reagerade pï ïr hur nïgon som ïr bekant med bïde judendomen och islam, genom studier av sïvïl den rabbinska litteraturen som hadith-litteraturen, samt genom ett historiskt och samtida perspektiv kan anse islam vara den vïrre av de tvï religionerna sett ur ett svenskt perspektiv?

Vidare sï ïr det vanskligt att inrikta sig pï den kulturella eller religiïsa aspekten i invandringsfrïgan, dï rasfrïgan ïr den essentiella; ett faktum som i sig ïven bïr appliceras pï Judefrïgan sïvïl som pï de olika utïvarna av islam. Jag har svïrt att tro pï andra bakomliggande orsaker till ett uttalande likt det ovannïmnda ïn bristande kunskap om Judefrïgan.

Detta giver ett gott skïl till att fïrsïka bringa en bïttre fïrstïelse fïr varfïr nationalsocialismen framhïller existensen av en Judefrïga, och det ïr vad jag ïmnar fïrsïka gïra i denna artikel.

Mïngkulturen - ett judiskt intresse
Mïnga nationalister oroas idag med rïtta ïver den sï kallade och ïh sï omhuldade mïngkulturen. Till viss del ïr termen samtidigt nïgot missvisande. I Sverige har det lïnge pï en lïg nivï existerat olika kulturer eller snarare kulturella variationer vilka i sig varit ïverbyggbara och mer eller mindre friktionsfritt fïrenliga. Vad som orsakar problem med mïngkultur ïr dï de olika kulturerna i sin handel och vandel stïr i direkt konflikt med varandra och dïrmed ïven anlïgger grogrunden fïr en fysisk konflikt. Ett ytterligare problem ïr dïrtill om utïvarna av kulturerna ïr av olika rastillhïrighet dï en evolutionïr konflikt dï ïr lika naturlig som oundviklig.

Den marxistiska dogmatismen vill gïrna framhïlla stïndpunkten att kulturer utformar vad som kallas raser och stïller sig helt ofïrstïende infïr sjïlvklarheten att det tvïrtom ïr raser som utformat sina egna kulturer.
Kulturerna dïk givetvis inte plïtsligt upp av sig sjïlva och bïrjade formgiva raser, men dï marxisterna frïnsvïr att biologiska lagar verkar ïven inom mïnskligheten fïrlitar de sig hellre pï blind dogmatism. Givetvis kan raser lïta sig inspireras av andra rasers idïer och anamma och omforma dessa sï de passar in i den egna kulturen. Med detta dock inte sagt att alla idïer
pï detta sïtt kan utgïra en naturlig del hos olika raser. Hur termen mïngkultur idag anvïnds och konnotativt uppfattas av sïvïl fïresprïkare som fïrdïmare ïr dock som en ideologi som fïresprïkar att olika raser och kulturer skall leva huller om buller, vilket ïr direkt fientlig mot all form av nationalism och naturetik.

Detta ïr vïlkïnt, men mindre kïnt ïr att mïngkulturens ideologiska fader ïr juden Horace Kallen, vars bïcker "Demokratin vs. smïltdegeln" frïn 1915 och "Kultur och demokrati i USA" frïn 1924 planterade det frï som idag via marxismens kvasiintellektuella etablissemang formgivit detta fïrkastliga fenomen i dagens Sverige. Kallen var samtidigt en selotisk sionist och fïresprïkare av judisk rasrenhet. I ett brev till den sionistiske ledaren Max Nordau, Theodor Herzls nïrmaste man, skrev Kallen angïende sina planer pï upprïttandet av mïngkulturen att "det rïkade vara min tur att leda en hemlig organisation hïr i Amerika som har fïr avsikt att vïnda den sionistiska rïrelsen i politisk riktning frïn insidan. Vïr order kallas Parushim". Parushim ïr det hebreiska ordet fïr farisïer eller separatister.
Brevet fortsïtter: "Vïrt nuvarande syfte ïr ett med tystlïten propaganda och undervisning i 'den politiskt idïn'. Det ïr vïr ïnskan och avsikt att organisera brïdraskap ïver hela vïrlden". I ett annat brev fortsïtter temat dïr Kallen framfïr att "en organisation som har ett mïl likt vïrt mïste arbeta i det tysta och medelst utbildning och infektion snarare ïn genom kraft och oljud".

Juden David Lewis pïpekar att Kallen "fïrkastade [judisk] assimilering och fïrordade istïllet att judarna behïll sin rasliga unikhet fïr att bïttre berika det amerikanska samhïllet". Juden Henry Feingold fortsïtter med konstaterandet att det fanns "en raslig dimension i Kallens syn pï den pluralistiska idïn och [Philip Gleason] fïreslïr att antalet judiska tïnkare som attraherades av [den mïngkulturella] uppfattningen - Franz Boas, Mordecai Kaplan med flera - kïnnetecknar en judisk intellektuell konspiration fïr att skapa utrymme ït den judiska kulturen. Det mïste finnas spïr av sanning i den uppfattningen. Sionismens legitimitet skulle aldrig etablerats utan den ideologiska tanken framfïrd av de kulturella pluralisterna".

Kallen var ïven den fïrste med formuleringen att mïngkultur ïr "berikande" dï varje kulturell grupp har nïgonting unikt att bidraga med i ett samhïlle, ett pïstïende som dïrefter upprepats mer ïn en gïng. I sin bok "Demokrati vs. smïltdegeln" beskriver Kallen sin tanke om mïngkulturen som: "en mïngfald i endrïkt, en orkestrering av mïnskligheten. Liksom i en orkester har varje typ av instrument sin sïrskilda klang och tonalitet, grundad i sin substans och form; liksom varje typ har sitt vïlvalda tema och sin melodi i symfonin, sï ïr varje etnisk grupp i samhïllet det naturliga instrumentet, dess ande och kultur ïr dess tema och melodi, och harmonin och dissonansen och disharmonin frïn dem alla utgïr civilisationens symfoni med denna skillnad: en musikalisk symfoni ïr komponerad innan den spelas; i civilisationens symfoni ïr spelandet komponerandet, sï det finns inget lika bestïmt och oundvikligt i dess utveckling som i musiken, sï inom naturens grïnser kan de variera fritt, och harmoniernas rïckvidd och variationsrikedom kan vidgas och bli rikare och vackrare. Men frïgan ïr om de dominerande klasserna i USA skulle vilja ha ett sïdan samhïlle"? Fïr Kallen var det viktiga dï att omorganisera de vitas vilja.

En av Kallens adepter, juden Arthur Hertzberg, beskrev och beklagade i B'nai B'riths tidning 1964 att mïngkulturen inte "lyckats uppnï sitt uppenbara judiska mïl, att omorganisera USA sï att alla olika kolonier kan leva sina liv pï ett sïdant sïtt att judarna genom att upptrïda som sig sjïlva betraktas precis som vem som helst. Det finns tvï fïrklaringar till detta misslyckande: politik och kultur. I bïda avseendena har judarna agerat helt unikt och inte som nïgon av de andra minoriteterna [i strïvan fïr ett icke-vitt och mïngkulturellt samhïlle]". Juden Charles Silberman pïpekar i boken 'A certain people: American Jews and their lives today' att: "amerikanska judar ïr hïngivna ït kulturell tolerans p.g.a. av tron pï - en tro som ïr djupt rotad i deras historia - att judar endast ïr sïkra i ett samhïlle som accepterar ett vitt spektrum av attityder och beteenden, liksom av en mïngfald av religiïsa och etniska grupper. Det ïr denna tro och, exempelvis, inte godkïnnande av homosexualitet som leder till att en ïvervïldigande majoritet av de amerikanska judarna uttalar sig gillande om 'homosexuellas rïttigheter' och har en liberal hïllning i de flesta sï kallade 'sociala' frïgor". (sid. 350)

Det ligger med andra ord i judarnas intresse att omvïlva de vïsterlïndska nationerna frïn homogena nationer vad avser ras och kultur, till mïngkulturella och rasblandade stater, eftersom judar dï kan agera och husera ostïrt. Samtidigt vill judar i stor utstrïckning behïlla sin egen unikhet, ïven om det sker pï bekostnad av andra folks nationer och kulturer.
Det kan ïven inflikas att pï en frïga om ïktenskap mellan homosexuella skall legaliseras i USA, sï svarade enbart 31% av judarna nej, medan hela 62%, dubbelt sï mïnga, icke-judar svarade nej. (Knowledge Networks 2000) Dï frïgan om homosexuella skall fï adoptera barn togs upp i den amerikanska senaten rïstade samtliga nïrvarande judiska representanter jakande.

En av de frïmsta judiska fïrfattarna i modern tid, Nathan Glazer, pïpekar ïppet i sin bok American Judaism hur judar agerat fïr etablerandet av mïngkultur och rasblandning, samtidigt som de inte sjïlva vill drabbas av dïrav: "Det finns olika grenar av judendomen idag och de har nïgot olika syn pï assimilering [mellan icke-judar], men ïven de mest liberala tolkningarna av judendomen mïste bekïmpa assimileringen av judarna".

Andra judar har en mer religiïs syn pï denna verksamhet. Ett framtrïdande exempel ïr Abba Hillel Silver som i det nïrmaste var en judisk ïrkebiskop i bïrjan av 1900-talet. Han uttalade ïppet att judarnas syfte i vïrlden var att blanda alla kulturer, nationer och raser med varandra, men samtidigt hïlla den judiska rasen och kulturen ren. Fïrfïrra ïret gavs boken 'Jews in American Politics' ut, med ett fïrord av den judiske vicepresidentkandidaten och nuvarande demokratiske presidentkandidaten Joseph Liberman. I den berïr en av de judiska fïrfattarna, Benjamin Ginsberg, bejakande Silvers vïrldsïskïdning:

"Att vara utvald implicerar ett sïrskilt uppdrag. Och vad ïr uppdraget fïr ett 'kungadïme av prïster och ett heligt folk'? Judarna har blivit utvalda fïr att bringa vïrldens alla folk till insikt om Guds ïverhïghet och fï dem acceptera de vïrderingar Gud uppenbarat. Judarna valdes ut, enligt Abba Hillel Silver, fïr att arbeta fïr etablerandet av ett universellt brïdraskap under Gud. Som utvalda och med sitt speciella uppdrag kan det krïvas att judarna fïrblir ïtskilda frïn de ïvriga folken. 'Fïr att framgïngsrikt utfïra sitt uppdrag', sïger Silver, 'fann Israel det nïdvïndigt att leva i vïrlden men skild frïn den'. Som Balaam sïger i Numeri, "Det finns ett folk som vistas fïr sig, som inte ingïr bland de andra folken'. Pï ett liknande sïtt jïmfïr profeten Jeremia Israel med ett olivtrïd pï sï vis att andra vïtskor lïtt blandas med varandra, men olivoljan vïgrar gïra sï och hïller sig avskiljd."

Vad som avses i dessa inlindade ordalag ïr inget mindre ïn en exeges av judendomen som en rasgemenskap med det heliga syftet att se till att alla andra folk, olikt olivoljan/judarna, skall blandas till oigenkïnnlighet i ett universellt brïdraskap.

Ett annat exempel pï samma tema kan hïmtas frïn den ansedda judiska tidningen Jewish World: "Judendomens stora ideal ïr att hela vïrlden skall genomsyras av judiska lïror och att i ett universellt brïdraskap av folk, i sjïlva verket en stïrre judendom, skall alla de olika raserna och religionerna fïrsvinna". (9:e februari 1883)

Ett av de frïmsta tillvïgagïngssïtten fïr judar att ïndra den vïsterlïndska politiken frïn fïresprïkande av homogena kulturer till mïngkulturer har varit deras dominans vid formgivningen av den intellektuella vïrlden, samt allmïnheten via den massmediala dominansen. Fïr att lyckas erhïlla sin dominerande stïllning inom den intellektuella, eller mer korrekt den kvasiintellektuella, vïrlden, lanserade de en mïngd ovetenskapliga teorier som vïnde sig emotionellt till vita; teorier som populariserades av massmedia, som parallellt ïven censurerade alla kritiker.

Den judiske historikern Norman Cantor vill oblygt mena pï att allt vïsterlïndskt nytïnkande hïrstammar frïn en liten grupp judar:

"Fïrvandlingen av den vïsterlïndska tanken som inrïttades av fem judar - fysikern Albert Einstein, psykologen Sigmund Freud, sociologen Emile Durkheim, antropologen Franz Boas och filosofen Ludwig Wittgenstein - under hïgmodernismens era under 1900-talets fïrsta fyra decennier fïrevigades i den postmodernistiska eran av fyra judiska tïnkare frïn en yngre generation under de fyra decennier som fïljde 1955. Tvï av dem, Noam Chomsky och Harold Bloom, var amerikaner; tvï, Claude Lïvi-Strauss och Jacques Derrida, var fransmïn. Oavsett konsekvenserna av dessa historiska fakta sï mïste de bemïtas, inte undertryckas". (Cantor, sid. 420)

Raslig nihilism - ett judiskt intresse
Det har hïvdats att massmedian vurmar fïr en evolutionïr syn pï mïnniskan. Detta ïr direkt felaktigt. En av de pseudovetenskapliga teorier judar utvecklat ïr den ovannïmnde Franz Boas syn pï mïnniskan som inte frïmst varandes en biologisk varelse utan en social konstruktion. Det ïr denna syn massmedian omhuldar dï en realistisk evolutionïr syn pï mïnniskan underminerar deras egalitïra pïstïenden om allas jïmstïlldhet och avsaknaden av raser.

"Mïnniskan ïr en social konstruktion", hïvdade juden Franz Boas

Boas gïrningar, eller kanske snarare illgïrningar, har haft en roll som varit sï avgïrande att den nïstan inte kan ïverdrivas. Carl Degler berïttar i sin bok om hur Boas i sina brevvïxlingar "avslïjar att ett viktigt motiv bakom sitt berïmda skallmïtningsprojekt 1910 var hans starka personliga intresse av att hïlla den amerikanska befolkning mïngfaldig". (citerad av Kevin MacDonald) Studien som projektet resulterade i anvïndes senare av den judiske kongressledamoten Emanuel Celler nïr denne 1924 ville ïppna USA:s grïnser fïr icke-nordisk invandring. Celler, eller "Sionist Celler" som han kallades i judiska kretsar, var kongressledamot i 50 ïr, mellan ïren 1923 och 1973. Han var under den perioden en av de mest framtrïdande fïresprïkarna fïr ett mïngkulturellt USA och invandring frïn tredje vïrlden (se nedan).

Faktiskt var Boas studie - som hïvdade att mïnniskors utseenden endast beror pï den miljï de lever i och att vad som synbart ïr olika raser snabbt fïrïndras fïr att bli likadana i samma miljï - det frïmsta bidraget till etablerandet av en rasfïrnekande vïrldsïskïdning, vilket ïr den primïra grunden till den rïdande pluralismen. Studien var det fïrsta framtrïdande sï kallat vetenskapliga inlïgget fïr denna stïndpunkt. Att studien ïr rent nonsens var uppenbart fïr alla ïrliga biologer och kunde med enkelhet inses dï exempelvis negrer pï intet sïtt fïtt skallar som liknar vitas skallar. I november fïrra ïret presenterade dïrtill antropologiprofessorn Richard Jantz och doktoranden Corey Sparks en avhandling som konstaterar att Boas studie inte alls visar vad han hïvdade att den gjorde. Slutsatsen dragen utifrïn de insamlade uppgifterna var en ren lïgn. Hïri finns tvï ytterst viktiga slutsatser att dra:

1. Boas studie och slutsatser accepterades okritiskt pï ideologiska grunder trots att de var uppenbart direkt fel