Nationalsocialistisk front i Irak

Efter diverse fïrberedelser stod vi sï pï Arlanda, redo att bege oss till Irak, landet som hotas av vïrldens enda supermakt och som stïndigt omskrivs i media. Oroliga anhïriga hade mer ïn en gïng frïgat om det inte kunde vara farligt att ïka, och visst, kriget hade kunnat bryta ut medan vi var pï plats. ï andra sidan lïmnade vi ett land dïr den fïrsta vïktaren just mïrdats av en snattare som ville komma undan med sitt byte, ett land dïr vi stïndigt lïser om mord, vïldtïkter, rïn, misshandlar osv. Frïgan ïr om det inte ïr farligare att jobba pï Ica ïn att ïka till Irak?

Syftet med resan var flera. Fïrst och frïmst var vi inbjudna till en fredskonferens i Bagdad som arrangerades av NASYO (Non-aligned students & youth organization) men detta var inte den enda orsaken. Vi ville uppleva Bagdad, vi ville med egna ïgon se vad som hïnder i det land som sï ofta omskrivs i media. Vissa saker fick vi bekrïftade men mycket i medias rapportering kan i vart fall inte jag stïlla upp pï efter att ha besïkt Irak.

Vïr fïrsta anhalt pï resan var Amman, Jordaniens huvudstad. Vi hade lïst oss till att Jordanien, tillsammans med Irak, tillhïr de mest sekulariserade arablïnderna och detta stïmde antagligen. Amerikanska mïrkesklïder, vïstinspirerad musik, Pepsi och Burger King samsades med hucklebeklïdda kvinnor, arabisk folkmusik, moskïer och mystisk lokalt fïrankrad mat.

Nïr vi var framme i Amman sï flockades ivriga taxichauffïrer omkring oss som mïnade om att just de skulle kïra oss till vïr destination. Till sist fïljde vi med en chauffïr som lovade att kïra oss till ett billigt hotell. Efter nïgon kilometer stannade bilen och chauffïren fïrklarade att han fïtt punktering. Sittande som man var i en okïnd bil i ett okïnt land sï bïrjade tankarna snurra i huvudet. Ska vi bli rïnade nu? En van kïrde lïmpligt nog fram och taxichauffïren fïrklarade att vanen skulle kïra oss vidare. ïvertygade om att ett rïnfïrsïk var planerat sï satte vi oss motvilligt i vanen och resan gick vidare. Johan och jag tittade pï varandra fïr att ïvertyga oss om att ïven den andra hade fïrstïtt vad som var pï gïng. Skulle vi rïnas sï skulle det inte ske utan motstïnd!

Vïl framme vid hotellet kunde vi konstatera att vi ingalunda rïnats (ïven om det senare visade sig att priset 2 JD, motsvarande drygt 25 kronor, var rena rïnet). Hotellet var ocksï dyrare ïn vad chauffïren pïstïtt sï dagen efter beslutade vi oss fïr att omedelbart leta fram ett billigare och bïttre hotell, vilket lyckades.

De fïrsta dagarna promenerade vi mest runt i Amman och tittade pï sevïrdheter sïsom moskïer och den stora amfiteater som ligger mitt i Amman. Varje dag besïkte vi ocksï ett internetcafï fïr att hïlla oss uppdaterade med vad som hïnde dels i Sverige och dels i Irakfrïgan.

Till vïr stora glïdje rïkade vi ocksï springa pï en antijudisk bok i ett skyltfïnster. Omslaget gick inte att ta miste pï dï det fïrestïllde en bevïpnad person med ïverdrivna judiska drag och hammaren och skïran ïver den amerikanska flaggan pï armen. Vi gick in i butiken fïr att titta pï det ïvriga utbudet och fann betydligt mer likartad litteratur i butiken. Som ett litet minne kïpte jag skyltboken, denna jïmte en antijudisk CDrom-film var de enda suvenirerna jag fick med mig hem frïn Amman. Snart upptïckte vi att varenda bokaffïr i Amman salufïrde liknande bïcker.

Den 16:e februari tog vi en buss till Bagdad, detta var betydligt billigare ïn de vanliga turistresorna med flyg eller buss. Eftersom vi inte direkt ïr rika och stod fïr resan sjïlva sï var detta det bïsta alternativet fïr oss ïven om det hade varit betydligt bekvïmare med de andra fïrdsïtten. Tidigt pï morgonen var vi sï ïntligen framme i Bagdad och tog en taxi till Palestine Hotel som skulle komma att bli vïr bostad fïr de nïrmaste fem nïtterna.

Pï hotellet rïdde ingen stïrre ordning. Ett bord stod uppstïllt fïr konferensen men ingen satt dïr varfïr vi gick fram till hotellets servicedisk och frïgade efter nïgon som hade med konferensen att gïra. Nïgon sïdan fanns inte pï plats men vi fick ïndï hïmta ut nycklar och installera oss pï rummet, notan sattes pï den irakiska staten. Vi hann ocksï ïta frukostbuffï innan vi sï fann nïgon som arbetade med konferensen. Pï programmet denna fïrsta dag fanns besïk pï Bagdads universitet samt en skola och en konsthall.
Eftersom vi fïrdats i buss hela natten med en galen arab bakom ratten som tycktes se en sport i att gïra sï farliga omkïrningar som mïjligt sï beslutade vi oss dock fïr att sova nïgra timmar och endast delta pï dagens sista aktivitet som var en tur i Bagdad med guidning.

Dessfïrinnan valde vi att promenera runt i omrïdet runt hotellet fïr att med egna ïgon fï se lite av Bagdad. Fïrutom en mindre flock med tiggarungar, som dock sïg allt fïr vïlnïrda ut fïr att egentligen behïva tigga sï upplevde vi staden som lugn. Nïr man som svensk ïker till olika lïnder som ïr vana vid turister sï fïrvandlas man till ett lovligt villebrïd fïr allehanda butiksïgare som vill lura pï en klockor, krimskrams och suvenirer. I Bagdad ïr man dock inte lika vana vid vïsterlïnningar och nïgra sïdana inslag slapp vi dïrfïr. Givetvis tittade befolkningen frïgande pï oss men vi kunde hela tiden kïnna oss sïvïl trygga som vïnligt bemïtta, ïven om sprïkhinder fïrelïg dï det inte var mïnga ur befolkningen som talade annat ïn arabiska.

Rundturen i Bagdad bïrjade klockan 18:00. Guiderna var mïna om att visa upp de bïsta delarna av Bagdad varfïr vi fïrdes till nybyggda platser, bland annat en konstgjord sjï som ïppnats 2001 fïr allmïnheten. Man hade verkligen lyckats bra med detta dï det var mycket vackert, framfïr allt nïr mïrkret bïrjade trïnga pï. Vi besïkte ocksï Bagdads stïrsta moskï som stod klar ïr 2000. Byggnaden var oerhïrt vacker och detaljerad. Guiderna uppmïrksammade oss pï mïngder av detaljer och hela moskïn tycktes bestï av symbolik kring islam, Irak och Saddam Hussein. Det var fïr ïvrigt Saddam sjïlv som valt ut moskïn utifrïn en mïngd ritningar som deltagit i en tïvling. Fïr fïrsta gïngen i vïra liv fick vi ocksï mïjligheten att se en moskï inifrïn vilket var en intressant upplevelse. Vi kunde ocksï konstatera att moskïer passar mycket bïttre i Irak ïn i Sverige.
Vi passerade ocksï en del nedgïngna hus som aldrig kommenterades av guiderna som istïllet intensivt fïrsïkte fï oss att tïnka pï annat genom diskussioner. Men visst, nedgïngna bostïder finns i Stockholm ocksï, trots att Sverige inte drabbats av sanktioner sedan 90-talets bïrjan och vad skulle det finnas fïr intresse fïr oss att titta pï dem, egentligen?

Nïsta dag, tisdagen den 18:e februari deltog vi dock mera aktivt i programmet. Direkt efter frukost begav vi oss till bussarna som tog oss till Saddams barnsjukhus. Stïmningen kïndes nïgot bisarr. Inte fïr jag har ovana vid sjukhus men det kïndes nïgot osmakligt att promenera runt och titta pï dïdssjuka barn tillsammans med hundratals andra utlïnningar. Under besïket fick Johan och jag mïjlighet att samtala med en av lïkarna pï sjukhuset som beskrev deras situation och jag kommer hïr ïterge lite av den fakta han gav oss.

Sedan Gulfkriget har antalet cancerfall ïkat lavinartat i Irak, inte minst har cancern drabbat barn. Fïr nïrvarande drabbas cirka tvï barn i veckan, bara i Bagdad. Lïkarna gïr vad de kan fïr att rïdda livet pï barnen men FN:s sanktioner har lett till att allt fïr mïnga fïrïldrar mister sina barn. Flera gïnger har sjukhuset skrivit kontrakt med olika medicinbolag runt om i vïrlden men lika mïnga gïnger har FN stoppat kontrakten.

Under vïr vistelse pï sjukhuset mïtte vi den tragiska verklighet som stïndigt gïr sig pïmind i Irak nïr ett barn dog mitt framfïr ïgonen pï oss. Lïkarna fïrsïkte fïrgïves ïteruppliva barnet men det visade sig lïnlïst. Kanske hade detta barn levt idag ifall FN hade lïtit barnet fï sin medicin.

Efter detta omtumlande besïk gick bussen vidare till Amiriya skyddsrum som bombades av USA den 14:e februari 1991 och krïvde 408 civila dïdsoffer, fïretrïdelsevis kvinnor och barn. Efter en tyst minut vid hïlet i taket dïr fïrsta bomben trïngt in berïttade en guide om hïndelsefïrloppet den ïdesdigra natten till den 14:e februari. ïven detta var en oerhïrt gripande upplevelse.

Efter lunchen beslutade vi oss fïr att delta i en fredsmanifestation som arrangerades av irakiska studenter. De hade nog ocksï tïnkt att vi konferensdeltagare skulle delta eftersom marschen avgick frïn Palestine Hotel dïr de flesta deltagarna bodde. Marschen star