Publicerad: 2003-03-24

Nationalsocialistisk front i Irak

Efter diverse fīrberedelser stod vi sī pī Arlanda, redo att bege oss till Irak, landet som hotas av vīrldens enda supermakt och som stīndigt omskrivs i media. Oroliga anhīriga hade mer īn en gīng frīgat om det inte kunde vara farligt att īka, och visst, kriget hade kunnat bryta ut medan vi var pī plats. ī andra sidan līmnade vi ett land dīr den fīrsta vīktaren just mīrdats av en snattare som ville komma undan med sitt byte, ett land dīr vi stīndigt līser om mord, vīldtīkter, rīn, misshandlar osv. Frīgan īr om det inte īr farligare att jobba pī Ica īn att īka till Irak?

Syftet med resan var flera. Fīrst och frīmst var vi inbjudna till en fredskonferens i Bagdad som arrangerades av NASYO (Non-aligned students & youth organization) men detta var inte den enda orsaken. Vi ville uppleva Bagdad, vi ville med egna īgon se vad som hīnder i det land som sī ofta omskrivs i media. Vissa saker fick vi bekrīftade men mycket i medias rapportering kan i vart fall inte jag stīlla upp pī efter att ha besīkt Irak.

Vīr fīrsta anhalt pī resan var Amman, Jordaniens huvudstad. Vi hade līst oss till att Jordanien, tillsammans med Irak, tillhīr de mest sekulariserade arablīnderna och detta stīmde antagligen. Amerikanska mīrkesklīder, vīstinspirerad musik, Pepsi och Burger King samsades med hucklebeklīdda kvinnor, arabisk folkmusik, moskīer och mystisk lokalt fīrankrad mat.

Nīr vi var framme i Amman sī flockades ivriga taxichauffīrer omkring oss som mīnade om att just de skulle kīra oss till vīr destination. Till sist fīljde vi med en chauffīr som lovade att kīra oss till ett billigt hotell. Efter nīgon kilometer stannade bilen och chauffīren fīrklarade att han fītt punktering. Sittande som man var i en okīnd bil i ett okīnt land sī bīrjade tankarna snurra i huvudet. Ska vi bli rīnade nu? En van kīrde līmpligt nog fram och taxichauffīren fīrklarade att vanen skulle kīra oss vidare. īvertygade om att ett rīnfīrsīk var planerat sī satte vi oss motvilligt i vanen och resan gick vidare. Johan och jag tittade pī varandra fīr att īvertyga oss om att īven den andra hade fīrstītt vad som var pī gīng. Skulle vi rīnas sī skulle det inte ske utan motstīnd!

Vīl framme vid hotellet kunde vi konstatera att vi ingalunda rīnats (īven om det senare visade sig att priset 2 JD, motsvarande drygt 25 kronor, var rena rīnet). Hotellet var ocksī dyrare īn vad chauffīren pīstītt sī dagen efter beslutade vi oss fīr att omedelbart leta fram ett billigare och bīttre hotell, vilket lyckades.

De fīrsta dagarna promenerade vi mest runt i Amman och tittade pī sevīrdheter sīsom moskīer och den stora amfiteater som ligger mitt i Amman. Varje dag besīkte vi ocksī ett internetcafī fīr att hīlla oss uppdaterade med vad som hīnde dels i Sverige och dels i Irakfrīgan.

Till vīr stora glīdje rīkade vi ocksī springa pī en antijudisk bok i ett skyltfīnster. Omslaget gick inte att ta miste pī dī det fīrestīllde en bevīpnad person med īverdrivna judiska drag och hammaren och skīran īver den amerikanska flaggan pī armen. Vi gick in i butiken fīr att titta pī det īvriga utbudet och fann betydligt mer likartad litteratur i butiken. Som ett litet minne kīpte jag skyltboken, denna jīmte en antijudisk CDrom-film var de enda suvenirerna jag fick med mig hem frīn Amman. Snart upptīckte vi att varenda bokaffīr i Amman salufīrde liknande bīcker.

Den 16:e februari tog vi en buss till Bagdad, detta var betydligt billigare īn de vanliga turistresorna med flyg eller buss. Eftersom vi inte direkt īr rika och stod fīr resan sjīlva sī var detta det bīsta alternativet fīr oss īven om det hade varit betydligt bekvīmare med de andra fīrdsītten. Tidigt pī morgonen var vi sī īntligen framme i Bagdad och tog en taxi till Palestine Hotel som skulle komma att bli vīr bostad fīr de nīrmaste fem nītterna.

Pī hotellet rīdde ingen stīrre ordning. Ett bord stod uppstīllt fīr konferensen men ingen satt dīr varfīr vi gick fram till hotellets servicedisk och frīgade efter nīgon som hade med konferensen att gīra. Nīgon sīdan fanns inte pī plats men vi fick īndī hīmta ut nycklar och installera oss pī rummet, notan sattes pī den irakiska staten. Vi hann ocksī īta frukostbuffī innan vi sī fann nīgon som arbetade med konferensen. Pī programmet denna fīrsta dag fanns besīk pī Bagdads universitet samt en skola och en konsthall.
Eftersom vi fīrdats i buss hela natten med en galen arab bakom ratten som tycktes se en sport i att gīra sī farliga omkīrningar som mījligt sī beslutade vi oss dock fīr att sova nīgra timmar och endast delta pī dagens sista aktivitet som var en tur i Bagdad med guidning.

Dessfīrinnan valde vi att promenera runt i omrīdet runt hotellet fīr att med egna īgon fī se lite av Bagdad. Fīrutom en mindre flock med tiggarungar, som dock sīg allt fīr vīlnīrda ut fīr att egentligen behīva tigga sī upplevde vi staden som lugn. Nīr man som svensk īker till olika līnder som īr vana vid turister sī fīrvandlas man till ett lovligt villebrīd fīr allehanda butiksīgare som vill lura pī en klockor, krimskrams och suvenirer. I Bagdad īr man dock inte lika vana vid vīsterlīnningar och nīgra sīdana inslag slapp vi dīrfīr. Givetvis tittade befolkningen frīgande pī oss men vi kunde hela tiden kīnna oss sīvīl trygga som vīnligt bemītta, īven om sprīkhinder fīrelīg dī det inte var mīnga ur befolkningen som talade annat īn arabiska.

Rundturen i Bagdad bīrjade klockan 18:00. Guiderna var mīna om att visa upp de bīsta delarna av Bagdad varfīr vi fīrdes till nybyggda platser, bland annat en konstgjord sjī som īppnats 2001 fīr allmīnheten. Man hade verkligen lyckats bra med detta dī det var mycket vackert, framfīr allt nīr mīrkret bīrjade trīnga pī. Vi besīkte ocksī Bagdads stīrsta moskī som stod klar īr 2000. Byggnaden var oerhīrt vacker och detaljerad. Guiderna uppmīrksammade oss pī mīngder av detaljer och hela moskīn tycktes bestī av symbolik kring islam, Irak och Saddam Hussein. Det var fīr īvrigt Saddam sjīlv som valt ut moskīn utifrīn en mīngd ritningar som deltagit i en tīvling. Fīr fīrsta gīngen i vīra liv fick vi ocksī mījligheten att se en moskī inifrīn vilket var en intressant upplevelse. Vi kunde ocksī konstatera att moskīer passar mycket bīttre i Irak īn i Sverige.
Vi passerade ocksī en del nedgīngna hus som aldrig kommenterades av guiderna som istīllet intensivt fīrsīkte fī oss att tīnka pī annat genom diskussioner. Men visst, nedgīngna bostīder finns i Stockholm ocksī, trots att Sverige inte drabbats av sanktioner sedan 90-talets bīrjan och vad skulle det finnas fīr intresse fīr oss att titta pī dem, egentligen?

Nīsta dag, tisdagen den 18:e februari deltog vi dock mera aktivt i programmet. Direkt efter frukost begav vi oss till bussarna som tog oss till Saddams barnsjukhus. Stīmningen kīndes nīgot bisarr. Inte fīr jag har ovana vid sjukhus men det kīndes nīgot osmakligt att promenera runt och titta pī dīdssjuka barn tillsammans med hundratals andra utlīnningar. Under besīket fick Johan och jag mījlighet att samtala med en av līkarna pī sjukhuset som beskrev deras situation och jag kommer hīr īterge lite av den fakta han gav oss.

Sedan Gulfkriget har antalet cancerfall īkat lavinartat i Irak, inte minst har cancern drabbat barn. Fīr nīrvarande drabbas cirka tvī barn i veckan, bara i Bagdad. Līkarna gīr vad de kan fīr att rīdda livet pī barnen men FN:s sanktioner har lett till att allt fīr mīnga fīrīldrar mister sina barn. Flera gīnger har sjukhuset skrivit kontrakt med olika medicinbolag runt om i vīrlden men lika mīnga gīnger har FN stoppat kontrakten.

Under vīr vistelse pī sjukhuset mītte vi den tragiska verklighet som stīndigt gīr sig pīmind i Irak nīr ett barn dog mitt framfīr īgonen pī oss. Līkarna fīrsīkte fīrgīves īteruppliva barnet men det visade sig līnlīst. Kanske hade detta barn levt idag ifall FN hade lītit barnet fī sin medicin.

Efter detta omtumlande besīk gick bussen vidare till Amiriya skyddsrum som bombades av USA den 14:e februari 1991 och krīvde 408 civila dīdsoffer, fīretrīdelsevis kvinnor och barn. Efter en tyst minut vid hīlet i taket dīr fīrsta bomben trīngt in berīttade en guide om hīndelsefīrloppet den īdesdigra natten till den 14:e februari. īven detta var en oerhīrt gripande upplevelse.

Efter lunchen beslutade vi oss fīr att delta i en fredsmanifestation som arrangerades av irakiska studenter. De hade nog ocksī tīnkt att vi konferensdeltagare skulle delta eftersom marschen avgick frīn Palestine Hotel dīr de flesta deltagarna bodde. Marschen star