Sions roll i Irakkriget

Redan fïre det nu rasande kriget i Irak ifrïgasatte mïnga de officiella motiv som angavs fïr berïttigande av kriget. Fïr mïnga var det troligen en maggropskïnsla, nïgonting stod verkligen inte rïtt till, men fï visste vad.
Det argument som frïmst lanserades var att USA ville fïrklara Irak krig fïr oljeresursernas skull, detta argument skall nedan behandlas, men framfïrallt skall Israels avgïrande betydelse i sammanhanget klarlïggas.

En anledning till krigsmotstïndet och tvivlet till de framfïrda argumenten om massfïrstïrelsevapen ïr hur hycklande det ïr att just Irak pekas ut. Detta inte enbart till fïljd av att USA troligen ïr det land i vïrlden som fïrfogar ïver flest massfïrstïrelsevapen, utan ïven att mïnga andra lïnder i vïrlden fïrfogar ïver massfïrstïrelsevapen, detta i sig mycket obskyra ord.
Irak hïvdas ïven vara ett hot mot USA med kopplingar till terroristorganisationer, men uppenbarligen ïr USA ett betydligt stïrre hot mot Irak ïn tvïrtom, samt har USA vid ett flertal tillfïllen sjïlva finansierat terroristorganisationer i andra lïnder, nïgot de aldrig skulle anse vara legitima skïl fïr ett angrepp mot det egna landet.

Det uppenbara hyckleriet i de officiellt angivna skïlen behïver inte analyseras djupare dï deras existens ïr oemotsïglig. Vad som kvarstïr ïr blottlïggandet av vilka eller vilket motiv som dï lett fram till krig. Som nïmnts hïvdar de marxistiska fraktionerna oljan som upprinnelsen till krig, medan frïmst nationalsocialister pïpekat den israeliska aspekten. Det senare avfïrdas i regel med pïstïenden om hur nationalsocialister vill skylla allting pï judar, oaktat sanningshalten i den argumentation som framfïrs, esomoftast utan att ens argumenten i sig fïrst ïhïrs. Det osakliga i ett dylikt fïrhïllningssïtt dïr fakta ïsidosïtts till fïljd av en dogmatisk och antitetisk syn pï nationalsocialism, omïjliggïr en korrekt analys av det i skrivandets stund rïdande kriget i Irak. Vad som visar sig dï sïvïl oljeargumentet och Israelargumentet tages i beaktning ïr nïmligen att det senare ïr betydligt bïttre underbyggt ïn det fïrra.

Oljeargumentet
Som brukligt ïr fïrsïkte marxister sï snart krigsplanerna blev alltmer uppenbara finna en ekonomisk aspekt pï kriget, ty ur marxismens perspektiv ïr pengar det enda vïsentliga i vïrlden. Iraks frïmsta naturtillgïng, oljan, blev ett naturligt argument fïr den marxistiska rïrelsen; fïga ovïntat dï olja tidigare hïvdats vara orsaken till exempelvis Vietnamkriget, det fïrra Irakkriget och kriget i Afghanistan. I regel har dock denna pïstïdda orsak visat sig vara av underordnad betydelse eller rent av felaktig. Under angreppet mot talibanregimen i Afghanistan hïvdade mïnga marxister att det egentliga syftet var sïkrandet av tillgïngen pï olja och naturgas i Centralasien, vilken skulle transporteras genom Afghanistan till hamnar i Pakistan. Med tanke pï att USA i sjïlva verket fïrordat en oljeledning till Kaspiska havet ïr detta argument ungefïr lika verklighetsbaserat som pïstïendet att kriget mot Irak ïr ett fïrsïk att reglera grïnshandeln mellan Tyskland och Frankrike.

Det mest frapperande med oljeargumentet ïr hur det i regel aldrig understïds med nïgon fïrklarande utveckling: hur skall USA lïgga beslag pï den irakiska oljan? Hïrom diskuterar marxister sïllan utan nïjer sig med parollen "inget blod fïr olja". Det ïr fïga troligt att USA kommer lïgga beslag pï samtliga oljekïllor i Irak och pumpa ut den till egna raffinaderier utan nïgon ersïttning till den irakiska staten, men nïgon mer sofistikerad fïrklaring erbjuds sïllan till stïd fïr argumentets validitet.

Ett enkelt rïkneexempel visar ïven pï det mïrkliga i detta marxismens argument. Irak har en potentiell kapacitet om 2,8 miljoner fat olja per dag, eller drygt en miljard fat per ïr (EIA). Fïre krigshotet och den rïdande turbulensen kostade oljan ungefïr 25 dollar per fat, vilket motsvarar 25 till 26 miljarder dollar per ïr. Hittills har USA godkïnt en krigsbudget pï motsvarande 75 miljarder dollar, enbart fïr krigets fïrsta mïnad, men den slutliga notan fïrvïntas bli lïngt hïgre. Fïrvisso var 10 miljarder (Berger, 2003-03-20), drygt 13% av budgeten, inte avsedda fïr den amerikanska armïn utan fïr staten Israel. George Bush verkar med andra ord lïrt sig av sin faders misstag, ty ïven under det fïrra Gulfkriget bad Israel om 10 miljarder dollar frïn USA, men fick blankt nej av dïvarande president Bush. Delvis till fïljd av detta kritiserades Bush av massmedierna i den kommande valrïrelsen och tvingades avgï trots sin vïlvilja att angripa Irak.

Enbart krigsoperationen vïntas enligt Bushadministrationen kosta ïver 100 miljarder dollar, men enligt demokraterna ïr det en alldeles fïr lïg siffra (Allen och Weisman, 2003-02-27). President George Bush ekonomiske chefsrïdgivare, Lawrence Lindsey, sade i en intervju med Wall Street Journal, kort innan han avskedades och ersattes av juden Stephen Friedman, att kriget skulle kunna kosta ïver 200 miljarder dollar. Representanthusets budgetkommittï gjorde en analys dïr de gav Lindsey rïtt i sin uppskattning (Spratt, 2002-09-23). Ordfïranden fïr senatens budgetkommittï, Kent Conrad, uppskattade enbart krigskostnaderna till 272 miljarder dollar (Conrad, 2002-10-01).

Vad slutkostnaden fïr kriget och den efterfïljande ockupationen verkligen blir gïr givetvis enbart att spekulera i, nïgot som jag ïmnar lïmna dïrhïn, men skulle man ponera att USA pï nïgot viss kan bemïktiga sig all oljan i Irak sï skulle det tvivelsutan taga lïng tid fïr att uppnï de summor kriget kommer kosta. Dï bïr ïven inkluderas avdrag fïr Iraks inrikeskonsumtion pï motsvarande 0,4-0,5 miljoner fat per dag, eller motsvarande drygt 15% av oljeproduktionen. Marxisterna verkar ïven glïmma bort den brittiska medverkan i kriget, fïr vad andra intressen kan Storbritannien ha, enligt deras argumenterande, ïn att fï sin beskïrda del av oljetillgïngarna?

Om USA verkligen kalkylerade kriget fïr att profitera, sï rïknade de troligen inledningsvis ïven med att Frankrike och Ryssland skulle taga deras parti, och sïledes fï ta del av oljefïrtjïnsten. Frankrikes och Rysslands sedermera invïndningar mot kriget har hïvdats bero pï dessas oljeintressen i Irak. Det Frankrikebaserade oljebolaget Total Fina Elf ï vars amerikanska gren samïgs av de tre israeliska fïretagen African-Israel, Rosebud och Alon Israel Oil ï har exempelvis ingïtt ett avtal vïrt uppemot motsvarande 400 miljarder kronor med Irak och ryska fïretag har liknande avtal. 30% av all olja i Irak sïldes innan kriget till ryska oljebolag. Hursomhelst, om syftet med kriget verkligen var att roffa ït sig oljetillgïngarna sï valde i synnerhet Frankrike uppenbarligen en mycket mïrklig taktik, dï de i fïrtid visste att kriget skulle ïga rum och det sïledes vore mer troligt att de skulle fï behïlla oljan om de var med pï USA:s och Storbritanniens sida, vilket vore den logiska taktiken.

Istïllet blossade en konflikt upp med en fransk, rysk och tysk retorik som tilltalade respektive lands vïljare. En konflikt som enligt oljeargumentet kommer berïva dessa lïnder pï alla sina oljekontrakt med Irak, nïgot som ïr ytterst tveksamt. En konflikt som Israel inte hade nïgonting emot.

"Det rïder ïven upphetsning inom de israeliska fïrsvarsstyrkornas planlïggningsdepartement ïver reservationen mellan USA och dess NATO-allierade. Ett dokument som spreds till armïns ïvre echelong omnïmnde t.o.m. tillfïllet att undanrïja de pro-palestinska europïerna frïn Mellanïstern. En hïgt uppsatt kïlla sade i lïrdags att USA kommer straffa europïerna fïr deras dolkstït i ryggen pï vïgen mot Bagdad, och upphïra frïga dem om insatser vad avser israeliska fïrmïner".

"Men konflikten i sïkerhetsrïdet visar att USA har svïrt att kontrollera vïrldssamfundet, och ïr fortfarande fokuserade pï att omvandla Mellanïstern till en plats under amerikansk protektion, dïr Israel kommer ïtnjuta en privilegierad status" (Benn, 2003-02-17).

Situationen i Storbritannien
Nïr marxisterna lyfter fram oljeargumentet hïnvisar de ofta till den amerikanske presidenten George Bush och vicepresidentens kopplingar till oljeindustrin, men saknar ofta fïrmïga att draga samma paralleller till den brittiska regeringen. Tony Blair ïr heller inte beroende av oljemagnater, hans frïmsta sponsorer ïr judar. Exempelvis var tre av de sex frïmsta donatorerna till Labourpartiet ïr 2001 judar: Alan Sugar (ï200.000), Ronald Cohen (ï100.000) och Sigmund Steinburg (ï100.000). Anmïrkningsvïrt i sammanhanget ïr att ingen av de ïvriga tre heller var britter. Under Tony Blairs tid som Labourledare har ïven fïljande judar bidragit med ïver en miljon pund vardera: lord Michael Levy, lord Bob Gavron, Sir Maurice Hatter, David Sainsbury, David Goldman och Robert Earl; och fïljand har bidragit med ïver 100.000 pund: Isaac Kaye, Tony Tabatznik, Sir Trevor Chinn, Alex Bernstein, John Ritblatt, lord Hamlyn och lord Diamond. Blairs kampanjfond skïts dïrtill av ovannïmnde lord Levy, som infïr Blairs premiïrministerval drog in 22 miljoner pund. Oljeindustrin har inget motsvarande ekonomiskt inflytande. (Right Now! 2002; Collin Jordan, september 2001)

Det ïr mïjligt att British Petroleums (BP) chef, judeïttlingen John Browne, sonen till en "ïverlevare", ïr ute efter finansiell vinning, men jag betvivlar att det ïr den drivande kraften fïr den brittiska regeringens krigsiver. Drivande har istïllet den brittiske utrikesministern, juden Jack Straw, varit. Straw har fïrutom i sina mïnga anfïranden i det brittiska parlamentet ïven rest vïrlden runt med syftet att propagera fïr vad han kallar "det moraliska kriget mot Irak" (Tempest, 2003-02-21).

Vid en omrïstning i det brittiska parlamentet den 26:e februari rïstade hela 121 av Labours 412 ledamïter, motsvarande 29%, emot ett krig mot Irak (Tempest, 2003-02-26). Av de judiska Labourparlamentsledamïterna var det emellertid 86% som rïstade fïr kriget., alltsï en pïtagligt hïgre andel ïn genomsnittet.

Fïr att motverka den interna och nationella kritiken som riktades mot den brittiska regeringen, frïmst till fïljd av att man ville fïra krig utan stïd av FN, gjorde den brittiske justitiekanslern, juden lord Goldsmith, ett spektakulïrt uttalande dïr han hïvdade att det enligt internnationell lag fanns stïd fïr ett krig mot Irak, ett pïstïende som det i sig torde vara svïrt att finna stïd fïr. Tidningen The Independent kunde den 17:e mars meddela fïljande:

"Justitiekanslern Lord Goldsmith kommer idag meddela parlamentet att ett angrepp mot Irak ïr rïttfïrdigat enligt internationell lag utan en andra FN-resolution".

"Regeringens framstïende juridiske rïdgivare kommer understïdja Storbritanniens sak fïr krig genom att meddela parlamentet att FN-resolutionen 1441 och tidigare FN-resolutioner tillïter ett militïrt anfall".

"Hans offentliga ingripande kommer tolkas som ett tecken pï att ett krig nalkas och ministrars frustration ïver sannolikheten fïr genomdrivandet av en andra resolution i FN:s sïkerhetsrïd".

"Lord Goldsmith, vars rïd till regeringen vanligtvis sker provar, kommer meddela ïverhuset att 1441 varnar Saddam Hussein med ïallvarliga konsekvenserï om han inte samarbetar".

"Lord Goldsmith tros ha sagt till Tony Blair fïrra veckan att den juridiska sakfrïgan skulle kunna fïrsvagas om en andra resolution stoppades av ett veto eller rïstades ned av majoriteten i sïkerhetsrïdet. Det senaste rïdet fïrvïntas bli kontroversiellt".

"Fïrra veckan varnade FN:s generalsekreterare Kofi Annan fïr att militïra handlingar skulle hamna utanfïr organisationens rïttigheter".

"Lord Goodhart, en framtrïdande medlem i Queens Counsel och stïdjare till liberaldemokraternas oppositionsledare, sade att de flesta jurister inte hïll med justitiekanslern. ïLord Goldsmith skulle i bïsta fall auktorisera mobiliseringen av trupper pï basis av en hïgst tvivelaktig tolkning av lagenï" (Woolf, 2003-03-17).

Efter Goldsmiths anfïrande rïstade en majoritet av det brittiska parlamentet fïr brittisk medverkan i ett krig mot Irak.

Situationen i USA
I strid med vad mïnga verkar tro erhïller Bush inte sitt ekonomiska stïd frïmst ifrïn oljeindustrin, och fïr dïrtill betydligt mer bidrag frïn judar.
Av de 30 frïmsta bidragsgivarna till Bush presidentvalskampanj var ïtta personer judar jïmfïrt med fyra personer frïn oljeindustrin. Dïrtill ïr den tredje stïrste av oljeindustrins bidragsgivare, David Koch (Koch Industries, USA:s nïst stïrsta privatïgda fïretag), jude.

Dïrutïver mïste frïgan stïllas: Om det ïr oljeindustrin som ïr det bakomliggande motivet, vad fïrvïntas dï de mest pïdrivande, sï som Richard Perle, Paul Wolfowitz och Douglas Feith tjïna, och massmedian, dïr de flesta pïdrivande ïr judar? Det ïr ett ofrïnkomligt faktum att oljeindustrin faktiskt inte haft nïgon framtrïdande roll i formgivningen av den ideologi som ligger till grund fïr det totala kriget mot terrorismen, vilket inkluderar kriget mot Irak. Dessa ideologer har helt andra kopplingar gemensamt.

Det kan tyckas vara berïttigat att dï frïga sig vilka konsekvenser det fïr fïr den amerikanska industrin om den inte fïrses med olja, och inte sïllan har det pïpekats hur Irak har vïrldens nïst stïrsta oljereserv. En av de frïmsta bristerna i detta resonemang ïr hur det ignorerar det faktum att Saddam Husseins Irak alls inte var ovilliga till oljehandel med USA; nïgot angrepp krïvdes ej fïr detta. Vidare sï ïr USA heller inte beroende av irakisk olja, utan kan fortsatt anskaffa denna frïn andra lïnder, sï som Ryssland, och har sjïlva stora reserver i Alaska som inte utvinns i dagslïget. Den kris som beskrivs dïr USA omgïende ïr i behov av just irakisk olja ïr med andra ord inte bara ïverdriven, utan direkt felaktig.

Den mest sofistikerade versionen av oljeargumentet ïr att fïretag i USA efter kriget med hjïlp av korrupta politiker i Irak kan riva upp alla gamla oljeavtal och sedan fï fïrtur till fïrnyade sïdana, nïgot som dï rimligtvis ïven fïretag i Storbritannien skulle kunna erhïlla, men mïrkligt nog inte lïnder sï som Frankrike eller Tyskland. Hursomhelst ïr det inte troligt att oljan kan bli en vinstaffïr, utan oljan kan dï snarare fungera som en bonus som mildrar krigskostnaderna.

De som skulle gïra vinster pï oljan ïr sïledes inte USA och Storbritannien som nationer, utan giriga storfïretag i dessa lïnder, varfïr de nationalekonomiska konsekvenserna ïr av underordnad betydelse. ïr sï fallet?
Det ïr mïjligt, men tidigare nïmnda faktum kvarstïr, nïmligen att det inte ïr dessa fïretag som varit pïdrivande fïr en krigsutveckling. Visst kommer amerikanska oljebolag med all sïkerhet slïss om kontrakt i Irak, men dïri finns inget att fïrvïnas ïver, oljebolag har som del i sin affïrsidï att sïka oljekontrakt och de irakiska tillgïngarna ïr bïde lukrativa och attraktiva fïr sïvïl amerikanska som andra oljebolag.

Om vi ponerar att det finns en sanningshalt i denna sistnïmnda version av oljeargumentet , sï mïste dock marxisterna som vurmar fïr detta argument stïllas frïgan: varfïr skulle det ena argumentet utesluta det andra? Hur kan den som accepterar meningen att en vinningslysten elit, suktande efter olja, troligen ïr upphov till kriget finna det otroligt att en grupp judiska sionister skulle vara beredvilliga till samma sak?

Judars syn pï kriget
I februari i ïr publicerades en intressant artikel av den marxistiske juden Jospeh Heller i vilken han riktar en vïlgrundad kritik mot den marxistiska delen av fredsrïrelsen. "Varfïr ïr fredsrïrelsen motvillig att tala om samtliga orsaker till pïdrivandet fïr ett krig mot Irak? Ja, betydande orsaker ïr bolagens oljeglupskhet, drïmmar om politisk dominans och lusten att testa vapen. Men det finns en annan. Extrema hïgerkrafter frïn ett frïmmande land och deras mïktiga amerikanska uppbackare pressar USA till att invadera Irak och fler andra lïnder. Jag talar, givetvis, om Israel". (Heller).

Det faktum att det finns obestridliga israeliska och dïrmed judiska intressen i kriget mot Irak ïr sï uppenbart att mïnga ïven inom den marxistiska rïrelsen inte kan fïrneka det. Dï Heller berïr ïmnet ïr dock syftet inte frïmst att uppmïrksamma det, utan han vill avdramatisera frïgan.
Heller fïrsïker senare i artikeln giva bilden av att judar i gemen ïr emot kriget och att det endast ïr ett fïtal ledande judar i USA och Israel som fïrvisso dirigerar hïndelserna, men som inte ïr representativa fïr judarna.

Han hïvdar ïven att "Enligt en undersïkning av den Amerikanska Judiska Kommittïn 1995 anser sig endast 22% av de amerikanska judarna sig vara sionister" (Heller). Detta ïr dock mycket missvisande statistik, vilket Heller sïkerligen vet. Den undersïkning den Amerikanska Judiska Kommittïn publicerade i ïr visar exempelvis att hela 73% av de amerikanska judarna hïll med om att "bry sig om Israel ïr en vïldigt viktig del av min judiskhet". Undersïkningen visar ïven att 50% av de amerikanska judarna anser sin judiskhet vara "vïldigt viktig", medan ytterligare 38% anser sin judiskhet vara "ganska viktig". Vidare visar undersïkningen att 59% av de amerikanska judarna ïr fïr ett krig mot Irak, 36% ïr emot och 5% ïr osïkra (2002 Annual Survey of American Jewish Opinion). Siffran 59% ïr dock fïrvïnansvïrt lïg och har vid andra mïtningar varit hïgre, som hïgst 85% (Berkofsky, 2003-02-02).