Vissa vill hïvda att vi fïr ett allt friare samhïlle, andra att samhïllet blir allt mer dekadent. Nu nïrmar sig en normalisering och befrielse av pedofili, som pï allvar ïvervïgs upphïra klassificeras som en mental stïrning i USA. Anmïrkningsvïrt ïr hur dominerande judar ïr fïr denna utveckling.
Under ett symposium i maj mïnad arrangerat av American Psychiatric Association (APA), USA:s psykiatriska centralorganisation, framfïrdes en begïran om att pedofili skall avlïgsnas frïn den sï kallade DSM-listan (the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) och sïledes inte lïngre betraktas som en mental stïrning. ïven en rad andra sexuella bïjelser som idag anses vara mentala stïrningar uppmanades avlïgsnas frïn listan, sï som exhibitionism, fetischism, transvestism, voyeurism och sado-masochism.
Diskussionen om pedofili var dock den som tog upp den mesta tiden.
Till grund fïr begïran lïg en avhandling kallad "DSM-IV-TR and the Paraphilias: An Argument for Removal" (DSM-IV-TR och parafilierna: ett argument fïr avlïgsnande), fïrfattad av judiska Peggy Kleinplatz, vid the University of Ottawa, och Charles Moser, vid of San Francisco's Institute for the Advanced Study of Human Sexuality.
Kleinplatz och Mosers argument gïr i stort ut pï att folks fïrdomar och rïdande sociala konstruktioner ïr de bakomliggande faktorerna till att sexuellt morbida lïggningar klassificeras som mentala stïrningar, inte att det verkligen rïr sig om mentala stïrningar. "Folk vars sexuella intressen ïr atypiska, kulturellt fïrbjudna eller religiïst fïrbjudna skall inte nïdvïndigtvis stïmplas som mentala sjukdomar. Olika samhïllen stigmatiserar olika sexuella beteenden, och eftersom existerande undersïkningar inte kan ïtskilja folk med parafilier frïn sï kallade 'normofilier', sï finns det ingen anledning att diagnostisera parafilier vare sig som en distinkt grupp eller som psykologiskt osunt".
De argument som anvïnds ïr ytterst fïrledande. En pedofil kan ïtskiljas just genom det faktum att dess sexualitet ïr inriktad pï barn. I Kleinplatz och Mosers marxistiska perspektiv ïr det dock irrelevant, dï det ur detta inte behïver tagas hïnsyn till sexualiteten ur ett biologiskt eller evolutionïrt perspektiv. Sexualitetens reproduktiva funktion marginaliseras sïledes och sexuella lïggningar som i sitt vïsen ïr sterila och antievolutionïra ses som normaliteter i paritet med heterosexualitet mellan tvï vuxna parter. Dessa avvikelser ses inte som stïrningar, utan fullt naturliga och sunda variationer av sexualiteten.
Kleinplatz och Moser har dock en poïng dï de jïmfïr pedofili och annan sexuell morbiditet med homofili. "Situationen med parafili ïr i nulïget parallellt med homofilins under det tidiga 1970-talet. Utan det stïd och den politiska list som fanns hos dem som kïmpade fïr avlïgsnandet av homofili, kommer parafilierna fortsatt ïterfinnas pï DSM-listan".
Vidare pïstïr de att pedofiler generellt mïr sïmre mentalt, inte fïr att de ïr mentalt stïrda, utan fïr att de klassificeras som mentalt stïrda, "vilket kan leda till oro och diskriminering som ïr mentalt skadlig".
Innebïrden av att APA nu pï allvar diskuterar avlïgsnandet av pedofili frïn listan ïver mentala stïrningar inses bïst mot bakgrunden att APA ïven var den organisation som en gïng avlïgsnade homofili frïn samma lista, vars konsekvenser vi nu kan beskïda vïrlden ïver.
Inte fïrsta gïngen, inte ensam
Redan den 20:e december fïrra ïret framfïrde Moser sina krav pï att pedofili skall upphïra klassificeras som en mental stïrning. Detta i den prestigefyllda tidskriften Archives of Sexual Behavior, volym 31, nummer 6, som hade en specialutgïva med temat pedofili. I artikeln framfïr Moser tesen att "vilket sexuellt intresse som helst kan vara hïlsosamt och livsberikande", inklusive sex mellan vuxna och barn. Fïrutom Moser framfïrde ytterligare en person fram kravet pï normalisering av pedofili, professor Richard Green. Under 1970-talet var Green en av de frïmsta fïresprïkarna fïr normalisering av homofiler och argumenterar nu fïr en dylik emancipation och assimilation fïr pedofilerna. Fïr tvï ïr sedan avslïjades Green med att fïrfalska data i samband med en studie positivt instïlld till homofila fïrïldrar, en studie som hïr till de mest citerade av personer fïr homofil adoption, men han har ïndï lyckats bibehïlla sin framstïende position i den psykiatriska sexologin.
I artikeln i Archives of Sexual Behavior menar Green att:
"om en person inte lever ut sina pedofila fantasier eller drifter, sï ïr han ingen pedofil. En person som inte bekymrar sig ïver drifterna eller fantasierna och som endast vid upprepade tillfïllen masturberar till dem lider inte av nïgon stïrning", och, "om en persons erotiska fantasier frïmst handlar om barn och pïtïnkta masturberingspartners ïr barn, sï har den personen ingen mental sjukdom".
Vad Green fïrsïker gïra ïr att omdefiniera begreppet pedofil till betydelsen nïgon som har sex med ett barn. En pedofil ïr emellertid sïvïl etymologiskt som per definition en person vars sexuella attraktion inriktas pï barn.
Dïrtill mïste ïven en person som masturberar och samtidigt fantiserar om barn sannerligen anses leva ut sina pedofila fantasier och drifter, nïgot Green fïrsïker kringgï med sina formuleringar.
Robert Spitzer, ett varnande exempel
En person som argumenterade mot Kleinplatz och Moser vid APA:s symposium var juden dr. Robert L. Spitzer, tidigare ledare fïr APA. Spitzer motsatte sig avlïgsnandet av pedofili frïn listan, anmïrkningsvïrt nog genom att anvïnda sig av evolutionïra argument. Anmïrkningsvïrt pï grund av Spitzers tidigare ïstadkommanden som knappast vilat pï evolutionïr grund, och anmïrkningsvïrt pï grund av den historiska lïrdom han kan giva om APA och den inverkan psykiatrins godtycklighet kan fï pï samhïllet.
Fïrrfïrra ïret vïckte Spitzer stor uppmïrksamhet, dï han i ett uttalande lït meddela att en stort andel av de homofila kan botas och istïllet leva sunda, heterosexuella liv. Att Spitzers uttalanden fick sï stor uppmïrksamhet, frïmst i amerikansk media, och att homofillobbyn rasade var ingen slump. Det var inte vad som sades, utan vem som sade det som skapade uppstïndelsen.
Robert Spitzer var nïmligen den ledande personen inom APA, som 1973 tog det ytterst fïrvïnande beslutet att plïtsligt upphïvda klassificeringen av homofili som en sinnessjukdom i USA. Till grund fïr beslutet presenterades ingen ny fakta som underlag; tvïrtom hade exempelvis A. Cantom-Dutari samma ïr presenterat en studie om 49 homosexuella patienter han behandlat.
Cantom-Dutari hade fïljt upp 31 av patienterna, varav 19 (61%) levde heterosexuella liv efter behandlingen, nio (29%) levde fortsïttningsvis i homofila fïrhïllanden, och ïterstïende tre hade inte ingïtt nïgra nya fïrhïllanden.
Trots att Cantom-Dutari samma ïr kunnat pïvisa att han lyckats bota minst 61% av sina patienter, ïven om felmarginalen givetvis ïr stor med ett sï litet urval, sï ignorerade Spitzer helt denna och alla andra liknande studier. Varfïr Spitzer plïtsligt fïtt fïr sig att homofili inte var nïgon sinnessjukdom, och att han dïrtill genomdrev den tanken ïver hela USA, kan
te sig som ett mysterium. Han kunde definitivt inte ïkalla sina kollegors stïd i frïgan. ïr 1977, fyra ïr efter Spitzers beslut om att homofili inte kunde klassificeras som en sinnessjukdom, genomfïrdes en enkïtundersïkning bland 2500 psykologer i USA, dïr de bland annat fick svara pï frïgan om deras "nuvarande uppfattning om homofili". 69% av psykologerna ansïg att "homofili ïr i regel en patologisk adaptation i motsatts till en normal variant". Endast 18% av psykologerna motsatte sig att homofili var "patologiskt", medan 13% var osïkra. Spitzers beslut hade med andra ord inte stïd vare sig bland fackmïn eller psykologiska studier.
Nïr Spitzer sedan meddelade att homofila kan botas, sï var det alltsï ett uttalande frïn mannen som upphïvt klassificeringen av homofila som sinnessjuka. Spitzer blev pinsamt medveten om konsekvenserna av hans uttalande och bïrjade snart dra svansen till sig, vilket bland annat yttrade sig i att han talade ut i en av homofilernas frïmsta tidningar, The Advocate. Artikeln frïn den 19:e juni 2001 ïr dock ytterst intressant och informativ. Dels upprepar tidningen hur Spitzer sagt, att bland de homofiler han undersïkt var det "bara 66% av mïnnen och 44% av kvinnorna [som] upplevde [ett] 'gott heterosexuellt fungerande'". Ordvalet "bara 66%" ïr intressant i sig, men ïn mer intressant ïr det att fï reda pï varfïr Spitzer alls undersïkt huruvida homofiler kan botas eller ej. I intervjun berïttar Spitzer att det var efter hans deltagande som "expert" pï homofiler, i det judiska debattprogrammet "Geraldo" som han fick idïn:
"Geraldos producenter ville ha nïgon som sa att homofiler inte kan bli straight. Sï dïr var jag och sade att det inte kunde ske nïr det gick upp fïr mig att jag inte med sïkerhet visste [att sï ïr fallet]. Jag blev nyfiken pï hur mïnga, om nïgra, homofiler som kunde bete sig som heterosexuella."
Visst ïr det anmïrkningsvïrt att TV-producenter vill skapa program dïr "experter" fïrkunnar att homofiler inte kan botas, liksom det ïr nïmnvïrt att "experter" deltager i debattprogram och uttalar sig i frïgor som de egentligen inte vet nïgonting om. Det mest anmïrkningsvïrda ïr dock vad Spitzer implicit sïger i intervjun, nïmligen att dï han 1973 beslït sig fïr att upphïva klassificeringen av homofili som en sinnessjukdom och fïrklara den som en normalitet, sï visste han i sjïlva verket ingenting o