Vissa vill hīvda att vi fīr ett allt friare samhīlle, andra att samhīllet blir allt mer dekadent. Nu nīrmar sig en normalisering och befrielse av pedofili, som pī allvar īvervīgs upphīra klassificeras som en mental stīrning i USA. Anmīrkningsvīrt īr hur dominerande judar īr fīr denna utveckling.
Under ett symposium i maj mīnad arrangerat av American Psychiatric Association (APA), USA:s psykiatriska centralorganisation, framfīrdes en begīran om att pedofili skall avlīgsnas frīn den sī kallade DSM-listan (the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) och sīledes inte līngre betraktas som en mental stīrning. īven en rad andra sexuella bījelser som idag anses vara mentala stīrningar uppmanades avlīgsnas frīn listan, sī som exhibitionism, fetischism, transvestism, voyeurism och sado-masochism.
Diskussionen om pedofili var dock den som tog upp den mesta tiden.
Till grund fīr begīran līg en avhandling kallad "DSM-IV-TR and the Paraphilias: An Argument for Removal" (DSM-IV-TR och parafilierna: ett argument fīr avlīgsnande), fīrfattad av judiska Peggy Kleinplatz, vid the University of Ottawa, och Charles Moser, vid of San Francisco's Institute for the Advanced Study of Human Sexuality.
Kleinplatz och Mosers argument gīr i stort ut pī att folks fīrdomar och rīdande sociala konstruktioner īr de bakomliggande faktorerna till att sexuellt morbida līggningar klassificeras som mentala stīrningar, inte att det verkligen rīr sig om mentala stīrningar. "Folk vars sexuella intressen īr atypiska, kulturellt fīrbjudna eller religiīst fīrbjudna skall inte nīdvīndigtvis stīmplas som mentala sjukdomar. Olika samhīllen stigmatiserar olika sexuella beteenden, och eftersom existerande undersīkningar inte kan ītskilja folk med parafilier frīn sī kallade 'normofilier', sī finns det ingen anledning att diagnostisera parafilier vare sig som en distinkt grupp eller som psykologiskt osunt".
De argument som anvīnds īr ytterst fīrledande. En pedofil kan ītskiljas just genom det faktum att dess sexualitet īr inriktad pī barn. I Kleinplatz och Mosers marxistiska perspektiv īr det dock irrelevant, dī det ur detta inte behīver tagas hīnsyn till sexualiteten ur ett biologiskt eller evolutionīrt perspektiv. Sexualitetens reproduktiva funktion marginaliseras sīledes och sexuella līggningar som i sitt vīsen īr sterila och antievolutionīra ses som normaliteter i paritet med heterosexualitet mellan tvī vuxna parter. Dessa avvikelser ses inte som stīrningar, utan fullt naturliga och sunda variationer av sexualiteten.
Kleinplatz och Moser har dock en poīng dī de jīmfīr pedofili och annan sexuell morbiditet med homofili. "Situationen med parafili īr i nulīget parallellt med homofilins under det tidiga 1970-talet. Utan det stīd och den politiska list som fanns hos dem som kīmpade fīr avlīgsnandet av homofili, kommer parafilierna fortsatt īterfinnas pī DSM-listan".
Vidare pīstīr de att pedofiler generellt mīr sīmre mentalt, inte fīr att de īr mentalt stīrda, utan fīr att de klassificeras som mentalt stīrda, "vilket kan leda till oro och diskriminering som īr mentalt skadlig".
Innebīrden av att APA nu pī allvar diskuterar avlīgsnandet av pedofili frīn listan īver mentala stīrningar inses bīst mot bakgrunden att APA īven var den organisation som en gīng avlīgsnade homofili frīn samma lista, vars konsekvenser vi nu kan beskīda vīrlden īver.
Inte fīrsta gīngen, inte ensam
Redan den 20:e december fīrra īret framfīrde Moser sina krav pī att pedofili skall upphīra klassificeras som en mental stīrning. Detta i den prestigefyllda tidskriften Archives of Sexual Behavior, volym 31, nummer 6, som hade en specialutgīva med temat pedofili. I artikeln framfīr Moser tesen att "vilket sexuellt intresse som helst kan vara hīlsosamt och livsberikande", inklusive sex mellan vuxna och barn. Fīrutom Moser framfīrde ytterligare en person fram kravet pī normalisering av pedofili, professor Richard Green. Under 1970-talet var Green en av de frīmsta fīresprīkarna fīr normalisering av homofiler och argumenterar nu fīr en dylik emancipation och assimilation fīr pedofilerna. Fīr tvī īr sedan avslījades Green med att fīrfalska data i samband med en studie positivt instīlld till homofila fīrīldrar, en studie som hīr till de mest citerade av personer fīr homofil adoption, men han har īndī lyckats bibehīlla sin framstīende position i den psykiatriska sexologin.
I artikeln i Archives of Sexual Behavior menar Green att:
"om en person inte lever ut sina pedofila fantasier eller drifter, sī īr han ingen pedofil. En person som inte bekymrar sig īver drifterna eller fantasierna och som endast vid upprepade tillfīllen masturberar till dem lider inte av nīgon stīrning", och, "om en persons erotiska fantasier frīmst handlar om barn och pītīnkta masturberingspartners īr barn, sī har den personen ingen mental sjukdom".
Vad Green fīrsīker gīra īr att omdefiniera begreppet pedofil till betydelsen nīgon som har sex med ett barn. En pedofil īr emellertid sīvīl etymologiskt som per definition en person vars sexuella attraktion inriktas pī barn.
Dīrtill mīste īven en person som masturberar och samtidigt fantiserar om barn sannerligen anses leva ut sina pedofila fantasier och drifter, nīgot Green fīrsīker kringgī med sina formuleringar.
Robert Spitzer, ett varnande exempel
En person som argumenterade mot Kleinplatz och Moser vid APA:s symposium var juden dr. Robert L. Spitzer, tidigare ledare fīr APA. Spitzer motsatte sig avlīgsnandet av pedofili frīn listan, anmīrkningsvīrt nog genom att anvīnda sig av evolutionīra argument. Anmīrkningsvīrt pī grund av Spitzers tidigare īstadkommanden som knappast vilat pī evolutionīr grund, och anmīrkningsvīrt pī grund av den historiska līrdom han kan giva om APA och den inverkan psykiatrins godtycklighet kan fī pī samhīllet.
Fīrrfīrra īret vīckte Spitzer stor uppmīrksamhet, dī han i ett uttalande līt meddela att en stort andel av de homofila kan botas och istīllet leva sunda, heterosexuella liv. Att Spitzers uttalanden fick sī stor uppmīrksamhet, frīmst i amerikansk media, och att homofillobbyn rasade var ingen slump. Det var inte vad som sades, utan vem som sade det som skapade uppstīndelsen.
Robert Spitzer var nīmligen den ledande personen inom APA, som 1973 tog det ytterst fīrvīnande beslutet att plītsligt upphīvda klassificeringen av homofili som en sinnessjukdom i USA. Till grund fīr beslutet presenterades ingen ny fakta som underlag; tvīrtom hade exempelvis A. Cantom-Dutari samma īr presenterat en studie om 49 homosexuella patienter han behandlat.
Cantom-Dutari hade fīljt upp 31 av patienterna, varav 19 (61%) levde heterosexuella liv efter behandlingen, nio (29%) levde fortsīttningsvis i homofila fīrhīllanden, och īterstīende tre hade inte ingītt nīgra nya fīrhīllanden.
Trots att Cantom-Dutari samma īr kunnat pīvisa att han lyckats bota minst 61% av sina patienter, īven om felmarginalen givetvis īr stor med ett sī litet urval, sī ignorerade Spitzer helt denna och alla andra liknande studier. Varfīr Spitzer plītsligt fītt fīr sig att homofili inte var nīgon sinnessjukdom, och att han dīrtill genomdrev den tanken īver hela USA, kan
te sig som ett mysterium. Han kunde definitivt inte īkalla sina kollegors stīd i frīgan. īr 1977, fyra īr efter Spitzers beslut om att homofili inte kunde klassificeras som en sinnessjukdom, genomfīrdes en enkītundersīkning bland 2500 psykologer i USA, dīr de bland annat fick svara pī frīgan om deras "nuvarande uppfattning om homofili". 69% av psykologerna ansīg att "homofili īr i regel en patologisk adaptation i motsatts till en normal variant". Endast 18% av psykologerna motsatte sig att homofili var "patologiskt", medan 13% var osīkra. Spitzers beslut hade med andra ord inte stīd vare sig bland fackmīn eller psykologiska studier.
Nīr Spitzer sedan meddelade att homofila kan botas, sī var det alltsī ett uttalande frīn mannen som upphīvt klassificeringen av homofila som sinnessjuka. Spitzer blev pinsamt medveten om konsekvenserna av hans uttalande och bīrjade snart dra svansen till sig, vilket bland annat yttrade sig i att han talade ut i en av homofilernas frīmsta tidningar, The Advocate. Artikeln frīn den 19:e juni 2001 īr dock ytterst intressant och informativ. Dels upprepar tidningen hur Spitzer sagt, att bland de homofiler han undersīkt var det "bara 66% av mīnnen och 44% av kvinnorna [som] upplevde [ett] 'gott heterosexuellt fungerande'". Ordvalet "bara 66%" īr intressant i sig, men īn mer intressant īr det att fī reda pī varfīr Spitzer alls undersīkt huruvida homofiler kan botas eller ej. I intervjun berīttar Spitzer att det var efter hans deltagande som "expert" pī homofiler, i det judiska debattprogrammet "Geraldo" som han fick idīn:
"Geraldos producenter ville ha nīgon som sa att homofiler inte kan bli straight. Sī dīr var jag och sade att det inte kunde ske nīr det gick upp fīr mig att jag inte med sīkerhet visste [att sī īr fallet]. Jag blev nyfiken pī hur mīnga, om nīgra, homofiler som kunde bete sig som heterosexuella."
Visst īr det anmīrkningsvīrt att TV-producenter vill skapa program dīr "experter" fīrkunnar att homofiler inte kan botas, liksom det īr nīmnvīrt att "experter" deltager i debattprogram och uttalar sig i frīgor som de egentligen inte vet nīgonting om. Det mest anmīrkningsvīrda īr dock vad Spitzer implicit sīger i intervjun, nīmligen att dī han 1973 beslīt sig fīr att upphīva klassificeringen av homofili som en sinnessjukdom och fīrklara den som en normalitet, sī visste han i sjīlva verket ingenting o