Vïrlden i brand
World on Fire: How Exporting Free Market Democracy Breeds Ethnic Violence and Global Instability" (Vïrlden i brand: Hur exporten av frimarknadsdemokratier fïder etniskt vïld och global instabilitet) ïr en 352 sidor tjock bok som utkom i december fïrra ïret. Boken ïr skriven av kinesiska Amy Chua, en jurist som tidigare arbetade pï Wall Street och idag ïr juridikprofessor vid Yale och gift med en jude.
Chua framstïller i sin bok mïngen intressant faktum om hur etniska minoriteter i flera lïnder vïrlden ïver dominerar de vïrdfolk bland vilka de lever, samt konstaterar att infïrande av demokrati och en fri marknad stïrker detta fenomen och ïkar klyftor och motsïttningar snarare ïn minskar dem. Vad som framtrïder med all ïnskvïrd tydlighet ïr hur avgïrande ras och evolutionïra strategier ïr fïr denna utveckling och fïr hur vïrlden formgivs. Detta ïr ett ytterst politiskt inkorrekt ïmne, men Chua vill vara den politiskt korrekta tron trogen varfïr hon trots sina upptïckter inte sïtter dem i ett rationellt sammanhang. Hon iakttager fenomenet, men fïrstïr inte dess ursprung och gïr endast nïgra ytterst fï och tafatta fïrsïk att fïrklara dem.
Nedan fïljer en djupgïende recension, som snarare pï grund av sin lïngd ïn trots den samma bïr lïsas, skriven av Matt Nuenke, en kemist som lïnge verkat fïr spridandet av och en ïkad kunskap kring den evolutionïra och dïrmed rasliga verklighet vi lever i. Nuenke giver en fïrnuftsenlig fïrklaring till de fenomen som Chua presenterar i sin bok: ras och rasegenskaper sï som intelligens och evolutionïra gruppstrategier ïr fullstïndigt avgïrande faktorer.
Den marxistiska teorin om att raser ïr sociala konstruktioner och dïrmed egentligen icke-existerande eller irrelevanta visar sig ïterigen vara en nonsensteori. Afrika genomlider idag en regression trots de enorma summor pengar som skïnks kontinenten ïrligen, Sydamerika ïr pï vïg ït samma hïll, och i alla vïsterlïndska samhïllen stïr negrer lïngst ned pï den sociala skalan. Negrers betydligt lïgre IQ, i genomsnitt pï 70, jïmfïrt med vitas genomsnitt pï 100 ïr en av de allra viktigaste orsakerna till detta. De sociala och civilisatoriska skillnaderna stammar alltsï inte frïmst frïn rasfïrtryck, utan frïn en biologisk verklighet, och endast utifrïn insikten om denna kan vi skapa oss fïrstïelse fïr vïr forntid, samtid och framtid.
Marxister vill gïrna hïvda att de sociala skillnaderna, liksom medelintelligensskillnaderna, beror pï diskriminering. Denna teori baseras emellertid inte pï nïgon empirisk analys utan hïvdas grundlïst vara sann, "det bara ïr sï". Chua tar dock upp exempel pï hur kineser i flera lïnder diskrimineras, men ïndï ïr de mest framgïngsrika av alla folk i dessa lïnder. Ett annat exempel ïr libaneser i Sierra Leone. Fïr att fïrsïtta marxisterna i en riktigt prekïr situation kan ïven judarna tagas som exempel. Judarna hïvdas i alla tider ha varit sïrskilt diskriminerade, men genom historien har de stïdse varit ekonomiskt mer framgïngsrika ïn de folk bland vilka de levt. Den judiska framgïngen trots den diskriminering de utsatts fïr beror pï den judiska rasens hïga IQ och deras evolutionïra gruppstrategi, dïr de verkat som en raslig enhet mot sin omgivning, och sannerligen kan ingenting annat sïgas ïn att denna strategi varit oerhïrt framgïngsrik.
Nuenke lyfter fram tvï primïra egenskaper fïr att pïvisa varfïr det existerar marknadsdominanta minoriteter: rasers olika intelligens och etnocentrism. Detta ïr tvï ytterst viktiga och avgïrande egenskaper, men ïven andra spelar in, sï som disciplin, strïvsamhet eller fïrmïgan att tïlmodigt vïnta pï en lïngsiktig belïning.
Fïrnekandet av raser och rasers relevans ïr i princip lika verklighetsfïrankrat och vetenskapligt som hïvdandet att gravitationen egentligen inte har nïgon som helst betydelse fïr vïr vïrld. Recensionen nedan kommer tvivelsutan att giva de flesta nya lïrdomar och insikter om vikten av ras, och hur allmïngiltiga denna vikt ïr. Chua giver ïven med sitt skrivande en god inblick i det flagranta rashat som genomsyrar sjïlvutnïmnda och sjïlvfïrhïrligande rasfïrnekare och antirasister.
Fïr vïra svenska lïsare har jag valt att lïgga in ytterligare information. Denna ïr dï inrutad fïr att man lïtt ska se vad som ïr Nuenkes ord respektive mina tillïgg.
Meister Eckehart
Chuas nya bok ïr en strïlande ïversikt av hur vanligt det ïr att ett land skall domineras ekonomiskt av en raslig minoritet. Hon tar med oss till flera lïnder, stïr till hands med siffror, hur raser interagerar, och nog sï fïrvïnande stïr hon till hands med en ansenlig mïngd data som stïdjer andra teorier ïn hennes egen.
Hon behandlar inte direkt varfïr en minoritet kan dominera ïver en majoritet, men en noggrann lïsning av denna bok stïdjer tvï alternativa hypoteser. Fïr det fïrsta stïdjer det Kevin MacDonalds verk om hur evolutionïra gruppstrategier, tillsammans med skillnader i medfïdda nivïer av etnocentrism, kan leda till upprïtthïllandet av rasliga grïnser och raskonflikt. Fïr det andra stïdjer den Richard Lynns och Tatu Vanhanens iakttagelser att det ïr nivïn pï medelintelligenskvoten som avgïr vilken grupp som kommer nï framgïng och vilken som kommer underordnas. (IQ and the Wealth of Nations, 2002)
Hennes bok ïr inte sïrskilt vïlorganiserad, men hennes tankar och ïsikter hoppar pï lïsaren som inte ïr villig att svïlja hennes naiva antaganden. Hennes bok ïr anvïndbar frïmst fïr det stïd den giver evolutionïra gruppstrategier. Dïrtill stïrker den evolutionisternas pïstïende att vad anbelangar mïnskligt beteende, sï ïr samhïllsvetare och statsvetare fast i det bara ïr sï historier. De har inget empiriskt program fïr analys av mïnskligt beteende som kan bekrïftas och dïrmed ïr vetenskapligt.
Denna recension, eller kanske snarare kritik, av Chuas mer flagranta fïrdomar och fïrvanskningar, kommer fïlja boken sida fïr sida fïr enkelhetens skull. Ehuru jag inte hïller med om hennes resonemang, fïrutom att jag mïhïnda hïller med om att Vïst inte borde lïgga sig i andra lïnders angelïgenheter, fïrser hennes iakttagelser oss med en vïlbehïvlig inblick i hur raskonflikter ïr endemiska ïver hela vïrlden.
Chua inleder med att fïrklara hur hennes faster fick halsen avskuren pï Filipinerna, av en filippinsk anstïlld, pï grund av rashat, och hon redogïr snabbt fïr ostasiatisk rasism: "Mordet av en anhïrig ïr fruktansvïrt fïr alla, ïverallt. Min faders sorg var ogenomtrïnglig; fram till denna dag har han aldrig brutit sin tystnad om ïmnet. Fïr resten av familjen, hursomhelst, fanns ïven ett inslag av skam. Fïr kineser ïr tur ett moraliskt kïnnetecken, och en tursam person skulle aldrig mïrdas. Liksom en medfïdd defekt, eller att gifta sig med en filipin, ïr det nïgonting skamligt att mïrdas... Min familj ïr en del av Filipinernas lilla, men fïretagsamma, ekonomiskt inflytelserika kinesiska minoritet. Bara en procent av befolkningen ïr kinesisk, men den kontrollerar sï mycket som 60 procent av den privata ekonomin, inklusive landets fyra stora flygbolag och nïstan alla banker, hotell, kïpcentrum och stora konglomerat".
Hon fortsïtter och fïrklarar hur ostasiatiska kineser anser att filipiner ïr lata, ointelligenta, och egentligen inte vill arbeta. Sedan sïger hon att de ocksï lider av extrem fattigdom, fïrïdmjukelse och hopplïshet. Sï varfïr ïr ett sïdant desperat folk ocksï sï lata? Hon kommer aldrig lïngre ïn till dessa naiva fïrklaringar och hon fïrmïr sig inte acceptera att ostasiatiska kineser har en medelintelligenskvot om 105 mot en medelintelligenskvot om 90 bland sydasiater. Nïr vïl hïnsyn tages till intelligens och etnocentrism sï bïrjar World on Fire bli begriplig.
Hon framlïgger sedan vad boken handlar om, "ett fenomen - genomgripande utanfïr Vïst men sïllan erkïnt, ofta sett som ett tabu - som omvandlar frimarknadsdemokratier till en motor fïr etnisk brandkatastrof. Fenomenet jag hïnvisar till ïr marknadsdominerande minoriteter: etniska minoriteter som, av mycket olika anledningar, under marknadsmïssiga fïrhïllanden tenderar dominera den inhemska majoriteten runtomkring dem ekonomiskt, ofta i en hïpnadsvïckande utstrïckning".
"Marknadsdominerande minoriteter kan pïtrïffas i nïstan varje del av vïrlden. Kineserna ïr en marknadsdominant minoritet, inte bara pï Filipinerna, utan ïverallt i sydïstra Asien. 1998 utgjorde kineserna endast tre procent av den indonesiska befolkningen, men kontrollerade drygt 70 procent av Indonesiens privatekonomi, inklusive landets samtliga stïrsta konglomerat. Nyligen har fïretagsamma kineser i Burma bokstavligt talat tagit ïver ekonomin i Mandalay och Rangoon. Vita ïr en marknadsdominerande minoritet i Sydafrika - och pï ett komplicerat sïtt, i Brasilien, Ecuador, Guatemala och en stor del av Latinamerika. Libaneser ïr en marknadsdominant minoritet i Vïstafrika. Ibo ïr en marknadsdominant minoritet i Nigeria. Kroaterna var en marknadsdominant minoritet i fïre detta Jugoslavien. Och judar ïr definitivt en marknadsdominant minoritet i det postkommunistiska Ryssland".
Fïr att fïrstï de sanna orsakerna till de etniska konflikterna i denna bok krïvs endast att tvï primïra koncept hïlls i ïtanke som Chua inte betraktar: skillnaden i medelintelligens mellan de grupper som diskuteras, och nivïn av etnocentrism mellan olika raser. Dessa tvï faktorer spelar olika roll fïr olika raser. Ostasiaterna, semiterna (libaneser och judar) och asiatiska indier exempelvis verkar ha hïgre nivïer av etnocentrism och xenofobi. Dï de dominerar ett samhïlle upprïtthïller de ocksï rasliga grïnser liksom de engagerar sig i blodsbandssamarbete fïr att avancera sina mïl ïver grïnserna.
Det vill sïga, de samarbetar med beslïktade rasgrupper ïver hela vïrlden dïr de befinner sig.
ï andra sidan har vita dïr de dominerat varit mer individualistiska - de saknar de hïga nivïerna av etnocentrism. Exempelvis tenderar de gifta sig utanfïr sin ras i Latinamerika , och samarbetar mindre med andra vita i andra lïnder. De fïljer en individualistisk elitism, skapar allianser med vemhelst som avancerar deras status, oavsett ras. Man kan invïnda att sï ej ïr fallet i subsahariska Afrika, dïr vita aldrig skulle ïvervïga att gifta sig med svarta. Dock skulle jag vilja hïvda att detta inte beror pï en hïg etnocentrisk nivï, utan snarare pï de extrema skillnaderna i generell intelligens - cirka 100 fïr vita och endast 70 fïr svarta. Ett sï stort intelligensgap ïr fïr stort fïr att tvï grupper skall kunna umgïs socialt - ïn mindre gifta sig med varandra.
"ï andra sidan sï ïr den sobra tesen i denna bok att marknadernas och demokratins globala spridning ïr en huvudsaklig, fïrsvïrande orsak till grupphat och etniskt vïld i den icke-vïsterlïndska vïrlden. I ett stort antal lïnder vïrlden ïver som har en marknadsdominant minoritet, sï ïr marknader och demokratier inte ïmsesidigt fïrstïrkande. Eftersom olika grupper drar fïrdel av marknader och demokrater i sïdana samhïllen, producerar utïvandet av en frimarknadsdemokrati ytterst instabila och lïttantïndliga fïrhïllanden. Marknader koncentrerar enorma rikedomar i hïnderna pï en ïfrïmmandeï minoritet, vilket underblïser etnisk avund och hat mellan ofta kroniskt fattiga majoriteter".
Det stïmmer att vïrt nuvarande frïmjande av demokrati, globalisering, frimarknader, etc., kan destabilisera situationer som inte skulle vara lika vïldsamma om vi inte strïvat efter dessa globala program - men det fïrringar inte det faktum att etniskt vïld frïmst beror pï skillnader i medelintelligens mellan olika raser. Jag kan inte anklaga Chua som person fïr denna bristande insikt, fïrty den egalitïra hïllningen nïmner universellt aldrig denna orsak till ekonomiska olikheter. Och detta fïrbud mot att intelligens anvïnds som en faktor upprïtthïlls sïvïl av konservativa som av liberaler.
"Endast en procent av befolkningen har i generationer kontrollerat 70 procent av landets bïsta marker, i stor utstrïckning i form av hïgproduktiva 3000-tunnland stora tobaks- och sockergïrdar. Att se Zimbabwes ekonomi falla fritt som resultat av det stora beslagtagandet av mark har fïtt USA och Storbritannien tillsammans med en mïngd mïnniskorïttsgrupper att uppmana president Mugabe att avgï, och krïver hïgljutt fria och rïttvisa val. Men tanken att demokrati ïr svaret pï Zimbabwes problem ïr hïpnadsvïckande naiv".
Det bïsta sïttet att lïsa situationen i Zimbabwe tycks enligt mig vara att omflytta de vita tillbaka till Vïst. Och det samma gïller Sydafrika. Omrïdet kommer aldrig uppnï fred med sï stora skillnader i duglighet och intelligens mellan svarta och vita.
"Faktum ïr att denna bok kommer visa att vïrldens mest ïkande fall av ïkompiskapitalismï samtliga inbegriper marknadsdominanta minoriteter - frïn Ferdinand Marcos kinesbeskyddande diktatur pï Filipinerna till president Siaka Stevens skuggallians med fem libanesiska diamanthandlare i Sierra Leone till president Arap Mois ïaffïrsarrangemangï med en handfull indiska moguler i dagens Kenya".
"Mer fundamentalt, hursomhelst, sï har vïsterlïndska globaliseringskritiker, liksom deras globaliseringsfïresprïkande motparter, fïrbisett marknadsskillnadernas etniska dimension. De tenderar se rikedom och fattigdom som klasskonflikter, inte etniska konflikter. Detta perspektiv kanske lïter vettigt i avancerade vïsterlïndska samhïllen, men de etniska realiteterna i u-lïnderna ïr fullstïndigt olika dem i Vïst. Som ett resultat hïrav ïr de lïsningar globaliseringskritikerna fïreslïr ofta kortsiktiga och rent av farliga dï de appliceras pï icke-vïsterlïndska samhïllen".
Chua ïr relativt vag i uttalandet ovan. Det finns givetvis skillnader mellan alla lïnder - faktum ïr att varje land ïr unikt. Men etniska konflikter har en del allmïngiltigheter vi kan begagna - allmïngiltigheter som ïr resultatet av en omfattande forskning som baseras pï etnografiska databaser frïn evolutionïra psykologer och beteendegenetik. Jag hïller dock med om att klasskonflikter som en marxistisk grundsats fïr alla konflikter ïr minst sagt fïrlegad. Det ïr dags att gï vidare med hjïlp av empiriska analysmetoder.
"ïMarknaderï, ïdemokratierï och ïetnicitetï ïr som bekant svïra koncept att definiera. Detta beror delvis pï att det inte finns nïgon enstaka korrekt tolkning av dessa termer. I sjïlva verket hoppas jag i denna bok kunna visa att ïmarknadssystemenï som i nulïget manas pï i u- och postkommunistiska lïnder ïr vïldigt olika de som nu ïterfinns i motsvarande vïsterlïndska nationer; att ïdemokratiseringsprocessenï som fïr nïrvarande lanseras i den icke-vïsterlïndska vïrlden inte ïr av samma slag som i de vïsterlïndska nationerna; och att ïetnicitetï ïr ett flytande, artificiellt och farligt manipulativt koncept".
Ovan ïr typiskt fïr Chua - hon gïr vaga uttalanden vid upprepade tillfïllen men gïr aldrig bortom det fruktansvïrt irriterande naiva. Pï vilket vis ïr etnicitet flytande, artificiellt - och farligt? Varfïr gïra ett sïdant uttalande om du aldrig fïrklarar vad du menar med det? Vid de fï tillfïllen Chua avviker frïn sina "det bara ïr sï"-historier, kan vi dock beskïda hennes extrema fïrdomar - de ïr utspridda som ovan pï enstaka rader som till synes kommer frïn ingenstans.
"Det ïr slïende att ingen vïsterlïndsk nation vid nïgot tillfïlle i historien har implementerat laisse faire-kapitalism och allmïn rïstrïtt vid samma tillfïlle - precis den form av frimarknadsdemokrati som i nulïget pïtvingas u-lïnder vïrlden ïver". Jag hïller med om detta - demokrati har mïnga motsïgelser och det minsta man kan sïga ïr att det inte ïr nïgot sammanhïngande koncept.
"Etnicitet ïr ett annat kontroversiellt koncept som orsakat mycket debatt. I denna bok kommer jag utgï ifrïn att ïetnicitetï inte ïr nïgon vetenskapligt faststïllbar status. ïEtnicitetï kommer snarare hïnvisa till en slags gruppidentifikation, kïnslan av tillhïrighet till ett folk, som upplevs ïsom en stor utïkad form av familjï. Denna definition av etnicitet ïr sannerligen mycket utspridd, och erkïnner vikten av subjektiv varseblivning. Den omfattar skillnader lïngs rasliga grïnser (exempelvis svarta och vita i USA), grïnser fïr geografisk hïrkomst (exempelvis malajer, kineser och indier i Malaysia), liksom lingvistik, religion, stamtillhïrighet och andra kulturella grïnser (exempelvis stammarna kikuyu och kalenji i Kenya eller judar och muslimer i Mellanïstern)".
Fastïn definitionen av ras ïr relativt enkel sï har rasfïrnekarna varit aktiva pï sistone sedan Human Genome Project utsatt dem fïr en hel del press. Rïttslïkare kan nu avgïra en persons rastillhïrighet utifrïn hans DNA, och en artikel som publicerades nyligen om hur DNA kan anvïndas fïr att pïvisa en blandrasig hunds genetiska hïrstamning visar hur lïngt vi kommit i nyttjandet av genetik fïr att avgïra bïrd. Ras som en social konstruktion ïr en ren egalitïr dogm som inte har nïgot som helst stïd av genetiken.
"Etnisk identitet ïr inte statiskt utan skiftande, och mycket formbar. I Rwanda, exempelvis, dominerade den 14 procent stora tutsiminoriteten ïver hutumajoriteten sïvïl ekonomiskt som politiskt i fyra ïrhundraden, som en slags boskapsïgande aristokrati. Men under merparten av denna period var grïnserna mellan hutuer och tutsier genomtrïnglig. De tvï grupperna talade samma sprïk, blandïktenskap ïgde rum, och framgïngsrika hutuer kunde ïbli tutsierï. Detta gïllde inte lïngre sedan belgarna ankom och, genomsyrade av skenbara teorier om rasïverhïghet, delade ut etniska identitetskort baserade pï nïslïngd och kranieomkrets. De resulterande mycket skarpare etniska indelningarna exploaterades av hutumaktens ledare. Utefter liknande linjer, ïverallt i dagens Latinamerika - dïr det ofta hïvdas att inga ïetniska indelningarï existerar eftersom alla har ïblandat blodï - fïr mïnga fattiga bolivianer, chilenare och peruaner plïtsligt veta att de ïr aymarer, inka eller helt enkelt indios, beroende pï vilken identitet som genljuder och mobiliserar bïst. Dessa inhemska rïrelser ïr inte nïdvïndigtvis bra eller dïliga, men de ïr smittsamt starka".
Detta ïr ytterst avslïjande. Hïr har vi tvï raser, en som dominerat ïver den andra i ïver 400 ïr, och den dominerande ser annorlunda ut och har stïrre hjïrna! Hjïrnans storlek korrelerar med intelligens - omkring 0,4 - vilket ïr av stor vikt. Sï vad vi i sjïlva verket har ïr tvï raser med viss beblandning. Detta ïr analogt med skillnaderna mellan vita och askenaser i ïsteuropa. Viss genomtrïnglighet ïgde rum, men genetiska askenaser stïr nïrmare semiter ïn vita, och ïndï gïr viss genetisk beblandning med vita, fïljt av ett urval av vitas ansiktsdrag, att askenaser ser mer vïsterlïndska ut ïn sefarder, som ser mer ut som sina arabiska slïktingar (Chua pïpekar detta dï hon diskuterar Israel). Men min poïng hïr ïr att tutsierna dominerade hutuerna eftersom de var en annan ras - och de var intelligentare. Det ïr det enda jag kan utlïsa frïn framstïllningen ovan, men Chua fïredrager att pïpeka att belgarna var en hop rasister, hellre ïn att bortfïrklara en mer ïverdrivet sparsam fïrklaring - belgarna erkïnde de tvï olika raserna fastïn det fanns en viss beblandning mellan dem.
Meister Eckehart:
Det bïr understrykas att konflikten i Rwanda var en etnisk konflikt sprungen ur den ofrïnkomliga och ofta fïrïdande friktion som uppstïr i ett mïngkulturellt samhïlle. Den etniska dimensionen skapade panik hos mïnga vïnsteranhïngare, som Chua, eftersom den gick stick i stïv med deras vïrldsbild. En mïngd teorier om vad den ïegentligaï orsaken var, eftersom biologi och evolution saknar betydelse enligt vïnstersinnade, lades fram. Den mest populïra teorin var just att belgarna under kolonialtiden lïrt upp och lurat pï den negroida befolkningen en rasism som tidigare inte existerat, dïr tutsierna pïstods var ïverlïgsna hutuerna. Orsaken till detta pïhitt skulle vara att belgarna, fïrutom att de enfaldigt nog trodde att ïven mïnniskan ïr en del av Naturen, ville hetsa de tvï grupperna mot varandra fïr att enklare kunna upprïtthïlla sina kolonier. En annan populïr variant av samma teori ïr att det egentligen inte existerar nïgon skillnad, ïtminstone ingen synlig sïdan, mellan Rwandas tre folkgrupper, tutsierna, hutuerna och twa-folket; det kanske en gïng fanns en skillnad men man hade lïrt sig att finna lyckan i blandïktenskap varvid denna fïrsvunnit. ïterigen ïr det alltsï de vita belgarna som hittat pï skillnaderna. Att sedan tutsierna ïr ett ytterst hïgrest folk och twa-folket pygmïer, hïjdskillnaden ïr kanske en halvmeter i genomsnitt, ïr ett faktum som inte vïllar dessa teoretiker nïgot stïrre huvudbry. Teorin om denna, icke synbara, skillnad sïger en hel del om verklighetsperspektivet hos de vïnstersinnade som slutit upp bakom den.
Faktum ïr att dessa teorier lyfts fram mot bïttre vetande om, eller i fïrakt fïr, de verkliga fïrhïllandena i den afrikanska region som idag kallas Rwanda och de folk som lever dïr. Omrïdet befolkades fïrst fïr 4.000 ïr sedan av twa-folket, ett pygmïfolk med karaktïristiskt breda ansikten, som livnïrde sig pï jakt. Fïrst 3.000 ïr senare bïrjade hutuer, undersïtsiga men betydligt mer hïgvuxna ïn twa-folket, invandra i omgïngar. De levde i klaner och ïgnade sig frïmst ït jordbruk. Fïr att komma ït den mycket bïrdiga vulkaniska jorden fïrdrev de landets urinvïnare eller tog dem som slavar. I 500 ïr kom hutuerna att dominera omrïdet tills en ny invandrare dïk upp, de nilo-hamitiska tutsierna. Hamiterna ïr som grupp ytterst illa definierad dï begreppet anvïnts fïr i stort sett alla icke-arabiska folk i norra och ïstra Afrika, etymologiskt hïrstammande frïn Noaks son Ham. Till stor del ïr nilo-hamiterna emellertid resultatet av rasblandning mellan den nilotida rasen, nïgot lïngdistanslïpande kenyaner kan anses var ett typexempel pï, samt till en klart mindre del den vita rasen. Tutsierna ïr mycket hïgvuxna och gïngliga med betydligt smalare nïsa ïn den typiskt breda negroida nïsan. Pïstïendet om de icke synbara skillnaderna ïr med andra ord inte hïmtat frïn verkligheten dï de tre folken har helt olika morfologi.
I och med tutsiernas intrïde i Rwanda pï 1500-talet ïndrades fïrutsïttningarna kraftigt. De tidigare dominerande hutuerna underkuvades och ett kastvïsende upprïttades dïr varje hutu var knuten till en tutsier infïr vilken han var ansvarig. Twa-folket hade inte haft nïgon nïmnvïrd organisation, medan hutuerna hade klanbaserade monarkier. Tutsierna var ïn bïttre organiserade och under de kommande 500 ïren ïtlydde sïvïl twa-folket som hutuerna alltid en tutsikung. Vidare infïrde tutsierna ïven boskapsskïtsel vilket var ett klart framsteg fïr regionen.
Pïstïenden om att det inte existerade nïgon rasmedvetenhet innan belgarna artificiellt introducerade den ïr med andra ord raka motsatsen till de verkliga fïrhïllandena. Nïstan 1.000 ïr innan nïgon belgare satt sin fot i omrïdet hade hutuerna underkuvat omrïdets pygmïfolk, varefter hutuerna 500 ïr senare i sin tur underkuvades av tutsierna. Det mïste tillstïs att kastvïsendet relativt sett fungerade vïl dï tutsierna snarare var mer arbetsamma ïn hutuerna och ïgnade sig alltsï inte frïmst ït parasiterande, men en klar konfliktrisk fïreligger alltid dï frïmmande folk lever i samma omrïde, samt skapas en viss fïrsvagning av handlingskraften dï ett folk gïr sig beroende av ett annat.
Tutsidominansen i omrïdet ersattes med tysk dominans i och med Berlinkongressen 1894 dï Rwanda och Burundi, dï endast kallat Urundi, tillfïll Tyskland och som tillsammans med nuvarande Tanzania, fïrutom Zanzibar som var brittiskt, kom att utgïra kolonin Tyska ïstafrika. Det tyska ïstafrikanska Kompaniet hade dï fïrvisso redan varit aktiva i omrïdet sedan 1885. Tyskarna imponerades av tutsiernas fïrmïga till organisation, nïgot som var ytterst bristfïlligt bland de flesta ïvriga negroida folken, och erbjïd flera av dem utbildning. Av Tysklands fyra afrikanska kolonier var Tyska ïstafrika den som man investerade mest i, vilket fick till fïljd att infrastrukturen fïrbïttrades och en klar modernisering av regionen inleddes, pï gott och ont.
Efter fïrsta vïrldskriget slut 1918 konfiskerades Tysklands samtliga kolonier av de demokratiska Ententemakterna, som styckade upp det territoriella krigsbytet mellan sig. Tyska ïstafrika delades upp mellan Storbritannien, som fick omrïdet motsvarande Tanzania dï kallat Tanganyika, och Belgien som erhïll Rwanda och Burundi. ïven belgarna imponerades av tutsiernas relativt goda kognitiva egenskaper. Trots att de utgjorde en minoritet sï var tutsier en majoritet av dem som klarade av den utbildning som gavs. Utifrïn detta, och det historiska perspektivet dïr tutsierna dominerat hutuerna och omrïdet i 500 ïr, drog belgarna slutsatsen att tutsierna tillhïrde en intelligentare negroid subras ïn vad hutuerna gjorde. Att belgarna dïrefter ïven fortsïttningsvis lït tutsierna ha en dominerande roll i omrïdet var med andra ord ingen nyordning utan endast ett bevarande av de gamla fïrhïllandena.
De vïnstersinnade som menar att belgarna introducerade rasismen i Rwanda mï ha rïtt i den meningen att raslïran introducerades som ett uttalat begrepp, men inte i meningen som en existerande livssyn. Dï det fïre andra vïrldskriget var brukligt att ïven mïnniskan ansïgs vara en biologisk varelse inom djurriket, som ïven hon kunde anses ïtlyda Naturens och sïledes ïven evolutionens ofrïnkomliga lagar, kan det knappast anses mïrkligt att sïvïl tutsierna som hutuerna fick del av denna kunskap under sin skolning. Raslïran fungerade alltsï som en vetenskaplig beskrivning av hur det kommit sig att fïrst hutuerna en gïng lyckats underkuva twa-folket, varefter tutsierna i sin tur underkuvade hutuerna.
Tiderna fïrïndrades dock och efter Andra vïrldskriget svepte en vïg av frihetsstrïvande fram bland de afrikanska kolonierna. Fïga fïrvïnande ville mïnga negroida folk hellre leva i lïnder de sjïlva styrde, ïn i mïngkulturella kolonier under vitas styre. Falska fïrhoppningar spreds ïven av verklighetsfïraktande liberaler om att de afrikanska lïnderna efter sin sjïlvstïndighet skulle kunna nï samma civilisatoriska hïjder som Europa.
Efter sjïlvstïndigheten hos de subsahariska kolonierna fïrsvann emellertid en stor del av det monetïra och intellektuella kapitalet, och inom de onaturliga landsgrïnser som upprïttats av kolonisatïrerna skulle nu stammar som i mannaminne alltid varit fiender fïrsïka samregera. Krig och regression blev den naturliga fïljden.
I Rwanda och Burundi inledde hutuerna 1959 ett inbïrdeskrig dïr de krïvde ett slut pï sïvïl belgarnas som tutsiernas inflytande i omrïdet.
Under det treïriga inbïrdeskriget tros uppemot 100.000 tutsier ha slaktats av hutuerna, ytterligare flera hundratusen drevs pï flykt och ett stort antal byar brïndes ned. Hutuerna leddes av Grïgore Kayibanda som krïvde att tvï stater skulle upprïttas i omrïdet, en fïr tutsierna och en fïr hutuerna, fïr att undvika framtida konflikt. Vïstvïrlden protesterade och menade att sann lycka endast kunde infinna sig om de bïda folken levde blandade i tvï mïngkulturella stater, Rwanda och Burundi. Vid sjïlvstïndigheten den 1:a juli 1962 kom sï Rwanda att styras av hutun Kayibanda och Burundi av en tutsier, men bïgge lïnderna bestod alltsï demografiskt av en majoritet hutuer och en minoritet av tutsier.
Konflikten lït inte vïnta pï sig; i Rwanda massakrerade hutuerna tutsier, och i Burundi rïdde det omvïnda fïrhïllandet. I Uganda, som ïven det var under ledning av en tutsier, lït de tutsiflyktingar som tagit sig till landet under inbïrdeskriget upprïtta baser varifrïn de angrepp Rwanda. Kayibanda mïrdades i en statskupp 1973, varefter en annan hutu tog makten, Juvenal Habyariman. Det var dï Habyariman i sin tur mïrdades den 6:e april 1994, nïr hans flygplan skïts ned av tutsier under ledning av Paul Kagame, som det mer kïnda inbïrdeskriget brït ut. Hutuerna hade sedan tidigare upprïttat dïdslistor ïver tutsier i landet och snart initierades massakrerna.
"Sedan Burma bytte till en marknadsorienterad, vidïppen ekonomi [1989], har bïde Rangoon, den moderna huvudstaden, och Mandalay, den gamla ïdelstensstaden och kungliga sïtet fïr de tvï senaste burmesiska kungarna, tagits ïver av etniska kineser... I Burmas nya marknadsekonomi har den kinesisk-burmesiska minoriteten fïrvandlats nïstan ïver en natt till en grïll framgïngsrik affïrsgemenskap...".
"Omfattningen av den kinesiska minoritetens ekonomiska makt var slïende. Den kinesiska minoriteten utgjorde endast en procent av Vietnams befolkning, men kontrollerade uppskattningsvis 90 procent av det icke-europeiska privatkapitalet under mitten av 1950-talet och dominerade Vietnams detaljhandel, dess finansiella, tillverknings- och transportsektorer, och alla aspekter av landets risekonomi... I dagens Vietnamn ïr bïde marknaden och kineserna tillbaka. Regeringens skifte till marknadsliberalisering, eller doi moi ("fïrnyelse"), fïre 1988, har lett till ett slïende ïteruppvaknande av kinesisk kommersiell dominans i landets stïder. Vietnamns tre procent stora kinesiska minoritet svïrmar i Ho Chi Minh (fortfarande kallad Saigon av de flesta vietnameserna), dïr de kontrollerar drygt 50 procent av stadens marknadsaktivitet och dominerar pï ett ïvervïldigande sïtt den lïtta industrin, import och export, kïpcentrum och det privata bankvïsendet. ïn en gïng vïxer fïrbittringen bland de infïdda vietnameserna..."
"Ja, en undersïkning nyligen av Thailands drygt 70 stïrsta affïrsgrupper visade att alla utom tre ïgdes av kineser i Thailand..."
"Ocksï i Malaysia har privatisering och annan marknadspolitik kraftigt ïkat den ekonomiska dominansen av landets kinesiska minoritet. Detta stïmmer trots vidstrïckt positiv diskriminering till fïrmïn fïr den inhemska malajiska majoriteten, som har funnits sedan de anti-kinesiska upploppen 1969 dïr nïstan tusen dïdades i Kuala Lumpur. Idag ïger kineserna i Malaysia - den stïrsta kinesiska minoriteten i Sydostasien, som utgïr en tredjedel av befolkningen - 70 procent av landets marknadskapital".
"Det kïnns sïkert att pïstï att denna fïretagsamma dynamism - tillsammans med sparsamhet, hïrt arbete, viljan att senarelïgga tillfredsstïllning och en intensiv lïngtan att samla rikedom som ett mïl i sig - inte kan spïras till nïgon enstaka kultur i sig, ïn mindre till nïgon genetisk kïlla".
Dïremot sï vet vi att ostasiaters medelintelligens ïr 105 och att medelintelligensen i alla de ovan nïmnda lïnderna ïr runt 90. Jag anser att det ïr uppenbart - marknadsdominanta minoriteter ïr intelligentare i avgïrande utstrïckning. Och eftersom intelligens till 80 procent ïr genetiskt betingat, sï ïr det de genetiska skillnaderna som fïrklarar vitt olika resultat av tillgïngar - i genomsnitt.
Givetvis trïder etnocentrismen in fïr att ïka ostasiaternas rikedom: "De kinesiska minoriteterna har ett vïrldsomspïnnande fïrsteg i form av cirka tvï triljoner dollar i tillgïngar, fïr att inte nïmna deras berïmda ïsociala nïtverkï med affïrsfïrbindelser, som inte endast ïr intraetniska utan ïven inkluderar likvïl vïsterlïndska och japanska utlïndska investerare".
"Att beskriva Bolivias etniska sammansïttning ïr svïrt till fïljd av de historiskt hïga nivïerna av ïrasblandningï och fenomen sï som ïencholamientoï, dïr en vit man och en indian eller mestiskvinna (en chola) fïr en son, som, om han ïr framgïngsrik, markerar sin framgïng genom giftermïl med en vit kvinna. Idag ïr det bolivianska samhïllet lïst indelat i tre lager. Fïr att anvïnda terminologin i Bolivias folkbokfïring sï sent som 1976 utgïr ïvitaï fem till 15 procent av befolkningen, ïmestiserï utgïr 20 till 30 procent och ïindianernaï 60 till 65 procent. Dessa klassifikationer ïr givetvis hïgst artificiella; rikedom kan fïrvandla en ïmestisï eller till och med en ïindianï till en vit. Som den bolivianske intellektuelle Tristan Marof skrev fïr flera decennier sedan, ïvitaï ïr samtliga de som har rikedom i Bolivia, de som utïvar inflytande och hïller hïga positioner. En rik mestis eller indian, ehuru hans hud ïr mïrk, anser sig sjïlv vara vit".
"I alla fall, summan av kardemumman i Bolivia ïr denna. Landets indianska majoritet, varav mïnga levde som trïlar fram till 1952, ïr i stor utstrïckning uteslutna frïn den moderna ekonomin. De flesta lever i fattigdom, utan nïgon vidareutbildning, utan tillgïng till sanitïra anlïggningar, och med fruktansvïrda tïnder. Enligt regeringens egen statistik kan 90 procent av Bolivias landsbygdsbefolkning - i ïvervïldigande utstrïckning indianer - inte tillgodose sina elementïra behov. Bland ïmestisernaï ïr den ekonomiska framgïngen mer blandad. Men Bolivias vita ïr i besittning av en mycket oproportionerlig rikedom och status".
Elementïrt egentligen - indianer har en medelintelligens om 90, medan vita har en medelintelligens om 100, och de som befinner sig mellan extremerna har den rikedom de har baserat pï deras intelligens (och medvetande, den nïst mest betydelsefulla rikedomsavgïrande egenskapen), i genomsnitt givetvis. Tur spelar alltid en roll fïr individers rikedomar, men fïr gruppgenomsnitt sï vet vi att IQ och vissa beteendeegenskaper - ïven de genetiska i stor utstrïckning - ïr de viktigaste fïrutsïttningar fïr framgïng.
"Med undantag fïr Argentina, Chile och Uruguay (dïr den inhemska befolkningen redan ett tidigt skede i stor utstrïckning fïrintades), ïr det latinamerikanska samhïllet fundamentalt pigmentokratiskt: kïnnetecknat av ett socialt spektrum med lïngre, mer ljushudade eliter med europeiskt blod ï ena sidan; kortare, mïrkare massor med indianskt blod ï andra sidan; och en hel del ïflyktigtï dïremellan. Pigmentokratins rïtter kan spïras till den koloniala eran. Till skillnad frïn sina (bevisligen mer hïmmade) brittiska motsvarigheter i, lït sïga, Indien eller Malaysia, avlade de spanska kolonisatïrerna fritt och fruktsamt med de infïdda kvinnorna. Frïn bïrjan vïxte de spanska och portugisiska krïnikïrerna sig entusiastiska om de indianska kvinnornas skïnhet, som var ïvacker, och inte sï lite lidelsefull, och fïrtjusta i spanjorernaï enligt en kïlla och ïvïldigt stïtliga och underbara ïlskare, tillgivna och med eldiga kropparï, enligt en annan. I ett viktigt avseende var den spanska erïvringen av Amerika en erïvring av kvinnor. Spanjorerna anskaffade indianska kvinnor bïde medelst vïld och fredliga medel - ibland, exempelvis, som tecken pï vïnskap frïn indianska caciques. Blandïktenskap, konkubiner och polygami var vanligt".
Sï de spanska kolonisatïrerna var i regel ystra mïn! Chua fïr detta att lïta ovanligt, men det ïr hennes centrala tema genom hela boken - dïr mïn satsar utan sina kvinnor tvinas de korsas med de infïdda. Det intressanta ïr att vita ïterigen visar betydligt mindre etnocentrism ïn andra dominanta raser - vita ïr betydligt mer individualistiska. De bryr sig mer om sin egen framgïng och visar fïga intresse fïr skapandet av globala nïtverk med deras "rasfrïnder" sï som andra raser gïr. Som kan fïrutsïgas kommer den vita dominansen minska i samtliga amerikanska nationer efterhand som mer intelligenta eller etnocentriska raser ersïtter dem. Exempelvis: "Sjïlvfallet har Slim inga indianska fïrfïder. Liksom ïverallt i vïrlden ïr den libanesiska kolonin i Mexico vïldigt sammansluten: Slims bortgïngna hustru var ocksï kristen libanes, och, enligt vad jag hïrt, har de flesta medlemmarna av Slims storfamilj gift sig med andra kristna libaneser; i princip samtliga ïr mycket rika".
"I Brasilien som jag kommer berïtta mer om senare, ïger 50.000 (mindre ïn 0,01 procent) av landets 165 miljoner invïnare merparten av nationens landomrïden. ïterigen sï ïr latifundo-ïgarna otvetydigt vita; bïnderna, dïremot, hïrstammar i regel frïn afrikanska slavar..."
"Likaledes visade en undersïkning av chefer i Bogota 1965 att fastïn Colombia hade relativt liten invandring sï var 41 procent av landets ledande fïretagare fïdda i utlandet. Vissa av Latinamerikas mest fantastiskt rika invandrare har varit libaneser eller judar. I antal ïr bïgge grupperna smï och utgïr nïstan fïrsumbara minoriteter i lïnderna de uppehïller sig i. Vad anbelangar ekonomisk dynamism dïremot har bïgge grupperna varit extraordinïra. Jïmte Slim ïr ett fïrvïnansvïrt hïgt antal av Latinamerikas rikaste affïrsmïn libaneser". Det ïr intressant att Chua nïmner libaneserna sï ofta som hon gïr, men endast nïmner judar vid ett fïtal tillfïllen (fïrutom i samband med de ryska judarna senare), sï som:
"Judar ïr inte lïngre gatufïrsïljare i dagens Latinamerika. Inom loppet av ett par generationer har judarna i Latinamerika fïrïndrats frïn kïmpande invandrare till finansiellt mïktiga affïrsmïn och tjïnstemïn. 1994 identifierade sig nïstan 53 procent av de arbetande judarna i Mexico som chefer, direktïrer, eller administratïrer, medan ytterligare 26 procent identifierade sig sjïlva som fackmïn. ïverallt i Latinamerika har judarnas fart uppït i samhïllet varit hïpnadsvïckande det senaste ïrhundradet. I Brasilien ïr de judiska familjerna Klabin och Lafer, fïrbundna genom giftermïl, bland de rikaste i landet; deras samïgda mïngsysslande industrifirma ïr Latinamerikas stïrsta tidningspappersproducent. Rent generellt tillhïr tvïtredjedelar av de brasilianska judarna till 'eliten'. I Panama dominerar den diminutiva judiska minoriteten - endast 0,25 procent av befolkningen -disproportionerligt landets partihandel, minuthandel, byggnadsmarknaden och tjïnstesektorn, och utgïr 40 procent av affïrsmïnnen". Var ïn askenaser lever sï ïr de den dominerande rasen. Jag kïnner inte till nïgot land dïr de inte ïr rikare i genomsnitt jïmfïrt med andra raser.
Meister Eckehart:
Det kan dï vara vïrt att pïpeka att en stor andel av judarna i Brasilien inte ïr askenaser utan sefarder. ïven Chuas knapphïndiga uppgifter om det judiska inflytandet i landet kan vara vïrda en nyansering.
Rikast i Brasilien ïr det judiska brïdraparet Joseph och Moise Safra, vars bankimperium strïcker sig ïver hela vïrlden. Brasiliens fjïrde rikaste person ïr dïrtill judinnan Lily Safra, tidigare gift med Josephs och Moises fader, Edmond Safra, som dog i en uppmïrksammad brand i Monaco hïrom ïret, anlagd av hans egen livvakt som ville spela hjïlte, men misslyckades.
Den rikaste judiska familjen i Brasilien ïr alltsï inte Klabin och Lafer, utan Safra. Dessa bïda familjer ïr dock ytterst inflytelserika. Bland annat driver de koncernen Indïstrias Klabin som ïr Latinamerikas stïrsta producent av pappers- och trïvaror, och det sjunde stïrsta fïretaget i Brasilien. Fïretaget styrs av Armando Klabin och i styrelsen ïterfinns Israel Klabin, Daniel Miguel Klabin, Roberto Luis Leme Klabin, Vera Lafer och Miguel Lafer. Familjen Klabin kontrollerar dïrutïver en mïngd andra fïretag, bland annat via investmentbolaget Klabin Irmïos & Cia (Brïderna Klabin