Publicerad: 2003-11-24

Paul Wolfowitz - en judisk kīmpe

En av de tvī senaste īrens mest dominanta hīndelser har varit det sī kallade "kriget mot terrorismen" som utlystes efter attentaten den 11 september 2001 dī fyra amerikanska flygplan kapades, varav tvī flīgs rakt in i World Trade Center och ett tredje kraschades i det amerikanska fīrsvarshīgkvarteret Pentagon. Kriget utfīrdades i USA:s namn av landets vice fīrsvarsminister Paul Wolfowitz, som senare kommit att bli en avgīrande ideolog fīr hur detta krig skall fīras och mot vem. Ideologin i sig baseras inte frīmst pī en orsaksanalys - varfīr angreps USA - utan en taktik dīr "nationer skall avslutas", som Wolfowitz uttryckte sig, och terrorismen besegras.

Nīgot bemīdande med att definiera vad begreppet "terrorism" egentligen innebīr har heller inte legat hīgt pī dagordningen, men vad kriget īsyftar till īr desto enklare att definiera, nīmligen ett krig mot Israels fiender och fīr israeliska intressen. Detta pīstīende īr kontroversiellt i mīngas īron, men eklatant fīr den som objektivt granskar de verkliga fīrhīllandena. Terrorism i ordets verkliga mening īger rum pī en mīngd stīllen vīrlden īver, men vad som frīmst uppmīrksammas i massmediala och andra sammanhang īr den muslimska terrorismen, i synnerhet den som īr vīnd mot Israel och mot USA i form av en israelisk eller snarare judisk vasallstat. Det īr ocksī mot denna form av terrorism som udden riktar sig i "kriget mot terrorismen", inte mot terrorism som en universell fakticitet.

En av Wolfowitz viktigaste doktriner som fīrgat detta krig īr den sī kallade "fīrebyggande doktrinen" som rīttfīrdigar krig mot en potentiell fiende, tanken att anfall īr bīsta fīrsvar driven till sin spets. Det var denna doktrin som līg till grund fīr kriget mot Irak, och som kommer ligga till grund fīr en mīngd andra krig i Mellanīsternregionen i framtiden. Det finns inte anledning att tro annat īn att Wolfowitz īr uppriktig i sin logik med den "fīrebyggande doktrinen", frīgan īr bara vilken nations potentiella fiende hans intention varit att slī ut. Irak har under en līngre tid ansetts utgīra ett hot mot Israel, men skulle omījligen kunna utgīra ett reellt hot mot USA, och trots det vansinne som tillskrivits Saddam Hussein torde det finnas fī som verkligen tror att han nīgonsin haft fīr avsikt att rikta eller understīdja ett angrepp mot USA, ītminstone fīre kriget mot Irak.

Det finns heller inga bevis eller ens indikationer som pekar i den riktningen, sī vad som skulle ligga till grund fīr en sīdan analys īr hīljt i dunkel. De ursprungliga pīstīendena om Iraks massfīrstīrelsevapen, om de vore sanna, pekade heller inte riktningen mot att Saddam Hussein hade fīr avsikt att anvīnda dem mot USA, men eventuellt mot Israel. Samtidigt, om USA skulle oroa sig fīr krig i Mellanīstern sī finns det andra nationer som i betydligt stīrre utstrīckning var potentiella oroshīrdar īn Irak. Pīstīendet att Irak skulle utgjort ett hot mot USA saknar helt enkelt fīrankring i verkligheten, varfīr den verkliga krigsorsaken mīste sīkas pī annat hīll. Sjīlvklart fattar mīnniskor stīndigt beslut pī verklighetsfrīmmande grunder, men i fallet med Irak sī īr avsaknaden av underlag sī pīfallande att det vore orimligt att inte antaga existensen av nīgot annat motiv bakom de līgner som spridits fīr rīttfīrdigandet av det krig Wolfowitz var arkitekt av.

Marxister har gīrna framfīrt tesen om olja och kapitalvinning som motiv, men det īr ett motiv som haltar betīnkligt. Kostnaderna fīr USA till fīljd av Irakkriget īr enorma och om īn amerikanska fīretag fītt fīrtur fīr en mīngd kontrakt i samband med īteruppbyggnaden av Irak har utsugningen av oljan inte skett pī det vis marxisterna fruktade, eller i vissa fall rent av hoppades pī. Det mest avgīrande faktum som fīrbises vid framhīrdandet av oljeargumentet īr emellertid att de som līg bakom kriget i dominerande utstrīckning inte hade med oljeindustrin att gīra. Nej, majoriteten av dem som līg bakom kriget mot Irak īr liksom Paul Wolfowitz judar med ett starkt sionistiskt engagemang och en stark judisk identifikation.

Den israeliska tidningen Ha'aretz fīrklarade i april i īr att:

"Under de senaste īren har en ny tro uppstītt i [Washington]: tron pī ett krig mot Irak. Denna brinnande tro spreds av en liten grupp pī 25-30 neokonservativa, varav nīstan alla īr judar, nīstan alla intellektuella (en partiell lista: Richard Perle, Paul Wolfowitz, Douglas Feith, William Kristol, Eliot Abrams, Charles Krauthammer), personer som īr inbīrdes vīnner och odlar bekantskap med varandra och īr īvertygade om att politiska idīer īr historiens drivande kraft".

I samma artikel hīvdar den inflytelserike judiske New York Times kolumnisten Thomas Friedman att:

"Jag skulle kunna ge dig namnet pī 25 personer (alla vilka fīr tillfīllet befinner sig inom radien av fem kvarter hīrifrīn) som, om du fīrpassat dem till en īde ī fīr ett och ett halvt īr sedan, sī skulle Irakkriget aldrig ha īgt rum".


Det tīl pīpekas att Friedman aldrig pekat ut dessa 25 personer, varav nīstan alla īr judar, fīr den amerikanska allmīnheten. Det relevanta īr emellertid riktigheten i vad han konstaterar: Irakkriget var resultatet av en liten grupp mīnniskors ideologiska formgivning och inflytande, och nīstan samtliga dessa personer īr etniskt medvetna judar utan anknytning till oljeindustrin, men vīl inflytelserika medlemmar i den neokonservativa rīrelsen, som i sin tur inte kan beskrivas som nīgonting annat īn en intellektuell judisk rīrelse.

Paul Wolfowitz īr tveklīst en av de mest inflytelserika av dessa judar, i synnerhet genom sin position som vice fīrsvarsminister i Bushadministrationen, nīgot som judar vīrlden īver īr vīl medvetna om. Tidigare i īr utsīgs Wolfowitz exempelvis till īrets man av den israeliska tidningen Jerusalem Post, en titel som tilldelas sī vīl judar som icke-judar. I motiveringen stīr fīljande att līsa:

"Tveklīst: Detta var Paul Wolfowitz īr. Den 15 september 2001 vid ett mīte pī Camp David rīdde han president George W. Bush att strunta i Kabul och rikta in USA:s vapen mot Bagdad. I mars 2003 fick han sin īnskan igenom. Samtidigt blev Wolfowitz den mest inflytelserike vice fīrsvarsministern nīgonsin i USA - kan du ens nīmna nīgon som tidigare innehaft den posten? Och han īr med pī slutlistan īver dem som kan eftertrīda Colin Powell som utrikesminister.

Inte fīr att enbart detta kvalificerar Wolfowitz som Jerusalem Posts īrets Man. Kriget i Irak hade flera upphovsmīn: Donald Rumsfeld, Dick Cheney, Tony Blair, George Bush. Wolfowitz kan ha varit en tidig och hīgljudd fīresprīkare, men han hurrade frīn andra raden.

Vad som īr odiskutabelt īr att Wolfowitz īr den huvudsaklige fīrfattaren av den fīrebyggande doktrinen, vilken utformade kriget i Irak och som, nīr det kommer till kritan, kommer underbygga USA:s aktioner mot andra skurkstater.

Detta īr mer anmīrkningsvīrt īn vad du fīrst kan tro. Efter 11 september uppfattade mīnga intuitivt att det var meningslīst att hindra eller avskrīcka en fiende fīr vilken sjīlvmord var ett acceptabelt val. Skillnaden med Wolfowitz var att han talat om detta ītminstone sedan 1992.

Skillnaden med Wolfowitz īr īven att hans hīkaktiga bījelse fīr fīrsvar (the Economist kallade honom en gīng fīr administrationens "flygīdla") kombineras med en anmīrkningsvīrd optimism kring framtidsutsikterna fīr demokrati i Mellanīstern. Dī president Bush sīger att "USA kommer inte tillīta vīrldens mest farliga regimer hota oss med vīrlden mest destruktiva vapen" ī sī īr det Wolfowitz som talar. Nīr presidenten efterfrīgar "en ny arabisk koncession som kīmpar fīr interna reformer, stīrre politisk delaktighet, ekonomisk īppenhet och frihandel" ī sī īr īven det Wolfowitz som talar".