Den fïrhïrskande ideologin i dagens Sverige hïller begreppet "mïngkultur" hïgt. Med sin fundamentalistiska retorik hïvdar den politiska korrekthetens apostlar att mïngkultur ïr "berikande", utan att nïrmare gï in pï vad denna "berikning" innebïr eller gestaltar sig. Den principiella tesen tycks emellertid vara att fïrvïrvad kunskap och insikt om andra kulturer skapar en bïttre kunskap och insikt rent generellt om vïrlden och oss sjïlva, samt att det ger mïjlighet till ett idïutbyte som ïven kan fïrbïttra vïr egen kultur.
Resonemanget kanske lïter rimligt, men hur i praktiken existensen av fler frïmmande kulturer inom svenskarnas livsrum skulle leda till detta ïr det hittills ingen som kunnat fïrklara. Merparten mïnniskor har inte lïrt sig mer om frïmmande kulturer ïn vad de annars skulle gjort sedan mïngkulturens implementering i det svenska samhïllet, och istïllet fïr den kulturella blomstring som skulle fïlja har tvïrtom vïr kultur urartat. Det finns heller ingenting som fïrklarar varfïr kunskapen och insikten om dessa frïmmande kulturer mïste fïrvïrvas inom svenskt livsrum, istïllet fïr pï de platser dïr dessa kulturer uppstïtt och verkar. Nej, tvïrtom tenderar mïngkulturen att leda till en kulturell drïnering dïr de olika kulturerna mïste kompromissa och gïra avkall pï sin sanna form vilket ïven stagnerar dess mïjlighet fïr vidare utveckling, alternativt leder de motstridiga kulturella inslagen till konflikt.
"Vi mïste fïrstï att alla ïr olika" fïrsvarar sig mïngkulturens apostlar, men de glïmmer att vi ïven mïste acceptera konsekvenserna av dessa olikheter. Tesen att mïngkultur ïr "berikande" medfïr att all kultur oavsett hur den ïr beskaffad skall anses som en tillgïng fïr Sverige, men dïrtill dessutom mïste existera inom det svenska livsrummet fïr att denna "berikning" skall kunna manifesteras. Givetvis finns det mycket att lïra av och om andra kulturer, men deras existens inom svenskarnas livsrum hotar vïr egen andliga odling och mïjligheten fïr oss att fritt vidareutveckla en framtid som gynnar vïra intressen, vilket pï sikt hotar hela vïr existens, inte som individer, utan som en organisk enhet.
Fïr att informera om andra kulturer publicerar vi nedan delar av en artikel ur det senaste numret av den ansedda tidningen National Georgaphic som beskriver negroid kultur i de vïstafrikanska staterna Togo och Benin. Vi fïr i artikeln fïlja med journalisten Peter Standring till den typiska togolesiska byn Zooti och dïr bekanta oss nïrmare med hur den negroida kulturen sett ut i tusentals ïr och ser ut ïn idag dïr den inte ïvervïldigats av vïsterlïndska kulturdrag. Huruvida Sverige blir ett bïttre land om denna kultur bïrjar praktiseras ïven hïr lïmnar vi ït lïsaren att bedïma.
Nïr den lïnga, smala remsan av rïd jord upphïr framtrïder en ansamling lerhus med halmtak. Det ïr Zooti. Liksom mïnga av de byar vi besïkte hade Zooti ingen elektricitet, inga telefonledningar, inget rinnande vatten. Folket hïr odlar sin egen frukt och sina egna grïnsaker, hïmtar vatten frïn en gemensam brunn och fïder upp sin egen boskap. Barnen som springer ut fïr att mïta oss ser friska och glada ut och trïngs runtomkring oss med en blandning av spïnning och skrïck. De bïrjar skrika nïr de fïr syn pï vïr stora videokamera. Det ïr inte varje dag de har sï mïrkliga besïk.
Jag introduceras fïr en lokal invïnare som heter Sowada Atto. Han ïr inte sïker pï exakt hur gammal han ïr, men uppskattar att han ïr runt 45. Han har tvï fruar och sju barn. Det ïr inte lïtt att livnïra dem alla, berïttar han fïr mig. Sï Sowada har tvï arbeten, ett pï fïlten som en jordbrukare och ett i byn som murare. Pengarna han tjïnare pï att bygga hus och laga murar hjïlper honom att kïpa sïd och hyra in jordbruksarbetare. Medan han tar itu med livets dagliga mïdor finnar han trïst och styrka i sin religion och dess traditioner.
"Nïr jag har ett behov", sïger Sowada, "uttrycker jag det fïr gudarna och gudarna kommer att hjïlpa mig, i synnerhet dï jag har stora problem. Jag ïkallar gudarna och de besvarar mina bïner".
I den hïr byn ïkallas gudarna och bïner bedjes under sïrskilda ceremonier. Den hïr dagen sitter ett halvdussin mïn i skuggan av ett kraftigt trïd och slïr entusiastiskt pï sina trummor, fïr att locka dit deras voodoogud Koku. En folksamling samlas snabbt i en cirkel omkring dem i spïnd fïrvïntan pï den nalkande gudomliga hïndelsen. Vi trïnger oss fïrbi barnen och skaffar "fïrstaradsplatser".