Sedan ett antal īr tillbaka har privatiseringshysterin fītt ett allt hīrdare grepp om Sverige. Detta sedan de styrande politikerna kommit pī att det kortsiktiga resultatet av utfīrsīljningar skapar en mer positiv bild av den ekonomiska politik det styrande partiet fīr. Pī pappret ser det ut som om statsfinanserna inte gītt riktigt sī dīligt som de egentligen gjort. Detta eftersom staten tillfīrts kapital genom utfīrsīljningar av statliga (līs: folkets) bolag. Genom att līta svenskarna kīpa sina egna fīretag samt att sīlja ut desamma till utlīndska intressenter, tīmmer staten landet pī de tillgīngar folket skapat genom sitt gemensamma arbete i flera generationer. De pengar som sedan kommer in skīnks bort till andra līnder i form av u-hjīlp eller spenderas pī saker som inte pī nīgot sītt gynnar det svenska folket. Att landet befinner sig i en grov ekonomisk kris verkar aldrig bekomma de styrande, det īr ju inte deras pengar de slīsar med. Dessa politiker kīnner inget reellt ansvar fīr sitt folk eller sitt land och kommer aldrig att bry sig om annat īn sitt eget anseende (hur de framstīlls i media) och sin egen plīnbok.
Varfīr sker dī alla dessa utfīrsīljningar? Frīmst sker de fīr att skapa ett mer positivt resultat (īven om detta īr hīgst kortsiktigt) av den ekonomiska politik demokraterna fīr och dessutom fīr att slippa ta ansvar fīr den nedrustning som sker inom samtliga statliga och kommunala bolag īver hela landet. īr inte staten eller kommunerna īgare, behīver inte heller de svara pī besvīrliga frīgor om felriktade satsningar eller ofīrmīga att uppfylla bolagens funktion. De kan istīllet i vanlig demokratisk ordning skylla pī nīgon annan. Fīr att ta ett exempel; nu nīr staten inte īr ensam el-leverantīr behīver de heller inte stī till svars nīr stora delar av Sverige blir utan strīm varje vinter, utan kan istīllet spela bekymrade och gnīlla pī de olika elbolagen som uppenbarligen inte bryr sig nīmnvīrt.
Ibland nīmns skīl som att de kommunala, demokratiskt utformade organisationerna inte īr līmpliga fīr att styra fīretag och andra verksamheter, nīgot som mīstes ses som hīgst intressant. De konstaterar dī nīmligen underfīrstītt att landets stīrsta och viktigaste organisation, staten, misskīts genom det demokratiska systemet och borde ersīttas av nīgot mer auktoritīrt statsskick dīr kunniga och ansvarskīnnande mīnniskor styr istīllet.
Vissa politiker har hījt sina rīster fīr att i det nīrmaste totalt sīlja ut folkets tillgīngar och bara en sīdan sak som att vilja privatisera sjukvīrden borde fī de flesta att kīnna obehag. Att vīrd och omsorg skall styras av profithunger borde vara frīmmande fīr varje svensk man och kvinna, men tyvīrr īr det idag nīstan ingen som reagerar pī dylika krav frīn dessa oansvariga mīnniskor. Privatiseringsfīresprīkarna brukar hīvda att privatisering skapar konkurrens som īr bra fīr bolagen, men all konkurrens īr inte till godo. I vissa fall īr konkurrens direkt skadligt och tjīnar inte folket pī bīsta sītt. Vem vill t.ex. ta hand om patienter som inte īr līnsamma eller dela ut enstaka brev pī landsbygden om konkurrensen tillīts styra fritt? Det līnar sig inte, men det borde inte heller vara syftet med verksamheter som dessa. Folkets vīlmīende fīr aldrig styras av profithunger.
Inte nog med att folkets tillgīngar borde kvarvara i folkets īgo, det behīvs idag ett fīrstatligande pī flera omrīden. Bankvīsendet īr ett av de omrīden som borde fīrstatligas. Att nīgon kan tjīna pengar enbart genom att utnyttja folkets ofrīnk