Sedan ett antal ïr tillbaka har privatiseringshysterin fïtt ett allt hïrdare grepp om Sverige. Detta sedan de styrande politikerna kommit pï att det kortsiktiga resultatet av utfïrsïljningar skapar en mer positiv bild av den ekonomiska politik det styrande partiet fïr. Pï pappret ser det ut som om statsfinanserna inte gïtt riktigt sï dïligt som de egentligen gjort. Detta eftersom staten tillfïrts kapital genom utfïrsïljningar av statliga (lïs: folkets) bolag. Genom att lïta svenskarna kïpa sina egna fïretag samt att sïlja ut desamma till utlïndska intressenter, tïmmer staten landet pï de tillgïngar folket skapat genom sitt gemensamma arbete i flera generationer. De pengar som sedan kommer in skïnks bort till andra lïnder i form av u-hjïlp eller spenderas pï saker som inte pï nïgot sïtt gynnar det svenska folket. Att landet befinner sig i en grov ekonomisk kris verkar aldrig bekomma de styrande, det ïr ju inte deras pengar de slïsar med. Dessa politiker kïnner inget reellt ansvar fïr sitt folk eller sitt land och kommer aldrig att bry sig om annat ïn sitt eget anseende (hur de framstïlls i media) och sin egen plïnbok.
Varfïr sker dï alla dessa utfïrsïljningar? Frïmst sker de fïr att skapa ett mer positivt resultat (ïven om detta ïr hïgst kortsiktigt) av den ekonomiska politik demokraterna fïr och dessutom fïr att slippa ta ansvar fïr den nedrustning som sker inom samtliga statliga och kommunala bolag ïver hela landet. ïr inte staten eller kommunerna ïgare, behïver inte heller de svara pï besvïrliga frïgor om felriktade satsningar eller ofïrmïga att uppfylla bolagens funktion. De kan istïllet i vanlig demokratisk ordning skylla pï nïgon annan. Fïr att ta ett exempel; nu nïr staten inte ïr ensam el-leverantïr behïver de heller inte stï till svars nïr stora delar av Sverige blir utan strïm varje vinter, utan kan istïllet spela bekymrade och gnïlla pï de olika elbolagen som uppenbarligen inte bryr sig nïmnvïrt.
Ibland nïmns skïl som att de kommunala, demokratiskt utformade organisationerna inte ïr lïmpliga fïr att styra fïretag och andra verksamheter, nïgot som mïstes ses som hïgst intressant. De konstaterar dï nïmligen underfïrstïtt att landets stïrsta och viktigaste organisation, staten, misskïts genom det demokratiska systemet och borde ersïttas av nïgot mer auktoritïrt statsskick dïr kunniga och ansvarskïnnande mïnniskor styr istïllet.
Vissa politiker har hïjt sina rïster fïr att i det nïrmaste totalt sïlja ut folkets tillgïngar och bara en sïdan sak som att vilja privatisera sjukvïrden borde fï de flesta att kïnna obehag. Att vïrd och omsorg skall styras av profithunger borde vara frïmmande fïr varje svensk man och kvinna, men tyvïrr ïr det idag nïstan ingen som reagerar pï dylika krav frïn dessa oansvariga mïnniskor. Privatiseringsfïresprïkarna brukar hïvda att privatisering skapar konkurrens som ïr bra fïr bolagen, men all konkurrens ïr inte till godo. I vissa fall ïr konkurrens direkt skadligt och tjïnar inte folket pï bïsta sïtt. Vem vill t.ex. ta hand om patienter som inte ïr lïnsamma eller dela ut enstaka brev pï landsbygden om konkurrensen tillïts styra fritt? Det lïnar sig inte, men det borde inte heller vara syftet med verksamheter som dessa. Folkets vïlmïende fïr aldrig styras av profithunger.
Inte nog med att folkets tillgïngar borde kvarvara i folkets ïgo, det behïvs idag ett fïrstatligande pï flera omrïden. Bankvïsendet ïr ett av de omrïden som borde fïrstatligas. Att nïgon kan tjïna pengar enbart genom att utnyttja folkets ofrïnk