Nïr lïget i den karibiska ï-republiken Haiti var som mest turbulent fïr nïgon vecka sedan erhïll vi dagliga rapporter frïn massmedia om hïndelseutvecklingen. Spekulationer om att oroligheterna fïrebïdade Aristide-regimens kollaps visade sig vara berïttigade; upploppen eskalerade till ett regelrïtt inbïrdeskrig och pï bara nïgon vecka fïrlorade president Jean Bertrand Aristide kontrollen ïver sï gott som hela nationen.
Historien verkar emellertid inte sakna nïgot sinne fïr ironi, fïr samtidigt som Haiti i detta nu saknar regering och hemfaller ït anarki och blodbad firar den negroida nationen 200-ïrs jubileum av ett folkmord pï vita som resulterade i "sjïlvstïndighet". Anvïndandet av apostroferna kommer att framgï tydligt lïngre fram i artikeln, men det kan redan nu sïgas att de senaste tvï seklen varit fïga glamorïsa fïr Haiti dï ïns afrikanska descendenter visat sig vara ofïrmïgna att fïrvalta arvet efter europeiska civilisationsbyggare. Viktigt att poïngtera redan nu ïr att artikelns frïmsta syfte ej ïr att redogïra fïr den senaste tidens dramatiska hïndelsefïrlopp, utan snarare att fïrklara utvecklingens bakomliggande faktorer som medvetet ignorerats av judiskinfluerad massmedia i Vïstvïrlden.
Ett otal nationalsocialister och andra rasmedvetna har tidigare anvïnt Haiti som ett tacksamt skolexempel i syfte att pïvisa rasbiologiska realiteter. Jag tïnker bl.a. pï rasfilosofen William Gayley Simpsons tidlïsa "Which Way Western Man", Carleton Putnams "Race and Reality" och David Dukes politiska sjïlvbiografi "My Awakening" fïr att nïmna nïgra namn och verk. Er artikelfïrfattare gïr pï intet sïtt ansprïk pï att vara den fïrsta som med utgïngspunkt frïn Haitis intressanta, om ïn tragiska, historia pïvisar politiskt inkorrekta sanningar om vïr biologiskt prïglade tillvaro, men anser likvïl att den senare tidens hïndelsefïrlopp, i kombination med modern forskning inom differentiell psykologi, motiverar en uppdatering.
Saint Domingue, som fransmïnnen formellt kallade sin koloni pï Hispaniola, var en perfekt plats fïr odling av sockerrïr. Fïr att expandera denna nïring krïvdes emellertid arbetskraft och till fïljd dïrav importerades en stor mïngd negerslavar till Haiti. Ur ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv visade sig detta vara ett lysande incitament; Saint Domingue tillkïmpade sig snabbt positionen som vïrldens ledande sockerproducent och behïll denna ohotat under 1700-talet. Men det faktum att kolonins ca 40 000 vita sjïlvmant infïrde totalt en halv miljon negerslavar kom slutligen att besegla deras ïde.
1789 var den franska revolutionen ett beklagligt faktum. Dess befïngda egalitïra vanfïrestïllningar, som redan vïllat blodbad i Europa, spred sig ïver Atlanten och anammades helhjïrtat av Haitis mulatter och negrer. Under Toussaint Louverture inleddes i bïrjan av 1800-talet en rad brutala uppror mot den vita minoritet som fïtt den karibiska paradisïn att blomstra. Till en bïrjan kunde resningarna kvïsas och den negroide rabulisten Louverture tillfïngatogs och deporterades till Frankrike. Lïget var emellertid fortsatt spïnt och underlïttades inte av att en fransk undsïttningskïr, utsïnd av kejsar Napoleon, dukat under fïr diverse exotiska sjukdomar. Trots tappert motstïnd kunde den vita minoriteten i lïngden inte emotstï den negroida befolkningens ïvervïldigande numerïr. I slutet av 1803 pïbïrjades det uppror, iscensatt av J.J. Dessalines, som inte bara kom att berïva den vita minoriteten dess ïverhïghet ïver "Karibiens juvel", utan ocksï dess blotta existens. Haitis vita mïn, kvinnor och barn mïrdades kallblodigt och systematiskt. Hïrresande skïndligheter begicks, dïr den vita befolkningen stympades och massakrerades ï det brutalaste. Harvardprofessorn Lothrop Stoddard, filosofie doktor i historia och utexaminerad jurist, mest kïnd fïr sitt inflytelserika magnum opus "The Rising Tide of Color", redogjorde grundligt fïr detta bestialiska folkmord i boken "French Revolution in San Domingo", men dï offren inte rïkar tillhïra vare sig en "utvald" eller fïrgad minoritet har verket fallit i glïmska i vïr av rasligt sjïlvhat prïglade samtid.
Fïrutsïttningarna att lyckas fïr Haitis nya, Afrikaïttlade herrar var, som tidigare nïmnts, de bïsta tïnkbara i form av bïrdig jord, gynnsamt klimat och geografisk belïgenhet. Utïver detta hade de franska nybyggarna fïrsett ïn med grundlïggande fysisk infrastruktur, sïsom vïgar, broar, hamnar och dylikt. Vidare erhïll haitierna elementïra samhïlleliga och kulturella komponenter, sïsom utbildningsinstitutioner och ett fungerande rïttsvïsende, frïn sina forna herrar.
Det visade sig emellertid snabbt att de negroida haitierna hade anammat fï, om alls nïgra, av de vïsterlïndska koncepten om hur en nation bïr styras. Det nya Haiti, dïr afrikanska stamfrïnders primitiva metoder kom att bli rïdande, stod i diametral motsats till det av lag och ordning prïglade franska styret. Detta ïskïdliggjordes inte minst dï den nykrïnte kejsaren Jacob I mïrdades efter bara tvï ïr vid makten, med nationens splittring till fïljd. Mulatten J.P. Boyer lyckades emellertid ïterfïrena Haiti nïgra ïrtionden senare, men den politiska stabiliteten blev inte speciellt lïngvarig. I "Race and Reality" kunde Carleton Putnam apropï den fortsatta politiska utvecklingen efter Boyer konstatera att "mellan 1844 och 1915 var det bara en haitisk president som satt mandatperioden ut. Fjorton avsattes i samband med vïpnade uppror, en sprïngdes i luften, en fïrgiftades och en hackades till bitar av en pïbel".
Den fïrsta interventionen skedde 1915 och amerikanerna kom att bli kvar i nïstan tvï ïrtionden. Haiti skulle rustas upp fïr att mïta samtidens definitioner av en modern stat. Kraftstationer, skolor och sjukhus anlades fïljaktligen och utbildningsprogram initierades fïr att tillgodose Haitis framtida behov av lïrare, lïkare och ingenjïrer. Vidare inleddes ambitiïsa projekt med syfte att fïrbïttra infrastrukturen. Sammanlagt byggdes ïver 200 broar, hundratals mil av nya vïgar och ett modernt telefonnït. 1934 ansïgs tiden mogen fïr haitierna att ïterigen styra sin halva av Hispaniola och de amerikanska trupperna och bistïndsarbetarna drogs tillbaka. Men trots att de negroida haitierna fïr andra gïngen fïtt ïverta en nation i toppskick, ïterupprepades den destruktiva process som omvïrlden bevittnat drygt 100 ïr tidigare med skrïmmande precision. Haitierna hemfïll ïnyo till sina gamla och tillika primitiva vanor, frïmst kanske symboliserat av den ïkïnda voodoo-kulten, och allt som de tillskïnkts av amerikanerna gick fïrlorat. Djungeln tillïts fïr andra gïngen trïnga undan civilisationen.
1958 blev ïret fïr den andra interventionen. Haiti befann sig pï ruinens brant och amerikanerna fruktade att landets miserabla levnadsfïrhïllanden var en utmïrkt grogrund fïr kommunistiska revolutionsrïrelser. Sïledes ïtervïnde man och den uppbyggnadsprocess som inletts 1915 repeterades; det som fïrfallit till fïljd av haitiernas inkompetens, korruption och vanstyre skulle restaureras och mer dïrtill. Men i samma stund som USA lïmnade landet tillïts historien ïterupprepa sig ytterligare en gïng. Haiti kom med andra ord ïnyo att karaktïriseras av fïrfall, korruption och vïld, fram till 1994 det vill sïga, dï amerikanerna fïr tredje gïngen ïtervïnde och upprepade samma uppenbart gagnlïsa procedur som vid de tvï fïregïende tillfïllena.