Nīr līget i den karibiska ī-republiken Haiti var som mest turbulent fīr nīgon vecka sedan erhīll vi dagliga rapporter frīn massmedia om hīndelseutvecklingen. Spekulationer om att oroligheterna fīrebīdade Aristide-regimens kollaps visade sig vara berīttigade; upploppen eskalerade till ett regelrītt inbīrdeskrig och pī bara nīgon vecka fīrlorade president Jean Bertrand Aristide kontrollen īver sī gott som hela nationen.
Historien verkar emellertid inte sakna nīgot sinne fīr ironi, fīr samtidigt som Haiti i detta nu saknar regering och hemfaller īt anarki och blodbad firar den negroida nationen 200-īrs jubileum av ett folkmord pī vita som resulterade i "sjīlvstīndighet". Anvīndandet av apostroferna kommer att framgī tydligt līngre fram i artikeln, men det kan redan nu sīgas att de senaste tvī seklen varit fīga glamorīsa fīr Haiti dī īns afrikanska descendenter visat sig vara ofīrmīgna att fīrvalta arvet efter europeiska civilisationsbyggare. Viktigt att poīngtera redan nu īr att artikelns frīmsta syfte ej īr att redogīra fīr den senaste tidens dramatiska hīndelsefīrlopp, utan snarare att fīrklara utvecklingens bakomliggande faktorer som medvetet ignorerats av judiskinfluerad massmedia i Vīstvīrlden.
Ett otal nationalsocialister och andra rasmedvetna har tidigare anvīnt Haiti som ett tacksamt skolexempel i syfte att pīvisa rasbiologiska realiteter. Jag tīnker bl.a. pī rasfilosofen William Gayley Simpsons tidlīsa "Which Way Western Man", Carleton Putnams "Race and Reality" och David Dukes politiska sjīlvbiografi "My Awakening" fīr att nīmna nīgra namn och verk. Er artikelfīrfattare gīr pī intet sītt ansprīk pī att vara den fīrsta som med utgīngspunkt frīn Haitis intressanta, om īn tragiska, historia pīvisar politiskt inkorrekta sanningar om vīr biologiskt prīglade tillvaro, men anser likvīl att den senare tidens hīndelsefīrlopp, i kombination med modern forskning inom differentiell psykologi, motiverar en uppdatering.
Saint Domingue, som fransmīnnen formellt kallade sin koloni pī Hispaniola, var en perfekt plats fīr odling av sockerrīr. Fīr att expandera denna nīring krīvdes emellertid arbetskraft och till fīljd dīrav importerades en stor mīngd negerslavar till Haiti. Ur ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv visade sig detta vara ett lysande incitament; Saint Domingue tillkīmpade sig snabbt positionen som vīrldens ledande sockerproducent och behīll denna ohotat under 1700-talet. Men det faktum att kolonins ca 40 000 vita sjīlvmant infīrde totalt en halv miljon negerslavar kom slutligen att besegla deras īde.
1789 var den franska revolutionen ett beklagligt faktum. Dess befīngda egalitīra vanfīrestīllningar, som redan vīllat blodbad i Europa, spred sig īver Atlanten och anammades helhjīrtat av Haitis mulatter och negrer. Under Toussaint Louverture inleddes i bīrjan av 1800-talet en rad brutala uppror mot den vita minoritet som fītt den karibiska paradisīn att blomstra. Till en bīrjan kunde resningarna kvīsas och den negroide rabulisten Louverture tillfīngatogs och deporterades till Frankrike. Līget var emellertid fortsatt spīnt och underlīttades inte av att en fransk undsīttningskīr, utsīnd av kejsar Napoleon, dukat under fīr diverse exotiska sjukdomar. Trots tappert motstīnd kunde den vita minoriteten i līngden inte emotstī den negroida befolkningens īvervīldigande numerīr. I slutet av 1803 pībīrjades det uppror, iscensatt av J.J. Dessalines, som inte bara kom att berīva den vita minoriteten dess īverhīghet īver "Karibiens juvel", utan ocksī dess blotta existens. Haitis vita mīn, kvinnor och barn mīrdades kallblodigt och systematiskt. Hīrresande skīndligheter begicks, dīr den vita befolkningen stympades och massakrerades ī det brutalaste. Harvardprofessorn Lothrop Stoddard, filosofie doktor i historia och utexaminerad jurist, mest kīnd fīr sitt inflytelserika magnum opus "The Rising Tide of Color", redogjorde grundligt fīr detta bestialiska folkmord i boken "French Revolution in San Domingo", men dī offren inte rīkar tillhīra vare sig en "utvald" eller fīrgad minoritet har verket fallit i glīmska i vīr av rasligt sjīlvhat prīglade samtid.
Fīrutsīttningarna att lyckas fīr Haitis nya, Afrikaīttlade herrar var, som tidigare nīmnts, de bīsta tīnkbara i form av bīrdig jord, gynnsamt klimat och geografisk belīgenhet. Utīver detta hade de franska nybyggarna fīrsett īn med grundlīggande fysisk infrastruktur, sīsom vīgar, broar, hamnar och dylikt. Vidare erhīll haitierna elementīra samhīlleliga och kulturella komponenter, sīsom utbildningsinstitutioner och ett fungerande rīttsvīsende, frīn sina forna herrar.
Det visade sig emellertid snabbt att de negroida haitierna hade anammat fī, om alls nīgra, av de vīsterlīndska koncepten om hur en nation bīr styras. Det nya Haiti, dīr afrikanska stamfrīnders primitiva metoder kom att bli rīdande, stod i diametral motsats till det av lag och ordning prīglade franska styret. Detta īskīdliggjordes inte minst dī den nykrīnte kejsaren Jacob I mīrdades efter bara tvī īr vid makten, med nationens splittring till fīljd. Mulatten J.P. Boyer lyckades emellertid īterfīrena Haiti nīgra īrtionden senare, men den politiska stabiliteten blev inte speciellt līngvarig. I "Race and Reality" kunde Carleton Putnam apropī den fortsatta politiska utvecklingen efter Boyer konstatera att "mellan 1844 och 1915 var det bara en haitisk president som satt mandatperioden ut. Fjorton avsattes i samband med vīpnade uppror, en sprīngdes i luften, en fīrgiftades och en hackades till bitar av en pībel".
Den fīrsta interventionen skedde 1915 och amerikanerna kom att bli kvar i nīstan tvī īrtionden. Haiti skulle rustas upp fīr att mīta samtidens definitioner av en modern stat. Kraftstationer, skolor och sjukhus anlades fīljaktligen och utbildningsprogram initierades fīr att tillgodose Haitis framtida behov av līrare, līkare och ingenjīrer. Vidare inleddes ambitiīsa projekt med syfte att fīrbīttra infrastrukturen. Sammanlagt byggdes īver 200 broar, hundratals mil av nya vīgar och ett modernt telefonnīt. 1934 ansīgs tiden mogen fīr haitierna att īterigen styra sin halva av Hispaniola och de amerikanska trupperna och bistīndsarbetarna drogs tillbaka. Men trots att de negroida haitierna fīr andra gīngen fītt īverta en nation i toppskick, īterupprepades den destruktiva process som omvīrlden bevittnat drygt 100 īr tidigare med skrīmmande precision. Haitierna hemfīll īnyo till sina gamla och tillika primitiva vanor, frīmst kanske symboliserat av den īkīnda voodoo-kulten, och allt som de tillskīnkts av amerikanerna gick fīrlorat. Djungeln tillīts fīr andra gīngen trīnga undan civilisationen.
1958 blev īret fīr den andra interventionen. Haiti befann sig pī ruinens brant och amerikanerna fruktade att landets miserabla levnadsfīrhīllanden var en utmīrkt grogrund fīr kommunistiska revolutionsrīrelser. Sīledes ītervīnde man och den uppbyggnadsprocess som inletts 1915 repeterades; det som fīrfallit till fīljd av haitiernas inkompetens, korruption och vanstyre skulle restaureras och mer dīrtill. Men i samma stund som USA līmnade landet tillīts historien īterupprepa sig ytterligare en gīng. Haiti kom med andra ord īnyo att karaktīriseras av fīrfall, korruption och vīld, fram till 1994 det vill sīga, dī amerikanerna fīr tredje gīngen ītervīnde och upprepade samma uppenbart gagnlīsa procedur som vid de tvī fīregīende tillfīllena.