Hej Jonathan,
Vi ïr mycket intresserade av att stïlla frïgor angïende politiken i dagens Italien och om Berlusconis vïrldsïskïdning. Det kan dock vara pï sin plats att vi fïrst utvecklar grunden fïr vïr kritik fïr att fïrtydliga vad vi kritiserar.
Marxistiska grupper har gjort det till hïvd att kritisera Berlusconis kontroll av massmedian. Nïgot bïttre initierade vet vi att Berlusconi har en mycket stark massmedial stïllning, men ocksï att han lïngtifrïn kontrollerar eller ens dominerar den italienska massmedian. Vïr kritik av Berlusconi har troligen mer med hans praktiska politik att gïra ïn vad som ïr fallet med flesta ïvriga kritiker.
Som nationalsocialister ïr vi motstïndare till demokratisk parlamentarism, samtidigt som Berlusconi tvivelsutan ïr fïr den samma. Vïrt motstïnd i denna frïga riktar sig inte mot yttrandefrihet eller ïsiktsfrihet, utan mot ett irrationellt och fïrdïrvbringande politiskt system, vars instabilitet den italienska historien sjïlv bïr vittnesbïrd om. Mussolini pïpekade trïffande att den demokratiska parlamentarismen i praktiken fungerar som en stat dïr flera inbïrdes stridande tyranner fïrsïker styra. Hïr ïterfinns sïledes en ideologisk skiljaktighet.
Nationalsocialismen ïr frïmst en evolutionïr ideologi, som till skillnad frïn andra ideologier inte sïtter materialism och ekonomiska teorier i fïrsta rummet. Dock fïljer hïrav vissa inskrïnkningar av hur ett acceptabelt ekonomiskt system kan se ut. Vi fïresprïkar en klasslïs folkgemenskap, i diametral motsatts till marxisternas klassegoism, och en fïr nationen sjïlvstïndig ekonomi utan mïjlighet fïr frïmmande folk att fï ett dominerande inflytande ïver marknaden eller olika nïringar. Idealt vore en ekonomisk autarki, men vïra nationella naturtillgïngar tarvar internationell handel. Berlusconi ï sin sida har en betydligt mer liberal syn pï den ekonomiska politiken, varfïr han fïresprïkar en ekonomi helt styrd av den global marknaden vilket ïppnar upp landet fïr oïnskade maktkoncentrationer och frïmmande magnater och investerare.
Allt i Berlusconis politik ïr dïrmed inte fïrdïmligt. Hans reform av pensionspolitiken exempelvis var sannerligen behïvlig. Men, i grundlïggande frïgor fïrligger en konflikt. Vi skall inte avgïra den italienska inrikespolitiken, men principiellt stïdjer vi en italiensk politik som sïtter italienska intressen frïmst, en politik som sïtter det italienska folkets lïngsiktiga vïl i fïrsta rummet.
Den kanske frïmsta bevekelsegrunden fïr vïr kritik ïr emellertid det judiska inflytandet ïver Italien och ïver Berlusconis politik. Jag skall fïrsïka sammanfatta det judiska inflytandet i det unga Italien fïr att fïrtydliga den historiska realiteten i denna makt, fïr att dïrefter reflektera ïver den rïdande situationen.
Historiskt har judar funnits pï den italienska halvïn sedan romarrikets dagar. Judiska slavhandlare brukade fïlja med de romerska legionerna fïr att kïpa besegrade folk. ïverallt i de romerska storstïderna fanns judiska kïpmïn, judar som krïvde att fï uppehïlla sig ïverallt i det romerska riket, samtidigt som de krïvde ett judiskt Israel. Judar tjïnstgjorde som rïdgivare till romerska kejsare och kejsar Neros judiska hustru Poppea bidrog enligt historiker som Edward Gibbon, troligen mycket riktigt, till att branden i Rom skylldes pï de kristna sedan judar fïrst utpekats som de skyldiga.
Lïngt senare stïrkte tillskottet pï judar frïn Spanien och Portugal i slutet pï 1400-talet det judiska inflytandet ïver ekonomin i renïssansens Italien. Fïrbud fïr kristna och muslimer att idka handel med varandra hade gjort judarna till dominanter i Medelhavshandeln. Framvïxten av icke-judiska handelsresande i Genua och Venedig ïndrade dock det judiska inflytandet till att koncentreras ïver den italienska inrikesekonomin. Pïvliga lïttnader av restriktionerna pï judarnas bankvïsende vid samma tid gynnade denna utveckling, till mïnga prïsters fïrfïran. Detta fïrhïllande hïll i stort i sig under ïrens lopp trots flera kyrkliga restriktioner mot det judiska inflytandet.
Dessa restriktioner utgjorde en nagel i ïgat pï judarna, varfïr det ïr fïga fïrvïnande att judar hade ett mycket stort inflytande ïver Risorgimento, kampen fïr de italienska staternas enande under 1800-talet. Proportionerligt deltog en stïrre andel judar ïn italienare i denna kamp, och judar ïterfanns
i stort antal ïverallt i kadrerna hos revolutionsledarna Camillo Cavour, Giuseppe Mazzini och Giuseppe Garibaldi, flera av dem pï ledande positioner.
Juden Isaac Artum var Cavours frïmste rïdgivare och sekreterare, och juden Giacomo Dina var redaktïr fïr Cavours tidning Opinione. Juden Ernesto Nathan, som sedermera blev Roms borgmïstare (1907-1913), var pï motsvarande vis redaktïr fïr Mazzinis La Roma del Popolo, och i Mazzinis kortlivade republik i Toscana 1849 var tre judar med i den konstituerande fïrsamlingen. Cavours kampanj finansierades till yttermera visso i stor utstrïckning av den judiska banken Todros i Turin, medan Mazzini frïmsta finansiïrer var bankerna Rothschild, Bendi, och Tedesco, samtliga judiska.
Av allt att dïma var den judiska delaktigheten inte avgïrande fïr revolutionen i sig, sï som den var exempelvis fïr revolutionerna vid skapandet av kommunismens Ryssland eller Ungern, men den judiska delaktigheten var avgïrande fïr utvecklingen och utformningen av revolutionen och det unitïra Italien. Judar utformade en betydande del av propagandan och stod fïr en betydande del av finansieringen av de revolutionïrer som bïst fïretrïdde judiska intressen.
Den primïra anledningen fïr Italiens judar att deltaga i revolutionen torde inte vara enigheten i sig, utan ïnskan om ett fïrverkligande av det antiklerikala och antipïvliga budskap de sjïlva spred. Fïr judarna fanns det intresse av att annullera flera bullor som begrïnsade deras inverkan pï det
italienska samhïllet, bullor som ursprungligen upprïttats till skydd fïr det italienska folket mot just denna inverkan. Det fanns med andra ord ett tydligt etnocentriskt motiv fïr judar att agera mot den rïdande ordningen fïr att gynna och avancera sina egna intressen i motsats till Kyrkans, vilket ocksï var precis vad som intrïffade.
Judar var aktiva i att underblïsa kritiken mot pïven sedan han vïgrat gï ut i krig mot ïsterrike-Ungern 1848, nïgot som fick starkt stïd hos den italienska befolkningen. Samma ïr revs murarna till ghettot i Rom i revolutionens namn. Pius IX tvïngsadoption av den judiske pojken Edgardo Mortara anvïndes ocksï flitigt i propagandan fïr att minska Kyrkans anseende och fïr att fï den att framstï som obarmhïrtig och intolerant. Det fanns ett intresse bïde bland italienare och judar att upphïva pïvens makt, men fïr judarna fanns det dïrutïver ett intresse av en italiensk stat dïr judar inte ïlades nïgra restriktioner, ett Italien inte bara fïr italienare utan ett Italien ocksï fïr judar.
I den strïvan var de judiska revolutionïrerna ocksï mycket framgïngsrika. Den redan befintliga judiska ïverrepresentationen inom den ekonomiska sfïren stïrktes och spreds ïven till politiken. 1894 fanns det 15 judar i deputeradekammaren. 1902 var sex av de 350 senatorerna judar och 1920 hade
den siffran ïkat till 19. En av de judiska senatorerna 1902 var Giuseppe Ottolenghi som 1888 blev den fïrste juden att utses till italiensk general. 1902-03 tjïnstgjorde han dessutom som Europas fïrste judiske krigsminister. Under Fïrsta vïrldskriget tjïnstgjorde hela 50 judiska generaler i den italienska armïn, ett prov pï det ïkade judiska inflytandet ïver militïren.
Juden Giorgio Sidney Sonnino utsïgs 1876 till finansminister. 1878 grundade han den fïrst ekonomiska och sedan politiska tidningen La Rassegna Settimanale. I tvï omgïngar, 1906 och 1910-11, tjïnstgjorde han senare som Italiens fïrste judiske premiïrminister, och under Fïrsta vïrldskriget
innehavde han rollen som utrikesminister. 1911 eftertrïddes Sonnino som premiïrminister av juden Luigi Luzzati. Vïrt att notera dï ïr att det ïr 1911 endast fanns 44.000 judar i Italien, motsvarande 0,12% av befolkningen.
Ocksï fascismen var starkt prïglad av judar, och liksom under Risorgimento ïterfanns judar pï motsvarande sïtt pï alla nivïer inom det fascistiska partiet. Det fanns fïrvisso ocksï mïnga judar som motsatte sig fascismen. Juden Ludovico Mortara, ordfïranden fïr Italiens hïgsta domstol, avgick exempelvis i protest vid Mussolinis makttilltrïde, men som en judisk kommentator uttryckte det, sï fanns det i princip ingen judisk familj i Italien dïr ïtminstone inte en familjemedlem var fascist. Som mest var ïver 10.000 av Italiens 44.000 judar medlemmar i fascistpartiet.
Det fanns mïnga skïl fïr judar att stïdja den fascistiska rïrelsen. Fïr det fïrsta mïste det konstateras att fascismen snarast var pro-judisk och sannerligen inte antisemitisk. Raslagarna 1938, som begrïnsade det judiska inflytandet ïver Italien, var endast ett uttryck fïr Mussolinis opportunism
och ett politiskt drag till vilket han var nïdgad efter alliansen med Tyskland. Ett fascistiskt Italien var ett Italien ocksï fïr judar, dïr judar kunde ha oinskrïnkt makt och leva ïppet som judar. Mycket av den anledningen gav ïverrabbinen Angelo Sacerdoti fascismen sitt ïppna stïd och ansïg ideologin stïmma vïl ïverens med judiska vïrderingar. De flesta judar tillhïrde dessutom den italienska ïver- och medelklassen, varfïr de skadades ekonomiskt av de mïnga strejkerna i landet, samtidigt som judar hade mycket att vinna pï en minskad brottslighet, vars hïga frekvens drabbade dem precis som italienarna. Samt, ïven om fascisterna talade om kristna vïrderingar sï var de en kraft mot de konservativa katolikerna, vilken i egenskap av sin latenta "antisemitism" var den grupp judarna fruktade mest.
Av de 119 grundarna av fascistpartiet var fem judar: Cesare Goldmann, Piero Jacchia, Riccardo Luzzatti, Eucardio Momigliano, och Enrico Rocca. Av dem som deltog i marschen mot Rom i oktober 1922 var 230 judar, och av de 37 "fascistiska martyrerna" som dog var tre judar: Gino Bolaffi, Bruno Mondolfo, och Duilio Sinigaglia. Augusto Turati, fascistpartiets fïrste generalsekreterare var jude, och tre av de 15 personer som tog fram den nya fascistiska konstitutionen var judar, dïribland Gino Avia.
I den fascistiska regeringen hade ett flertal judar framskjutna positioner. Alberto Liuzzi var ledare inom den fascistiska milisen, liksom Maurizio Rava som dessutom var viceguvernïr fïr Lybien och guvernïr fïr Somalia. Giacomo Cepilli