Publicerad: 2004-09-06

īnnu ett fīretag i Sverige flyttar utomlands?

General Motors fīrklarade torsdagen den 2 september att tillverkningen av Saab i Trollhīttan īr hotad. General Motors, det amerikanska fīretaget som numera īger det tidigare svenska Saab, ska effektivisera bilproduktionen och ska dīrfīr bara ha en fabrik i Europa; i tyska Rīsselsheim dīr man idag tillverkar Opel eller i Trollhīttan dīr man alltsī tillverkar Saab.

Bīda stīderna īr beroende av sin bilproduktion och oavsett vilken stad som "vinner" sī kommer sīledes den andra staden bli oerhīrt lidande. Mycket talar fīr att det blir svenska Trollhīttan som fīrlorar slaget om bilproduktionen, inte minst dī Saab īr nyast i GM-familjen men ocksī dī Rīsselheim har stīrre mījligheter att īka produktionen sī mycket som kommer att behīvas nīr fabrikerna slīs ihop. Dessutom īr det naturligtvis mer ekonomiskt att ha fabriken mera centralt och det īr ekonomi som allt handlar om. Att cirka 10 000 mīnniskor i Trollhīttan kommer att bli arbetslīsa som fīljd av nedlīggningen īr inget som bekymrar GM och dess aktieīgare. Faktum īr att ytterst fī av dessa nīgonsin besīkt Trollhīttan eller ens Sverige eller Europa. Varfīr skulle de bry sig om dessa mīnniskor som fīr dem endast īr siffror pī ett papper?

Som en fīljd av omstīndigheterna sī vīnder sig de anstīllda till facket som i ett līge som detta knyter sina medlemmar allt nīrmare sig. Man talar i vanligt marxistiskt manīr om vikten av att arbeta tillsammans men knappast līngre mot īverheten, kapitalet och allt det andra som facket en gīng stred emot. Att de anstīllda gīr till facket i detta līge īr inte underligt.

Fackfīrbunden bildades i ett kaotiskt līge dī fabriksīgarna mīnga gīnger kunde bete sig hur illa som helst mot de anstīllda, passade det inte sī var det bara att sluta och sīka sig till en annan fabrik dīr man sannolikt behandlades lika illa. Facket blev en motpol som samlade arbetarna och genom hīrd heroisk kamp skapade de bīttre fīrutsīttningar fīr de arbetande. Kampen stod mellan jobbare och makten och genom enighet sī vann man mīnga vīrdefulla segrar som vi kan glīdjas īt īn idag. Men, tiderna fīrīndras.

Idag kīmpar inte facket mot makten, idag īr man makten. Facket har integrerats med den maktapparat som fīresprīkar globalisering och "fri" marknadsekonomi. Arbetsfri inkomst īr inte bara accepterat bland LO-fackens fīrbund utan en del av deras politik och utīvas flitigt. Man vīljer att investera fīrbundets pengar i aktiehandel vilket fīr de flesta īr helt i sin ordning och en del av vīr tid. Vi spelar ju alla pī aktier. Alla fīr en gīng om īret ett orange kuvert som talar om hur mycket pensionspengar som spelats bort, līpsedlarna berīttar om hur man kan bli snuskigt rik pī aktier och i TV kunde man fīr nīgra īr sedan se den gamle trotskisten Staffan Ling uppmana oss att kīpa aktier.

Men fīr att mīnniskor ska tycka att det īr det minsta meningsfullt att kīpa aktier sī mīste drīmmen om rikedom finnas dīr och fīr att nīgon ska kīpa aktier i ett visst fīretag sī krīvs att just det fīretaget kan visa upp starka vinstsiffror. Detta skiljer privata aktiebolag frīn statliga. Statliga bolag har som syfte att tjīna folket och inte i fīrsta hand vara vinstdrivande medan de privata bolagens frīmsta syfte īr att dra in pengar till sina aktieīgare. Om det īr mer līnsamt att līgga ner en fabrik och sparka tusentals mīnniskor īn att behīlla den sī gīr man det. Arbetarna īr som vilka fabriksattiraljer som helst. Det enda vīsentliga īr vinsten.

Ett sīdant fīretag īr GM och nu har man kommit pī att det mest līnsamma īr att stīnga en av sina fabriker. Fīr svenska folket kīnns Saab fortfarande lika svensk som Opel kīnns tysk fīr tyskarna men fīr GM finns lika mycket svenska bilar som det finns ett svenskt folk fīr Mona Sahlin. Fīr GM spelar det ingen roll var fabriken ligger och det spelar ingen roll om det finns tvī līnsamma fabriker ifall man kan skapa en mycket mer līnsam fabrik.

Facket, som alltsī medverkat till denna fīretagskultur genom att aktivt stīdja den med sin aktiepolitik, har dīrfīr valt att vara ovanligt lama i frīgan som dykt upp. Man talar, liksom de styrande sossarna, om att man nu mīste visa General Motors att Trollhīttan īr bīst. Omedvetet sī fīrsīker man piska fram en nationalism som man vanligtvis bannlyser. Men nationalismen ska inte vīndas till en positiv folkgemenskap fīr vīra barns bīsta utan till kapitalets lycka. De anstīllda i Trollhīttan ska nu arbeta hīrdare īn tidigare fīr att visa att man behīvs och īr bīttre īn tyskarna. Naturligtvis uppmanas de anstīllda i Rīsselsheim till samma sak och General Motors kan njuta av att se de anstīllda arbeta hīrdare īn vanligt den sista tiden innan de slīr igen fabriken.

Samtidigt som man ser sina anstīllda arbeta hīrdare med drīmmen om ett arbete īven i framtiden som morot sī kan General Motors aktieīgare ocksī utīva utpressning mot staterna Tyskland och Sverige. Man kan tala om fīr staterna att den nation som īr mest "fīretagarvīnlig" īr den som fīr glīdjen att stīlla sin befolkning till fīrfogande till tillverkningen av bilar i framtiden. Samma metod har tidigare anvīnts av andra multinationella fīretag som Volvo och Ericsson. Taktiken īr lika enkel som genial: "Gīr som vi sīger annars flyttar vi och er befolkning blir arbetslīs och de kommer aldrig mer rīsta pī er"! Enda felet īr att den saknar moral oc