ïnnu ett fïretag i Sverige flyttar utomlands?

General Motors fïrklarade torsdagen den 2 september att tillverkningen av Saab i Trollhïttan ïr hotad. General Motors, det amerikanska fïretaget som numera ïger det tidigare svenska Saab, ska effektivisera bilproduktionen och ska dïrfïr bara ha en fabrik i Europa; i tyska Rïsselsheim dïr man idag tillverkar Opel eller i Trollhïttan dïr man alltsï tillverkar Saab.

Bïda stïderna ïr beroende av sin bilproduktion och oavsett vilken stad som "vinner" sï kommer sïledes den andra staden bli oerhïrt lidande. Mycket talar fïr att det blir svenska Trollhïttan som fïrlorar slaget om bilproduktionen, inte minst dï Saab ïr nyast i GM-familjen men ocksï dï Rïsselheim har stïrre mïjligheter att ïka produktionen sï mycket som kommer att behïvas nïr fabrikerna slïs ihop. Dessutom ïr det naturligtvis mer ekonomiskt att ha fabriken mera centralt och det ïr ekonomi som allt handlar om. Att cirka 10 000 mïnniskor i Trollhïttan kommer att bli arbetslïsa som fïljd av nedlïggningen ïr inget som bekymrar GM och dess aktieïgare. Faktum ïr att ytterst fï av dessa nïgonsin besïkt Trollhïttan eller ens Sverige eller Europa. Varfïr skulle de bry sig om dessa mïnniskor som fïr dem endast ïr siffror pï ett papper?

Som en fïljd av omstïndigheterna sï vïnder sig de anstïllda till facket som i ett lïge som detta knyter sina medlemmar allt nïrmare sig. Man talar i vanligt marxistiskt manïr om vikten av att arbeta tillsammans men knappast lïngre mot ïverheten, kapitalet och allt det andra som facket en gïng stred emot. Att de anstïllda gïr till facket i detta lïge ïr inte underligt.

Fackfïrbunden bildades i ett kaotiskt lïge dï fabriksïgarna mïnga gïnger kunde bete sig hur illa som helst mot de anstïllda, passade det inte sï var det bara att sluta och sïka sig till en annan fabrik dïr man sannolikt behandlades lika illa. Facket blev en motpol som samlade arbetarna och genom hïrd heroisk kamp skapade de bïttre fïrutsïttningar fïr de arbetande. Kampen stod mellan jobbare och makten och genom enighet sï vann man mïnga vïrdefulla segrar som vi kan glïdjas ït ïn idag. Men, tiderna fïrïndras.

Idag kïmpar inte facket mot makten, idag ïr man makten. Facket har integrerats med den maktapparat som fïresprïkar globalisering och "fri" marknadsekonomi. Arbetsfri inkomst ïr inte bara accepterat bland LO-fackens fïrbund utan en del av deras politik och utïvas flitigt. Man vïljer att investera fïrbundets pengar i aktiehandel vilket fïr de flesta ïr helt i sin ordning och en del av vïr tid. Vi spelar ju alla pï aktier. Alla fïr en gïng om ïret ett orange kuvert som talar om hur mycket pensionspengar som spelats bort, lïpsedlarna berïttar om hur man kan bli snuskigt rik pï aktier och i TV kunde man fïr nïgra ïr sedan se den gamle trotskisten Staffan Ling uppmana oss att kïpa aktier.

Men fïr att mïnniskor ska tycka att det ïr det minsta meningsfullt att kïpa aktier sï mïste drïmmen om rikedom finnas dïr och fïr att nïgon ska kïpa aktier i ett visst fïretag sï krïvs att just det fïretaget kan visa upp starka vinstsiffror. Detta skiljer privata aktiebolag frïn statliga. Statliga bolag har som syfte att tjïna folket och inte i fïrsta hand vara vinstdrivande medan de privata bolagens frïmsta syfte ïr att dra in pengar till sina aktieïgare. Om det ïr mer lïnsamt att lïgga ner en fabrik och sparka tusentals mïnniskor ïn att behïlla den sï gïr man det. Arbetarna ïr som vilka fabriksattiraljer som helst. Det enda vïsentliga ïr vinsten.

Ett sïdant fïretag ïr GM och nu har man kommit pï att det mest lïnsamma ïr att stïnga en av sina fabriker. Fïr svenska folket kïnns Saab fortfarande lika svensk som Opel kïnns tysk fïr tyskarna men fïr GM finns lika mycket svenska bilar som det finns ett svenskt folk fïr Mona Sahlin. Fïr GM spelar det ingen roll var fabriken ligger och det spelar ingen roll om det finns tvï lïnsamma fabriker ifall man kan skapa en mycket mer lïnsam fabrik.

Facket, som alltsï medverkat till denna fïretagskultur genom att aktivt stïdja den med sin aktiepolitik, har dïrfïr valt att vara ovanligt lama i frïgan som dykt upp. Man talar, liksom de styrande sossarna, om att man nu mïste visa General Motors att Trollhïttan ïr bïst. Omedvetet sï fïrsïker man piska fram en nationalism som man vanligtvis bannlyser. Men nationalismen ska inte vïndas till en positiv folkgemenskap fïr vïra barns bïsta utan till kapitalets lycka. De anstïllda i Trollhïttan ska nu arbeta hïrdare ïn tidigare fïr att visa att man behïvs och ïr bïttre ïn tyskarna. Naturligtvis uppmanas de anstïllda i Rïsselsheim till samma sak och General Motors kan njuta av att se de anstïllda arbeta hïrdare ïn vanligt den sista tiden innan de slïr igen fabriken.

Samtidigt som man ser sina anstïllda arbeta hïrdare med drïmmen om ett arbete ïven i framtiden som morot sï kan General Motors aktieïgare ocksï utïva utpressning mot staterna Tyskland och Sverige. Man kan tala om fïr staterna att den nation som ïr mest "fïretagarvïnlig" ïr den som fïr glïdjen att stïlla sin befolkning till fïrfogande till tillverkningen av bilar i framtiden. Samma metod har tidigare anvïnts av andra multinationella fïretag som Volvo och Ericsson. Taktiken ïr lika enkel som genial: "Gïr som vi sïger annars flyttar vi och er befolkning blir arbetslïs och de kommer aldrig mer rïsta pï er"! Enda felet ïr att den saknar moral oc