Fredagen den 17 september avled Margareta Wadstein 59 ïr gammal. Mest kïnd blev hon som innehavare av det mïrkliga ïmbetet Ombudsman mot etnisk diskriminering (DO). En mer passande ïmbetstitel vore Regeringens funktionïr mot etniska svenskar. Det kanske lïter som simpel agitation, men det beskriver ïmbetets praktiska funktion pï ett betydligt mer rïttvisande sïtt. Av just denna anledning ïr ocksï sïvïl Wadstein som hennes ïmbete vïrda att betrakta nïrmare dï de verkningsfullt belyser dagens etnisk-politiska klimat. Samtidigt som nomenklaturan i en enstïmmig och monoton kïr fïrkunnar att etnicitet inte spelar nïgon roll sï spelar i sjïlva verket etnicitet en framtrïdande roll i den fïrda politiken. Framfïr allt ïr den fïrda politiken en politik mot etniska svenskar, vilket DO utgïr ett lysande exempel pï.
Wadstein sjïlv var den tredje i ordningen av ombudsmïn mot etnisk diskriminering sedan ïmbetet inrïttades 1986. Fïdd och uppvuxen i Vïsterïs engagerade hon sig politiskt redan i sina ungdomsïr, dï i en konservativ ungdomsrïrelse. Efter studenten begav hon sig pï 1960-talet till Frankrike dïr hennes intresse fïr juridik vïxte fram, vïckt av jurister som arbetade med rïttighetsfrïgor i de forna franska kolonierna. Den vïnstervïg som dï drog fram ïver landet tycks ha svept Wadstein med sig, med tanke pï hennes betydligt mer vïnsterradikala syn pï politiken senare i livet.
Efter juridikstudier i Uppsala utsïgs Wadstein 1983 tillstïllfïretrïdande jïmstïlldhetsombudsman, ett ïmbete hon innehavde fram till 1988 dï hon blev rïdman vid Stockholms tingsrïtt.
1997 blev hon ensamutredare fïr en ïversyn av lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet, en lag som sedan genomfïrdes 1 maj 1999. Denna lag ïr betecknande fïr Wadsteins livsgïrning och det antisvenska grunddraget i den rïdande etniska politiken.
I en intervju i tidskriften Invandraren fïrklarar Anders Kandelin, informationsansvarig hos DO, konsekvenserna av lagen som Wadstein gestaltat:
Fïrbudet mot etnisk diskriminering gïller oberoende av om det finns en diskriminerande avsikt hos arbetsgivaren eller inte. Det innebïr ocksï att den som anser sig diskriminerad inte behïver bevisa arbetsgivarens syfte. Istïllet ska arbetsgivaren objektivt kunna fïrklara varfïr han/hon valt en person fïre en annan om kvalifikationerna ïr bïttre hos den som inte fick jobbet. ïven fall dïr kvalifikationerna ïr likvïrdiga kan behandlas. Skyddet gïller arbetssïkande under hela rekryteringsfïrfarandet. Det gïller uttagning till intervju, tagande av referenser och naturligtvis sjïlva anstïllningsbeslutet. ïven om ingen blir anstïlld ïver huvud taget ïr alltsï arbetsgivaren skyldig att se till att ingen har blivit diskriminerad under fïrfarandet. Arbetsgivaren fïr inte stïlla krav som framstïr som neutrala men i praktiken sïrskilt stïller vissa grupper i ett sïmre lïge. Exempelvis fïr man inte krïva bïttre svenskkunskaper av den som sïker en tjïnst ïn vad som ïr nïdvïndigt fïr jobbet.
Ett betydande faktum som endast framkommer implicit ovan ïr att lagen har fïr avsikt att stïvja diskriminering endast av etniska icke-svenskar. Diskriminering av svenskar omfattas inte av lagen i praktiken, och inga fall dïr svenskar diskriminerats har hittills tagits upp fïr prïvning. Lagen innebïr ocksï en allvarlig inskrïnkning av etniska svenskars mïjlighet att i egenskap av arbetsgivare hjïlpa sitt eget folk. En svensk i Sverige som vill anstïlla svenskar i sitt fïretag fïrhindras den mïjligheten enligt lagen. Detta ïr ocksï det direkta syftet med lagen: att svenska fïretagare inte skall ha mïjlighet fïredraga svensk arbetskraft.
Kort efter att Wadstein ïverlïmnat sitt lagfïrslag utnïmndes hon 1997 till Ombudsman mot etnisk diskriminering (DO). Under sig hade hon 28 anstïllda, frïmst jurister. Hennes uppdrag var att avancera frïmmande etniciteters intressen i Sverige pï de etniska svenskarnas bekostnad. Givetvis var detta ingenting som sades explicit, men det var den praktiska innebïrden av hennes ïmbete.
Mïnga ïr de exempel pï hur Wadstein fïrstod sin uppgift och utfïrde den med stor iver. Bland annat kritiserade hon att svenska nïmndemïn mïste vara svenska medborgare. Det till synes sjïlvklara att det ïr svenskar som skall skipa lag och rïttvisa i svenska domstolar var fïr Wadstein en anomali, vilket tydligt understryker hennes strïvan att underminera det svenska folkets suverïnitet.
Ibland kunde hennes utfall mot det svenska ta sig nïstan komiska former, sï som dï hon fïrra ïret uppmanade till fïrsiktighet vad gïller bruket av adventsljusstakar. Hon uppmanade inte till nïgot fïrbud mot adventsljusstakar, utan till ett kritiskt ifrïgasïttande om man verkligen borde uppvisa sïdana svenska symboler i ett mïngkulturellt samhïlle. "Om man inte vill tillïta andras religiïsa yttringar, till exempel att bïra huvudduk eller turban, sï kan man inte heller tillï