Europas īdestimma īr slagen. Gudinnan Europas folk stīr infīr sin antagligen mest uppfordrande kamp nīgonsin. Dī det mīngkulturella projektet stīndigt skīrdar nya segrar pī den europeiska befolkningens bekostnad kan man lītt fī fīr sig att Europas folk redan īr besegrade. Vīrre īr att de flesta europīer inte ens kīnner till att det fīrs ett krig gentemot dem. Europas fiender visar nīmligen sīllan sitt sanna ansikte, de utfīr aldrig frontalattacker. I stīllet bedriver de ett mycket skickligt undermineringsarbete.
Utīver detta har Europas hīrskande klasser utan nīgra stīrre betīnkligheter fīrrītt sitt folk. Pī sjīlvaste Nationaldagen sjunger vīr egen kung mīngkulturalismens lov och jublar īver avvecklandet av svenskheten i Sverige.
Europas krigarklass; aristokratin har līmnat allt den stītt fīr, bakom sig. Den svenska krigarklassens valsprīk Arte et Marte - "Mars konst" eller "krigets konst" - vilken īterfinnes pī Riddarhusets vīgg hīr forna generationer krigare till. Fīr dagens adel īterstīr endast ett innehīllslīst, ovīrdigt klassbejakande.
Det kristna prīsterskapet har inte bara līmnat det den stītt fīr. De verkar īven som ett destruktionens avantgarde i det de beivrar allskīns perversioner sīsom Ecce Homo utstīllningen i Uppsala domkyrka. Vidare hīller īrkebiskop K G Hammar fīr troligt att Kristus avlelse inte var jungfrulig och anser det vara irrelevant huruvida Kristus gick īver vatten eller inte.
īrkebiskopen fīr tala fīr sig sjīlv:
"Man mīste inte tro pī nīgot sīrskilt fīr att vara kristen. Det rīcker att man sīger att man vill vara med".
"Om man sīger att samkīnad trofast kīrlek īr fīrbjuden av Gud som nīgonting perverst eller syndfullt, sī har man en annan gudsbild īn den som sīger att den reflekterar Guds vīsen och den sjīlvutgivande kīrleken".
Den lesbiska Stockholmsbiskopen Caroline Krook utgīr īnnu ett exempel pī just hur līngt fīrrīderiet kan gī. Dī hon detta īr īppningstalade pī den familjefientliga Gaypridefestivalen uppenbarade hon sig ifīrd, en fīr tillfīllet specialdesignad, chockrosa biskopsklīdsel.
Redan īr 1999 talade fīrresten samma biskop Caroline Krook, ut i hīgkyrkliga Sofia kyrka om onani och homosex, utifrīn "en historisk-kritisk bibeltolkning". Vidare delgav Mark Levengood publiken i Sofia kyrka sin syn pī "erektionsdebatten" rīrande Ecce Homos dopbild:
"Jesus īr inte sexuellt berīrd av Johannes dīparen. Jag vet, fīr jag gīr pī samma gym som han". "Fniss, allvar och applīder". "Sīllan har ett mīte i en kyrka varit sī befriande, sī upplysande".
Vidare ber vīr nuvarande pīve, Johannes Paulus II, Islam om ursīkt fīr de korstīg som inleddes av pīven Urban II īr 1095. Urban II som uppmanat den vīsteuropeiska adeln att befria det heliga landet frīn de muslimer som erīvrat det.
Som ett resultat av detta fylls nu fler och fler av djupaste fīrakt, fīr att inte sīga hat, gentemot etablissemangets lydiga redskap: līrarna, politikerna och journalisterna. Fler och fler genomskīdar deras līgner. De ser och vet att det finns mīn och att det finns kvinnor. Vi īr inte blott sociala produkter. Fīljaktligen finns det en manlig och en kvinnlig sfīr. Fīr oss īterstīr ītererīvringen av forna tiders klart markerade kīnsroller.
I ett organiskt Europa īr kvinnan inte pī nīgot sītt mindre vīrd īn mannen. De indoeuropeiska samhīllena har fīr īvrigt alltid varit de minst patriarkaliska. De