Europas ïdestimma ïr slagen. Gudinnan Europas folk stïr infïr sin antagligen mest uppfordrande kamp nïgonsin. Dï det mïngkulturella projektet stïndigt skïrdar nya segrar pï den europeiska befolkningens bekostnad kan man lïtt fï fïr sig att Europas folk redan ïr besegrade. Vïrre ïr att de flesta europïer inte ens kïnner till att det fïrs ett krig gentemot dem. Europas fiender visar nïmligen sïllan sitt sanna ansikte, de utfïr aldrig frontalattacker. I stïllet bedriver de ett mycket skickligt undermineringsarbete.
Utïver detta har Europas hïrskande klasser utan nïgra stïrre betïnkligheter fïrrïtt sitt folk. Pï sjïlvaste Nationaldagen sjunger vïr egen kung mïngkulturalismens lov och jublar ïver avvecklandet av svenskheten i Sverige.
Europas krigarklass; aristokratin har lïmnat allt den stïtt fïr, bakom sig. Den svenska krigarklassens valsprïk Arte et Marte - "Mars konst" eller "krigets konst" - vilken ïterfinnes pï Riddarhusets vïgg hïr forna generationer krigare till. Fïr dagens adel ïterstïr endast ett innehïllslïst, ovïrdigt klassbejakande.
Det kristna prïsterskapet har inte bara lïmnat det den stïtt fïr. De verkar ïven som ett destruktionens avantgarde i det de beivrar allskïns perversioner sïsom Ecce Homo utstïllningen i Uppsala domkyrka. Vidare hïller ïrkebiskop K G Hammar fïr troligt att Kristus avlelse inte var jungfrulig och anser det vara irrelevant huruvida Kristus gick ïver vatten eller inte.
ïrkebiskopen fïr tala fïr sig sjïlv:
"Man mïste inte tro pï nïgot sïrskilt fïr att vara kristen. Det rïcker att man sïger att man vill vara med".
"Om man sïger att samkïnad trofast kïrlek ïr fïrbjuden av Gud som nïgonting perverst eller syndfullt, sï har man en annan gudsbild ïn den som sïger att den reflekterar Guds vïsen och den sjïlvutgivande kïrleken".
Den lesbiska Stockholmsbiskopen Caroline Krook utgïr ïnnu ett exempel pï just hur lïngt fïrrïderiet kan gï. Dï hon detta ïr ïppningstalade pï den familjefientliga Gaypridefestivalen uppenbarade hon sig ifïrd, en fïr tillfïllet specialdesignad, chockrosa biskopsklïdsel.
Redan ïr 1999 talade fïrresten samma biskop Caroline Krook, ut i hïgkyrkliga Sofia kyrka om onani och homosex, utifrïn "en historisk-kritisk bibeltolkning". Vidare delgav Mark Levengood publiken i Sofia kyrka sin syn pï "erektionsdebatten" rïrande Ecce Homos dopbild:
"Jesus ïr inte sexuellt berïrd av Johannes dïparen. Jag vet, fïr jag gïr pï samma gym som han". "Fniss, allvar och applïder". "Sïllan har ett mïte i en kyrka varit sï befriande, sï upplysande".
Vidare ber vïr nuvarande pïve, Johannes Paulus II, Islam om ursïkt fïr de korstïg som inleddes av pïven Urban II ïr 1095. Urban II som uppmanat den vïsteuropeiska adeln att befria det heliga landet frïn de muslimer som erïvrat det.
Som ett resultat av detta fylls nu fler och fler av djupaste fïrakt, fïr att inte sïga hat, gentemot etablissemangets lydiga redskap: lïrarna, politikerna och journalisterna. Fler och fler genomskïdar deras lïgner. De ser och vet att det finns mïn och att det finns kvinnor. Vi ïr inte blott sociala produkter. Fïljaktligen finns det en manlig och en kvinnlig sfïr. Fïr oss ïterstïr ïtererïvringen av forna tiders klart markerade kïnsroller.
I ett organiskt Europa ïr kvinnan inte pï nïgot sïtt mindre vïrd ïn mannen. De indoeuropeiska samhïllena har fïr ïvrigt alltid varit de minst patriarkaliska. De