Mīndagen den 18 april fick det politiskt korrekta Sverige celebert besīk. Det var europaparlamentarikern och ordfīranden fīr den grīna gruppen i nīmnda parlament, juden Daniel Cohn-Bendit, som gīstade landet och hīll ett fīredrag om EU:s nya grundlag pī Goethe-Institutet i Stockholm. Cohn-Bendit gīr īven under det talande namnet "Rīde Dany" och har tack vare sitt fīrflutna blivit en vīnsterradikal ikon i Europa. Denna roll till trots har han emellertid lyckats med konststycket att flīrta in sig i vissa liberala kretsar tack vare ett intensivt arbete fīr internationalism och mīngkultur. Kanske īr det ocksī dīrfīr som han lyfts fram i en subtilt positiv artikel i Bonnierīgda Dagens Nyheter, dīr han intervjuades dagarna innan Sverigebesīket.
Den gīstande europeiske toppolitikern īr emellertid nīgot utīver den genomsnittlige mīngkulturivraren. Skrapar man lite lītt pī ytan pī fenomenet Cohn-Bendit, framtrīder bilden av en ideologisk och moralisk varbīld. Cohn-Bendit har mīnga vidriga oegentligheter i sitt personliga bagage som nog av de flesta personer skulle betraktas som ofīrsvarbara, givet att etablissemangets journalister hade haft kurage nog att belysa dem. Kurage īr dock det sista som karaktīriserar demokratins journalister, varfīr det faller pī den nationella medians lott att exponera de amoraliska och dekadenta individer som vanstyr Europa och grumlar framtiden fīr dess folk.
Tiden efter 1968 spenderade Daniel Cohn-Bendit i den tyska staden Frankfurt, med bibehīllet engagemang fīr vīnsterradikal politikisk verksamhet. Han blev nīgot av en ikon bland vīnsteraktivister i hela den vīsterlīndska vīrlden, i synnerhet i Tyskland, trots att han levde ett luxuīst och i marxistisk terminologi "borgerligt" liv. Han lockade till sig en stor skara beundrare. Tillsammans med en av dem grundade och ledde han organisationen Revolutionīrer Kampf 1969. Beundrarens namn īr Joschka Fischer, idag Tysklands utrikesminister. Radarparet Cohn-Bendit och Fischer var ocksī framtrīdande gestalter i den s.k. Sponti-rīrelsen (sponti, tysk slang fīr spontan). Denna rīrelses ideologi var en tysk avart av vīnsterradikalism, med anarkosyndikalistiska inslag. Sponti-rīrelsen var betydligt mer aktionsinriktad īn de gīngse, mer intellektuella, vīnsterrīrelserna och propagerade fīr revolution genom gatuslagsmīl, husockupationer etc. Cohn-Bendit och Fischer distanserade sig visserligen frīn vīnsterterroristerna i Rīda Armīfraktionen, men var inte frīmmande fīr att līta sina anhīngare bevīpna sig med molotovcocktails. Under denna period misshandlade Fischer en polis, en hīndelse som fīr nīgra īr sedan skapade kontrovers kring hans person och ifrīgasatte hans līmplighet som tysk utrikesminister.
Under nīmnda period i Frankfurt, tiden efter studentrevolten 1968, kom Daniel Cohn-Bendit i kontakt med den s.k. kinderladen-rīrelsen vars syfte var att uppfostra barn i enlighet med rīdande vīnsterradikala strīmningar. Den f.d. vīnsterradikalen Gerd Koenen har fīrfattat en bok om 1970-talet med det passande namnet Det rīda decenniet och skriver dīr om just denna verksamhet. Enligt Koenen var det inte ovanligt att bilder pī massmīrdaren och kommunisten Mao Tse-tung prydde vīggarna pī kinderladen-dagis eller att barnen togs med ut fīr att demonstrera fīr diverse vīnsterextrema stīndpunkter. En annan het frīga i de vīnsterradikala leden handlade om nīdvīndigheten av sexuell frigīrelse. Denna fīrmenta "frigīrelse" undfīgnades īven barn som rīkat i hīnderna pī kinderladen-anhīngarna, bl.a. i form av sexuellt fīrgade lekar. I artikeln Hjīlte frīn 60-talet avslījad som sexfīrfattare, publicerad i den brittiska tidningen The Guardian den 28 januari 2001, konstaterar fīrfattaren Koenen att kinderladen-barnen var mīnskliga fīrsīkskaniner i ett destruktivt, socialt experiment.
Det var alltsī denna dekadenta miljī som Cohn-Bendit lockades av. 1972 anstīlldes han som skītare vid Frankfurtuniversitets kinderladen-inrīttning. Cohn-Bendit trivdes mycket bra och tog barnens sexuella "frigīrelse" pī stort allvar. 1975 skrev han t.o.m. en frisprīkig bok, Den stora basaren, om sina erfarenheter. Boken fīll i glīmska, men dīk īter upp i bīrjan av 2000-talet och stīllde Cohn-Bendit i en mycket prekīr situation. I en annan artikel frīn The Guardian, publicerad den 23 februari 2001 med det fyndiga namnet Fischers vīn fīr rītt ansikte, citeras ett par ytterst komprometterande passager ur Cohn-Bendits alster:
Jag kīnde att de smī flickorna redan frīn fem īrs īlder hade līrt sig att locka mig, att flirta. Det var helt otroligt. Fīr det mesta blev jag helt fīrsvarslīs.
Vid ett flertal tillfīllen drog vissa barn ned gylfen pī mina byxor och bīrjade kittla mig. Jag reagerade olika varje gīng, beroende pī omstīndigheterna [...] men nīr de insisterade, smekte jag dem.
Avslījandena om Daniel Cohn-Bendits pedofilanstrukna fīrflutna vīckte starka kīnslor och mīnga har stīllt krav pī hans avgīng som europaparlamentariker. Sjīlv fīrnekar han dock att han skulle ha begītt nīgra sexuella īvergrepp och hīnvisar till den tidsanda i vilken boken īr skriven. I The Guardian-artikeln, varifrīn citaten hīmtades, pīpekar Cohn-Bendit att han bl.a. medverkade i fransk tv nīr hans bok fīrst publicerades och att ingen dī kom med nīgra anklagelser.
Faktum īr att Daniel Cohn-Bendit har rītt nīr han sīger att hans pro-pedofila hīllning līg i tiden i 1970-talets Frankrike och han var faktiskt pī intet sītt ensam om sina stīndpunkter i sitt forna "hemland". Den av judar starkt influerade vīnsterradikala politiska scenen i Frankrike karaktīriserades av en īppen ambition att bīde legalisera och normalisera pedofili. Den 26 januari 1977 gick exempelvis en rad personer frīn vīnstern ut i ett upprop i den franska tidningen Le Monde med krav pī att pedofili skulle legaliseras.