I mīngas īgon betyder begreppet "att vara nationell" att man hyllar sitt land och sin flagga, gīr pī nīgon nationell spelning, līser nīgon nationell tidning och kanske till och med īr med vid nīgot enstaka tillfīlle och delar ut flygblad eller deltar vid en demonstration. I īvrigt kan man i princip leva hur som helst, fīr man har ju dragit sitt strī till stacken, kanske fīr att dīva sitt samvete en aning.
Min definition av begreppet īr en helt annan, fīr mig betyder det att man īr en fīrebild fīr sina medmīnniskor, att man alltid fīrbīttrar sig pī alla punkter, att excellera inom alla omrīden, sīvīl fysiska som intellektuella. Det duger helt enkelt inte att vara "nationell" och sedan anamma den demokratiska dogmen att "alla duger som de īr", nej ingen duger som han/hon īr, alla kan fīrbīttra sig! īr man demokraterna till lags pī denna punkt (fīr īvrigt pī alla punkter) kommer allt politiskt arbete, alla utdelade flygblad, alla uppsatta affischer och alla eldsjīlars entrīgna engagemang vara fīrgīves. Fīr en sak īr sīker: vi kommer alltid (tills vi tagit īver) att arbeta utifrīn ett underlīge och eliten kommer alltid vara i minoritet, det īr en naturlag. Detta innebīr att en av oss, var och en, alltid mīste vara lika bra som tio av dem, sīledes mīste vi gīra elitismen till sjīlva essensen av vīr tillvaro.
Den absolut bīsta och viktigaste propagandan vi har īr vīra aktivister och anhīngare, fīr vad īr alla vīlskrivna artiklar och alla elegant utformade flygblad vīrda nīr mannen pī gatan gīr fram fīr att diskutera med flygbladsutdelaren eller demonstranten och denne bemīter honom med social inkompetens, talar som en analfabet och ser ut som en soffpotatis? Nej, nīr "vanligt folk" kommer i kontakt med en aktivist mīste de alltid bli imponerade, vi fīr inte līta nīgot tillfīlle gī fīrlorat nīr det gīller att rasera den nidbild demokratisk media skapat av oss. Fīljaktligen mīste vi īven arbeta ofīrtrīttligt med att utesluta och frysa ut alla imbecilla kretiner som īr dumma nog att apa efter denna nidbild, och gīr sitt yttersta fīr att bekrīfta den, ur vīra led, dī dessa vīra inre fiender īr oss līngt mer skadliga īn vīra īppet politiska motstīndare.
Att vara nationell innebīr vidare att man sīker fylla en funktion i det politiska arbetet, att man inte bara īr en i mīngden utan utmīrker sig pī nīgot omrīde. Vi behīver jurister, līkare, līrare, ingenjīrer, snickare, dagmammor, ja listan kan gīras līng. Vem vill stīllas infīr rītta, fīr exempelvis īsiktsbrott, och fīrsvaras av en politiskt korrekt demokrat, eller till och med frīmling, inte jag i alla fall. Eller i en eventuell framtid av hīrdnat politiskt klimat nīr vi, enligt min fasta īvertygelse, kommer betraktas som fredlīsa, och vi sīkerligen inte kommer vara vīlkomna inom den allmīnna sjukvīrden, dī kan det kīnnas tryggt att ha egna līkare. Och vem har inte bīvat infīr tanken att sītta sina (eventuella) barn pī ett mīngkulturellt dagis?
Det kan synas banalt att nīmna att vi behīver folk frīn alla yrkeskategorier fīr att kunna fungera, men det īr uppenbarligen inte alla som inser detta, och det īr viktigt a