Den demokratiske kommunisten

ïFïrebrïr ni oss, att vi vill upphïva fïrïldrarnas utsugning av barnen? Vi tillstïr denna fïrbrytelse. Men, sïger ni, vi upphïver de intimaste fïrhïllanden, nïr vi i stïllet fïr uppfostran i hemmet sïtter samhïllelig uppfostran.ï ï Kommunistiska Manifestet¹

Det har under en lïngre tid pïgïtt en hjïrntvïtt av de europeiska folken, en hjïrntvïtt som inte ens samtligaav det nationalistiska motstïndets aktivister, ïven om mïnga tror det, undgïtt att drabbas av.

Ett pïstïende man ofta hïr i de nationalistiska leden ïr att kommunismen som ideologi skulle ligga nïra nationalsocialismen, att det i princip bara ïr internationalism kontra nationalism som skiljer dem ït. Grundfilosofierna ïr vïldigt likartade och kommunismen ïr en vïldigt fin tanke som fungerar i teorin, men kanske inte lika bra i praktiken, hïvdas det. Inget kunde vara lïngre frïn sanningen! De bïda ideologierna ïr diametralt motsatta varandra pï alla plan, nationalsocialismen ïr elitistisk och kommunismen ïr egalitïr.

En person lockas givetvis alltid av ideologier som i fïrsta hand vïrnar hans/hennes (vi fïr nïja oss med han- och hon- begrepp tills Storebror i form av Fi eller nïgon annan agent hittat pï ett nytt, androgynt begrepp ït oss) egna och hans/hennes nïrmastes intressen. Med det sagt ïr det fïga fïrvïnande att samhïllets andliga plebejer tilltalas av kommunism och demokrati, ideologier som predikar medelmïttans ïverlïgsenhet och hela samhïllets tvungna anpassande efter de sïmst lïmpade medborgarna och sïledes hindrandet av dem som har mage att vara starkare ïn genomsnittet. Att en person som insett sig vara medioker attraheras av underkastelseideologierna bïr sïledes varken fïrvïna eller upprïra oss, utan helt enkelt ses som en logisk konsekvens av dennes ynka kapacitet och tafatta fïrsïk att, till synes, tillgodose sina egna intressen. Men dïr lurar proletïren sig sjïlv, dessa ideologiers fïresprïkare ser pï intet sïtt till den ïlilleï medborgarens vïl. Det enda de gïr ïr att, i god Orwellsk anda, fïrse proletariatet med intetsïgande skrïpkultur i form av amerikansk snabbmat, talanglïs MTV-musik och kioskdeckare sï att proletïren ïr nïjd, pacificerad och inte fïr nïgot intresse fïr sin egen historia eller kultur, vilket lïmnar Storebror att, bl.a. genom sin selektiva ïnyhetsrapporteringï, styra opinionen och ïfolkviljanï i ïnskvïrd riktning. Det ligger dïremot i hela samhïllets intresse att ha ett kompetent styre, att inte ha inkvoterade kvinnor, rasfrïmlingar och medelmïttor i sin regering, utan den absoluta eliten.

Nationalsocialismen ïr en av de fï rïrelser som insett det elementïra faktum att det krïvs lika mycket, om inte mer, specialkompetens fïr att styra ett land som det krïvs fïr vilket annat yrke som helst. Det ïr knappast troligt att en hjïrtkirurg skulle skicka ut en enkïtundersïkning till svenska folket och frïga hur han lïmpligast bïr operera, men likvïl anses det vara acceptabelt att den metoden tillïmpas vid frïgor som drabbar hela landets befolkning. Det ïr tydligen ocksï acceptabelt att den nuvarande marxistregeringen hipp som happ byter ministerposter, att det till exempel sitter en vekling till idrottsminister som, trots sin avsaknad av kunskap i ïmnet, bestïmmer att vissa idrottare inte fïr utïva sin sport dï det inte passar in i hans partis agenda: att gïra svenskarna till jordens vekaste folk sï att de i stïrsta mïjliga utstrïckning kan skïndas av frïmlingar. Denna typ av slarv skulle ses med mycket oblida ïgon i en nationalsocialistisk regering som har kompetens och elitism som tvï av sina viktigaste grundstenar.

En annan grundvïrdering som skiljer kommunismen frïn nationalsocialismen ïr tanken pï en kïrnfamilj. Kommunisten vill (vilket visas i ovan citerade stycke ur Kommunistiska Manifestet) avskaffa familjen helt och hïllet och ersïtta den med feminism och individualism. Detta resulterar, som vi ïven sett i demokratins Sverige, i ett skyhïgt antal skilsmïssor och raserade familjefïrhïllanden som lïmnar barnen i hïnderna pï en ensamstïende fïrïlder eller, om kommunisten/demokraten fïr som han vill, morbida familjekonstellationer bestïende av tvï fïder eller tvï mïdrar. Nationalsocialismen har ï andra sidan alltid vïrderat familjen, en av samhïllets viktigaste byggstenar, hïgt och sett det faktum att mannen och kvinnan, med sina olika egenskaper, mïste leva i symbios som en sjïlvklarhet.

Det kan, i vissas ïgon, t