Den demokratiske kommunisten
īFīrebrīr ni oss, att vi vill upphīva fīrīldrarnas utsugning av barnen? Vi tillstīr denna fīrbrytelse. Men, sīger ni, vi upphīver de intimaste fīrhīllanden, nīr vi i stīllet fīr uppfostran i hemmet sītter samhīllelig uppfostran.ī ī Kommunistiska Manifestet1
Det har under en līngre tid pīgītt en hjīrntvītt av de europeiska folken, en hjīrntvītt som inte ens samtligaav det nationalistiska motstīndets aktivister, īven om mīnga tror det, undgītt att drabbas av.
Ett pīstīende man ofta hīr i de nationalistiska leden īr att kommunismen som ideologi skulle ligga nīra nationalsocialismen, att det i princip bara īr internationalism kontra nationalism som skiljer dem īt. Grundfilosofierna īr vīldigt likartade och kommunismen īr en vīldigt fin tanke som fungerar i teorin, men kanske inte lika bra i praktiken, hīvdas det. Inget kunde vara līngre frīn sanningen! De bīda ideologierna īr diametralt motsatta varandra pī alla plan, nationalsocialismen īr elitistisk och kommunismen īr egalitīr.
En person lockas givetvis alltid av ideologier som i fīrsta hand vīrnar hans/hennes (vi fīr nīja oss med han- och hon- begrepp tills Storebror i form av Fi eller nīgon annan agent hittat pī ett nytt, androgynt begrepp īt oss) egna och hans/hennes nīrmastes intressen. Med det sagt īr det fīga fīrvīnande att samhīllets andliga plebejer tilltalas av kommunism och demokrati, ideologier som predikar medelmīttans īverlīgsenhet och hela samhīllets tvungna anpassande efter de sīmst līmpade medborgarna och sīledes hindrandet av dem som har mage att vara starkare īn genomsnittet. Att en person som insett sig vara medioker attraheras av underkastelseideologierna bīr sīledes varken fīrvīna eller upprīra oss, utan helt enkelt ses som en logisk konsekvens av dennes ynka kapacitet och tafatta fīrsīk att, till synes, tillgodose sina egna intressen. Men dīr lurar proletīren sig sjīlv, dessa ideologiers fīresprīkare ser pī intet sītt till den īlilleī medborgarens vīl. Det enda de gīr īr att, i god Orwellsk anda, fīrse proletariatet med intetsīgande skrīpkultur i form av amerikansk snabbmat, talanglīs MTV-musik och kioskdeckare sī att proletīren īr nījd, pacificerad och inte fīr nīgot intresse fīr sin egen historia eller kultur, vilket līmnar Storebror att, bl.a. genom sin selektiva īnyhetsrapporteringī, styra opinionen och īfolkviljanī i īnskvīrd riktning. Det ligger dīremot i hela samhīllets intresse att ha ett kompetent styre, att inte ha inkvoterade kvinnor, rasfrīmlingar och medelmīttor i sin regering, utan den absoluta eliten.
Nationalsocialismen īr en av de fī rīrelser som insett det elementīra faktum att det krīvs lika mycket, om inte mer, specialkompetens fīr att styra ett land som det krīvs fīr vilket annat yrke som helst. Det īr knappast troligt att en hjīrtkirurg skulle skicka ut en enkītundersīkning till svenska folket och frīga hur han līmpligast bīr operera, men likvīl anses det vara acceptabelt att den metoden tillīmpas vid frīgor som drabbar hela landets befolkning. Det īr tydligen ocksī acceptabelt att den nuvarande marxistregeringen hipp som happ byter ministerposter, att det till exempel sitter en vekling till idrottsminister som, trots sin avsaknad av kunskap i īmnet, bestīmmer att vissa idrottare inte fīr utīva sin sport dī det inte passar in i hans partis agenda: att gīra svenskarna till jordens vekaste folk sī att de i stīrsta mījliga utstrīckning kan skīndas av frīmlingar. Denna typ av slarv skulle ses med mycket oblida īgon i en nationalsocialistisk regering som har kompetens och elitism som tvī av sina viktigaste grundstenar.
En annan grundvīrdering som skiljer kommunismen frīn nationalsocialismen īr tanken pī en kīrnfamilj. Kommunisten vill (vilket visas i ovan citerade stycke ur Kommunistiska Manifestet) avskaffa familjen helt och hīllet och ersītta den med feminism och individualism. Detta resulterar, som vi īven sett i demokratins Sverige, i ett skyhīgt antal skilsmīssor och raserade familjefīrhīllanden som līmnar barnen i hīnderna pī en ensamstīende fīrīlder eller, om kommunisten/demokraten fīr som han vill, morbida familjekonstellationer bestīende av tvī fīder eller tvī mīdrar. Nationalsocialismen har ī andra sidan alltid vīrderat familjen, en av samhīllets viktigaste byggstenar, hīgt och sett det faktum att mannen och kvinnan, med sina olika egenskaper, mīste leva i symbios som en sjīlvklarhet.
Det kan, i vissas īgon, t