Vintrar ïr bra fïr dina gener

Introduktion av Henrik Grafvï

Richard Lynn torde vid det hïr laget vara ett bekant namn fïr mïnga av vïra lïsare. Fïr nïgra ïr sedan vïckte han och den finske statsvetaren Tatu Vanhanen stor uppstïndelse med boken IQ and the Wealth of Nations, vari de bïda professorerna dokumenterat ett starkt samband mellan nationers IQ-nivï och ekonomiska utveckling. I vïr ïr Lynn ïter aktuell med en bok av stor vikt. Titeln ïr Race Differences in Intelligence: An Evolutionary Analysis och som namnet antyder bryter fïrfattaren ïnyo mot ett av vïr samtids kanske starkaste tabu.

Debatten kring olika rasers skilda IQ-nivïer har under det senaste ïret varit synnerligen hïndelserik. En omfattande granskning av de senaste 30 ïrens forskning i ïmnet publicerades i juni i fjol i en ansedd vetenskaplig tidsskrift. Studien, fïrfattad av de bïda erfarna psykologiprofessorerna Arthur R. Jensen och J. Philippe Rushton, visade att rasskillnader i intelligens de facto existerar och att starka genetiska faktorer sannolikt har varit bidragande till uppkomsten av dessa. den-svenske.com ïmnar inom kort att publicera en lïngre redogïrelse ïver denna studie.

ïven inom andra discipliner ïn psykologin har utvecklingen fïljts med stïrsta intresse. De absolut senaste landvinningarna inom genetiken har inte minst vidgat ras-IQ-debatten. I hïstas publicerades exempelvis tvï studier, under ledning av genetikern Bruce T. Lahn, dïr man undersïkt tvï genvarianter som reglerar hjïrnstorlek. Dessa genvarianter, som har framtrïtt relativt sent under mïnniskans evolution, ïr utbredda inom vissa raser, men sïllsynta inom raser som besitter relativt lïga IQ-nivïer. Vid ïrsskiftet publicerades studien Global landscape of recent inferred Darwinian selection for Homo sapiens av Robert Moyzis et al., i vilken man funnit att 1800 gener, eller ca 7 procent av det mïnskliga genomet, har fïrïndrats under inflytande av stark selektion de senaste 40-50 000 ïren. Den stora majoriteten av dessa fïrïndringar har skett inom enskilda raser. I mars i ïr publicerades vidare studien A Map of Recent Positive Selection in the Human Genome av Jonathan K. Pritchard et al. I denna studie identifierades 700 regioner i det mïnskliga genomet som varit fïremïl fïr selektion under de senaste 15 000 ïren och selektionen varierade starkt mellan olika raser. Av stort intresse fïr debatten kring rasliga intelligensskillnader ïr att de gener som undersïkts i de bïda sistnïmnda studierna inbegriper gener som reglerar neurala funktioner och dïrmed ïr relaterade till intelligens. Man kan med andra ord konstatera att gener som inverkar pï intelligensen varierar mellan raser.

Det ïr sïledes med en gedigen vetenskaplig uppbackning frïn olika discipliner som Lynn publicerar Race Differences in Intelligence: An Evolutionary Analysis. Och hans senaste bidrag till ras-IQ-debatten utgïr fïrvisso ett imponerande arbete: den ambitiïsa och tillika vïrldsomspïnnande dokumentationen av olika rasers IQ torde vara oïvertrïffad i sig. Dïrutïver analyseras uppkomsten av rasskillnaderna utifrïn ett evolutionïrt ramverk, vilket skïnker verket ytterligare substans och skïrpa. I fïljande recension av boken, fïrfattad av professor J. Philippe Rushton, fïr vi ta del av det som med all sannolikhet kommer att bli Lynns magnum opus.

Recension av professor J. Philippe Rushton
Ursprungligen publicerad pï vdare.com

Fïr fyra ïr sedan hade jag via VDARE.com mïjlighet att ge den fïrsta betydelsefulla publiciteten till IQ and the Wealth of Nations, den banbrytande boken om olika nationers IQ och skilda ekonomiska prestationer som fïrfattades av Richard Lynn och Tatu Vanhanen. Nu har Richard Lynn gjort en uppfïljning med en annan bok av stor vikt, Race Differences in Intelligence: An Evolutionary Analysis.

Richard Lynn

Dess centrala fynd: vïrldens genomsnittliga IQ ïr inte mer ïn 90, vilket motsvarar en vit fjortonïrings mentala ïlder (standardiserade IQ-test ïr normerade med medelvïrdet 100, den genomsnittliga mentala ïldern fïr en vit sextonïring). Lynn fïster ocksï uppmïrksamhet vid det faktum att ett nord-sydkontinuum ifrïga om IQ har uppstïtt, uppenbarligen genom selektion fïr ïverlevnad under kalla vintrar.

Fynden i Lynns senaste bok ïr av djupgïende, geopolitisk betydelse. De kan innebïra att det helt enkelt inte ïr mïjligt att ïverfïra demokrati och ekonomiska system utvecklade i vïstvïrlden till befolkningarna i Latinamerika, Nordafrika och Mellanïstern, ïnnu mycket mindre befolkningarna i det subsahariska Afrika. Fynden betyder ocksï att jordens lïngsiktiga problem bottnar i de olika befolkningarnas egenskaper, nïgot som ïr betydligt mer djupt och svïrlïsligt ïn "civilisationernas kamp"-liknande motsïttningar mellan olika politiska koncept.

Implikationerna fïr invandring ïr uppenbara: dess konsekvenser kan bli fundamentala och permanenta.

Fïr Lynn representerar Race Differences in Intelligence kulmen av ett arbete om intelligens som har pïgïtt i ïver ett kvarts sekel. 1977 var det ïr som han fïrst gav sig in pï omrïdet, ett omrïde som av vissa liknas med ett minfïlt, genom publiceringen av tvï rapporter om IQ i Japan och Singapore. De bïda studierna visade att ïstasiater erhïll hïgre genomsnitt ïn vita europïer i USA och Storbritannien. Dessa initiala studier ifrïgasattes, men den ovan nïmnda boken listar 60 studier ïver olika ïstasiatiska befolkningars IQ och samtliga bekrïftar de ursprungliga resultaten. IQ and the Wealth of Nations visade att variationer i IQ till stor del utgïr svaret pï frïgan om varfïr vissa lïnder ïr rika medan andra ïr fattiga. Nyligen har Lynn ïven bidragit till omprïvningen av den sedan lïnge rïdande fïrestïllningen om att det inte fïreligger nïgra genomsnittliga kïnsskillnader i intelligens, genom att pïvisa att mïn i genomsnitt presterar 4 till 5 IQ-poïng hïgre ïn kvinnor (t.ex. Lynn & Irwing, 2004, Sex Differences on the Progressive Matrices: a meta-analysis, Intelligence, 32. Sid. 481-498).

Flertalet studier som avhandlar rasskillnader i intelligens har haft en lokal fokus. I USA har de huvudsakligen varit inriktade pï IQ-nivïer hos vita, svarta, ïstasiater och indianer. I Australien har studierna frïmst kretsat kring lïga IQ-nivïer hos aboriginer och i Nya Zeeland ïr det pï motsvarande vis maoriernas lïga IQ-nivïer som varit i fokus. ïven om ett fïtal forskare har anvïnt sig av ett globalt perspektiv och postulerat evolutionïra och genetiska fïrklaringsmodeller fïr de tre makroraserna ïstasiater, europïer och afrikaner, sï har majoriteten generellt sett fïrklarat de lokala skillnaderna genom miljïpïverkan eller kulturella faktorer, sïsom fattigdom och rasism.

Lynns bok gïr bortom de tre makroraserna och vidgar det globala perspektivet ytterligare. Han granskar ïver 500 publicerade IQ-studier frïn jordens alla hïrn, frïn 1900-talets bïrjan till nutid. Varje "genetiskt kluster", eller populationsgrupp, som identifierats av Luigi Cavalli-Sforza och dennes kollegor i mastodontverket The History and Geography of Human Genes (1994) tillïgnas ett kapitel vardera.

Lynn betraktar dessa genetiska kluster som "raser". Han konstaterar att ïstasiaterna, d.v.s. kineser, japaner och koreaner, uppnïr den hïgsta genomsnittliga IQ-nivïn pï 105. Europïer fïljer dïrefter med en IQ pï 100. Nïgot lïngre ned ïterfinns inuiter eller eskimïer (IQ 91), sydostasiater (IQ 87), indianer (IQ 87), sïderhavsfolk (IQ 85), sydasiater och nordafrikaner (IQ 84). Avsevïrt lïngre ned kommer subsahariska afrikaner (IQ 67) fïljda av australiska aboriginer (IQ 62).

De lïgsta resultaten presteras av Kalahariïknens bushmïn och pygmïer frïn Kongos regnskogar (IQ 54).