Storbritannien I det brittiska kommunalvalet ïkade det nationaldemokratiska partiet BNP antalet platser i kommunfullmïktige frïn 13 till 27. Fïrutom det faktum att ett ïkat antal britter rïstar pï ett parti de anser vara nationalistiskt sï ïr resultatet dock inte mycket till glïdjeïmne. Liksom i fallen med BNP:s nationaldemokratiska brïdrapartier runtom i Europa finns det nïmligen inte mycket av genuin nationalism inom ledarskiktet.
De brister som existerade redan under den forne partiledaren John Tyndall har eskalerat och blivit allt tydligare under den nye partiledaren Nick Griffin. Detta har lett till en splittring som fïrmïtt de flesta sanna nationalister att lïmna BNP, ïven om en del stannat kvar till fïljd av en missriktad nostalgi och fïrhoppning om att den tid de investerat i partiet inte skall vara fïrgïves. Mïnga av dessa kvarvarande nationalister hïr till de mest fanatiska fïrsvararna, ofïrmïgna till en kritisk sjïlvanalys emedan de upplever angrepp mot partiet som angrepp pï sin egen person, och givetvis kan det vara bekvïmare att uppleva en situation som att alla andra har fel ïn att man blivit fïrd bakom ljuset av dem man litat pï.
Under Griffins tid som ledare har rasfrïmlingar fïtt allt mer framtrïdande positioner inom partiet. Judinnan Patricia Richardson (fïdd Feldman) fick exempelvis representera BNP i kommunfullmïktige i Epping Forest i nordïstra London. Barry Bennett, en av BNP:s partiorganisatïrer och toppnamn, har en judisk far och har med anspelning pï sin etnicitet aktivt och ïppet fïrsïkt vïrva fler judar till partiet. Partiledaren Griffins syn pï judefrïgan och dïrmed hans hïllning till nationalismen blev inte mindre tydligen sedan han bjudit hem en rabbi Meyer Schiller och accepterat en personlig donation frïn den samme.
Fïr mïnga tidigare anhïngare rann bïgaren ïver nïr partitidningen Voice of Freedom i sitt februarinummer 2003 ïppet omhuldade rasblandning. I samband med en intervju med BNP-kandidaten Charlie Bickerstaffe ifrïgasattes hur partiet kan anses vara "rasistiskt" och "nazistiskt" nïr denne kandidat har en svart svïrson frïn Zimbabwe, som i intervjun kallas "en stolt britt". Tidningen visade ïven stolt upp pï bilder pï dotterns och svïrsonens mulattbarn.
Frïgan ïr dock inte varfïr BNP kan anses vara "rasistiskt" och "nazistiskt", utan varfïr det ïverhuvudtaget kan anses vara nationalistiskt? Troligen inte av nïgon annan anledning ïn att de sjïlva och en del av deras mostïndare refererar till dem som sïdana. Nationaldemokratiska partier har dock genomgïende visat att de inte sïtter nationen, det vill sïga folket, i frïmsta rummet. Istïllet hïnfaller de ït en relativistisk "nationalism" baserad pï godtyckliga och ofta inkoherenta kulturella vïrderingar. I praktiken ïr makten i sig det viktigaste; ett mïl is