Terror pï Gotland i ny Ordfront-roman

Jag behïvde en lïmplig bok att lïsa pï min resa till Gotland fïrra veckan. Fïrjorna till ïn bjuder inte pï nïgon underhïllning om man inte utïver den dyra biljetten vill slïnga ut pengar pï att titta pï en halvtaskig Hollywood-producerad film eller hinka i sig alkohol i restaurangen. Som uppvuxen pï Gotland tillhïr jag dem som instinktivt kïnner irritation nïr jag tïnker pï de dyra bïtfïrderna som fïrbinder Gotland med ïvriga Sverige. Mina ïgon fastnade dïrfïr fïr en bok dïr fïrjan mellan Nynïshamn och Visby sprïngs i luften. Boken heter Terror och ïr den tredje fristïende boken om kriminalpolisen Fredrik Broman. Fïrfattaren bakom bïckerna heter Hïkan ïstlundh. (Fïr den som letar efter extrema uttalanden sï vill jag fïrtydliga att jag inte vill se fïrjan sprïngd, snarare att priserna sïnktes kraftigt fïr att knyta Gotland nïrmare ïvriga Sverige.)

Handlingen fïr boken utspelar sig pï Gotland dïr Fredrik Broman verkar som kriminalpolis. Boken inleds strax innan midsommar 2004 dïr nïgra ungdomar med egyptiskt pïbrï hyr en sjïbod vid Nisseviken pï sïdra Gotland. Nisseviken ligger idylliskt och den gotlïndska sommaren visar sig frïn sin bïsta sida. Plïtsligt bryts idyllen dï tvï av de tre frïmlingarna skjuts till dïds. Den tredje, Said, flyr i panik. Han har nyligen anlïnt till Sverige sedan han besïkt en barndomsvïn som anslutit sig till en egyptisk islamistisk organisation med terror pï dagordningen. Said hade bjudits att trïffa barndomsvïnnen i Teheran men snabbt insïg Said att vïnnen bjudit ïver honom fïr att fïrsïka vïrva honom till den islamistiska rïrelsen vilket Said inte ïr intresserad av. Besviken ïver hur de bïda vïnnerna vïxt ifrïn varandra ïkte Said till Sverige igen. Innan han begav sig av blev han dock varnad fïr att kontakten med barndomsvïnnen kan ge honom problem med den egyptiska staten och dïrfïr ïr Said nu ïvertygad om att skotten som tog hans vïnners liv egentligen var ïmnade fïr honom och att skytten var utsïnd frïn den egyptiska regimen.

Saids resa, och det faktum att han efterlysts av den egyptiska regimen, gïr att media helt kopplar mordet till internationell terrorism och tidningarna skriver om problemen med Sveriges ïppna grïnser som kunnat fïda terrorceller som planlagt dïd utifrïn Sverige.

Som synes ïr boken fïrfattad av en politiskt korrekt fïrfattare. Hade tvï frïmlingar (eller ïsvenskar med invandrarbakgrundï som de populïrt kallas) mïrdats hade media i sista hand gjort terrorkopplingar utan istïllet blint fïljt rasistspïren. Otaliga exempel pï detta kan ses i verkligheten. Ett exempel ïr hur mïnga medier lït fantasin skena ivïg nïr utrikesminister Anna Lind mïrdades. Enligt mïnga ledarskribenter var det nïrmast sjïlvklart att mïrdaren var en ïnazistï. Nïr det sedan visade sig att mïrdaren i sjïlva verket var invandrare glïmdes plïtsligt spekulationerna bort och media ville snarare fï rïttegïngen ïverstïkad sï de kunde glïmma och gï vidare. Ett annat exempel ïr hur mïnga debattïrer det fïrsta dygnet efter attackerna mot World trade center ville fïra spïren till amerikanska rasmedvetna grupper snarare ïn till islamistiska terrorister. Med denna kunskap om hur media arbetar kïnns beskrivningen av hur media direkt bïrjar spekulera kring internationell terror och till och med talar om hïrdare lagar mot invandring direkt verklighetsfrïnvïnd, men dï bïr man ha i ïtanke att boken ïr en roman utan ansprïk pï att spegla verkligheten. Som luttrad lïsare blir man dock ganska trïtt pï beskrivningen och fïr redan efter nïgra kapitel lust att lïgga undan boken som man tïnker kommer vara en lïng orgie i politisk korrekthet (kanske ska man inte vïnta sï mycket annat av en bok som publicerats av det vïnstersinnade fïrlaget Ordfront).

Boken har dock mïnga intressanta hïjdpunkter som gïr att boken sticker ut frïn det vanliga och fïrfattaren skriver dessutom pï ett underhïllande sïtt som ibland kan liknas vid Hïkan Nesser nïr han ïr i sitt esse. Med hïjdpunkterna tïnker jag inte frïmst pï de obligatoriska parallellhistorierna om huvudpersonen Fredrik Bromans otrohet med en kvinnlig kollega som lett till skilsmïssa, det kïnns nïrmast obligatoriskt i polisromaner att polisen har privata kïrleksproblem. Jag tïnker inte heller pï hur polisen fïrhïr en hïrdfïr grovt kriminellt belastad ïnazistï frïn den fiktiva gruppen S19 som ïr likgiltig till att svenska landsmïn mïrdats dï Gotlandsfïrjan sprïngdes.

Nej, hïjdpunkterna ïr snarare de politiskt inkorrekta som dï och dï smyger sig in. Under utredningens gïng stïter poliserna pï mïnga mer eller mindre tokiga mïnniskor med rasistiska eller nationalistiska ïsikter. Mïnga av dem tycks hysa ett obegripligt fïrakt mot frïmmande mïnniskor och harmonierar bra med den gïngse mediebilden av hur nationalister ska vara (fïrfattare