Sedan en tid tillbaka har vi i den nationella rīrelsen i Sverige fītt se hur en del personer bīrjat sīvīl klī sig i frīmlingars attribut som kopierat olika vīnsterorienterade gruppers symbolik och arbetsmetoder. Vid en fīrsta kontakt med detta beteende har det varit svīrt att ta pī allvar och snarare har det avfīrdats som ett fīrsīk till att vīcka uppmīrksamhet inom de nationella leden īn som ett inslag som skulle kunna vara bestīende. Līnge har dessa tendenser īven avfīrdats med tankarna om att det īr ett hīgst tillfīlligt och inom kort īvergīende beteende men dī fenomenet īnnu inte sjīlvdītt īr det av stīrsta vikt att ansvariga och tongivande grupper inom rīrelsen tydligt fīrmedlar att det inte īr ett vare sig konstruktivt eller acceptabelt beteende att iklī sig eller agera enligt de sīmsta inslagen i vīrt land.
Positivt īr att flera grupper nu givit sin syn pī problemet offentligt och fīrhoppningsvis īr det vad som krīvs fīr att fī īven folk som inte īr organiserade i nīgon av dessa grupper att tīnka till sī att problemet kvīvs i sin linda.
Mīnga av de som idag anammat de īsyftade attributen īr sīkerligen engagerade aktivister som haft goda avsikter med sitt agerande, dock krīvs givetvis att all aktivism genomfīrs med tanke om vad som īr syftet med handlandet och pī vilket sītt detta driver rīrelsen nīrmare slutmīlet. Detta synes ha varit en av de stīrsta bristerna hos detta fenomens fīljare.
Som svenskar och medlemmar av den ras som alltid stītt i fronten fīr utveckling och civilisation finns det ingen anledning att iklīda sig andra folks attribut, det som dī frīmst īsyftas īr givetvis palestinasjalar eller liknande som knappast kan ses som ett naturligt eller īnskvīrt inslag i Sverige. Līnge har den nationella rīrelsen brottats med dekadenta subkulturer och idag dī arbetet med att rensa bort dessa skadliga element pī allvar bīrjar ge resultat - och de istīllet i allt hīgre grad anammas bland de plebejer dīr dessa snarare borde hīra hemma - īr det ytterst beklagligt att se attributen ersīttas med en annan subkultur av samma līga dignitet. Sī kallade īautonoma nationalistersī propagerande fīr anvīndandet av svarta fanor har īven det īkat den sista tiden. Vīrt att pīpeka i sammanhanget īr att en hīg andel av dessa īr desamma som de som den senaste tiden aktivt bīrjat anvīnda frīmmande attribut och till och med plagierat olika vīnstersekter, sī att pīstī att det īr tvī helt frīn varandra obundna problem īr allt annat īn sanningsenligt. Nīr det sedan gīller svarta fanors brukande i Sverige kan kort och koncist konstateras att de inte pī nīgot sītt īr fīrbundna med vare sig svensk frihetskamp eller nīgot som av svenskarna īverlag skulle kunna associera till nationalism. Dīrfīr finns det inte nīgon som helst anledning att anvīnda dessa i Sverige.
Meningen med all utītriktad verksamhet īr att fī betraktarna intresserade av den kamp deltagarna fīr och om de īverhuvudtaget skall kunna intresseras av rītt rīrelse behīvs tydlig symbolik. Mīnga har, med rītta, reagerat īver hur en demonstration nyligen genomfīrdes i Gīteborg dīr enkom svarta och palestinska fanor anvīndes av deltagare dīr flera īven bar palestina