I bondesamhïllets sjïlvhushïllning var Nordens kvinnor de frïmsta producenterna av livsnïdenheter. Kvinnan hade en ledande roll i den ekonomi som i stort sett var i natura. Den nordiska kvinnans viljestyrka och arbetsduglighet stïr i direkt fïrhïllande till kreativitet och uppfinningsrikedom. Den som brukade jorden och hïll boskap, fick tillgïng till rïvaror, sïsom kïtt och mjïlk, lin och ull, spannmïl, oljor, sïpa och lut. Dïrav var det bara till att skapa det som livet krïvde.
Kvinnors arbete var hïgt uppskattat, dïrfïr att samhïllet var sï beroende av det, och den nordiska kvinnan har aldrig varit rïdd fïr kroppsarbete oavsett samhïllsstïllning. ïven under vïr stormaktstid hïrskade ïnnu idealet av den viljestarka, arbetsdugliga och moderliga nordiska kvinnan. I brytningtiden, dï bondesamhïllet fïrïndrades till en industristat, fick den sï kallade kvinnorïrelsen sin nïring och baserar sig pï franska revolutionens ideïr om individens frihet. Den framvïxande kapitalismens fabriker krïvde allt mera arbetskraft och genom att massorna strïmmade in till stïderna, skapades sï proletariatet. Den s k ïindustriella revolutionenï fïrgjorde den nordiska kvinnans centrala roll och betydelse samt krossade de naturliga familjestrukturerna i stïdernas proletïrghetton. Idag frïgar jag mig, hur mycket sanning och substans finns det egentligen i idïn om ïindividens frihetï? Kan den verkliga friheten skapas av annat ïn folkgemenskapen, vi kvinnor tillsammans med vïra folkbrïder. De spillror av kvinnlig kreativitet som ïnnu spirar hïr hos oss och kanske i mycket fïr sin nïring just frïn landsorten, exempelvis hantverk, attackeras av feministerna som ïfïrspilld kvinnokraftï och bemïts med hïn och spe. Nïr dïremot all skaparkraft och utrymme fïr kreativitet har sinat ur den desillutionerade moderna kvinnan och hon blir liggande framfïr dokusïporna rïdvill och rotlïs, dï hïr man inget om ïfïrspilld kvinnokraftï. Nïr den franska/latinska kulturen tog mark i Norden fick dess inflytande fïrgïrande fïljder fïr den nordiska kvinnans stïllning. Den franska kvinnans huvudsakliga uppgift var att ansa sitt yttre och sina manïr fïr att behaga sin omgivning, vilket hon uppenbarligen kan hïvda sig med i sin kultursfïr. Denna fïrkonstling och stereotypa onaturlighet som sedan dess ïr fïrhïrskande norm fïr kvinnan i vïr vïrld, blev emellertid fïr den nordiska kvinnan ett olidligt tvïng. Genom det franska inflytandet degraderades den nordiska kvinnan frïn sin forna sjïlvstïndiga stïllning till en varelse utan egentlig livsuppgift och betydelse i folkgemenskapen. Nïr Fredrika Bremer (1801-1865) grundade den svenska kvinnosaksrïrelsen, vïnde hon sig sïrskillt emot just denna fïrvïnda kvinnliga uppfostran och tvïng. Den egennyttiga, liberalistiska mïnniskan ïr en individualist. Att vara individualist ïr inte samma sak som att vara fri och stark. Hon tïnker fïrst och frïmst pï sig sjïlv, vilket tjïnar det globala kapitalets syften som hand i handske. Starka familjeband och homogena folk ïr icke ïnskvïrda av makten, eftersom de ïr mycket svïrare att manipulera. De krafter som har fïrvrïngt den social