I bondesamhīllets sjīlvhushīllning var Nordens kvinnor de frīmsta producenterna av livsnīdenheter. Kvinnan hade en ledande roll i den ekonomi som i stort sett var i natura. Den nordiska kvinnans viljestyrka och arbetsduglighet stīr i direkt fīrhīllande till kreativitet och uppfinningsrikedom. Den som brukade jorden och hīll boskap, fick tillgīng till rīvaror, sīsom kītt och mjīlk, lin och ull, spannmīl, oljor, sīpa och lut. Dīrav var det bara till att skapa det som livet krīvde.
Kvinnors arbete var hīgt uppskattat, dīrfīr att samhīllet var sī beroende av det, och den nordiska kvinnan har aldrig varit rīdd fīr kroppsarbete oavsett samhīllsstīllning. īven under vīr stormaktstid hīrskade īnnu idealet av den viljestarka, arbetsdugliga och moderliga nordiska kvinnan. I brytningtiden, dī bondesamhīllet fīrīndrades till en industristat, fick den sī kallade kvinnorīrelsen sin nīring och baserar sig pī franska revolutionens ideīr om individens frihet. Den framvīxande kapitalismens fabriker krīvde allt mera arbetskraft och genom att massorna strīmmade in till stīderna, skapades sī proletariatet. Den s k īindustriella revolutionenī fīrgjorde den nordiska kvinnans centrala roll och betydelse samt krossade de naturliga familjestrukturerna i stīdernas proletīrghetton. Idag frīgar jag mig, hur mycket sanning och substans finns det egentligen i idīn om īindividens frihetī? Kan den verkliga friheten skapas av annat īn folkgemenskapen, vi kvinnor tillsammans med vīra folkbrīder. De spillror av kvinnlig kreativitet som īnnu spirar hīr hos oss och kanske i mycket fīr sin nīring just frīn landsorten, exempelvis hantverk, attackeras av feministerna som īfīrspilld kvinnokraftī och bemīts med hīn och spe. Nīr dīremot all skaparkraft och utrymme fīr kreativitet har sinat ur den desillutionerade moderna kvinnan och hon blir liggande framfīr dokusīporna rīdvill och rotlīs, dī hīr man inget om īfīrspilld kvinnokraftī. Nīr den franska/latinska kulturen tog mark i Norden fick dess inflytande fīrgīrande fīljder fīr den nordiska kvinnans stīllning. Den franska kvinnans huvudsakliga uppgift var att ansa sitt yttre och sina manīr fīr att behaga sin omgivning, vilket hon uppenbarligen kan hīvda sig med i sin kultursfīr. Denna fīrkonstling och stereotypa onaturlighet som sedan dess īr fīrhīrskande norm fīr kvinnan i vīr vīrld, blev emellertid fīr den nordiska kvinnan ett olidligt tvīng. Genom det franska inflytandet degraderades den nordiska kvinnan frīn sin forna sjīlvstīndiga stīllning till en varelse utan egentlig livsuppgift och betydelse i folkgemenskapen. Nīr Fredrika Bremer (1801-1865) grundade den svenska kvinnosaksrīrelsen, vīnde hon sig sīrskillt emot just denna fīrvīnda kvinnliga uppfostran och tvīng. Den egennyttiga, liberalistiska mīnniskan īr en individualist. Att vara individualist īr inte samma sak som att vara fri och stark. Hon tīnker fīrst och frīmst pī sig sjīlv, vilket tjīnar det globala kapitalets syften som hand i handske. Starka familjeband och homogena folk īr icke īnskvīrda av makten, eftersom de īr mycket svīrare att manipulera. De krafter som har fīrvrīngt den social