Publicerad: 2007-08-01

Hur Sverige blev en mīngkultur

Nīr nationer formats, folk skapats, raser utvecklats och civilisationer byggts har det aldrig skett av en slump. Inte heller har raserandet och utrotandet av dessa skett av ett icke pīverkbart īīdeī. Bakom varje framgīng, varje framsteg stīr en hīrt arbetande drivkraft, likvīl stīr alltid en fīrlorande part pī andra sidan av dessa framgīngar och framsteg. Allt liv īr en kamp om īverlevnad, en strid om de resurser som existerar fīr att sī effektivt som mījligt kunna avancera den egna gruppen och erīvrandet av dessa īndliga resurser innebīr alltid att īden enes brīd īr den andres dīdī. Alla levande organismer som lyckats īverleva tidens prīvningar har gjort det enbart pī grund av att de lyckats skapa ett livsrum dīr de fīrskansat sig tillrīckligt mycket resurser fīr att kunna īverleva och fīrsvara sig i striden med den naturliga konkurrensen. Arter och raser har trīngts undan och utrotats genom historien nīr de inte klarat av att freda sig eller sitt livsrum och inte lyckats ta del av de resurser som de behīvt fīr att ens īverleva. Vīr art īr knappast ett undantag och mīnniskans historia īr kantad av strider som avgjort nationers grīnser sīvīl som fīrdelandet av jordens resurser och rasers fortsatta existens. Att kīmpa fīr sin egen och den egna gruppens existens īr nīgot sjīlvklart och nīgot som inte ifrīgasītts sī līnge individerna pīminns om det i sin vardag, nīr tidigare generationers hīrda slit och kamp fīr īverlevnad genererat en sī storslagen civilisation att dess efterkommande inte ens behīver arbeta i nīgon nīmnvīrd utstrīckning fīr sin egen eller ens familjs existens sī mattas dock tanken av och den fīrsta skyddsbarriīren som slīpper īr den som vīrnar om det stīrre kollektivet, folket och rasen. Dīr stīr vi idag, i vīstvīrlden behīvs fīr det stora flertalet inte nīgon sīrskild prestation fīr att klara sig frīn dag till dag utan det īr i stort sett endast de som genom livets egna val fīrsatt sig i situationen dīr de īr den ytterst marginaliserade promille av befolkningen som dagligen mīste kīmpa fīr sin īverlevnad. Till skillnad frīn andra arters utveckling har ytterligare en faktor kunnat spela in nīr det gīllt mīnniskan, nīmligen genierna. De mīnskliga civilisationernas varande och teknikens utveckling har varit beroende av de fī som stuckit ut frīn massan och kunnat fīrbīttra fīr denna genom sin storslagenhet. Mīnniskan har genom historien varit beroende av dessa ledare inom olika omrīden och dīrfīr har īven massan i stor utstrīckning okritiskt īverlītit till de mest kompetenta att leda gruppen vilket gīr att de rīdande ledarna sītter agendan och i stort beslutar īt massan vad den skall anse. Med rītt ledning īr detta vad som mījliggjort de mest storslagna civilisationer vīrlden skīdat, med fel ledarskap har detta i historien inneburit civilisationernas fīrfall och folkens utrotning. Som tidigare nīmnt krīvs inte nīgon stīrre kamp av svenskarna fīr den individuella īverlevnaden och det īr troligen en av de faktorer som spelat in nīr Sverige tillītits att bli vad det īr idag. Idag har inte svenskarna ett eget livsrum, det etniskt svenska Sverige existerar inte, svenska resurser fīrdelas fīrst och frīmst till icke-svenska intressen och folkets tillsatta ledning arbetar īppet och aktivt med att ersītta det egna folket med andra folkslag som skall upprītthīlla ett ekonomiskt system och materiellt īgande snarare īn en nation byggd pī och av ett folk; Sverige har blivit en mīngkultur. Idag vīnder sig allt fler svenskar mot utvecklingen som drivs fram eftersom de i allt hīgre grad drabbas av den i sin vardag. Mīngkulturen kan pī intet sītt sīgas gynna svenskarna, inget folk har nīgonsin gynnats av att ge upp sina resurser, sitt livsrum och bokstavligen līta sig ersīttas av andra folkslag inom det egna territoriet. Mīngkulturens fīrsvarare hīvdar att detta īr ett fīr svensken gynnsamt utbyte dīr svenskar likvīl som de tillstrīmmande invīnarna alla tjīnar pī utvecklingen av idag men vad dessa egentligen syftar pī, en fīr alla parter gynnsam handel eller kulturellt utbyte mellan nationer eller folkslag īr inte vad som sker idag. Samma mīnniskor īr oftast de som fīrsīker gīra sig lustiga genom att exempelvis kalla Karl XII fīr Sveriges fīrste fīrkīmpe fīr mīngkultur dī denne tog influenser av matkulturtill Sverige efter sina vistelser utomlands. Skillnaden īr dock att Karl XII līt ett matkulturellt inslag hos ett annat folk inspirera svensken, han tog inte turkarna till Sverige fīr att ersītta de svenska kockarna. Mīngkulturen handlar inte om huruvida vi skall kunna īta pizza eller inte i Sverige utan mīngkulturen īr ett verktyg fīr att aktivt minska antalet etniska svenskar i Sverige och īka antalet icke-svenskar till den grad som, om den lyckas, inom en historiskt mycket kort period kommer sītta punkt fīr det svenska folkets blotta existens utan att ett skott avlossats av landets armī fīr att fīrsvara varken folk eller nation. Hur kunde dī detta hīnda? Hur kunde den socialdemokratiska statsministern Per-Albin Hanssons īSverige īt svenskarna och svenskarna īt Sverigeī bytas ut mot vīr nuvarande statsministe