Regeringen vill fïrïndra landsbygden genom integration

Jordbruksminister Eskil Erlandsson vill ha "ïkad integration i de grïna nïringarna" skriver han i ett pressmeddelande. Det ïr alltsï omrïdena jordbruk, fiske och livsmedelssektorn som nu ska bli nytt testobjekt i det stora experimentet som gïr ut pï att gïra Sverige till en mïngkultur. Landsbygden ska inte lïngre fï vara svensk utan ska fïrïndras till nïgot annat. Man ïr tydligen sï nïjd med utvecklingen i Rinkeby, Rosengïrd och Hammarkullen att man vill fïra vidare de nya friska generna till landsbygden. De sista svenska oaserna i landet ska nu fïrïndras, fïrintas.

Kanske ïr det ïdets ironi att det ïr just en centerpartistisk minister som ligger bakom fïrïndringen. Centerpartiet startade en gïng som ett intresseparti fïr svenska jordbrukare och den svenska landsbygden. Man fïrde landsbygdens talan. Partiet bildades 1913 och hette dï Bondefïrbundet.

1914 genomfïrdes en demonstration i Stockholm som gick under namnet Bondetïget. Man skulle kunna skriva lïnga artiklar om Bondetïget som i sig ïr mycket intressant men jag utelïmnar det hïr. I korthet kan dock sïgas att demonstrationen var en protestyttring mot fïrsvarets nedmontering som oroade eftersom den skedde samtidigt som Ryssland fïrde en allt mer aggressiv utrikespolitik. 30 000 bïnder deltog i demonstrationen som ïven fick sitt stïd av Gustav V. Bondetïget var tydligt nationalistiskt och man anvïnde bland annat tre kronor, hakkorset och andra fosterlïndska symboler. En av personerna som var drivande bakom Bondetïget var Elof Eriksson som senare skulle starta tidningen nationen.

Efter bondetïget grundades ett nytt bondeparti som fick namnet Jordbrukarnas Riksfïrbund. 1921 gick man dock samman med Bondefïrbundet. I Bondefïrbundets program frïn 1933 framgïr att partiet pï allvar tog stïllning fïr den svenska befolkningen som man sïg som unik.

Som en nationell uppgift framstïr den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervïrdiga utlïndska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke ïnskvïrda frïmlingar. Folkmaterialets bevarande och stïrkande ïr en livsfrïga fïr vïr nationella utveckling.

Partiet sïg sig som landsbygdens folkparti och sïg som sin uppgift att kïmpa fïr landsbygdens befolknings rïtt till likstïllighet vid avgïrandet av sociala, politiska och ekonomiska frïgor. Man kïmpade ocksï mot alkoholen vilken betraktades som en folkfiende som skulle bekïmpas. Pï samma sïtt vïnde man sig emot storkapitalistisk utsugning, mot bankvïsendets monopolisering och ockerbeteende. Det ïr alltsï ett fïrhïllandevis sunt parti som fïretrïdde bïndernas sak pï den tiden.

Ett citat frïn programfïrklaringen 1933 kan i detta sammanhang vara extra intressant att lyfta fram.

Ingen del av Sveriges folk ïr som bondeklassen fïrbunden med Sveriges historia och svensk statstradition. Landsbygdsfolkets betydelse som kïlla till svensk fïrnyelse framstïr med ïkat vïrde ju mer industrialismen och stadskulturen tïr pï folkkraften.

Efter andra vïrldskrigets slut blev det plïtsligt fult att vïrdesïtta sitt eget folk. Samhïllet fïrïndrades och de som talade vïl om sitt eget folk stïmplades som "rasister" och utvisades ur politikens finrum. Bondefïrbundet fïrïndrade dïrmed flera politiska stïndpunkter. Partiet fortsatte dock vara ett av landets stïrre partier eftersom det fanns en relativt stor jordbruksbefolkning i landet. 1957 bytte man namn till Centerpartiet fïr att vidga vïljarkïren. Urbaniseringen hade satt fart pï allvar och man ansïg att man var tvungen att bredda sig fïr att fortsïtta existera. Jordbruket fick allt mindre uppmïrksamhet. Senare delen av 1970-talet blev kïrnkraften en het frïga och Centerpartiet intog en tydligt kritisk hïllning. Man ledde nej-linjen i folkomrïstningen som ïgde rum 1980 och miljïfrïgan blev en allt tydligare kïrnfrïga fïr partiet medan jordbruksfrïgor fick fortsïtta att flytta bakït. I och med att miljïpartiet bildades, bland annat av fïre detta centerpartister, sï tvingades centern backa nïgot och ïtergï till landsbygdsfrïgor fïr att inte framstï som en blekare kopia av Miljïpartiet. 1998 valde partiet den miljïpolitiskt intresserade Lennart Dalïus till ordfïrande. Dalïus ordfïrandeskap var fïrhïllandevis kort och misslyckat. Man genomfïrde en mindre lyckad valkampanj ("Det hïr ïr Lennart") och sedan avgick Dalïus. Det som Lennart Dalïus dock gjorde klart nïr