Det har varit en hïktisk hïst fïr den politiska korrekthetens stïndiga fïrsvarare. Kontroversen kring nobelpristagaren James Watsons kommentarer om rasskillnader i intelligens antog enorma proportioner och tidningar runtom i vïrlden, liksom i Sverige, skrev hïtska artiklar dïr uttalandena fïrvanskades och hïnades. Bara nïgon vecka efter det att Watson-debatten kulminerade, sï hamnade en svensk akademiker i blïsvïdret. I ett flertal polemiska inlïgg pï DN-kulturdebatt har historieprofessorn Dick Harrison under hïsten blivit fïremïl fïr anklagelser om eurocentrism och angrepp mot afrikaner.
Kïllan till Harrisons plïtsliga impopularitet i vissa kretsar stïr att finna i den planerade trilogi om slaveri som Harrison fïr nïrvarande fïrfattar. Fïr inte sï lïnge sedan utkom den andra boken, Slaveri. 1500-1800, vari han ger en i mïngas ïgon alltfïr nyanserad bild av det transatlantiska negerslaveriet, som naturligtvis intar en framtrïdande position i den anti-vita tidsïlder vi nu befinner oss i.
ïmnet aktualiserades ïnyo fïr nïgon vecka sedan. Nïr den internationella dagen fïr slaveriets avskaffande infïll den andra december, tog Sveriges negroida integrationsminister, Nyamko Sabuni, tillfïllet i akt och pïpekade att svenskar i allt fïr liten utstrïckning skuldbelagts fïr Sveriges delaktighet i negerslaveriet. Massmedia missade naturligtvis inte detta gyllene tillfïlle att fï driva sin anti-svenska agenda. I Bonnierïgda Dagens Nyheters rapportering frïn spektaklet ïterfanns fïrutsïgbara resonemang om det fïrmenta behovet av nationell rannsakan, reviderade skolbïcker och kollektiv svensk slavskuld.
Hïstens angrepp mot Harrison och Sabunis appell fïr ïkad svensk skuldbïrda kan ses som en motreaktion till den uppluckrade, traditionella synen pï slaveri ï en syn som frïmst syftar till att skuldbelïgga den vita vïstvïrlden.
Precis som det finns en fïrintelse med stort "F" sï skulle man kunna sïga att det finns ett slaveri med stort "S", som ïsyftar just det transatlantiska negerslaveriet. Det finns mïnga gemensamma nïmnare mellan de bïda fenomenen; offerrollen ïr tydlig och innehas av en part, detsamma kan sïgas om den fïr vita europïer reserverade fïrtryckarrollen. Bïda dessa historieskrivningar anvïnds dessutom flitigt som pïtryckningsmedel av minoritetsgrupper i vïr samtid.
I fallet slaveriet med stort "S" ïr negrer de sjïlvklara innehavarna av offerrollen, medan vita europïer i vanlig ordning stïr fïr fïrtrycket. Historieskrivningen ïr svartvit i dubbel bemïrkelse. Hïri finner man ïven orsaken till Harrison-kontroversen, dï Lundaprofessorn inte sïllar sig till denna skeva historieskrivning. Vilandes pï gedigna referenser och fakta bryter Harrison effektivt upp klichïartade fïrestïllningar. Genom att framhïva afrikanska slavsïljares skuld och pïminna om arabernas ofta sï bekvïmt bortglïmda slavhandel, som omfattade lika mïnga negrer som europïernas slavhandel gjorde, sï blir den annars sï traditionellt vita fïrtryckarrollen plïtsligt mer mïngfacetterad. Och fïrgrik. Inte heller offerrollen lïmnas intakt. Harrison pïminner tacksamt om att uppemot en miljon europïer under den fïr boken aktuella tidsperioden fïll offer fïr slavhandlare.
Harrison har dokumenterat sina stïndpunkter vïl och har vid ett flertal tillfïllen pïpekat att dessa inte heller kan betraktas som sïrdeles kontroversiella, dï de delas av mïnga andra historiker. Likvïl har hans senaste verk vïckt ont blod. Inte nïdvïndigtvis hos andra historiker, utan frïmst bland afrikanska invandrare och anti-rasister. Slaveridebatten inleddes med ett inlïgg av negern Kitimbwa Sabuni, samordnare i Afrosvenskarnas riksfïrbund och tillika bror till integrationsministern med samma efternamn, dïr Harrison anklagas fïr att "skylla pï offren" och t.o.m. fïr att ha inlett en "attack mot afrikaner". Efter detta tog Viveca Motsieloa vid med ett angrepp dïr Harrison utpekades som "eurocentrist". Fïr den som ïr mindre bevandrad i den politiskt korrekta nomenklaturen sï kan det tillïggas att det sistnïmnda begreppet betyder att man betraktar omvïrlden eller historien ur ett europeiskt perspektiv och att man dessutom har en tendens till att vïrdera detta perspektiv hïgre ïn andra, nïgot som naturligtvis ïr en stor synd i Motsieloas kretsar. Tillïter man sig tolka om ordets innebïrd borde istïllet Motsieloa kunna anklagas fïr eurocentrism, eftersom hon uteslutande ïr intresserad av att betona en fïr europïerna unik skuldbïrda, trots att slaveri ïr ett dokumenterat universellt fenomen. Tillïggas kan ocksï att Motsieloa, precis som namnet antyder, har rïtter i Afrika. Ett tredje debattinlïgg skrevs av en viss Jan Lïnn, verksam vid Centrum mot rasism. Istïllet fïr att skissera en global bild av slaveriet fïrefaller Lïnn mena att Harrison borde ha skrivit en bok om hur svenskproducerat jïrn anvïndes till fotbojor under slavhandeln.
I ett gensvar med den talande rubriken Pajkastning fïrïndrar inte historien bemïter Harrison sina ideologiskt motiverade belackare. Fïr den som mer ingïende vill ta del av Harrisons perspektiv rekommenderas naturligtvis den omtalade boken som sïdan. Syftet med den hïr artikeln ïr inte att recensera ovannïmnda debatt, eller att nïrmare utrïna Sveriges marginella roll i slavhandeln, utan snarare att belysa varfïr det ïr sï viktigt fïr vissa debattïrer att den snïva bilden av slaveriet med stort "S" upprïtthïlls.
Om vi frïngïr Harrisons mer nyanserade bild av slaveriet och ïter fokuserar pï den bild av slaveriet som Motsieloa, Lïnn och syskonen Sabuni vill att vi ska undfïgnas, sï kan vi alltsï konstatera att slaveriet med stort "S" tillskriver negrer offerrollen och vita europïer fïrtryckarrollen. Den innebïr med andra ord ett massivt skuldbelïggande av den europeiska civilisationen, nïgot som fïr implikationer ïven i vïr tid dï hela nationer kan hïllas ansvariga fïr historiska ofïrrïtter. Att skuldbelïgga vita europïer kan sïledes vara en framgïngsrik strategi fïr grupper som vill avancera sina etniska intressen. Fïrebilder inom detta omrïde lyser knappast med sin frïnvaro, dïr det judiska folket torde vara det mest namnkunniga. Med utgïngspunkt ur detta ïr det inte svïrt att se varfïr en nyanserad bild av ett slaveri, med gement "s", utgïr ett hot mot afrikanska rasintressen och det ïr knappast nïgon tillfïllighet att tvï av de tre debattïrer som angripit Harrison sjïlva ïr afrikaner.
Att avancera egna etniska eller rasliga intressen ïr otvivelaktigt ett grundlïggande motiv bakom skuldbelïggandet av vita europïer. I USA ïr det hïgst pïtagligt att denna strategi burit frukt. Detta kan bl.a. ses i fïr afrikaner fïrdelaktiga kvotsystem vid universiteten och mïjlighet att organisera medlemmar i den egna gruppen pï basis av rastillhïrighet i otaliga, explicit svarta intresse- och lobbygrupper, ett privilegium som den krympande andelen vita amerikaner i praktiken inte ïtnjuter. Man har dessutom bïrjat driva krav pï ekonomisk kompensation till slavïttlingar frïn privata fïretag och den amerikanska staten. Pï ett globalt plan kan man ïven notera att skuldbelïggandet fungerar som ett starkt incitament fïr den vita vïstvïrlden att fortsïtta pumpa in miljarder i bistïndspengar till korrupta och dysfunktionella regimer i Afrika som en sorts "kompensation", trots att fenomenet skulle kunna beskrivas som ett 2000-talets Sisyfosarbete.
Det sistnïmnda tangerar ytterligare ett viktigt motiv bakom skuldbelïggandet av vita, nïmligen ett behov av att formulera en