Homo Americanus

Det har under en tid pïgïtt en mycket olycklig, relativt ensidig konflikt bland de intellektuella/akademiska leden av nationella (identitïra, etniskt medvetna, traditionalistiska, hïgerradikala eller vad man nu vill kalla dem), dïr den ena sidan, grovt fïrenklat (ingen av dessa grupper ïr givetvis ideologiskt homogen), representeras av europïer och den andra av vita amerikaner. De amerikanska tïnkarna fïretrïder en vïrldsbild med fokus pï naturvetenskaperna, europïerna fokuserar pï samhïllsvetenskaperna. Detta har lett till att trots att bïgge grupper kïnner en lojalitet till sitt folk, sï fïresprïkar de olika tillvïgagïngssïtt fïr att arbeta fïr folkets vïl. Den ena sidan arbetar framfïr allt metapolitiskt¹ med fokus pï kultur och "andliga" vïrden, och den andra arbetar mer genom att fïra fram fakta om "vïrldsliga", handfasta sakfïrhïllanden (som brottsstatistik och etniska gruppkonflikter). Den ena sidan blir dïrigenom mer "rumsren" och den andra mer explicit och stïtande fïr den som ïr fostrad enligt politiskt korrekta normer.

Dessa olika tillvïgagïngssïtt kommer ibland till ytan genom rena ofïrskïmdheter² frïn europïernas sida, dïr de tidvis sjunger med i den politiskt korrekta kïren och ïgnar mycket energi ït att smutskasta folk som skriver om sïdana saker som judiska gruppstrategier, generella skillnader i IQ mellan raser och/eller granskar Fïrintelsen med stort "F"; dels fïr att detta ïr "otaktiskt" och dels fïr att bara obildade vildar ïgnar sig ït vïrldsliga ting som statistik, agitation, "biologisk determinism" och "konspirationsteorier" om judar - sofistikerat folk ïgnar sig ït poesi och oïndlig filosofisk analys. Amerikanerna, ï andra sidan, kommenterar mycket sïllan europïernas verksamhet³. Det hela blir en ganska ofin tïvling i intellektuell smïaktighet och ofïrskïmdhet.

Det bïgge sidor tycks ha missat ïr dock att bïde kropp (biologi) och sjïl (kultur) krïvs fïr att man skall kunna existera: en kropp som har fïrlorat sin sjïl saknar ïverlevnadsinstinkten och viljan till liv som krïvs fïr att ïverleva i en vïrld av evig kamp, och dïr dïrfïr ganska snabbt, medan en sjïl (kultur) inte kan ïverleva utan kropp (folket). Det ïr med andra ord en symbiotisk tillvaro och ingen antingen-eller-situation. Dïrfïr ïr det nïrmast tragiskt att se mïnga mïnniskor kalla sig "kulturnationalister" samtidigt som de totalt ignorerar sitt folks biologiska ïverlevnad. Man kïnner knappast nïgon vïrdnad fïr sin kultur om man inte ser det som det minsta problematiskt att det folk som har skapat kulturen, ens eget folk (!), dïr ut och sïledes ïven kulturen som man sïger sig vïrna⁴. Kampen fïr biologisk ïverlevnad kan med andra ord inte fïras separat frïn kampen fïr kulturell ïverlevnad, den kan bara fïras totalt och innefattande bïgge delar av helheten.

Man mïste analysera ett problem fïr att kunna lïsa det, men samtidigt blir oïndlig analys meningslïs om den inte anvïnds till nïgot i praktiken. Vi mïste veta vem fienden ïr fïr att kunna bekïmpa honom, vi mïste veta var och hur vi skall sïtta in ïtgïrderna. Att betrakta vïr ïverlevnadskamp som en ointresserad observatïr, en vetenskapsman, och presentera oïndligt mïnga teorier om orsakerna till vïr nuvarande situation, utan att kunna peka pï var man skall sïtta in ïtgïrderna, och kanske med mindre intresse fïr problemlïsningen ïn sjïlva analysen, ïr dock farligt och kontraproduktivt dï det leder till fïrvirring bland massan. Sï ïven dïr mïste man hitta en balans. Adolf Hitler var klok nog att pïpeka att man mïste peka ut en enda fiende fïr att inte fïrvirra massan, oavsett om en mïngd andra faktorer ocksï ïr relevanta.

Det ïr dïrfïr glïdjande att se att professor Tomislav Sunic har gjort en mycket viktig insats nïr han i och med sin senaste bok Homo Americanus: Child of the Postmodern Age⁵, kanske delvis omedvetet (det framgïr inte i boken om just detta ïr hans avsikt), bygger en bro mellan dessa sidor. Dr. Sunic har arbetat som professor i statsvetenskap vid University of California och har tidigare skrivit boken Against Democracy and Equality (1990), som ïr en av de tvï bïcker som finns utgivna pï engelska om den europeiska, frïmst franska, idïstrïmning som brukar kallas New Right (den andra boken ïr Michael OïMearas New Culture, New Right).

Med begreppet Homo Americanus avses den personlighetstyp som fostras i ett typiskt amerikaniserat samhïlle, och ïr dïrfïr inte tillïmpbart enbart pï personer frïn det geografiska Amerika utan mer och mer pï hela det amerikaniserade "Vïsterlandet". Utmïrkande ïr bland annat individualismen, hedonismen och synen pï det ekonomiska som det hïgsta vïrdet, vilket leder till att alla stïrre politiska partier i dag uteslutande ïgnar sig ït, och ïr oeniga om, hur de ekonomiska resurserna skall fïrdelas. Begrepp som heder, ïra, lojalitet och familj finns alls inte, utan Homo Amerikanus kommer att titta frïgande pï dig om du yttrar sïdana ord, kanske frïgar han vad det kostar.

Sunic ïgnar stort utrymme ït nïgot som jag nïstan skulle beteckna semantisk krigsfïring, d.v.s. fenomenet att ords betydelser ïndras och vïrdeladdas, sï att exempelvis "demokrati" i den massmediala diskursen nïrmast har blivit synonymt med "det goda". Nïgot som vi alla kïnner igen frïn George Orwells klassiker 1984.

The employment of general political terminology by American political and media elites has been an efficient way to cover up Americaïs dark side of postmodernity, both at home and abroad. The general nature of expressions, such as "human rights," "struggle for peace," "democracy," has entered all social and political spheres of public discourse. The accompanying rise of the term postmodernity reflects an intellectual climate in which preceding political paradigms are meant to be discarded on the grounds of their allegedly outdated nature. [ï] Possibly, a hundred years down the road, the word fascism will be studied as a symbol of Americaïs negative legitimacy, as something that had to be used to describe the dark side of humanity in order to profile the bright and good side of American modernity. (Sid. 143-144)

Fenomenet att USA ser sig berïttigade att agera vïrldspolis och avgïra vem som, nïstan metafysiskt, ïr god eller ond, spïrar Sunic tillbaka till kristendomen och judendomen. Monoteismens gudar tolererar inga andra "jïmte sig", till skillnad frïn de europeiska folkens egna, polyteistiska gudar som ïr betydligt mer toleranta och inte kïnner samma behov av att missionera och omvïnda folk med svïrd och eld. Detta leder till att man kan omïnskligfïrklara kategorier av mïnniskor efter eget behag, och att de dïrigenom ïr undantagsfall vad gï