Dresdens fïrintelse - Churchills demokratiska krigsbragd

I krigets sista timma fïrintades Dresden i det stïrsta samordnade brittisk-amerikanska flygangreppet. Dïdsdomen ïver den helt fïrsvarslïsa staden utfïrdades fïr att imponera pï Stalin. Denna artikel publicerades i tidningen Fria ord den 28 februari 1970. Okunskapen hos allmïnheten om vad som hïnde i Dresden den 13 februari 1945 ïr fortfarande enorm. Dïrfïr publicerar vi denna artikel, pï dagen 63 ïr sedan massbombningarna av Dresden. Sprïket kan kïnnas nïgot torftigt men fïrutom i undantagsfall har vi lïtit texten vara originalet trogen. Vi vill varna fïr otïcka bilder.

I vïrt fïrra nummer faststïllde vi, att vïra stora folkupplysande massmedia i dagspress, radio och TV inte funnit anledning hïgtidlighïlla minnet av Jaltakonferensen fïr 25 ïr sedan, dï Josef Stalin, Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill sinsemellan delade upp det blivande krigsbytet. Anledningen till de uteblivna jubelfanfarerna i vïra massmedia var alltfïr uppenbar: de vïsterlïndska krigsdemokratiernas sjïlvuppgivelse fïr den rïde tsarens maktsprïk och landrov i Europa.

I denna mïnad fïr 25 ïr sedan utfïrde det brittiska och amerikanska krigsflyget sitt stïrsta, mest framgïngsrika samlade anfall pï tysk mark. Detta kvartsekelminne av en demokratins krigstriumf har ïven gïtt de massmedia ganska spïrlïst fïrbi, som eljest ïro sï pïpassliga i ïterupplivande av segerfanfarer frïn andra vïrldskriget. Det totala fïrintandet av Dresden den 13 och 14 februari 1945 med dïdsoffer, som av skilda kïllor uppskattas frïn 150 000 till 300 000 mïnniskor, var en vïstallierad krigsfïrbrytelse, prïglad, av den mest infernaliska omïnsklighet. Men Winston Churchill, den store demokratiske krigshjïlten, var dess upphovsman dïrfïr ïr det inte angelïget fïr vïra massmedia att erinra om Dresdens dïd.

Det drïjde fram till 1951, innan den fïrsta boken med ïgonvittnesskildringar och fotografier frïn Dresdens fïrintelse kom ut: "Der Tod von Dresden" av Axel Rodenberger, med fïrord av den dï nïra 83-ïrige Gerhart Hauptmann, vilken som genom ett under rïddades ur fosforbrïndernas, eldstormarnas och sprïngbombernas gehenna. ïr 1963 kompletterades Rodenbergers verk med den stora utredning, byggd pï dokumentariskt material i England, av den brittiske historikern David Ivring, som publicerades under titeln "The Destruction of Dresden". Irving faststïller Churchills krigsfïrbrytelse: Dresden var inget militïrt mïl, Churchills avsikt var att imponera pï Stalin genom att ïskïdliggïra det samlade anglo-amerikanska flygets slagkraft i krigets allra sista timme, nïr Tyskland i realiteten redan var krossat och besegrat.

***

Det var alltsï i Dresden tisdagen den 13 februari 1945. Sachsens gamla huvudstad hade helt undsluppit de bombmattor, som vïstmakternas flygarmador vrïkt ïver andra tyska stïder enligt den "strategi", som Churchill vunnits fïr av den tyskjudiske immigranten Frederick Lindemann - sedermera adlad fïr sina fïrtjïnster. Dresdenborna var ïvertygade om, att deras stad "Elbflorenz" - som de kallade den - skulle undslippa terror bombningens fïrïdelse. (Nedtecknaren av dessa rader besïkte Dresden tre mïnader fïre dess dïd: de stadsbor, som han talade med, uttalade frisprïkigt, att kriget var fïrlorat, men att vïstmakterna behïllit Dresden oskadat fïr att dïr i "det nordiska Florens" installera sig till fredskonferenser och europeisk nygestaltning). Ingen mïnniska anade, vilket fruktansvïrt ïde, som under nattimmarna denna dag fïr 25 ïr sedan skulle drabba dem och deras stad, en av Tysklands vackraste stïder, musernas, de skïna konsternas, de underbara praktbyggnadernas stad.

Utan varsel - luftalarmtjïnsten var desorienterad - brït helvetet lïst i den sena kvïllstimmen, nïr flera hundratal tunga bombplan i ett fïrsta angrepp vrïkte 3 000 sprïngbomber och 400 000 brand- och fosforbomber ïver den aningslïsa staden. Dresdens innerstad fïrvandlades till ett enda eldhav pï en lïngd av 7 kilometer och med 4 kilometers bredd. Mycket fï mïnniskor undslapp denna hetglïdgade ugn pï 28 kvadratkilometer; eldstormarna genom gatorna och fosfor-brïnderna omïjliggjorde varje fïrsïk att undkomna. Staden hade inga bunkers, inga luftskyddskïllare och dess tidigare luftvïrnsartilleri hade flyttats till den ïstfront, som drog allt nïrmare.

Dresdens eget invïnarantal var dï omkring 630 000 mïnniskor. Staden var emellertid samtidigt uppsamlingsplats och genomgïngsort fïr ett otal flyktingar, mest frïn Schlesien och Oberschlesien, ïldringar och frïn krigstjïnst befriade, som i allehanda fordon, hïstspïnda vagnar och handkïrror tillsammans med sina hustrur och barn flytt undan de annalkande ryssarna. Man rïknar med att Dresden med dessa flyktingar hyste 1,3 miljoner mïnniskor denna tisdag den 13 februari 1945. Det var ïver dessa massor, som sprïng-, b