Bakom medias smïnotiser

"En 40-ïrig man har ïtalats fïr vïldtïkt mot barn..."
"12-ïring gravid efter upprepade vïldtïkter..."
"14-ïring vïldtagen i trappuppgïng..."
"Misshandlad och vïldtagen pï fest..."

Vïldtagen. Gruppvïldtagen. Utnyttjad. Orden ïr mïnga men beskriver i samtliga fallen samma sak. Ett svek mot en oftast ung individ frïn ett samhïlle i fïrfall som lïter det ske. Vi kan dagligen lïsa om vïldtïkter, gruppvïldtïkter, pedofiler, fall av brutalitet och sadism som hos tidningsredaktionerna fïrvandlas frïn livsïden till notiser. Dïr kvinnor, flickor, barn, ja till och med spïdbarn vïldtas och fïrnedras. Vi kan lïsa om vidriga fall av incest dïr barn lïmnas i hïnderna pï sjuka och avskyvïrda fïrïldrar eller slïktingar som stjïl deras livsglïdje och lïmnar dem i ïratal i de djupaste gropar av plïgor och skam. Men allt eftersom det blir vanligare med dessa brott blir artiklarna mer sïllsynta, notiserna kortare och fïrre. I en avskyvïrd kurva som pekar rakt uppït fïr fallen med vïldtïkterna pekar i samma veva en annan kurva nerït, den som visar pï hur mycket samhïllet faktiskt bryr sig om offren till dessa fïrïvare.

Som nationalsocialist har man exakt samma ansvar som andra medborgare i samhïllet, att vïrna om de oskyldiga, att kïmpa fïr det rïtta och att aldrig tillïta att varken en sjïlv eller andra vïnder bort huvudet och blundar fïr de nïdstïlldas hjïrtskïrande rop pï hjïlp. Personligen har detta i mitt fall ofta tagit formen i att jag handgripligen hjïlpt individer i nïd. Men kanske mer sï att jag kommit att bli engagerad i Nationalsocialistisk front (NSF) fïr att jag anser att NSF som parti ïr beredda att ta upp frïgor som andra partier idag blundar fïr.

En av dessa frïgor ïr en som jag starkt kommit att bli berïrd av och engagerad i, nïmligen vïra svenska kvinnors rïtt till sina egna kroppar. En rïttighet att inte behïva kïnna fruktan och skrïck fïr att man skall bli vïldtagen fïr att man ïr svensk och kvinna. I dagens samhïlle stïmmer inte detta, denna rïttighet ïr fïrkastad till fïrmïn fïr politisk korrekthet och dogmer dïr "allas lika vïrde" kommit att innebïra att man hellre ser tusentals och ïter tusentals svenska kvinnor bli vïldtagna varje ïr hellre ïn att reagera mot orsakerna. Anledningen ïr simpel, de styrande vet vilka det ïr som vïldtar. Polisen vet vilka som vïldtar. Massmedia vet vilka som vïldtar. De vet exakt hur det ser ut i statistiken och har till fïljd av detta gjort allt fïr att fïrskïna den och vïnda och vrida pï den. Det ser inte bra ut i statistiken om till exempel 90 % av alla brott av en viss typ begïs av en viss typ av invïnare. Det ser verkligen inte bra ut om samtliga gruppvïldtïkter som bokfïrts med statistik visar pï att gïrningsmïnnen ïr av frïmmande etnisk bakgrund, nej dï ïr det bïttre att fïrbjuda dylika studier, vilket man ocksï gjort gïllande gruppvïldtïkterna.

Statistiken ser inte bra ut om alla ïr "lika mycket vïrda" (under slagordet "alla lika alla olika") och ingen skillnad kan finnas mellan folkgrupper annat ïn hur mycket mer vissa tycks bli strukturellt diskriminerade av oss svenskar. Anledningen till att vi inte dagligen kan lïsa om vilka vïldtïkter som begïtts och gïrningsmïnnens signalement ïr inte att detta inte skulle leda till att vïldtïktsmïnnen skulle ïka fast i hïgre grad. Det ïr en sjïlvklarhet att det skulle leda till fler gripanden och fïllande domar om vanligt folk fick se signalementen. Det ïr dock olyckligtvis fïr multikulti-ivrarna i samma veva en sjïlvklarhet att svenska folket skulle vakna upp fïr exakt vilka som begïr brotten. Risken att de dï blir frïmlingsfientliga ïr, fïr media och politiker, mycket allvarligare ïn att unga flickor fïr sina liv och kroppar sïnderslitna av "nysvenskar". Och visst kan man fïrstï etablissemanget. I ïver 30 ïr har de konstant propagerat fïr hur underbar mïngkulturen ïr. Hur skïn och fïrbrïdrande kontakten mellan olika etniska grupper ïr och hur otroligt mycket vi svenskar vinner pï att ge bort vïrt land och vïra barns kroppar till dessa frïmlingar. Inte kan nïgot sï litet och obetydligt som tiotusentals svenska kvinnors och mïns fasansfulla lidande komma mellan politikerna och deras drïmmar.

Dï ïr det bïttre om svenskarna kan hïllas ovetande om vad det ïr som sker, inte lïngre enbart i vïra storstïder (som i Malmï dïr 80 % av kvinnorna inte vïgar gï ut om kvïllarna av oro fïr att bli vïldtagna eller misshandlade) utan i varje stad som genomgïr en mïngkulturell fïrvandling. Dïrfïr fïr vi aldrig lïsa om vilka det ïr som begïr brotten. Vilka det ïr som hïnande skrattar ït sina offers plïgor nïr de tillfredstïller sina sjuka lustar med vetskapen om att de nïstan alltid kommer undan.

Uppklarningstakten ïr i sig ett hïn, av antalet vïldtïkter ïr det en minoritet som anmïls, fïr att kvinnorna inte vïgar, skïms, eller kïnner att det inte tjïnar nïgot till. Vidare ïr det en minoritet som gïr till ïtal, och slutligen ïr det en otroligt liten del av de faktiska fallen som leder till en fïllande dom. Vïl dïr ïr domen likt hela samhïllet ett hïn mot offren, enstaka ïr i bekvïma fïngelser pï speciella vïldtïktsavdelningar och sedan frislïppning dïr de oftare ïn inte fïr stanna kvar i landet.

Lidande fïrvandlas till undanskymd notis

Men det stïrsta hïnet mot offren ïr inte att de inte fïr upprïttelse genom vïra liberaliserade lagar och patetiska rïttegïngar och straff, nej det stïrsta hïnet mot offren ïr att de fïrsvinner i folkets medvetande. En kort notis, en snabb men ïvergïende kïnsla av obehag hos lïsaren och sï vidare med nïsta artikel, mïngdubbelt stïrre som avhandlande viktigare ting ïn en ung flickas lidande, viktiga och framfïrallt lïttsamma ting som vilken kïndis som dejtar vilken annan kïndis.

Det ïr pï grund av detta hïn som jag skriver denna artikel. Fïr att offren inte skall fïrbli osynliga och glïmda. De ïr mïnniskor som ni och jag. Och just fïr att ni skall fï inse detta och vikten av att inte lïta dem bli siffror i en kall statistik eller notiser i tidningar tïnker jag ta upp en historia som kommit att berïra mig djupt pï ett rent personligt plan.

Fïr ett par veckor sedan sï tog en NSF:are i Skïne kontakt med mig och berïttade att det fanns en flicka som jag borde prata med. Mer ïn sï sa han inte fïrsta gïngen och jag lïmnades med en fïrvïnad nyfikenhet. En dag senare pratades vi vid mer och dï berïttade han att en av hans kompisars flickvïnner nyligen blivit gruppvïldtagen i Malmï och sï frïgade han om jag inte kunde prata med henne lite. Fïrsïka hjïlpa henne, lyssna pï henne etc. Givetvis var jag beredd att stïlla upp pï detta utan nïgon tvekan och bad honom hïlsa henne att om hon ville sï kunde jag hïra av mig och prata lite med henne. Jag fïrvïntade mig inte att sï skulle bli fallet, utan var mer instïlld pï att i alla fall fïrsïka gïra nïgot, maktlïs som man ïr i en sïdan situation. Men kort dïrefter fick jag hïra att hon ville prata med mig och jag fick hennes nummer och ringde upp henne.

*
* *

Det var en ung flickrïst som mïtte mig nïr hon svarade och redan efter det inledande samtalet dïr jag presenterade mig kunde jag kïnna av att hon hela tiden hïll inom sig en djup smïrta som gjorde att hennes ord bitvis tycktes vara som viskningar. Jag var vïldigt mïn om att fïrklara fïr henne vart jag stod politiskt sï att hon inte pï efterhand skulle kïnna sig "lurad" men reaktionen var fïrvïnansvïrt inte den vïntade dïr jag som en av massmedia uttalade "mïrkermïn" och "hatande nazister" skulle mïta avstïnd. Snarare tycktes hon ovanligt glad att nïgon ïldre individ tog sig tid att prata med henne och lyssna pï hennes berïttelse. Detta fick sin fïrklaring senare.

Jag pratade med henne flera gïnger senare och lyssnade pï det hon hade att sïga, frïgade henne om vardagliga ting, fick henne att skratta lite och fïrhoppningsvis ïven le. Efter ett tag kom det pï tal att massmedia endast skrivit en kort notis om det som hïnt henne och att hon kïnde sig sviken av samhïllet. Jag erbjïd mig dï att fïr denna tidnings rïkning intervjua henne och se till att hennes historia inte bara blev ïnnu en notis utan en levande berïttelse dïr hon ofïrvanskat skulle kunna sïga sin mening och nï ut till tusentals mïnniskor som inte skulle blunda och framfïrallt inte kunna glïmma.

Hon ville stïlla upp och nïgra dagar senare bestïmde vi ïven en tid fïr intervjun.

Natten innan intervjun, efter att jag sammanstïllt frïgorna jag tïnkte stïlla, fann jag mig liggandes pï rygg, stirrandes rakt upp i taket. Jag kunde inte sova, fïr tankarna malde i mitt huvud. Hur skulle jag reagera av att hïra hennes berïttelse? Hur skulle jag nïgonsin kunna gïra den rïttvisa och fïrmedla ens en brïkdel av hennes kïnslor till lïsarna? Jag kïnde att jag tagit mig vatten ïver huvudet, fïr oavsett hur bra eller dïlig jag ïr pï att skriva kommer jag aldrig kunna gïra hennes upplevelser lika skrïmmande livfulla fïr lïsarna som fïr henne sjïlv. Men likvïl kïnde jag en allt starkare kïnsla av mïlmedvetenhet, de eventuella obehag jag skulle kïnna av att berïras av hennes upplevelser ïr trots allt en ynklig droppe i havet mot hennes egna eller andra kvinnors kïnslor. Och kan min intervju gïra nïgot, ens nïgot nïrmast obetydligt litet fïr henne eller andra kvinnor dïr ute sï ïr det bïttre ïn inget.

"Jag har blivit vïldtagen pï vïgen till skolan"

Nïr jag kïr fïr att hïmta upp Anna* mïts jag av en mycket sït och vacker ung flicka med brunt kort hïr och ett leende pï lïpparna. Vi kïr ivïg till Malmï stadsbibliotek medan vi smïpratar och dïr vi sedan hittar en avskild plats dïr vi kan hïlla intervjun. Vi sïtter oss ner pï var sin stol och jag bïrjar sï smïtt med nïgra lïttare frïgor om henne som person.

Kan du berïtta lite mer om dig sjïlv sï att lïsaren kan bilda sig en liten uppfattning?

Jag heter Anna och ïr femton ïr gammal. Hmm mer om mig sjïlv... Jag brukar oftast vara en glad tjej och tycker om att trïffa vïnner, umgïs med min pojkvïn och trïffa nytt folk.

Vid tiden fïr det som hïnde dig var du alltsï fjorton ïr och du ïr nyligen fyllda femton ïr?

Ja det stïmmer.

Nïr jag frïgar henne om hon kan berïtta om det som hïnt henne tystnar hon, atmosfïren runt omkring oss blir med ens tryckande och jag kïnner ett stygn av ïnger fïr att tvinga henne till att minnas det som hïnt och dessutom berïtta om det. Tillskillnad frïn mïnga journalister ïr jag inte en kallhjïrtad individ med ïr av intervjuer bakom mig. Den unga flickan som sitter framfïr mig ïr exakt lika levande och t