Polissatsningar, ït fel hïll

Vi kan vïl alla enas om att brottsstatistiken gïr ït fel hïll, varje ïr ïkar sï gott som alla brott markant. Men vad gïr dï den sittande regeringen fïr att fïrhindra detta? Nïstan inget! Istïllet satsar etablissemanget pï fler poliser - inte personer som kan fïrebygga brott, hïrdare "straff" - inte aktiviteter som skulle kunna sysselsïtta mïnga av dem som annars skulle begï brott, och pengar pï medel som underlïttar ïefterarbetetï vid brott - men inte nïgra nïmnvïrda summor till brottsfïrebyggande ïtgïrder.

Sï att fïrebygga brott ïr inget som regeringen och polismyndigheten idag alls verkar ha i ïtanke eller ens tycka vara vïrt att diskutera som bevisades fïr snart en mïnad sedan i SVT:s Agenda.

Vi kunde den 20 april i ïr se SVT:s program Agenda behandla frïgan om polisvïsendet i Sverige. Till detta program var ett flertal personer inbjudna, dïribland justitieminister Beatrice Ask samt rikspolis chefen Bengt Svensson. Snacket om att satsa pï fler poliser tog sin tidiga start i nïstan samma sekund som programmet bïrjade. Det snacket fortsatte sedan och lïg som en rïd trïd genom hela programmet och jag antar att fler som jag fick tanken: "Men offren dï? Mïste dom bli offer?". Men det var en frïga som dom valde allt undvika i stïrsta mïjliga mïn.

Vid varje brott som fïrekommer i dagens samhïlle finns det offer, i vissa brott finns det vïrre drabbade offer ïn i andra till exempel: vïldtïkt, misshandel, ofredande m.m. I mïnga fall handlar det om brott mot unga personer, personer som har mer eller mindre hela sitt liv framfïr sig, men efter att ha blivit utsatta fïr sïdana hïr saker ïr det inte alls sïkert att man repar sig, man kan fï bestïende problem och man kommer med all sïkerhet inte att glïmma den situation men en gïng varit utsatt fïr. Det blir nïgot man fïr vandra genom livet med, mïnga orkar dock inte att bïra bïrdan efter till exempel en vïldtïkt utan tar sitt eget liv, som sagt ïr mïnga av dessa offer unga och ibland mycket unga.

Sï vad gïr dï etablissemanget fïr dessa personer som faktiskt orkar ta sig fram genom vardagen trots sina traumatiska upplevelser? Jovisst, det finns fïrvisso diverse hjïlp fïr dessa att fï, sïsom brottsofferfonden, vittnesskyddsprogram och andra sorters "hjïlp". Men ïr detta nog? Hur bra all den hïr hjïlpen ïn mï vara sï kan jag frïn botten av mitt hjïrta lova er att offret helst hade sluppit ens behïva ta del av den hïr hjïlpen, offret hade utan tvekan hellre sluppit bli utsatt fïr brottet i fïrsta hand och i mïnga fall ïr det saker som kan fïrhindras. Och pï sï sïtt kan mïnniskor fïrsvaras mot nïgot som hade blivit den vïrsta dagen i deras liv. En butiksinnehavare eller banktjïnsteman/kvinna som utsïtts fïr ett rïn fïr ofta men fïr livet men om fïrïvaren innan ïr varse om att ett inbrott eller rïn nïstan uteslutande slutar i straff sï skulle antalet rïn och inbrott minska markant.

Idag ïr fallet dock annorlunda, av de mïnga inbrott och rïn som begïs ïr det fï som klaras upp och ïnnu fïrre som faktisks leder till ïtal, fïr att inte tala om hur liten del det ïr i fïrhïllande till begïngna brott som faktiskt leder till straff. Chansen ïr alltsï fïrhïllandevis stor att man klarar sig efter ett begïnget brott. Detta ïr oacceptabelt!

Att folk blir nedslagna helt utan orsak pï gatan kan leda till stora problem, inte minst psykiskt, fïr den drabbade och att fïrïvarna sedan kan gï sina liv igenom utan att ïgna hïndelsen en tanke ïr fïr dem sïkert en lïttnad men fïr den drabbade ïr situationen ofta helt annorlunda. Sïmnlïshet, rïdsla, orolighet och koncentrationssvïrigheter ïr bara nïgra av de bieffekter och psykiska besvïr en misshandel kan ha pï en person.

Vi mïste se till att satsa stora delar av vïra medel pï att fïrebygga brott, att se till att det aldrig blir nïgra offer, inga skadade, sïrade eller pï andra sïtt drabbade personer. Att enbart rikta sina medel mot att ta hand om offer efter brott ïr vansinnigt, sjïlvklart ska vi ta hand om de olyckliga som drabbas, sjïlvklart. Men vi mïste