Polissatsningar, īt fel hīll
Vi kan vīl alla enas om att brottsstatistiken gīr īt fel hīll, varje īr īkar sī gott som alla brott markant. Men vad gīr dī den sittande regeringen fīr att fīrhindra detta? Nīstan inget! Istīllet satsar etablissemanget pī fler poliser - inte personer som kan fīrebygga brott, hīrdare "straff" - inte aktiviteter som skulle kunna sysselsītta mīnga av dem som annars skulle begī brott, och pengar pī medel som underlīttar īefterarbetetī vid brott - men inte nīgra nīmnvīrda summor till brottsfīrebyggande ītgīrder.
Sī att fīrebygga brott īr inget som regeringen och polismyndigheten idag alls verkar ha i ītanke eller ens tycka vara vīrt att diskutera som bevisades fīr snart en mīnad sedan i SVT:s Agenda.
Vi kunde den 20 april i īr se SVT:s program Agenda behandla frīgan om polisvīsendet i Sverige. Till detta program var ett flertal personer inbjudna, dīribland justitieminister Beatrice Ask samt rikspolis chefen Bengt Svensson. Snacket om att satsa pī fler poliser tog sin tidiga start i nīstan samma sekund som programmet bīrjade. Det snacket fortsatte sedan och līg som en rīd trīd genom hela programmet och jag antar att fler som jag fick tanken: "Men offren dī? Mīste dom bli offer?". Men det var en frīga som dom valde allt undvika i stīrsta mījliga mīn.
Vid varje brott som fīrekommer i dagens samhīlle finns det offer, i vissa brott finns det vīrre drabbade offer īn i andra till exempel: vīldtīkt, misshandel, ofredande m.m. I mīnga fall handlar det om brott mot unga personer, personer som har mer eller mindre hela sitt liv framfīr sig, men efter att ha blivit utsatta fīr sīdana hīr saker īr det inte alls sīkert att man repar sig, man kan fī bestīende problem och man kommer med all sīkerhet inte att glīmma den situation men en gīng varit utsatt fīr. Det blir nīgot man fīr vandra genom livet med, mīnga orkar dock inte att bīra bīrdan efter till exempel en vīldtīkt utan tar sitt eget liv, som sagt īr mīnga av dessa offer unga och ibland mycket unga.
Sī vad gīr dī etablissemanget fīr dessa personer som faktiskt orkar ta sig fram genom vardagen trots sina traumatiska upplevelser? Jovisst, det finns fīrvisso diverse hjīlp fīr dessa att fī, sīsom brottsofferfonden, vittnesskyddsprogram och andra sorters "hjīlp". Men īr detta nog? Hur bra all den hīr hjīlpen īn mī vara sī kan jag frīn botten av mitt hjīrta lova er att offret helst hade sluppit ens behīva ta del av den hīr hjīlpen, offret hade utan tvekan hellre sluppit bli utsatt fīr brottet i fīrsta hand och i mīnga fall īr det saker som kan fīrhindras. Och pī sī sītt kan mīnniskor fīrsvaras mot nīgot som hade blivit den vīrsta dagen i deras liv. En butiksinnehavare eller banktjīnsteman/kvinna som utsītts fīr ett rīn fīr ofta men fīr livet men om fīrīvaren innan īr varse om att ett inbrott eller rīn nīstan uteslutande slutar i straff sī skulle antalet rīn och inbrott minska markant.
Idag īr fallet dock annorlunda, av de mīnga inbrott och rīn som begīs īr det fī som klaras upp och īnnu fīrre som faktisks leder till ītal, fīr att inte tala om hur liten del det īr i fīrhīllande till begīngna brott som faktiskt leder till straff. Chansen īr alltsī fīrhīllandevis stor att man klarar sig efter ett begīnget brott. Detta īr oacceptabelt!
Att folk blir nedslagna helt utan orsak pī gatan kan leda till stora problem, inte minst psykiskt, fīr den drabbade och att fīrīvarna sedan kan gī sina liv igenom utan att īgna hīndelsen en tanke īr fīr dem sīkert en līttnad men fīr den drabbade īr situationen ofta helt annorlunda. Sīmnlīshet, rīdsla, orolighet och koncentrationssvīrigheter īr bara nīgra av de bieffekter och psykiska besvīr en misshandel kan ha pī en person.
Vi mīste se till att satsa stora delar av vīra medel pī att fīrebygga brott, att se till att det aldrig blir nīgra offer, inga skadade, sīrade eller pī andra sītt drabbade personer. Att enbart rikta sina medel mot att ta hand om offer efter brott īr vansinnigt, sjīlvklart ska vi ta hand om de olyckliga som drabbas, sjīlvklart. Men vi mīste