Sanningen till sist

Lïsning:

ïter till revisionism

Sidan ses bïst i:

800 x 600

Sidan ïr en del av:

Dog verkligen 6 miljoner judar?
~Av Richard Harwood~

Innehïllsfïrteckning:

Inledning * 1. Den tyska politiken gentemot judarna fïre kriget * 2. Den tyska politiken gentemot judarna efter krigsutbrottet * 3. Befolkningstal och utvandring * 4. De sex miljonerna: Dokumentïra bevis * 5. Nïrnbergprocesserna * 6. Auschwitz och den polska judendomen * 7. Nïgra koncentrationslïger- memoarer * 8. Fïrhïllanden i koncentrationslïgren under krigstiden * 9. Judarna och koncentrationslïgren: Ett faktiskt erkïnnande genom Rïda korset * 10. Sanningen till sist: Paul Rassiniers arbete * Avslutning

Inledning

RICHARD HARWOOD ïr fïrfattare med politiska och diplomatiska aspekter pï andra vïrldskriget som specialitet. Fïr nïrvarande ïr han knuten till universitetet i London. Mr Harwood bïrjade intressera sig fïr den livligt debatterade frïgan om krigsfïrbrytelser under inflytande av professor Paul Rassinier, vars monumentala arbete denna lilla skrift stïr i stor tacksamhetsskuld till. Fïrfattaren arbetar nu pï en fortsïttning i denna serie om huvudrïttegïngen i Nïrnberg 1945-46.

I fïljande kapitel har fïrfattaren, vad han tror, framlagt ovedersïgligt bevis fïr att pïstïendet, att 6 miljoner judar dog under andra vïrldskriget som en direkt fïljd av en officiell tysk utrotningspolitik, ïr fullstïndigt ogrundat. Detta rïn, som otvivelaktigt ïr impopulïrt, framkom ur en undersïkning, som pïbïrjades utan nïgra som helst fïrutfattade meningar fïrutom en allmïn reflektion, att den statistiska mïjligheten av sïdana hïga fïrlustsiffror kanske ingav tvivel samtidigt som den nïrde medvetandet om att man hïll pï att slï politiskt mynt av innebïrden av denna fïrmenta fïrbrytelse. Ett synnerligen noggrant studium av denna frïga har emellertid utan nïgon som helst tvekan ïvertygat mig om att pïstïendet inte bara ïr en ïverdrift utan en uppfinning av efterkrigspropagandan.

Naturligtvis ïr skrïckpropaganda inte nïgon nyhet. Den har ïtfïljt varje konflikt under 1900-talet och kommer utan tvivel att fortsïtta. Under fïrsta vïrldskriget anklagades faktiskt tyskarna fïr att ïta belgiska smïbarn likasï att roa sig med att kasta upp dem i luften och fïnga upp dem pï bajonetterna. Likaledes hïvdade britterna, att de tyska styrkorna underhïll en "likfabrik", dïr de kokade sina egna dïda fïr att framstïlla glycerin och andra rïïmnen, en medveten fïrolïmpning mot en kejserlig armïs ïra. Men efter kriget kom ïterkallelsen. Infïr Underhuset avgav utrikesministern en fïrklaring, dïr han bad om ursïkt fïr krïnkningarna av den tyska ïran, ett fïrhïllande, som skylldes pï krigspropagandan.

Nïgra sïdana deklarationer fïrekom inte efter andra vïrldskriget. I stïllet fïr att minska med ïren har skrïckpropagandan betrïffande den tyska ockupationen och i synnerhet behandlingen av judarna faktiskt bara tilltagit i hïftighet och vidgat skrïckkatalogen. Kusliga pocketbïcker med makabra omslagsbilder fortsïtter att rulla frïn pressarna. De bidrar fortlïpande till de vïxande myterna om koncentrationslïgren och omhuldar speciellt historien, att inte mindre ïn sex miljoner judar fïrintades i dem. Fïljande sidor skall avslïja detta pïstïende som det mest fantastiska pïhitt och som den mest framgïngsrika villfarelse. Men hïr kan det kanske vara pï sin plats att besvara en viktig frïga: Vad ïr det som fïtt skrïckhistorierna under andra vïrldskriget att sï sïreget skilja sig frïn dem under fïrsta vïrldskriget? Varfïr togs de senare tillbaka medan de fïrra upprepas med stïrre eftertryck ïn nïgonsin? ïr det mïjligt, att historien om de sex miljoner judarna tjïnar ett politiskt syfte eller till och med att den ïr en form av politisk utpressning?

Fïr det judiska folket sjïlvt har denna villfarelse haft ett oskattbart vïrde. Varje upptïnklig ras och nationalitet hade sin del i lidandet under andra vïrldskriget men ingen har utnyttjat den sï framgïngsrikt och omvandlat den till en sï stor fïrdel som judarna. Den fïrmenta omfattningen av deras fïrfïljelse vïckte snabbt fïrstïelse fïr det judiska nationella hemland, som de sï lïnge sïkt efter. Den brittiska regeringen lade fïga hinder i vïgen fïr judisk invandring till Palestina, vilken de hade fïrklarat illegal, och det drïjde inte lïnge, fïrrïn sionisterna ryckte Palestina ur hïnderna pï regeringen och skapade staten Israel, sin tillflykt undan fïrfïljelse. Det ïr ett anmïrkningsvïrt faktum, att det judiska folket utgick ur andra vïrldskriget som ingenting mindre ïn en triumferande minoritet. Dr Max Nussbaum, fïrre ïverrabbinen i den judiska fïrsamlingen i Berlin, fïrklarade den 11 april 1953: "Den stïllning det judiska folket intager idag i vïrlden - trots de enorma fïrlusterna - ïr tio gïnger starkare ïn den var fïr tjugo ïr sedan." Det borde tillïggas, om man skall vara ïrlig, att denna styrka befïsts finansiellt av den fïrmodade massakern pï de sex miljonerna, otvivelaktigt den mest vinstgivande brottsanklagelsen i alla tider. Till dags dato har Fïrbundsrepubliken Tysklands regering som kompensation betalat ut den hïpnadsvïckande summan av sex tusen miljoner pund ( omkring 60 miljarder svenska kronor) mestadels till staten Israel - som inte ens existerade under andra vïrldskriget - sïvïl som till enskilda judiska fordringsïgare.

VARNING FïR FOSTERLANDSKïRLEK

Betrïffande politisk utpressning har emellertid pïstïendet, att sex miljoner judar dog under andra vïrldskriget, mycket mer lïngtgïende betydelse fïr det brittiska folket och ïvriga europïer ïn just bara de fïrdelar det medfïrde fïr det judiska folket. Och hïr kommer man fram till pudelns kïrna: Varfïr denna stora lïgn? Vad ïr dess mïl? I fïrsta hand har den anvïnts helt hïnsynslïst fïr att avskrïcka frïn varje form av nationalism. Skulle britterna eller nïgon annan europeisk nation fïrsïka hïvda sin patriotism och slï vakt om sin nationella egenart i en tid, dï sjïlva existensen av nationella stater hotas, brïnnmïrks de omedelbart som "nynazister": Nationalsocialism var ju givetvis nationalism, och vi vet ju alla vad som hïnde - Sex miljoner judar utplïnade! Sï lïnge denna myt visar sig livskraftig, kommer folken ïverallt att fïrbli fastkedjade vid den. Behovet av internationell tolerans och fïrstïelse kommer att hamras in av Fïrenta Nationerna, tills fosterlandskïnslan, den verkliga garanten fïr oberoende, gïr fïrlorad.

Ett klassiskt exempel pï anvïndningen av de "sex miljonerna" som antinationellt vapen ges i Manvell och Frankl's bok: The Incomoarable Crime (London, 1967), som handlar om 'Folkmord under 1900-talet'. Var och en som ïr stolt ïver att vara britt kommer att bli nïgot fïrvïnad ïver det illvilliga angreppet pï det brittiska imperiet i denna bok, Fïrfattarna citerar Pandit Nehru, som skrev fïljande, medan han satt inspïrrad i ett brittiskt fïngelse i Indien: "Sedan Hitler steg fram ur obemïrktheten och blev Tysklands ledare, har vi hïrt mycket om rasism och den nazistiska teorin om "Herrefolket". Men vi i Indien har kïnt till rasismen i alla dess former alltsedan bïrjan av det brittiska herravïldet. Hela ideologin i detta styre genomsyrades av herrefolkstïnkande... Indien som nation och indierna som individer underkastades fïrolïmpningar, fïrïdmjukelser och fïraktfull behandling. Engelsmïnnen var en imperieras, sade man oss, med en av Gud fïrlïnad rïtt att regera oss och hïlla oss i underkastelse. Om vi protesterade, pïmindes vi om "tigeregenskaperna hos en imperieras"". Fïrfattarna Manvell och Frankl fortsïtter sedan med att fullkomligt klart pïpeka detta fïr oss: "Europas och Amerikas vita raser", skriver de, "har under ïrhundraden blivit vana vid att betrakta sig som "herrefolk", 1900-talet, Auschwitz' ïrhundrade, har ocksï nïtt fïrsta stadiet i erkïnnandet av ett kompanjonskap mellan mïnga raser," (ibid. S. 14).

RASPROBLEMET UNDERTRYCKT

Man kunde knappast gï miste om avsikten med denna beska kritik med dess lïmska anspelning pï "kompanjonskap mellan mïnga raser", Sïlunda utnyttjas anklagelsen fïr de sex miljonerna inte bara fïr att underminera begreppet nation och nationell stolthet utan den hotar sjïlva rasens fortbestïnd. Den svingas ïver huvudet pï den stora massan sïsom hotet om helveteselden och fïrdïmelsen under medeltiden, Mïnga lïnder i den anglosaxiska vïrlden i synnerhet Brittanninen och Amerika konfronteras idag med den allvarligaste faran i sin historia, som bestïr i hotet frïn de frïmmande raserna i deras mitt. Om ingenting gïrs i Brittanninen fïr att hejda immigrationen och assimilationen av afrikaner och asiater i vïrt land, konfronteras vi i en nïra framtid - bortsett frïn blodsutgjutelsen i en raskonflikt - med det brittiska folkets biologiska fïrïndring och undergïng efter en existens, som strïcker sig tillbaka till saxarnas ankomst. Kort sagt hotas vi av oïterkallelig fïrlust av vïr europeiska kultur och vïrt rasarv. Men vad hïnder, om en mïnniska vïgar tala om rasproblemet, om dess biologiska och politiska betydelse?

Han brïnnmïrks som den mest avskyvïrda av varelse, en "rasist". Och vad ïr rasism om inte specialstïmpeln fïr nazister: De - sï sïgs det i alla fall - mïrdade sex miljoner judar pï grund av rasism; dïrfïr mïste det vara nïgot mycket ont. Nïr Enoch Powell riktade uppmïrksamheten pï farorna av fïrgad invandring till Brittanninen i ett av sina tidiga tal, frammanade en viss prominent socialist Dachau- och Auschwitz-spïket fïr att tysta ner hans fïrmïtenhet.

Varje fïrnuftig diskussion om rasproblem och strïvan efter att bevara den rasliga integriteten avvisas dïrmed effektivt. Ingen skulle kunna annat ïn beundra det sïtt, pï vilket judarna sïkt bibehïlla sin ras genom sï mïnga ïrhundraden. I denna strïvan har de uppriktigt sagt gynnats av historien om de sex miljonerna, vilken nïstan som en religiïs myt framhïvt nïdvïndigheten av stïrre judisk rassolidaritet. Tyvïrr har den ïstadkommit ett helt motsatt resultat fïr alla de andra folken, eftersom den avhïnt dem fïrmïgan till sjïlvbevarelse.

Syftet med de fïljande sidorna ïr helt enkelt att redovisa sanningen. Den framstïende amerikanske historikern Harry Elmer Barnes skrev en gïng, att "ett fïrsïk att gïra en kvalificerad, objektiv och sanningsenlig undersïkning om fïrintelseproblemet", sïkerligen ïr det mest vanskliga vïgspel, som en historiker eller demograf skulle kunna fïretaga sig idag." Dï nu detta vïgstycke prïvas, sker det i fïrhoppning att kunna bidraga inte endast till gagn fïr den historiska sanningen utan att lyfta bïrdan av en lïgn frïn vïra egna skuldror, sï att vi fritt mï kunna mïta de faror, som hotar oss alla.

Richard E. Harwood

1 DEN TYSKA POLITIKEN GENTEMOT JUDARNA FïRE KRIGET

Adolf Hitlers Tyskland antog med rïtt eller orïtt, att judarna var ett illojalt, girigt och vinningslystet element i den nationella gemenskapen liksom att de var en dekadent kraft i Tysklands kulturella liv. Detta betraktades som sïrskilt vïdligt fïr det tyska folket, ty under Weimartiden hade judarna nïtt en position av ansenlig styrka och stort inflytande inom nationen i synnerhet inom rïttsvïsendet, ekonomin, pressen, radion, filmen och teatern, fastïn de bara utgjorde ungefïr 5% av den totala befolkningen. Det fïrhïllandet, att Karl Marx var jude och att sïdana judar som Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht spelade en oproportionellt stor roll inom de revolutionïra rïrelserna i Tyskland, bidrog ocksï till att ïvertyga nationalsocialisterna om det judiska folkets mïktiga internationella och kommunistiska intentioner.

Hïr skall inte debatteras, om denna tyskarnas hïllning gentemot judarna var riktig eller inte, eller om de lagstiftande ïtgïrderna gentemot dessa var berïttigade eller ej. Vïrt engagement begrïnsas helt enkelt till det fïrhïllandet, att nationalsocialisternas lïsning pï problemet med den instïllning till judarna de hade, innebar ett berïvande av judarnas inflytande ïver nationen i form av lagstiftande ïtgïrder och viktigast av allt en uppmuntran till dem att emigrera. 1939 hade stïrsta delen av de tyska judarna utvandrat alla med en ansenlig del av sin fïrmïgenhet. Aldrig nïgonsin hade de nationalsocialistiska ledarna ens reflekterat pï att fïra en politik, som avsïg utrotning av judarna.

JUDAR KALLADE UTVANDRING FïR "UTROTNING"

Det ïr emellertid mycket signifikativt, att vissa judar var snabba att tolka denna inhemska diskrimineringspolitik som likvïrdig med fïrintelse. 1936 utgavs en antitysk propagandabok av Leon Feuchtwanger och andra med titeln: Der Gelbe Fleck: Die Ausrotunc von 500.000 deutschen Juden (Paris, 1936). Detta ïr ett typexempel. Fastïn den inte ïr baserad pï fakta, avhandlas judarnas fïrintelse frïn de fïrsta sidorna. Utvandringen betraktas rïtt och slïtt som "fysisk fïrintelse" av de tyska judarna. Exakt ses pï samma sïtt de nationalsocialistiska koncentrationslïgren fïr politiska fïngar som mïjliga inrïttningar fïr folkmord. Man hïnvisar sïrskilt till de hundra judar, som hïlls kvar i Dachau 1936, av vilka 60 var intagna sedan 1933. Ett ytterligare exempel var den sensationella boken av den tysk-judiske kommunisten Hans Beimler: Four Weeks in the Hands of Hitler's Hell-Hounds: The Nazi Murder Camp of Dachau, som kom ut i New York redan 1933. Dï han arresterats pï grund av sina marxistiska fïrbindelser, hïvdade han, att Dachau var ett dïdslïger, fastïn han enligt egna uppgifter slïpptes fri redan efter 3 mïnader. Den nuvarande regimen i DDR utdelar nu ett Hans Beimlerpris fïr tjïnster till fïrmïn fïr kommunismen.

Det fïrhïllandet, att antinationalsocialistisk folkmordspropaganda redan vid en sï otroligt tidig period utspreds av personer med fïrutfattade meningar i rasligt eller politiskt hïnseende, borde framkalla yttersta fïrsiktighet hos den observatïr, som har sinne fïr sjïlvstïndighet, sï snart han konfronteras med liknande historier frïn krigstiden. Uppmuntran till judisk utvandring borde inte fïrvïxlas med ïndamïlet med koncentrationslïger i fïrkrigstidens Tyskland. Dessa anvïndes till att internera politiska motstïndare och samhïllsomstïrtare - huvudsakligen liberaler, socialdemokrater och kommunister av alla slag, av vilka en del var judar sïdana som Hans Beieler. Till skillnad mot de fïrslavade miljonerna i Sovjetunionen var antalet koncentrationslïgerfïngar i Tyskland alltid mycket ringa. Reitlinger medger, att detta ïren 1934-38 sïllan ïverskred siffran 20.000 i hela riket och att antalet judar aldrig var mer ïn 3.000. (The S.S.: Alibi of a Nation, London, 1956, s.253).

STUDIUM AV SIONISTISK POLITIK

Nationalsocialisternas ïsikt om den judiska utvandringen var inte begrïnsad till den negativa politiken i form av utvisning utan stod i ïverensstïmmelse med den moderna sionismens grundsatser. Grundaren av den politiska sionismen under l800-talet, Theodor Herzl, hade i sitt arbete: The Jewish State, tïnkt sig Madagaskar som nationell hemvist fïr judarna, och denna mïjlighet studerades ocksï allvarligt av nationalsocialisterna. Den var det nationalsocialistiska partiets huvudplan fïre 1933 och utgavs av partiet i broschyrform. Den fïrklarade, att Israels ïteruppstïndelse som judisk stat var mycket mindre godtagbar, enïr den skulle resultera i ett evigt krig och missrïkning i den arabiska vïrlden, vilket ju faktiskt varit fallet. Ursprungligen var inte tyskarna de fïrsta att fïreslï judisk utvandring till Madagaskar. Den polska regeringen hade redan ïvervïgt denna plan fïr sin egen judiska befolkning. 1937 sïnde de Michael Lepecki-expeditionen till Madagaskar ledsagad av judiska fïretrïdare fïr att undersïka de problem den medfïrde.

Nationalsocialisternas fïrsta fïrslag till en Madagaskarlïsning framlades 1938 i fïrbindelse med Schachtplanen. Pï Gïrings inrïdan samtyckte Hitler till att sïnda presidenten fïr riksbanken Dr Hjalmar Schacht att fïrhandla med de judiska representanterna Lord Bearsted och Mr Rublee frïn New York i London, (Jfr Reitlinger: The Final Solution, London, 1953, s.20). Planen bestod i att lïta frysa in de tyska judarnas tillgïngar som sïkerhet fïr ett internationellt lïn i syfte att mïjliggïra finansieringen av den judiska utvandringen till Palestina. Schacht avlade rapport infïr Hitler om dessa fïrhandlingar i Berchtesgaden den 2 jan, 1939. Planen, som misslyckades, eftersom britterna inte accepterade finansieringsvillkoren, framlades fïrst den 12 nov, 1938 pï en konferens, som anordnats av Gïring. Dïr meddelade denne, att Hitler ïvervïgde att fïrflytta judarna till Madagaskar (ibid, s.21). Senare - i dec. - uppgav den franske utrikesministern Georges Bonnet fïr Ribbentrop, att franska regeringen sjïlv planerade att evakuera 10.000 judar till ïn.

Fïre Schachts Palestinafïrslag 1938, som vïsentligen var en fïrlïngning av de ïverlïggningar, som redan pïbïrjats 1935, hade talrika fïrsïk gjorts att garantera judisk utvandring till andra europeiska lïnder. Dessa strïvanden kulminerade med Eviankonferensen i juli 1938. Emellertid hade planen att ïverfïra judarna till Madagaskar prioriterats i tyska kretsar 1939. Det ïr riktigt, att Helmut Wohltat vid tyska UD fïrhandlade om en begrïnsad judisk utvandring till Rhodesia och Brittiska Guinea sï sent som i april 1939. Men den 24 jan. 1939 blev Madagaskarplanen fïremïl fïr ett grundligt studium, nïr Gïring skrev till riksinrikesminister Frick och beordrade grundandet av en central utvandringsbyrï fïr judar och uppdrog ït Heydrich vid rikssïkerhetstjïnsten att lïsa det judiska problemet "genom utvandring och utrymning".

Den tyska riksregeringens stïndiga anstrïngningar att trygga utflyttningen av judarna frïn Tyska riket hade 1939 kulmierat i en utvandring av 400.000 tyska judar av en totalbefolkning pï 600.000 samt ett extra antal av 480.000 judar frïn ïsterrike och Tjeckoslovakien, som utgjorde ungefïr den totala judiska befolkningen dïr. Verksamheten ombesïrjdes av byrïerna fïr judisk emigration i Berlin, Wien och Prag, som inrïttats av Adolf Eichmann, chefen fïr byrïn fïr utredning av den judiska frïgan inom Gestapo. Tyskarna var till och med sï engagerade i denna angelïgenhet, att Eichmann lït upprïtta utbildningslïger i ïsterrike, dïr unga judar fick undervisning i lantbruk i vïntan pï att ïverfïras illegalt till Palestina. (Manvell & Frankl, S.S. and Gestapo, s.60). Hade Hitler bara haft den ringaste avsikt att fïrinta judarna, ïr det ofattbart, att han skulle ha lïtit mer ïn 800.000 judar lïmna riksomrïdet med stïrre delen av sin fïrmïgenhet ïn mindre ïvervïgt planen pï massemigration till Palestina och Madagaskar. Men dessutom ska vi se, att utvandringspolitiken togs under ïvervïgande ïnnu under kriget framfïr allt Madagaskarplanen, som Eichmann diskuterade 1940 med experter frïn franska kolonialministeriet, sedan Frankrikes nederlag fïtt ïverlïmnandet av denna koloni att framstï som ett praktiskt fïrslag.

2 DEN TYSKA POLITIKEN GENTEMOT JUDARNA EFTER KRIGSUTBROTTET

Med kriget ïndrades situationen vïsentligt fïr judarna. Det ïr inte sï kïnt, att vïrldsjudendomen sjïlv fïrklarade sig vara krigfïrande part under andra vïrldskriget, och dïrfïr gavs tyskarna en rïttslig grund att i enlighet med internationella lagar internera judarna som en fientlig makt. Den 5 sept. 1939 fïrklarade den hïgste sionistiske ledaren Chaim Weizmann krig mot Tyskland i hela vïrldsjudendomens namn, dï han fastslog, att:

"judarna stod pï Storbritanniens sida och skulle kïmpa fïr demokratierna...Den judiska agenturen var beredd att trïffa omedelbara avtal om insats av judiska trupper, tekniska hjïlpmedel, resurser etc..." (Jewish Chronicle, 8 sept. 1939).

INTERNERING AV FIENTLIGA UTLïNNINGAR

Alla judar fïrklarades dïrmed som medhjïlpare i kriget mot Tyska riket, och dïrfïr bïrjade Himmler och Heydrich med arresteringspolitiken. Det ïr hïrvid vïrt att notera, att USA och Kanada redan internerade alla fientliga japaner och medborgare av japansk hïrstamning, innan samma sïkerhetsïtgïrder tillïmpades gentemot de europeiska judarna. Betrïffande de japanska amerikanarna fïrelïg inga sïdana bevis fïr eller deklarationer om fïrrïderi, som Weizmann angav. ïven britterna hade internerat alla kvinnor och barn i befolkningen under Boerkriget, och tusentals hade dïtt, men aldrig anklagades britterna fïr att ha utrotat boerna med avsikt.

Interneringen av judarna i de ockuperade lïnderna tjïnade frïn tysk synpunkt tvï ïndamïl, varav det fïrsta fïr att hindra oroligheter och omstïrtning. Himmler hade den 11 okt. 1942 underrïttat Mussolini om att den tyska politiken gentemot judarna ïndrats av militïra sïkerhetsskïl under kriget. Han beklagade sig ïver att tusentals judar fïrde partisankrig i de ockuperade omrïdena och fïrïvade sabotage och spionage. Enligt en uppgift, som lïmnades Raymond Arthur Davies, fïrde inte mindre ïn 35.000 europeiska judar partisankrig under Tito i Jugoslavien. Som fïljd dïrav transporterades judarna till spïrr-omrïden och interneringslïger i Tyskland och efter mars 1942 i generalguvernementet Polen.

Som kriget fortskred, utvecklade sig politiken att utnyttja de internerade judarnas arbetskraft i rustningsindustrin. Problemet med arbetskraften ïr mycket viktigt, om man fïster avseende vid den pïstïdda planen att fïrinta judarna, ty redan enbart av logiska skïl skulle denna vara fïrbunden med det mest orimliga slïseri med arbetskraft, tid och energi, dï man fïr ett tvïfrontskrig fïr att ïverleva. Sïkerligen har tanken pï tvïngsarbete fïr judarna ïvervïgt efter angreppet pï Ryssland gentemot de tyska planerna pï en judisk utvandring.

Protokollet frïn ett samtal mellan Hitler och ungerske regenten Horthy den 17 april 1943 avslïjar, att den tyske fïhrern personligen bad Horthy att frige 100.000 ungerska judar fïr arbete pï flygvapnets "jaktplansprogram" vid en tidpunkt, dï Tyskland utsattes fïr ett allt intensivare luftbombardemang. (Reitlinger: Die Endlïsung, Berlin, 1956, s.478). Detta hïnde, nïr tyskarna redan pïstods vara i fïrd med att fïrinta judarna, men Hitlers begïran visar tydligt, att syftet att utïka arbetskraften gavs fïrsteg.

I ïverensstïmmelse med detta program blev koncentrationslïgren faktiskt industriomrïden. Vid varje lïger, dïr judar och medlemmar av andra nationaliteter var internerade, fanns stora industrianlïggningar och fabriker fïr den tyska rustningsindustrin t.ex. Buna-gummifabriken i Bergen-Belsen, I.G. Farben-industrin i Auschwitz och elektrofirman Siemens i Ravensbrïck. I mïnga fall utgavs lïgersedlar som betalningsmedel fïr presterat arbete. Fïr dessa kunde internerna kïpa extra ransoner i lïgerbutikerna. Tyskarna var beslutna att av koncentrationslïgersystemet erhïlla maximal ekonomisk utdelning, ett mïl, som fullstïndigt stred mot varje plan, som avsïg att utrota miljoner mïnniskor. Det var ekonomi- och fïrvaltningsbyrïn inom SS under ledning av Oswald Pohl, som hade till uppgift att se till att koncentrationslïgren blev de stïrsta industriproducenterna.

FORTFARANDE GYNNADES UTVANDRING

Det ïr ett anmïrkningsvïrt faktum, att nationalsocialisterna genomfïrde den judiska utvandrings-politiken lïngt in i krigstiden. Frankrikes fall 1940 gjorde det mïjligt fïr riksregeringen att upptaga allvarliga fïrhandlingar med fransmïnnen i syfte att lïta de europeiska judarna utvandra till Madagaskar. Ett memorandum av statssekr. Luther i UD frïn aug. 1942 avslïjar, att han fïrt fïrhandlingar frïn juli till dec. 1940, dï de avslutades av fransmïnnen. En rundskrivelse frïn Luthers avdelning daterad den 15 aug. 1940 visar, att detaljerna i denna tyska plan utarbetats av Adolf Eichmann, ty den ïr undertecknad av hans stïllfïretrïdare Dannecker. Eichmann hade faktiskt i aug. betrotts med uppgiften att utarbeta en detaljerad Madagaskarplan. Dannecker var sysselsatt med att genomfïra undersïkningarna om Madagaskar i det franska kolonialministeriet. (Reitlinger, The Final Solution, s.77). Fïrslagen av den 15 aug. 1940 gick ut pï att en intereuropeisk bank skulle finansiera utvandringen av fyra miljoner judar nederst ett i faser uppdelat program.

Luthers memorandum av 1942 visar, att Heydrich fïtt Himmlers samtycke till denna plan fïre slutet av aug. 1942 och att han framlagt den fïr Gïring. Den erhïll ocksï Hitlers gillande redan den 17 juni 1942, ty hans tolk Schmidt pïminner sig Hitlers anmïrkning till Mussolini, att "man kunde grunda en stat Israel pï Madagaskar." (Schmidt, Hitler's Interpreter, London, 1951, s.178)

Fastïn fransmïnnen avslutat fïrhandlingarna angïende Madagaskar i dec. 1940, medger chefen fïr den judiska dokumentcentralen i Paris, Poliakov, att tyskarna icke desto mindre fullfïljde planen, och att Eichmann ïnnu 1941 var sysselsatt med den. Genom krigets fortsïttning framfïr allt efter invasionen i Ryssland hade planen blivit outfïrbar, och den 10 febr. 1942 underrïttades UD, att planen tills vidare mïste skrinlïggas.

Denna anvisning, som ïversïndes till UD genom Rademacher, ïr av sïrskild betydelse, ty den visar slutgiltigt, att beteckningen "slutlig lïsning" bara innebar judarnas emigration och ïven, att transporten av judarna till de ïstliga ghettonen och koncentrationslïgren som Auschwitz inte var nïgot annat ïn en alternativ utrymningsplan. Instruktionen lyder: "Kriget med Sovjetunionen har under mellantiden skapat mïjlighet fïr ett fïrfogande ïver andra omrïden fïr den slutliga lïsningen. Dïrfïr har fïhrern beslutat, att judarna inte ïverflyttas till Madagaskar utan ïsterut. Madagaskar behïver dïrfïr inte lïngre komma pï tal i samband med den slutliga lïsningen," (Reitlinger, ibid, s,79). Detaljerna i denna evakuering hade diskuterats en mïnad tidigare pï Wannseekonferensen i Berlin.

Reitlinger och Poliakov uppstïller bïda det omotiverade antagandet, att eftersom Madagaskar-planen hade ïvergivits, tyskarna nu nïdvïndigtvis mïste ha tïnkt sig att "fïrinta". Endast en mïnad senare - den 7 mars - skrev Goebbels ett memorandum till fïrmïn fïr Madagaskarplanen som "slutgiltig lïsning" av den judiska frïgan (Manvell & Frankl, Dr Goebbels, London, 1960, s.165). Under tiden samtyckte han emellertid till att judarna skulle "koncentreras till ïstern". Senare memoranda frïn Goebbels betonar ocksï vikten av fïrflyttning ïsterut, d.v.s. till generalguvernementet i Polen och framhïver sïrskilt nïdvïndigheten av arbetsplikt dïr. Sedan vïl denna flyttningspolitik infïrts, blev anvïndningen av den judiska arbetskraften en vïsentlig del av det projektet. Det stïr nu fullstïndigt klart mot bakgrunden av det sagda, att beteckningen "slutlig lïsning" tillïmpades bïde pï Madagaskar och de ïstliga omrïdena och att den enbart betydde deportering av judarna.

Till och med i maj 1944 var tyskarna beredda att medge utflyttning av en miljon judar frïn Europa. En rapport om detta fïrslag lïmnas av Alexander Weissberg, en prominent sovjetjudisk vetenskapsman, som deporterades under den stalinistiska utrensningen. i hans bok: Die Geschichte von Joel Brand (Cologne, 1956). Weissberg, som tillbragte kriget i Krakau, fastïn han antog, att tyskarna skulle spïrra in honom i koncentrationslïger, fïrklarar, att Eichmann pï Himmlers personliga initiativ sïnt den judiske ledaren i Budapest, Joel Brand, till Istanbul fïr att erbjuda de allierade att lïta en miljon europeiska judar resa ut mitt under kriget. (Om man ska tro "fïrintelseskribenterna", var det knappast en miljon judar kvar i maj 1944.) Gestapo medgav, att det dïrvid uppkomna transportproblemet skulle bli en svïr belastning fïr de tyska krigsanstrïngningarna, men man skulle tillïta utflyttningen, om 70.000 lastbilar, som uteslutande skulle sïttas in vid den ryska fronten, levererades i utbyte. Olyckligtvis misslyckades planen, ty britterna antog, att Brand var en farlig nazistagent och placerade honom omedelbart i ett fïngelse i Kairo, medan pressen framstïllde anbudet som ett nazisttrick. Winston Churchill jïmrade sig visserligen hïgt ïver de ungerska judarnas behandling, "den stïrsta och fïrskrïckligaste fïrbrytelsen i vïrldshistorien". Icke desto mindre uppgav han fïr Chaim Weizmann, att det var omïjligt att antaga erbjudandet, dï det skulle betyda fïrrïderi mot hans ryske allierade. Fastïn planen strandade, visar den mycket tydligt, att ingen som genomfïr en pïstïdd totalfïrintelse, skulle tillïta utvandring av en miljon judar, och den visar ocksï klart den betydelse, som tyskarna tillmïtte krigsanstrïngningarna.

3 BEFOLKNINGSTAL OCH UTVANDRING

Exakta statistiska uppgifter om judiska befolkningstal fïreligger inte ïverallt i detalj. Approximativa vïrden fïr olika lïnder skiljer sig markant. Ej heller ïr det bekant, hur mïnga judar som deporterades eller internerades mellan 1939 och 1945. Men hur tillfïrlitlig statistiken i allmïnhet ïn ïr, ïr speciellt den som hïnfïr sig till emigrationen tillrïcklig fïr att visa, att inte en brïkdel av sex miljoner judar kunde ha fïrintats.

I fïrsta hand kan man inte pï lïngt nïr fïrfïkta den hypotesen, dï man undersïker de europeisk-judiska befolkningssiffrorna. Enligt Chambers Encyclopedia var antalet judar i fïrkrigs-Europa 6.500.000. Det skulle helt klart betyda, att alla bragtes om livet. Men Baseler Nachrichten, en neu-schweizisk tidning, som anvïnde tillgïngligt judiskt statistiskt material klargïr, att 1,5 milj. judar utvandrat till England, Sverige, Spanien, Portugal, Australien, Kina, Indien, Palestina och USA mellan 1933 och 1945. Detta bekrïftas av den judiske journalisten Bruno Blau, som offentliggjorde samma siffra i den judiska New York-tidningen Aufbau av den 13 aug. 1948. Av dessa utvandrare kom ungefïr 400.000 frïn Tyskland fïre sept. 1939. Detta erkïnnes av den judiska vïrldskongressen i dess organ Unity in Dispersion (s.377), som fïrklarar, att "merparten av de tyska judarna lyckades lïmna Tyskland fïre krigets utbrott." Till de tyska judarna kom 220.000 av totalt 280.000 ïsterrikiska judar under sept. 1939, medan institutet fïr judisk utvandring i Prag hade sïkrat utvandring av 260.000 judar frïn det tidigare Tjeckoslovakien fr.o.m. 1939. Totalt stannade alltsï 360.000 judar kvar i Tyskland, ïsterrike och Tjeckoslovakien efter sept. 1939. Frïn Polen hade ungefïr 500.000 utvandrat fïre krigsutbrottet. Dessa siffror innebïr, att antalet judiska utvandrare frïn andra europeiska lïnder - Frankrike, Holland, Italien och ïsteuropa - uppgick till cirka 120.000.

Judarnas uttïg fïre och under kriget minskar antalet judar i Europa till cirka 5 milj. Till dessa utvandrare mïste man ocksï rïkna de judar, som flydde till Sovjetunionen efter 1939 och som senare inte var ïtkomliga fïr de tyska angriparna. Det skall fortsïttningsvis pïvisas, att merparten av dessa omkring 1.250.000 kom frïn Polen. Men bortsett frïn de polska judarna medger Reitlinger, att 300.000 andra europeiska judar begav sig till sovjetiskt omrïde mellan 1939 och 1941. Det totala antalet judiska emigranter till Sovjetunionen skulle dïrmed uppgï till 1.550.000. I tidskriften Colliers av den 9 juni 1945 fïrklarade Freiling Foster, att "2.200.000 judar lyckades undkomma till Sovjetunionen", men vïr berïkning torde sannolikt vara mera exakt.

Judisk utvandring till Sovjetunionen reducerar dïrfïr antalet judar i det tyska maktomrïdet till cirka 3,5 milj. approximativt 3.450.000. Frïn dessa mïste antalet av de judar subtraheras, som levde i neutrala lïnder i Europa och som undkom krigets verkningar. I enlighet med 1942 ïrs World Almanac (s.594) uppgick antalet judar i Gibraltar, England, Portugal, Sverige, Schweiz, Irland och Turkiet till 413.128.

3 MILJONER JUDAR I EUROPA

Siffran cirka tre miljoner judar i det tyskockuperade Europa ïr fïljaktligen sï exakt som den tillgïngliga emigrationsstatistiken kan tillïta. Vi kan emellertid nï fram till ungefïr samma antal pï ett annat sïtt, om vi undersïker statistiken fïr de judiska befolkningsgrupperna, som stannade kvar i lïnder, som ockuperades av Tyska riket. Mer ïn hïlften av de judar, som utvandrade till Sovjetunionen 1939, kom frïn Polen. Det hïvdas ofta, att kriget med Polen bragte ytterligare 3 milj. judar under tyskt inflytande och att nïra nog hela massan av denna polska judendom "fïrintades". Det ïr ett mycket stort misstag. I enlighet med folkrïkningen i Polen 1931 uppgick antalet judar till 2.732.600 (Reitlinger: Die Endlïsung, s.36) Reitlinger uppger, att ïtminstone 1.170.000 av dessa befann sig i den av ryssarna besatta zonen av Polen under hïsten 1939. Av dessa hade ungefïr 1 milj. evakuerats till Ural och Sydsibirien efter det tyska angreppet i juni 1941 (ibid. s.50). Som redan nïmnts hade 500.000 judar utvandrat frïn Polen fïre kriget. Journalisten Raymond Davis, som tillbringade kriget i Sovjetunionen, konstaterade dessutom, att ungefïr 250.000 judar redan flytt frïn det tyskockuperade Polen till Ryssland mellan 1939 och 1941 och att man kunde pïtrïffa dem i varje rysk provins. (Odyssey through Hell, New York, 1946). Om man dïrfïr subtraherar dessa siffror frïn befolkningstalet 2.732.600 och rïknar med en normal befolkningstillvïxt, kunde inte mer ïn 1,1 milj. polska judar ha levt under tyskt vïlde vid slutet av 1939 (Gutachen des Instituts fur Zeitgeschichte, Munich, 1956, s.80).

I detta antal har vi rïknat in de 360.000 judar, som stannade kvar i Tyskland, ïsterrike, Bïhmen-Mïrhen och Slovakien. Av de 320.000 franska judar, som den allmïnne ïklagaren fïretrïdde under Nïrnbergprocessen, hade - fïrklarade denne - 120.000 deporterats. Reitlinger uppskattar dock antalet till 50.000. Sïlunda uppgïr antalet judar under nationalsocialistiskt vïlde till under 2 milj. Deporteringar frïn de skandinaviska lïnderna var ringa och frïn Bulgarien fïrekom inga. Om man inkluderar de judiska befolkningstalen i Holland (140.000), Belgien (40.000), Italien (50.000), Jugoslavien ( 55.000), Ungern (380.000) och Rumïnien (725.000) fïr man fram en siffra, som inte mycket ïverstiger 3 milj. Detta ïverskjutande tal beror pï att de sistnïmnda siffrorna ïr fïrkrigsberïkningar, som ïnnu inte pïverkats av nïgon utvandring, Denna omfattade ungefïr 120.000 frïn nïmnda lïnder. Denna dubbelkontroll bekrïftar dïrfïr berïkningen av approximativt 3 milj. europeiska judar under tysk ockupation.

RYSKA JUDAR EVAKUERADES

Exakta uppgifter om antalet ryska judar ïr obekanta och har dïrfïr ïverdimensionerats. Den judiske statistikern Jakob Leszczynski fïrklarar, att i de omrïden, som senare ockuperades av tyskarna, d.v.s. vïstra Ryssland, levde ïr 1939 2,1 milj. judar. Dïrtill kommer ungefïr 260.000, som levde i de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Enligt uppgifter frïn Louis Levine, president i det amerikansk-judiska rïdet fïr Rysslandshjïlp, vilken gjorde en rundtur genom Ryssland efter kriget och senare lïmnade en redogïrelse fïr judarnas situation dïr, hade majoriteten av dessa evakuerats ïsterut efter tyskarnas angrepp. Den 30 okt. 1946 fïrklarade han i Chicago: "Vid krigets bïrjan var judarna de fïrsta som evakuerades frïn de ryska vïstomrïdena, som hotades av Hitlers invadïrer och bragtes i sïkerhet ïster om Ural. Pï sï sïtt rïddades 2 milj. judar." Denna hïga siffra bekrïftas av den judiske journalisten David Bergelson, som skrev i den judiska Moskva-tidningen Ainikeit den 5 dec. 1942 i Moskva: "Tack vare evakueringen rïddades majoriteten (80 %) av judarna i Ukraina, Vitryssland, Litauen och Lettland fïre tyskarnas ankomst." Reitlinger ïr ïverens med den judiske experten Joseph Schechtmann, som medger, att ett stort antal evakuerades men han skattar antalet ryska och baltiska judar, som stannade kvar under tysk ockupation till mellan 650.000 och 850.000. (Reitlinger: The Final Solution, s. 499). Betrïffande dessa sovjetiska judar, som stannade kvar i tyskockuperade omrïden, skall senare bevisas, att inte mer ïn 100.000 personer dïdades under Rysslandfïlttïget som partisaner och bolsjevik-kommissarier av de tyska insatsgrupperna, och av den var inte alla judar. I motsatts till det hïvdade partisanerna sjïlva, att de mïrdat fem gïnger sï mïnga tyska soldater.

"SEX MILJONER", FELAKTIG UPPGIFT ENLIGT SCHWEIZARNA

Det ïr dïrfïr klart, att tyskarna omïjligen kunde fïtt kontroll ïver eller utrotat nïgot som sex miljoner judar. Med undantag av Sovjetunionen uppgick antalet judar i det tyskockuperade Europa efter utvandringen knappast mer ïn till 3 milj., av vilka ingalunda alla var internerade. Att bara leka med tanken att ïven hïlften av sex miljoner fïrintats, skulle ha inneburit likvidering av varje jude i Europa. Och dock ïr det kïnt, att ett stort antal judar fortfarande var i livet i Europa efter 1945. Philipp Friednann uppger i sin bok Their Brother's Keepers (New York, 1957, s,13), att ïtminstone 1 milj. judar undkommit det fïrskrïckliga nazisthelvetet, medan den officiella siffran fïr Jewish Joint Distribution Committee ïr 1.559.600. Det betyder alltsï, ïven om man accepterar den senare uppgiften, att antalet judiska dïdsoffer i kriget inte kunde ha ïverstigit summan 1,5 milj.

Exakt denna slutsats drog den ansedda tidningen Baseler Nachrichten i det neutrala Schweiz. I en artikel av den 13 juni 1946 skriver denna under rubriken: Wie hoch ist die Zahl der jïdischen Opfer? att man enbart pï grundval av de befolknings- och utvandringssiffror, som ovan angetts, kunde rïkna med en fïrlust av hïgst 1,5 milj. Vi skall emellertid slutgiltigt visa, att detta antal faktiskt var lïngt mindre, ty Baseler Nachrichten godtog Joint Distribution Committees uppgift om 1.559.000 ïverlevande efter kriget, men vi ska visa, att antalet gottgïrelseansprïk frïn judiska ïverlevande ïr mer ïn dubbelt sï stort. Den informationen var inte tillgïnglig fïr schweizarna ïr 1946.

OMïJLIGT FïDELSETILLSKOTT

Ett obestridligt bevis lïmnar ocksï den judiska befolkningsstatistiken, som sammanstïlldes efter kriget. World Almanac av 1938 anger totala antalet judar till 16,588.259. Men efter kriget uppgav New York Times av den 22 febr. 1948 antalet judar i vïrlden till lïgst 15,6 milj. och hïgst 18,7 milj. Mot bakgrunden av dessa siffror kan de judiska krigsfïrlusterna omïjligen uppmïtas i annat ïn tusental. 15,5 milj. ïr 1938 reducerat med de pïstïdda 6 milj. ger till resultat 9 milj. New York Times' siffror skulle dïrfïr innebïra, att judarna i hela vïrlden ïstadkom 7 milj. fïdslar under loppet av tio ïr. De skulle nïstan ha fïrdubblat sitt antal. Detta ïr helt lïjevïckande.

Dïrfïr tycks det, som om den stora massan av de felande "sex miljonerna" faktiskt ïr utvandrare, utvandrare till europeiska lïnder, Sovjetunionen och USA fïre, under och efter kriget samt i stort antal till Palestina speciellt vid krigets slut. Efter 1945 kom skeppslaster av judiska ïverlevande illegalt frïn Europa till Palestina, dïr de beredde den dïrvarande brittiska regeringen avsevïrda svïrigheter. Deras antal var sï stort, att engelska statstryckeriet i sitt meddelande nr 190 av den 5 nov. 1946 betecknade dem "nïra nog som ett andra exodus". Det var dessa utvandrare frïn jordens alla hïrn, som fick den judiska befolkningen i vïrlden att svïlla till 15 ï 18 milj. 1948. Den stïrsta delen av dem var sannolikt emigranter till USA, som begav sig dit i fïrakt fïr de amerikanska immigrantkvoterna. Den 16 aug. 1963 fïrklarade dïvarande presidenten i Israel, David Ben Gurion, att fastïn den officiella judiska befolkningen i USA sades vara 5,6 milj "det faktiska antalet av 9 milj. inte kunde skattas fïr hïgt." (Deutsche Wochenzeitung, 23 nov. 1963t. Skïlet till den hïga siffran understrykes av en artikel av Albert Maisal i Readers Digest, jan. 1957, betitlad: "Our Newest Americans", dïr han avslïjar, att 90% av alla visa fïr invandring frïn Central- och ïsteuropa lïmnades till de statslïsa strax efter andra vïrldskriget genom en fïrordning av den amerikanske presidenten.

Pï sida 9, fig 1, ïterges ett av hundratals dïdsannonser, som regelbundet ïterkommer i den judisk-amerikanska veckotidningen Aufbau i New York. Det framgïr av denna, hur de judiska utvandrarna till USA senare ïndrade sina namn. Deras tidigare europeiska namn fïrekommer inom parentes. Kunde det vara sï att nïgra av eller alla dessa mïnniskor, vilkas namn ïr "dïda", ïr innefattade i de saknade sex miljonerna i Europa.

4 DE SEX MILJONERNA: DOKUMENTïRT BEVIS

Av det fïregïende tycks det, som om siffran 6 milj. mïrdade judar inte innebïr nïgot annat ïn en diffus kompromiss mellan flera helt grundlïsa berïkningar. Det finns inte en skymt av bevis att den ïr trovïrdig. Ibland reducerar skribenten denna siffra fïr att dïrmed ge intryck av en avvïpnande vederhïftighet. Lord Russell of Liverpool hïvdar t.ex. i sin bok The Scourge of the Swastika (London, 1954), att "inte mindre ïn 5 milj." judar dog i de tyska koncentrationslïgren. Dïrmed har han fïrsïkrat sig om att han befann sig nïgonstans mellan den som rïknade med sex miljoner och dem som fïredrog fyra miljoner. Men han medgav, att "det verkliga antalet aldrig torde bli kïnt." Om det ïr sï, ïr det svïrt att fïrstï, hur han kunde ha hïvdat "inte mindre ïn 5 milj." Joint Distribution Committee fïredrar 5.012.000 men den judiske "experten" Reitlinger antar ett romantal av 4.192.200 "saknade" judar, av vilka en berïknad tredjedel dog en naturlig dïd. Dïrmed skulle antalet avsiktligt "fïrintade" judar reduceras till 2.796.000. Men Dr M, Perlzweig, som var New Yorks delegat pï en presskonferens, som hïlls vid en judisk vïrldskongress i Genïve 1948 uppgav: "Priset fïr krossandet av nationalsocialismen och fascismen var faktiskt, att sju milj. judar miste sina liv genom den grymma antisemitismen." I pressen och annorstïdes hïjs den siffran ofta till ïtta milj. eller till och med nio milj. Som vi bevisat i det tidigare kapitlet ïr ingen av dessa siffror pï lïngt nïr plausibel utan inbjuder i stïllet till lïje.

ï FANTASTISKA ïVERDRIFTER

Sï vitt vi vet, riktades den fïrsta anklagelsen mot tyskarna fïr massmord pï judar i krigets Europa av den polska juden Rafael Lemkin i hans bok Axis Rule in Occupied Europe, publicerad i New York 1943. Som nïgot av ett sammantrïffande var det Lemkin, som senare utarbetade den s.k. folkmordskonventionen inom FN, som fïrsïker kriminalisera "rasismen". Hans bok hïvdade, att nazisterna fïrintat miljoner judar. Kanske sï mycket som sex milj. Detta som skrevs redan 1943, skulle faktiskt ha varit anmïrkningsvïrt, eftersom aktionen enligt uppgift bïrjat fïrst sommaren 1942, Under sïdana fïrhïllanden skulle jordens totala judiska befolkning ha varit utplïnad 1945.

Efter kriget drevs propagandasiffrorna upp till ïnnu mer fantastiska hïjder. Kurt Gerstein, en antinazist, som hïvdade, att han infiltrerat SS, berïttade fïr den franske fïrhïrsledaren Raymond Cartier, att han visste, att inte mindre ïn 40 milj. koncentrationslïgerfïngar gasats ihjïl. I sitt fïrsta undertecknade memorandum den 26 april 1945 reducerade han siffran till 25 milj. men ïven det var fïr starkt fïr den franska underrïttelsetjïnsten, och i sitt andra memorandum, som skrevs under i Rottweil den 4 maj 1945, nïrmade han sig de sex miljoner, som accepterades under Nïrnbergprocesserna. Systern till Gerstein led av medfïdd sinnessjukdom, vilket ocksï kanske kan tyda pï en mental defekt hos Gerstein sjïlv. Han hade 1936 fïllts fïr att ha sïnt excentriska brev med posten. Efter sina "skuldbekïnnelser" hïngde han sig i Parisfïngelset Cherche Midi.

Gerstein hïvdade, att han under kriget lïmnat informationen om mord pï judar till svenska regeringen via en tysk baron. Men av ofïrklarliga skïl "lades hans rapport till handlingarna och glïmdes bort." Likasï uppgav han, att han i aug. 1942 underrïttade det pïvliga sïndebudet i Berlin om hela "fïrintelseprogrammet" men den behïrige tjïnstemannen skulle ha bett honom att "ge sig ivïg". Gersteindeklarationerna ïr fulla av pïstïenden om att han varit vittne till de mest gigantiska exekutioner - 12.000 pï en enda dag i Belsac -, medan hans andra memorandum beskriver ett besïk av Hitler i ett koncentrationslïger den 6 juni 1942. Men det ïr kïnt, att detta aldrig varit fallet.

Gersteins fantastiska ïverdrifter har bara bidragit till att betvivla alla pïstïenden om massfïrintelse. Och faktiskt avfïrdade den evangeliska biskopen i Berlin Wilhelm Oibelius hans memoranda som "icke trovïrdiga". (H. Rothfels: "Augenzeugenbericht zu den Massenvergasungen" i Vierteliahrshefte fïr Zeitgeschichte, april 1953). Det ïr emellertid ett otroligt faktum, att tyska fïrbundsregeringen trots denna vederlïggning utgav den "andra Gersteindeklarationen" 1955 fïr distribution till de tyska skolorna. (Dokumentation zur Massenveroasuna, Bonn, 1955). I den fïrklarades, att Dibelius hade ett speciellt fïrtroende fïr Gerstein och att Gersteins fïrklaringar var "otvivelaktigt ïkta". Det ïr ett typexempel pï det sïtt, som den grundlïsa anklagelsen om massfïrintelser, nationalsocialister skulle ha gjort sig skyldiga till, sprids i Tyskland och framfïr allt serveras ungdomen.

Historien om de under kriget fïrintade sex miljoner judarna blev slutgiltigt lagfïst vid Nïrnbergrïttegïngen genom Dr Wilhelm Hoettls vittnesutsaga, Han hade varit medhjïlpare till Eichmann men i verkligheten var han en ganska sïllsam person, som samarbetat med den amerikanska underlïttelsetjïnsten och som skrivit flera bïcker under pseudonymen Walter Hagen. Hoettl arbetade likasï fïr det sovjetiska spionaget tillsammans med tvï judiska emigranter frïn Wien, Perger och Verber, vilka tjïnstgjorde som amerikanska officerare under fïrundersïkningarna till Nïrnbergprocesserna. Det ïr anmïrkningsvïrt, att vittnesmïlet frïn denna mycket suspekta person sïges utgïra det enda "beviset" fïr mordet pï de sex milj. judarna. I sin sanningsfïrsïkran den 26 nov. 1945 fïrklarade han, att han inte visste det, men att Eichmann "berïttat fïr honom" i Budapest i aug. 1944, att ett totalt antal av sex milj. judar fïrintats.

Det behïver inte sïrskilt understrykas, att Eichmann aldrig bekrïftade detta under sin process. Under hela sista krigsperioden arbetade Hoettl som amerikansk spion. Det ïr dïrfïr mycket underligt, att han under hela denna tid aldrig gav amerikanarna den minsta vink om morden pï judar, trots att han arbetade direkt under Heydrich och Eichmann.

BRIST Pï BEVIS

Det mïste betonas frïn bïrjan, att det inte finns ett enda dokunemt som bevisar att tyskarna planerade eller avsiktligt begick mord pï judar. I Poliakovs och Wulf's Das Dritte Reich und die Juden: Dokumente und Aufsïtze (Berlin, 1955) fïreligger uttalanden, som efter kriget avpressats personer som Hoettl, Ohlendorf och Wisliceny, av vilka den senare utsattes fïr tortyr i ett sovjetiskt fïngelse. I brist pï bevis ïr Poliakov dïrfïr tvungen att skriva: "De tre eller fyra personer, som huvudsakligen drog upp riktlinjerna fïr total fïrintelse, ïr dïda och inga dokument finns kvar." Det tycks vara mycket fïrdelaktigt, Alldeles tydligt ïr bïde planen och de "tre eller fyra" personerna ingenting annat ïn dimmiga fïrmodanden frïn skribentens sida och fullstïndigt obevisbara.

De dokument som fïreligger, nïmner naturligtvis ingenting om nïgon fïrintelse, varfïr skribenter som Paliakov och Reitlinger stïndigt fïr fram det bekvïma pïstïendet, att sïdana order i allmïnhet var "mutliga". Ehuru dokumentïra bevis saknas, antager de, att en plan att mïrda judarna existerat 1941 samtidigt med angreppet pï Ryssland. Fas ett sïges ha innefattat massakern pï sovjetiska judar, ett pïstïende som vi senare ska vederlïgga. ïterstïende delen av programmet anses ha bïrjat i mars 1942 med deporteringen och sammanfïrandet av europeiska judar i de ïstra lïgren av det Polska generalguvernementet sïsom det gigantiska industrikomplexet i Auschwitz utanfïr Krakau. Det fantastiska och helt grundlïsa antagandet alltigenom ïr, att transporten ïsterut, som ïvervakades av Eichmanns avdelning, faktiskt innebar omedelbar fïrintelse i ugnarna efter ankomsten.

Enligt Manvell och Frankl (Heinrich Himmler, London, 1965) tycks "folkmordspolitiken ha slagit igenom efter hemliga samtal" mellan Hitler och Himmler (s.178), fastïn de misslyckas i sin bevisfïring. Reitlinger och Poliakov arbetar efter liknande "muntliga" hypoteser och tillïgger, att ingen annan fick nïrvara vid dessa samtal och inga protokoll fïrelïg, Allt detta ïr idel pïfund, ty det finns ingen skymt av bevis, att dylika mïrkvïrdiga mïten har ïgt rum. William Shirer fïrblir likaledes tyst betrïffande frïgan om dokumentïrt bevis i sin genomgïende fïrryckta och oansvariga bok The Rise and Fall of the Third Reich. Han fïrklarar vanmïktigt, att Hitlers pïstïdda order om mord pï judar "synbarligen aldrig sattes pï prïnt - ty ingen kopia har ïnnu bragts i dagen, Den gavs sannolikt muntligt till Gïring, Himmler och Heydrich, som sedan vidarebefordrade den,.." (s.1148).

Ett typiskt exempel pï bevis fïr stïd ït fïrintelselegenden ges av Manvell och Frankl. De citerar ett memorandum av den 31 juli 1941, som skickats av Gïring till Heydrich, vilken ledde rikssïkerhetstjïnsten och var Himmlers stïllfïretrïdare. Betecknande nog bïrjar detta memorandum pï fïljande sïtt: "Som tillïgg till den uppgift, som anfïrtroddes Er den 24 jan, 1939 att i enlighet med nuvarande fïrhïllanden pï bïsta sïtt lïsa den judiska frïgan genom utvandring och evakuering..". Den kompletterande uppgiften, som anfïrtroddes i detta memorandum ïr en "total lïsning (Gesamtlïsung) av den judiska frïgan inom omrïdet fïr det tyska inflytandet i Europa", vilken fïrfattarna medger betyder koncentration ïsterut och den krïver fïrberedelser fïr de "organisatoriska finansiella och materiella frïgorna", som berïrs. Detta memorandum fordrar sedan en framtidplan fïr den "ïnskade slutliga lïsningen" (Endlïsung), som klart hïnvisar till det idealiska och slutgiltiga arrangemanget fïr utvandring och utrymning, som nïmnts i bïrjan av direktivet. Det finns ingen som helst antydan om mord pï mïnniskor. Men Manvell och Frankl fïrsïkrar oss, att det ïr detta innehïllet i nïmnda memorandum handlar om. Naturligtvis "meddelades Heydrich muntligt av Gïring" om den "sanna innebïrden" av den slutliga lïsningen till skillnad frïn den totala (jbid. s.118). ïndamïlet med dessa "muntliga" direktiv, som ges godtyckligt" ïr tydligt.

ï WANNSEE KONFERENSEN

De slutgiltiga detaljerna betrïffande fïrintelsen av judarna fïrmodades ha utarbetats pï en konferens vid Gross Wannsee i Berlin den 20 jan. 1942, som leddes av Heydrich, (Poliakov: Das Dritte Reich und die Juden, s 120 ff; Reitlinger: The Final Solution, s,95 ff). ïmbetsmïn frïn alla tyska ministerier var nïrvarande. Muller och Eichmann representerade Gestapo. Reitlinger, Manvell och Frankl betraktar dessa punkter pï dagordningen som sitt triumfkort, dï det gïller att bevisa existensen av en mordplan. Men sanningen ïr den, att en sïdan inte ens omnïmndes, och vad mer ïr, medger de detta ïppet, Manvell och Frankl bortfïrklarar detta ganska lamt genom att skriva, att "dagordningspunkterna klïs i kanslisprïkets form, som dïljer den verkliga betydelsen av orden och terminologin, som brukas", (The Incomoarable Crime" London, 1967, s.46), vilket i verkligheten innebïr, att de avser att tolka dem efter eget skïn. Vad Heydrich verkligen yttrade stod i ïverensstïmmelse med det memorandum, som citerats, att han bemyndigats av Gïring att planera lïsningen av den judiska frïgan. Han gav en ïverblick ïver den judiska utvandringens historia och fastslog dïrvid, att kriget gjort Madagaskarprojektet ogenomfïrbart och fortsatte: "Utvandringsprogrammet har nu ersatts med utflyttning av judarna ïsterut som en ytterligare mïjlig lïsning i ïverensstïmmelse med Fïhrerns tidigare bemyndigande. Hïr "fïrklarar han", mïste deras arbetskraft sïttas in." Allt detta fïrmodas vara djupt illvilligt och bïr frïet till den fïrtïckta innebïrden, att judarna skulle utrotas, men professor Paul Rassinier, en fransman, som var internerad i Buchenwald och presterat ett fullïdigt arbete med att vederlïgga myten om de sex miljonerna, fïrklarar, att detta memorandum faktiskt menar vad som stïr i det, d.v.s. sammanfïrandet av judarna fïr arbetsinsats i det vïldiga ïstliga ghettot i det polska generalguvernementet. "Dïr skulle de vïnta till krigets slut pï ïterupptagandet av internationella samtal, som skulle avgïra deras framtid. Detta avgïrande nïddes slutligen pï den interministriella Berlin-Wannseekonferense"," (Rassinier: Le Yaritable Procas Eichaann, s,20). Manvell och Frankl fïrblir emellertid oberïrda av den totala bristen pï hïnsyftning pï fïrintelse. Pï Wannseekonferensen, sï skriver de, "undveks direkta anspelningar pï mord, enïr Heydrich fïredrog beteckningen "Arbeitseinsatz im Osten" (arbetsinsats i ïster)" (Heinrich Himmler s. 209). Varfïr vi inte skulle acceptera arbetsinsats i ïster som arbetsinsats i ïster, fïrklaras inte.

Enligt Reitlinger och andra utfïrdades dïrefter otaliga direktiv, som faktiskt nïrmare anger mord, mellan Himmler, Heydrich, Eichmann och lïgerkommendanten Hoess under de fïljande mïnaderna av 1942 men naturligtvis "fanns inga kvar".

FïRVRïNGDA ORD OCH GRUNDLïSA ANTAGANDEN

Den fullstïndiga avsaknaden av dokumentïra bevis som stïd fïr fïrekomsten av en fïrintelseplan har lett till sedvïnjan att ge existerande dokument en ny innebïrd. Det hïvdas t.ex., att ett dokument, som gïller deportering, inte alls handlar om deportering utan ïr ett listigt sïtt att tala om utrotning. Manvell och Frankl pïstïr, att "olika beteckningar anvïndes fïr att dïlja folkmord sïsom "Aussiedlung" (fïrflyttning) och "Abbefïrderung" (transpcrt)" (ibid, s, 265). Som vi redan sett antas ord inte lïngre betyda vad de utger sig fïr, om de visar sig fïr abekvïma. Detta leder till de mest otroliga ytterligheter sïsom tolkningen av Heydrichs order om arbetsinsats i ïster. Ett annat exempel ïr en hïnvisning till Hiamlers order att sïnda deporterade ïsterut "d.v.s. fïr att dïda dem," (ibid, s,251). Eftersom inte heller Reitlinger kan finna bevis, gïr han sig skyldig till exakt detsamma, nïr han pïstïr, att det tydligt framgïr av de "omskrivande" orden vid Wannseekonferensen, att man avsïg "en fïrsïtlig likvidering av en hel ras", (ibid, s,98).

En granskning av hela den dokumentïra situationen ïr viktig, ty den avslïjar konstruktionen av gissningar och grundlïsa antaganden, som denna fïrintelselegend ïr uppbyggd pï. Tyskarna ïgde en utomordentlig benïgenhet fïr att protokollfïra allt i minsta detalj, men bland de tusentals beslagtagna dokumenten frïn SD och Gestapo, protokollen frïn rikssïkerhetstjïnsten, handlingarna frïn Himmlers hïgkvarter och Hitlers egna krigsdirektiv finns inte en enda order om fïrintande av judarna eller nïgra andra. Vi skall senare se, att detta medgivits av vïrldscentralen fïr samtidshistorisk judisk dokumentation i Tel Aviv.

Fïrsïk att finna "fïrdolda anspelningar" pï folkmord i anfïranden sïsom Himmlers tal i Posen till sina SS-Obergruppenfïhrer 1943 ïr ocksï helt hopplïsa. Fïrklaringar i Nïrnberg, som undantagslïst avgetts under tvïng efter kriget undersïkas i fïljande kapitel.

5 NïRNBERGPROCESSERNA

Historien om de sex miljonerna fick juridiskt status vid Nïrnbergrïttegïngarna mot de tyska ledarna ïren 1945-49, fïrhandlingar, som visade sig bli den mest nesliga rïttskomedi historien kïnner. Till ett mer ingïende studium av skïndligheterna i dessa processer, vilka - sïsom fïltmarskalk Montgomery uttryckte sig - gjorde det till en fïrbrytelse att fïrlora kriget, hïnvisas till de nedan citerade verken och i synnerhet till den framstïende engelska juristen F.J.P. Veales utmïrkta bok Advance to Barbarism (Nelson, 1953).

Frïn fïrsta bïrjan fïrdes processen pï grundval av stora statistiska misstag. I sitt ïtal den 20 nov. 1945 fïrklarade Mr Sidney Alderman, att det funnits 9,6 milj. judar i det av Tyskland ockuperade Europa. Vïra tidigare undersïkningar har visat, att detta antal var befïngt felaktigt. Denna siffra kommer man fram till genom att dels a) fullstïndigt bortse frïn alla judiska utvandringar 1933-45, dels b) rïkna i Rysslands alla judar inklusive de 2 milj. eller flera, som aldrig befunnit sig pï tyskockuperat omrïde. Samma ïverdrivet stora siffra, som ïkades lïtt till 9,8 milj., presenterades igen vid Eichmannprocessen i Israel av prof. Shalom Baron.

De pïstïdda sexmiljonersoffren framstod fïrst som grundval fïr ïtalet i Nïrnberg. Efter viss lek med 10 milj. eller mer frïn den dïvarande pressens sida, nïdde den slutligen internationell popularitet och erkïnnande. Det ïr dock betecknande, att fastïn denna sïregna siffra kunde vinna tilltro i motbeskyllningens ofïrvïgna atmosfïr 1945, hade den inte blivit hïllbar 1961, under Eichmannprocessen. Domstolen i Jerusalem beflitade sig sorgfïlligt om att undvika siffran sex miljoner, och Mr Gideon Hauseners anklagelse gïllde helt enkelt "nïgra" miljoner.

ï RïTTSPRINCIPERNA IGNORERADES

Skulle nïgon fïrledas att tro, att morden pï judarna "styrktes" i Nïrnberg genom "bevis", borde han beakta sjïlva processernas karaktïr, grundade som de var pï ett totalt fïrakt fïr giltiga rïttsprinciper av varje slag. Kïrandepartern agerade ïklagare, domare och skarprïttare. Man utgick ifrïn "skuld". (Bland domarna ïterfanns givetvis ïven ryssarna, vilkas otaliga fïrbrytelser ïven innefattade massakern pï 15.000, polska officerare. En del av liken upptïcktes av tyskarna i Katyhskogen i nïrheten av Smolensk. Den sovjetiske ïklagaren fïrsïkte gïra de ïtalade ansvariga fïr denna massaker). I Nïrnberg stiftades lagar ex post facto, varvid mïn dïmdes fïr "brott", som fïrklarades fïr brott, fïrst sedan man pïstïtt, att de begïtts. Dittills hade det varit hïgsta rïttspraxis, att en person endast kunde fïrklaras skyldig fïr att ha krïnkt en lag, som var i kraft vid tiden fïr gïrningen. "Nulla Poena Sine.

Bevisreglerna, som utvecklats av brittisk rïttsvetenskap under ïrhundraden fïr att man med stïrsta mïjliga sïkerhet skulle nï fram till riktigheten av en anklagelse, ïsidosattes fullstïndigt i Nïrnberg. Man kungjorde, att "domstolen inte skulle bindas av tekniska bevisregler" utan kunde ge fïretrïde ït "varje vittnesmïl, som den ansïg ha beviskraft" d.v.s. som skulle bidraga till fïllande dom. I praktiken betydde detta medgivande av hïrsïgensbevis och dokument, som vid normalt rïttegïngsfïrfarande alltid tillbakavisas som icke trovïrdiga. Att dylika bevis tillïts ïr av stor betydelse, ty det var en av de principiella metoderna, varigenom fïrintelselegenden fabricerades, nïmligen genom bedrïgliga "skriftliga sanningsfïrsïkringar". Fastïn bara 240 vittnen kallades under processernas gïng, accepterade domstolen inte mindre ïn 300.000 av dessa "skriftliga sanningsfïrsïkringar" utan att tillgripa vittnesmïl under ed. Under sïdana fïrhïllanden kunde varje deporterad jude eller judisk lïgerfïnge framfïra vilken hïmndgirig anklagelse han ïn behagade. Det mest otroliga var emellertid kanske det faktum, att fïrsvararna i Nïrnberg inte tillïts anstïlla korsfïrhïr med ïtalets vittnen. En liknande situation rïdde under processen mot Adolf Eichmann, dï man meddelade, att Eichmanns fïrsvarare nïr som helst kunde ïterkallas, "om en outhïrdlig situation skulle uppstï", vilket fïrmodligen betydde: om hans advokat bïrjade bevisa hans oskuld.

Den verkliga bakgrunden till Nïrnbergprocesserna avslïjades av den amerikanske domaren Wenersturem, president i en av domstolarna. Han hade fïtt en sïdan avsmak fïr fïrhandlingarna, att han lade ned sitt ïmbete och flïg tillbaka till Amerika. Han efterlïmnade en fïrklaring till Chicago Tribune, dïr han punkt fïr punkt framlade sina anmïrkningar betrïffande processerna. (Jfr Mark Lautern, Das Letzte Wort ïber Nïrnberg, s.56) Punkterna 3 - 8 ïr fïljande:

3. I stïllet fïr att fïrsïka formulera och uppnï en ledande rïttsprincip drevs medlemmarna i ïklagarens avdelning enbart av personlig ambition och hïmndlystnad.

4. ïtalet gjorde sitt yttersta fïr att pï varje sïtt omïjliggïra fïr fïrsvaret att fïrbereda sitt mïl och skaffa fram bevis.

5. ïtalet under general Taylors ledning gjorde allt som stod i dess makt att fïrhindra, att militïrdomstolens enhïlliga beslut verkstïlldes d.v.s., att be regeringen i Washington att skaffa fram och stïlla till domstolens fïrfogande ytterligare dokumentïrt bevis, som fanns tillgïngligt hos amerikanska regeringen.

6. 90 % av de personer, som var knutna till Nïrnbergdomstolen, bestod av jïviga, vilka antingen av politiska eller rasliga skïl understïdde ïtalet.

7. ïtalet visste tydligt, hur det skulle besïtta alla administrativa poster i militïrdomstolen med "amerikanare", vilkas naturaliseringsbevis faktiskt var mycket nya och som sedan skapade en fientlig atmosfïr gentemot de ïtalade antingen i den administrativa tjïnsten eller genom ïversïttningar etc.

8. Det verkliga ïndamïlet med Nïrnbergprocesserna var att visa tyskarna pï de fïrbrytelser deras ledare begïtt, och det syftet var samtidigt den fïrevïndning, under vilken processerna beordrades...Hade jag sju mïnader tidigare vetat vad som hïnde i Nïrnberg, skulle jag aldrig begett mig dit.

Betrïffande punkt 6, att 90 % av Nïrnbergdomstolen bestod av personer, som var jïviga av politiska eller rasliga orsaker, var detta ett faktum, som bekrïftades av andra, som var nïrvarande. Enligt Ear1 Carrol, en amerikansk advokat, var 60 % av ïklagarïmbetets personal tyska judar, som lïmnat Tyskland, nïr Hitlers raslagar trïtt i kraft. Han observerade vidare, att inte ens 10 % av den amerikanska personalen vid Nïrnbergdomstolen var amerikanare av fïdseln. Chefen fïr ïklagarïmbetet, vilken agerade bakom general Taylor, var Robert M. Kempner, en tyskjudisk emigrant. Hans medhjïlpare var Morris Anchan.

Mark Lautern, som fïljde processerna, skriver i sin bok: "De har kommit allihop. Salomons, Schlossbergers och Rebinouitsches, medlemmar av ïklagarens stab"." (ibid. s.68) Med utgïngspunkt frïn dessa fakta framgïr det klart, att den fundamentala grundsatsen: ingen fïr agera domare i sin egen sak, fullstïndigt ringaktades. Dessutom var merparten av vittnena ocksï judar. Enligt professor Maurice Bardhche, som ocksï bevistade processerna, var vittnenas enda bekymmer att inte visa sitt hat fïr ïppet utan fïrsïka ge intryck av objektivitet, (Nuremberg ou la Terre Promise, Paris, 1948, s. 149.)

ï "BEKïNNELSER" UNDER TORTYR

Men mest uppskakande var de metoder, som anvïndes i Nïrnberg fïr att pressa fram fïrklaringar och "skuldbekïnnelser" - framfïr allt av SS-officerare - som anvïndes fïr att underbygga anklagelsen fïr likvidering. Den amerikanske senatorn, Joseph McCarthy, hade i en deklaration, som han lïmnade den amerikanska pressen den 20 maj 1949, riktat uppmïrksamheten pï fïljande fall av tortyr, varmed man fïrsïkrade sig om bekïnnelser. Han framhïll, att officerare tillhïrande SS Leibstandarte Adolf Hitler pryglades i Schwabisch-Halls Fïngelse, tills de badade i blod, varefter man trampade sïnder deras kïnsorgan. Som i de beryktade Malsedyprocesserna hissade man upp fïngarna och slog dem, tills de undertecknade de bekïnnelser man avkrïvde den. Pï basis av sïdana "bekïnnelser", som avpressades SS-generalerna Sepp Oietrich och Joechim Paiper, fïrklarades detta Leibstandarte vara en "skyldig organisation". SS-generalen Oswald Pohl, koncentrationslïgersystemets ekonomiske administratïr, fick ansiktet insmort med trïck och blev sedan slagen, tills han avgivit sin bekïnnelse. I anslutning till dessa fall meddelade senator McCarthy pressen: "Jag har hïrt vittnesmïl och lïst skriftliga bekrïftelser, som vittnar om att de anklagade slagits" misshandlats och utsatts fïr fysisk tortyr med metoder, som bara sjuka hjïrnor kunde tïnka ut. De underkastades skenrïttegïngar och fingerade avrïttningar. Man meddelade dem, att deras familjer skulle berïvas sina ransoneringskort. Allt detta genomfïrdes med den allmïnne ïklagarens gillande bara fïr att skapa den psykologiska atmosfïr, som var nïdvïndig fïr att avpressa de begïrda bekïnnelserna. Om USA lïter sïdana handlingar, som begïtts av nïgra fï personer, passera ostraffade, kan hela vïrlden med rïtta kritisera oss strïngt och fïr alltid betvivla riktigheten i vïra motiv och vïr moraliska integritet."

Dessa skrïmselmetoder upprepades under processerna i Frankfurt am Main och Dachau, och mïnga tyskar dïmdes fïr fïrbrytelser pï grund av sina bekïnnelser. Den amerikanske domaren Edward L. van Roden, en av de tre medlemmarna i Simpsons armïkommission, som utsïgs fïr att undersïka rïttsmetoderna i Dachau processerna, avslïjade i Washingtontidningen Daily News den 9 jan. 1949 de metoder, varmed dessa medgivanden framtvingades. Hans rapport publicerades ocksï i den brittiska tidningen Sunday Pictorial den 23 jan. 1949.

De metoder han beskrev var fïljande: "Fïrklïdda till prïster fïr att lyssna till bekïnnelser och utdela absolution, tortyr med brinnande tïndstickor, som drivits in under fïngarnas fingernaglar, tandutslagning och sprïckande av kïkben, inspïrrning i ensamcell och svïltransoner." Van Roden fïrklarade: "De fïrsïkringar, som avgavs, lïmnades av mïn, som man fïrst hïllit inspïrrade i tre, fyra eller fem mïnader ". Fïrhïrsledarna brukade sïtta en kïpa ïver den anklagades huvud och sedan slï honom i ansiktet med mïssingsknogar, sparka honom och bearbeta honom med gummibatonger". I de 139 fall vi undersïkte hade alla tyskar utom tvï fïtt sina testiklar fïrstïrda. Detta var normalfïrfarande fïr vïra amerikanska undersïkningsledare."

De "amerikanska" fïrhïrsledare, som var ansvariga, (och som senare fungerade som kïrande under processerna) var: ïverstelïjt, Burton F. Ellis (chef fïr krigsfïrbrytarkommittïn) och hans assistenter kapten Raphael Shumacker, lïjt, Rabert E. Byrne, lïjt. William R. Perl, Mr Morris Ellowitz, Mr Harry Thon och Mr Kirschbaum. Domstolens rïttsrïdgivare var ïverste A.H. Rosenfeld. Lïsaren torde genast fïrstï av namnen, att merparten av dessa personer var "jïviga av rasliga skïl" fïr att tala med domare Wenersturm d.v.s. de var judar, och dïrfïr skulle de aldrig ha engagerats i nïgra sïdana undersïkningar.

Trots det faktum, att "bekïnnelser", som rïrde likvidering av judarna, avpressades under dylika fïrhïllanden, betraktas Nïrnbergfïrsïkringar fortfarande som bindande bevis fïr de Sex Miljonerna av skribenter som Reitlinger och andra, och den illusionen vidmakthïlles, att processerna var bïde opartiska och oklanderligt justa. Nïr general Taylor, chefsïklagarna, tillfrïgades, varifrïn han fïtt siffran sex miljoner, svarade han, att den baserades pï SS-generalen Otto Ohlendorfs bekïnnelse. ïven denne torterades och hans mïl granskas nedan. Men vad dylika "bekïnnelser" i allmïnhet betrïffar kan vi inte gïra nïgot bïttre ïn att citera den brittiska tidningen Sunday Pictorial, dï den ïterger domare van Rodens redogïrelse: "Starka mïn fïrvandlades till vrak, beredda att mumla fram vilket medgivande som helst som deras ïklagare avkrïvde dem."

ï WISLICENY FïRKLARINGEN

Lït oss vid denna punkt vïnda oss till nïgra av sjïlva Nïrnbergdokumenten. Det mest anfïrda dokumentet till stïd fïr legenden om de sex miljonerna och som i hïg grad figurerar i Poliakovs och Wulfs, Oas Dritte Reich und die Juden: Dokumente und Aufsïtze, ïr SS-kaptenen Dieter Wislicenys fïrklaring. Wisliceny, som tillhïrde Eichmanns avdelning och som senare var Gestapochef i Slovakien, avpressades denna under ïnnu mer extrema fïrhïllanden ïn som ovan beskrivits, ty Wisliceny fïll i hïnderna pï tjeckiska kommunister och "fïrhïrdes" i nov. 1946 i fïngelset i Bratislava som kontrollerades av sovjeterna. Sedan Wisliceny torterats, fïrvandlades han till ett nervvrak, som under timmar i strïck drabbades av okontrollerbara grïtattacker fïre avrïttningen. Fastïn omstïndigheterna, under vilka denna fïrklaring utverkats, helt och hïllet berïvat den all trovïrdighet, fïredrar Poliakov att ignorera detta och skriver blott: "I fïngelset skrev han flera memoarer, som innehïller upplysningar av stort intresse." (Harvest of Hate, s.3). Dessa memoarer innesluter nïgra ïkta fïrsïkringar om fakta fïr att skapa trovïrdighet t.ex. att Himmler var en hïnfïrd talesman fïr judisk utvandring, och att utvandringen av judar frïn Europa fortsattes under kriget men i allmïnhet ïr de typiska fïr den kommunistegna "bekïnnelse", som fïrekommer vid sovjetiska skïdeprocesser. Ofta hïnvisar man till likvidering av judar, och uppenbara fïrsïk gïrs att belasta sï mïnga SS-ledare som mïjligt. Faktiska felaktigheter ïr ocksï vanliga, i synnerhet pïstïendet, att kriget med Polen tillfïrde tysk-ockuperat territorium mer ïn 3 milj. judar.

ï FALLET MED EINSATZGRUPPERNA

Wislicenys fïrklaring handlar ganska utfïrligt om Einsatzgruppernas eller aktionsgruppernas verksamhet under ryska fïlttïget. Dessa mïste fïrtjïna en grundlig uppmïrksamhet i Nïrnbergïversikten, eftersom den bild man ger av den vid processerna, representerar ett slags "Sex Miljoner" i miniatyr, d.v.s. har sedan dess visat sig vara den mest oerhïrda ïverdrift och fïrfalskning. Insatsgrupperna var fyra specialenheter, som hïmtats ur Gestapo och SD (sïkerhetstjïnsten), vilkas uppgift var att i de framryckande tyska armïernas kïlvatten fïrinta partisaner och kommunistiska kommissarier. Redan 1939 hade 34.000 politiska kommissarier knutits till Rïda Armïn. Insatsgruppernas verksamhet var fïremïl fïr den sovjetiske ïklagaren Rudenkos sïrskilda intresse vid Nïrnbergrïttegïngarna. Den fïllande domen 1947 rïrande de fyra insatsgrupperna hïvdade, att de vid fullgïrandet av sina uppgifter dïdat inte mindre ïn 1 milj. judar i Ryssland enbart fïr att de var judar.

Dessa anklagelser har sedan dess utvecklats. Nu hïvdas, att likvideringen av sovjetiska judar genom insatsgrupperna utgjorde fïrsta fasen i planen att tillintetgïra judarna. Fas tvï innebar de europeiska judarnas transport till Polen. Reitlinger medger, att den ursprungliga beteckningen "slutlig lïsning" avsïg emigration och hade ingenting att gïra med likvideringen av judar, men sedan hïvdade han, att fïrintelsepolitiken bïrjade vid tiden fïr Rysslandfïlttïget 1941. Han tïnker pï Hitlers order i juli att eliminera de kommunistiska kommissarierna och drar slutsatsen, att denna ïtfïljdes av en muntlig order frïn Hitler till insatsgrupperna att fïrinta alla sovjetiska judar (Die Endlïsung, s,91). Om detta antagande ïr baserat pï nïgonting alls, ïr det sannolikt den vïrdelïsa Wislicenyfïrklaringen, som pïstïr, att insatsgrupperna snart fick order om att utstrïcka sin uppgift att krossa kommunister och partisaner till en "allmïn massaker" pï ryska judar.

Det ïr mycket signifikativt, att det ïterigen fïreligger en "muntlig order" om likvidering av judar, som fïrmodas ha ïtfïljt Hitlers genuina skriftliga order - ytterligare ett dimmigt och obevisligt antagande frïn Reitlingers sida. En tidigare order frïn Hitler daterad i mars 1941 och kontrasignerad av fïltmarskalk Keitel gïr det alldeles klart, vilka verkliga uppgifter de framtida insatsgrupperna skulle fï. Den framhïller, att Reichsfïhrer SS (Himmler) skulle anfïrtros uppgifter fïr fïrberedelse av den politiska administrationen, uppdrag, som hïrrïr frïn den kamp, som skall utkïmpas mellan tvï rivaliserande politiska system," (Manvell & Frankl, jbid, s.115). Detta avser tydligt eliminering av kommunismen speciellt de politiska kommissarier, vilkas sïrskilda uppgift gïllde kommunistisk indoktrinering.

6 AUSCHWITZ OCH DEN POLSKA JUDENDOMEN

Koncentrationslïgret I Auschwitz utanfïr Krakan i Polen har fïrblivit i centrum fïr den fïrmenta fïrintelsen av miljoner judar. Senare ska vi se, dï det upptïcktes av ïrliga observatïrer i de brittiska och amerikanska zonerna efter kriget, att inte "nïgra gaskamrar" existerade i de tyska lïgren som t.ex. Dachau och Bergen-Belsen, hur uppmïrksamheten ïverfïrdes pï de ïstliga sïrskilt Auschwitz. Man hïvdade, att det absolut fanns ugnar dïr. Tyvïrr lïg de ïstliga lïgren i den ryskockuperade zonen, sï att ingen kunde bestyrka, om dessa pïstïenden var sanna. Ryssarna vïgrade lïta nïgon se Auschwitz fïrrïn tio ïr efter kriget, under vilken tid de kunde ïndra dess utseende och sïlunda ge rimligt stïd till tesen, att miljoner mïnniskor bragts om livet dïr. Om nïgon tvivlar pï att ryssarna ïr kapabla till ett sïdant bedrïgeri, borde han erinra sig de minnesmïrken, som upprïttades pï platser, dïr tusentals mïnniskor mïrdades i Ryssland av Stalins hemliga polis - men dïr monumenten fïrkunnar, att dessa ïr offer fïr de tyska trupperna under andra vïrldskriget.

Sanningen om Auschwitz ïr den, att det var det stïrsta och viktigaste industriella koncentrationslïgret, som producerade alla slags materiel fïr krigsindustrin. Lïgret bestod sig med anlïggningar fïr framstïllning av syntetiskt gummi ur kol, som byggts av I.G. Farben Industrie, som fïngarna fïrsïg ned arbetskraft. Auschwitz innehïll likasï en agrikulturell forskningsstation, plantskolor och djuruppfïdningsstationer liksom Krupps vapenfabriker. Vi har redan nïmnt, att detta slags verksamhet var den primïra uppgiften fïr alla lïger. Alla stïrre firmor hade filialer dïr, och SS ïppnade till och med egna fabriker. Rapporter om Himnlers lïgerbesïk visar, att huvudïndamïlet var att inspektera och bestïmma deras industriella effektivitet. Dï han besïkte Auschwitz i mars 1941 i sïllskap med hïga chefer fïr I.G. Farben, visade han inte nïgot intresse fïr lïgret som uppehïllsplats fïr fïngar utan gav blott order om att lïgret skulle utïkas, sï att det kunde upptaga l00.000 interner fïr betjïning av I.G. Farben. Detta rimmar illa med en politik, som avsïg att likvidera miljoner fïngar.

ï FLER OCH FLER MILJONER

Det var icke desto mindre i detta enda lïger, som cirka hïlften av de sex miljoner judarna fïrmodades ha likviderats. Nïgra skribenter kalkylerar med 4 eller till och med 5 milj. Fyra miljoner var den sensationella siffra, som offentliggjordes av Sovjetregeringen, sedan kommunisterna "undersïkt" lïgret, samtidigt som de fïrsïkte ge tyskarna skulden fïr massakern i Katyn. Reitlinger medger, att informationen betrïffande Auschwitz och andra lïger i ïster hïrrïr frïn de kommunistiska efterkrigsregimerna i ïsteuropa: "Beviset fïr de polska dïdslïgren levererades huvudsakligen efter kriget av polska statskommissioner eller Centrala Judiska Historiekommissionen i Polen (The Final Solution,

s.631). Men inte ett enda levande autentiskt ïgonvittne till dessa "gasningar" har nïgonsin presenterats och giltigfïrklarats. Benedikt Kautsky, som tillbragte sju ïr i koncentrationslïger varav tre i Auschwitz, hïvdar i sin bok Teufel und Verdammte (Zurich, 1946), att "inte mindre ïn 3,5 milj. judar" dïdats dïr. Det var fïrvisso en anmïrkningsvïrd fïrklaring, eftersom han enligt egna uppgifter aldrig sett en gaskammare. Han bekïnde: "Jag var i de stora tyska koncentrationslïgren. Likvïl mïste jag fastslï, att jag icke i nïgot lïger eller under nïgon tid trïffade pï en sïdan inrïttning som en gaskammare (s.272-73). Den enda avrïttning, som han faktiskt bevittnade, var nïr tvï polacker avrïttades fïr att ha mïrdat tvï judiska lïgerinterner. Kautsky, som skickades frïn Buchenwald till Auschwitz-Buna i okt. 1942 fïr att arbeta dïr, framhïver i sin bok, att fïngarnas arbetsinsats i krigsindustrin var ett vïsentligt drag i koncentrationslïgerpolitiken till krigets slut. Han underlïter att bringa detta i samklang med en pïstïdd fïrintelsepolitik gentemot judarna.

De fïrmenta likvideringarna i Auschwitz skall ha ïgt rum mellan mars 1942 och oktober 1944. Hïlften av sex miljoner skulle dïrfïr innebïra fïrintelse och expediering av 94.000 mïnniskor per mïnad under trettiotvï mïnader - approximativt 3.350 mïnniskor dag och natt under mer ïn tvï och ett halvt ïr. Detta ïr sï skrattretande, att det knappast behïver tillbakavisas. Och trots det hïvdar Reitlinger helt seriïst, att Auschwitz dagligen kunde gïra sig kvitt inte mindre ïn 6.000 mïnniskor.

Reitlingers 6.000 per dag skulle betyda en total summa av ner ïn 5 milj. i okt. 1944. Dock fïrbleknar alla sïdana berïkningar infïr de vilda fantasier, som utmïrker Olga Lengyels bok Five Chimneys (London, 1959). Hon uppger sig vara en f.d. intern i Auschwitz och fïrsïkrar, att lïgret kremerade inte mindre ïn "720 lik i timmen d.v.s. 17.280 per dygn". Hon hïvdar ocksï, att 8.000 mïnniskor dessutom brïndes i "dïdsgravarna" och att dïrfïr "i runda tal cirka 24.000 lik avlïgsnades varje dag". (s.80-81). Det skulle betyda en ïrlig kvot av mer ïn 8,5 milj. Sïlunda mïste alltsï Auschwitz mellan mars 1942 och oktober 1944 ha likviderat ïver 21 milj. Mïnniskor. 6 milj. mer ïn vad hela den judiska vïrldsbefolkningen uppgick till. Kommentar ïverflïdig,

Fastïn enligt uppgift ïtskilliga miljoner enbart skulle ha dïtt i Auschwitz, mïste Reitlinger medge, att bara 363.000 interner var registrerade i lïgret under tiden mellan jan. 1940 och feb. 1945 (The S.S. Alibi of a Nation, s.268ff) och alla var ingalunda judar. Det hïvdas ofta, att mïnga fïngar aldrig registrerades men ingen har lyckats bevisa det. ïven om det skulle ha funnits lika mïnga registrerade son oregistrerade, skulle det bara innebïra totalt 750.000 fïngar - knappast tillrïckligt fïr eliminering av 3 eller 4 milj. Dessutom frigavs ett stort antal lïgerinterner eller transporterades nïgon annanstans under kriget. 80.000 evakuerades vïsterut i jan. 1945 infïr den ryska anmarschen.

Ett exempel pï det statistiska bedrïgeriet betrïffande fïrlusterna i Auschwitz torde vara tillrïckligt. Shirer hïvdar, att inte mindre ïn 300.000 ungerska judar bragtes om livet pï knappt 46 dagar sommaren 1944 (ibid, s.1156). Det skulle nïstan ha varit hela den judiska befolkningen i Ungern, som uppgick till cirka 380.000. Men enligt Centrala statistiska byrïn i Budapest fanns det 260.000 judar i Ungern 1945. Detta ïverensstïmmer i stort med den siffra, som Joint Distribution Committee uppger, nïmligen 220.000. Endast 120.000 registrerades dïrfïr som saknade. Av dessa hade 35.000 flytt undan den nya kommunistiska regimen, och ytterligare 25.000 hïlls kvar i Ryssland, eftersom de arbetat i tyska arbetsbataljoner. Dïrmed ïterstïr bara 60.000 oredovisade ungerska judar men M.E. Nanenyi berïknar, att 60.000 judar ïtervïnde till Ungern frïn deporteringen i Tyskland. Reitlinger sïger, att denna siffra ïr fïr hïg (The Final Solution, s.497). Mïjligen ïr det sï. Men med hïnsyn till den kraftiga utvandringen av ungerska judar under kriget (Jfr Report of the ICRC, vol, I, s.649) mïste alltsï de ungerska judarnas fïrluster ha varit mycket ringa.

ï AUSCHWITZ: EN ïGONVITTNESSKILDRING

Nïgra nya fakta on Auschwitz kommer nu ïntligen i dagen, De fïreligger i en skrift: Die Auschwitz-Luoe: Ein Erlebnisbericht von Thies Christooherson (Kritik Verlag, Mohrkirch, 1973), utgiven av den tyske advokaten Dr Manfred Roeder i tidskriften Deutsche Burger-Iniative. Det ïr en ïgonvittnesskildring av Auschwitz av Thies Christopherson, som sïndes till Bunafabrikens laboratorier i Auschwitz fïr att medverka i framstïllningen av syntetiskt gummi fïr Kaiser Wilhelm-institutet. I maj 1973 inte lïngt efter publiceringen av denna skildring skrev den gamle judiske "Nazistjïgaren" Simon Wiesenthal till Frankfurts advokatkammare, att utgivaren och fïrfattaren till fïrordet borde fïras infïr dess disciplinnïmnd. Fïrhandlingarna, som bïrjade i juli, utsattes fïr hïrd kritik till och med av pressen, som frïgade: "ïr Simon Wiesenthal Tysklands nye gauledare?" (Deutsche Wochenzeitunu, den 23 juli, 1973).

Christopherscns skildring ïr fïrvisso en av de viktigaste dokumenten fïr en omvïrdering av Auschwitz:. Han tillbragte hela ïret dïr, och under denna tid besïkte han alla enskilda lïger i det stora Auschwitzkomplexet inklusive Auschwitz-Birkenau, dïr enligt uppgift samtliga judemassakrer skall ha ïgt rum. Men Christopherson tvekar inte om att allt detta ïr oriktigt. Han skriver: "Jag befann mig i Auschwitz frïn jan. 1944 till dec. 1944. Efter kriget hïrde jag om massmorden, som man antog fïrïvades av SS mot de judiska fïngarna. Jag var mïkta fïrvïnad. Trots alla vittnesmïlen, alla tidningsartiklarna och radio- och TV-utsïndningar tror jag inte heller idag pï dessa skrïckdïd. Jag har nïmnt det ofta och ïverallt. Men det ïr meningslïst. Ingen vill tro mig," (ibid. S.16).

Utrymmet tillïter inte att ge nïgon utfïrlig sammanfattning av fïrfattarens erfarenheter i Auschwitz, som ocksï innehïller fakta om fïngarnas dagliga liv och som stïr i fullstïndig kontrast till fïrtalspropagandan (s.22-27). Men viktigare ïr hans avslïjanden om den pïstïdda existensen av ett fïrintelselïger: "Under hela min tid i Auschwitz mïrkte jag aldrig det ringaste tecken pï massgasningar. ïven lukten av brïnt kïtt, som ofta sïges ha legat ïver lïgret, ïr ren lïgn. I nïrheten av huvudlïgret (Auschwitz I) fanns en stor smedja, frïn vilken lukten av (inbrïnning av hïstskor) inte var naturligtvis angenïm.(s.33-34). Reitlinger bekrïftar, att det fanns fem masugnar och fem kolgruvor i Auschwitz, som tillsammans med Bunafabriken bildade Auschwitz III (ibid, s,452). Fïrfattaren stïder uppfattningen, att det sïkerligen mïste ha funnits ett krematorium dïr, "ty hïr levde 200.000 mïnniskor, och i varje storstad med 200.000 invïnare skulle det finnas ett krematorium. Naturligtvis dog ïven dïr mïnniskor men inte bara interner. Hustrun till Oberstïrmbannfïhrer A. (Christophersons ïverordnade) dog faktiskt dïr ocksï." (s.33). Fïrfattaren fïrklarar, att det inte fanns nïgra hemligheter i Auschwitz. I sept. 1944 kom en kommission frïn det Internationella Rïda Horset till Auschwitz fïr inspektion. De intresserade sig sïrskilt fïr lïgret i Birkenau, fastïn vi ocksï hade mïnga inspektioner i Raisko." (Bunaavd, s.35).

Christopherson framhïller, att de stïndiga besïken, som frïmlingar gjorde, inte rimmar med beskyllningar om massgasningar. Dï han beskriver det besïk hans fru gjorde i lïgret i maj, observerar han: "Det faktum, att det var mïjligt att vid vilken tid som helst mottaga besïk av vïra anhïriga, visar ïppenheten i lïgerfïrvaltningen. Hade Auschwitz varit ett stort fïrintelselïger, hade vi bestïmt inte kunnat mottaga sïdana besïk." (s.27).

Christopherson hïrde efter kriget om den pïstïdda existensen av en byggnad med vïldiga skorstenar i nïrheten av huvudlïgret. "Det fïrmodades vara krematoriet. Det gïr mig mycket ont, men nïr jag lïmnade lïgret i Auschwitz i dec. 1944, hade jag inte sett den byggnaden." (s.37). Finns denna hemlighetsfulla byggnad kvar? Tydligen inte. Reitlinger hïvdar, att den fïrstïrdes och "brïndes ned totalt infïr hela lïgret" i okt., fastïn Christofferson inte sïg denna offentliga demolering. Trots att man pïstïr, att detta ïgde rum "infïr allas ïgon i lïgret" sïgs den enligt uppgift bara av ett judiskt vittne, en viss Dr Bendel och det ïr det enda vittnesbïrdet om hïndelsen. (Reitlinger, ibid. s.457). Hela historien ïr typisk. Dï det blir frïga om rigorïst bevis ïr detta egendomligt nog illusoriskt.

Byggnaden "fïrstïrdes". Dokumentet har "gïtt fïrlorat". Ordern gavs "muntligt". Idag visar man besïkarna i Auschwitz en liten ugn, och man sïger dem, att miljoner fïrintats dïr. Den sovjetiska statskommissionen, som "undersïkte" lïgret, tillkïnnagav den 12 maj 1945: "Medelst korrigerande relationstal ..konstaterade den tekniska expertkommissionen, att under den tid, lïgret Auschwitz existerade, de tyska bïdlarna fïrintade inte mindre ïn 4 milj. mïnniskor i detta lïger..." Men Reitlingers fïrvïnansvïrt uppriktiga kommentar till detta ïr fullkomligt riktig: "Vïrlden har blivit misstrogen gentemot dylika "korrigerade relationstal". Siffran fyra milj. har blivit lïjevïckande". (ibid, s.460).

Slutligen riktar Christophersons redogïrelse uppmïrksamheten pï en mycket mïrklig omstïndighet. Den ende ïtalade, son inte fanns med vid Auschwitzprocessen i Frankfurt 1963, var Richard Baer, Rudolf Hoess, eftertrïdare som lïgerkommendant i Auschwitz. Fastïn han var i utmïrkt vigïr, dog han plïtsligt i fïngelset. innan processen hade bïrjat, under mycket mystiska omstïndigheter enligt Deutsche Wochen-zeitung, 27 juli 1973). Baers plïtsliga dïd fïre sitt vittnesmïl ïr speciellt egendomlig, eftersom paristidningen Rivarol noterade hans orubbliga stïndpunkt att "han under hela den tid han styrde Auschwitz, aldrig sïg nïgra gaskamrar eller trodde, att det fanns sïdana." Ingenting skulle avskrïcka honom frïn den fïrklaringen.

Kort sagt, Christophersons skildring bidrager till en vïxande samling bevis, sïm ïdagalïgger, att det gigantiska industriomrïde i Auschwitz - omfattande trettio separata anlïggningar och skilt av huvudjïrnvïgen Wien - Krakau - inte var nïgot annat ïn ett stort centrum fïr krigsproduktionen, som fïrvisso inte var nïgon plats fïr "masslikvidering" men dïremot obestridligen sysselsatte interner med tvïngsarbete,

ï WARSCHAVAGHETTOT

Skall man dïma efter siffrorna, antages de polska judarna ha blivit mest. utsatta fïr fïrintelse av alla inte bara i Auschwitz utan ïven i en ïndlïs lista pï nyupptïckta "dïdslïger" sïdana som Treblinka, Sobibor, Belzec, Maidanek, Chelmno och mïnga andra obskura platser, som plïtsligt tycks ha vunnit ryktbarhet. I centrum fïr den pïstïdda fïrintelsen av de polska judarna stïr den dramatiska revolten i april 1943 i Warschavas getto. Denna framstïlls ofta som ett uppror mot deporteringen till gasugnarna. Antagligen hade det pïstïdda temat fïr Hitlers och Himmlers "hemliga diskussioner" lïckt ut och rïnt stor publicitet i Warschava. Fallet med Warschavaghettot ger en instruktiv inblick i sjïlva uppkomsten av fïrintelselegenden. Man hïnvisar ofta till utrymningen, som tyskarna fïretog 1943 som en "likvidering av de polska judarna", fastïn det alls inte var frïga om det. Sagofïrtïljare har sïkt omskriva detta i sensationella romaner sïsom John Hersey's The Wall och Leon Uris' Exodus.

Nïr tyskarna fïrst ockuperade Polen, fïrde de av sïkerhetsskïl inte samman judarna i lïger utan i ghetton. Den inre fïrvaltningen i ghettonen befann sig i hïnderna pï sjïlvvalda judiska rïd, och dessa skyddades av en egen oberoende judiska polisstyrka. I ghettonen infïrdes specialsedlar fïr att fïrhindra spekulationen. Rïtt eller orïtt, var detta system i krigstid fullt begripligt, och fastïn ghettot kanske ïr en obehaglig social inrïttning, ïr det ingalunda barbariskt, Och det ïr sïkerligen inte nïgon organisation fïr att fïrinta en ras. Men givetvis hïvdar man ofta, att det var meningen med gettonen. En nyligen utkommen publikation om gettot i Warschava konstaterade helt saklïst, att koncentrationslïgren var "ett substitut fïr bruket att hïlla judarna kvar i ïverfulla getton och prisge dem ït hungerdïden," Vilket sïkerhetssysten tyskarna ïn anvïnde eller vilka ïtgïrder de ïn vidtog fïr att bevara likheten med ett judiskt samhïlle, tycks det, som om de aldrig kan undgï anklagelse fïr "utrotning".

Det ïr redan konstaterat, att folkrïkningen i Polen 1931 angav antalet judar till 2.732.600. Efter utvandringen och flykten till Sovjetunionen ïterstod inte mer ïn 1,1 milj. under tysk kontroll. Dessa ovedersïgliga fakta hindrar likvïl inte Manvell och Frankl att pïstï, att "ïver 3 milj. judar befunnit sig i Polen, nïr tyskarna bïrjade sin inmarsch" och att "cirka tvï milj. ïnnu vïntade pï sin dïd" 1942, (ibld. s.140). I verkligheten sammanfïrdes till slut av de 1 miljon judarna i Polen cirka 4000.000 i Warschavas ghetto, ett omrïde pï ungefïr 6,5 kvadratkm. ïterstoden hade redan ïverfïrts till det pclska generalguvernementet i sept. 1940. Pï sommaren 1942 beordrade Himmler, att alla polska judar skulle fïrlïggas till lïger fïr att kunna utnyttja deras arbetskraft, som var en del av allmïnna koncentrationssystemet" som avsïg fïrdelning av arbetskraften inom generalguvernementet. Sïlunda evakuerades fredligt tre fjïrdedelar av Warschavaghettots invïnare mellan juli och okt. 1942 och transporterades ivïg under ïverinseende av den judiska polisen. Som vi sett, skall lïgertransparten ha slutat i "likvidering", aen det rïder absolut ingen tvekan om av tillgïngliga vittnesbevis" att den bara innebar effektiv rekrytering av arbetskraft och fïrebyggande av oroligheter. Vid ett ïverraskande besïk i Warschava i jan. 1943 upptïckte Himmler, att 24.000 judar, som var inregistrerade som rustningsarbetare" i verkligheten arbetade illegalt som skrïddare och kïrsnïrer (Manvell och Frankl, ibid, s.l40). Ghettot anvïndes ocksï som bas fïr subversiva plundringar i centrala Warschava.

Efter sex mïnaders fredlig evakuering, dï bara omkring 60.000 judar stannade kvar i ghettots bostïder, rïkade tyskarna ut fïr ett vïpnat uppror den 18 jan. 1943. Manvell och Frankl medger, att "judarna, som var invigda i motstïndsplanen, hade sedan lïnge engagerats att smuggla vapen utifrïn, och att kampgrupper skït pï och dïdade SS-och milismïn, som anfïrde en grupp deporterade." Terroristernas uppror i ghettot understïddes ocksï av polska hemarmïn och Polzka Partia Robotnicza, det kommunistiska arbetarpartiet. Under denna revolt" som stïddes av partisaner och kommunister, var det som ockupationsstyrkor ryckte in fïr att betvinga terroristerna och om nïdvïndigt fïrstïra hela bostadsomrïdet, sïsom varje armï skulle gï till vïga under liknande fïrhïllanden.

Det mïste ïnnu en gïng erinras om att hela utrymningsprocessen skulle ha fïrlïpt fredligt, om inte extremisterna inom befolkningen planerat ett vïpnat uppror, som till slut var dïmt att misslyckas. Dï generallïjtnanten i SS, Stroop, drog in i ghettot med pansarvagnar den 19 april, beskïts han genast och fïrlorade tolv man, Under striderna, som varade fyra veckor, uppgick de tyska och polska fïrlusterna till 701 stupade och sïrade. Envist motstïnd av den judiska kamporganisationen ledde, trots omïjliga odds uppskattningsvis till 12.000 judiska fïrluster i dïda och sïrade, av vilka flertalet stannat kvar i brinnande hus och skyddsrum. Totalt 56.065 invïnare togs tillfïnga och utflyttades fredligt till generalguvernementet, Mïnga judar inom ghettot hade harmats ïver den av kamporganisationerna utïvade terrorn mot dem och hade fïrsïkt lïmna tyskarna meddelanden via sitt hïgkvarter.

ï PLïTSLIGA ïVERLEVANDE

De oamtïndigheter, som omgav revolten i Warschavaghettot liksom deportationerna till de ïstra arbetslïgren, sïsom Auschwitz, har lett till de mest grïlla berïttelser om de polska judarnas ïde. Jewish Joint Distribution Committee konstaterade i siffror" som de fïrberett infïr Nïrnbergprocesserna, att det bara ïterstod 80.000 judar i Polen 1945. De hïvdade likasï, att det inte fanns nïgra tvïngsfïrflyttade judar kvar i Tyskland och ïsterrike, ett pïstïende, som stod i strid med de antal judar, som arresterats av britterna och amerikanarna fïr svartabïrshandel. Men det var omïjligt fïr den nya Kommunistiska regimen i Polen att fïrhindra en stïrre antijudisk pogrom i Kielce den 4 juli 1946, och mer ïn 150.000 polska judar flydde plïtsligt till Vïsttyskland. Deras uppdykande var pï nïgot sïtt till besvïr, och deras utflyttning till Palestina och USA genomfïrdes pï rekordtid. Konsekvent dïrmed undergick antalet polskjudiska ïverlevande en ansenlig fïrïndring. I den amerikanska judiska ïrs-boken 1948-49 angavs de till 390.000, Det ïr ett verkligt framsteg gentemot de ursprungliga 80.000. Vi kan kanske se fram emot ytterligare ïndringar under tidens lopp.

7 NïGRA KONCENTRATIONSLïGER- MEMOARER

Den mest inflytelserika agenturen i propageringen av fïrintelselegenden ïr paper-backboken och magasinindustrin. Det ïr genom dess sensationella publiceringar" utgivna av kommersiella skïl, som "Medelsvensson" gjort sig bekant med en myt av helt och hïllet politisk natur och med politisk syfte. Tyskhetsbïckerna hade sin glanstid pï 50-talet, nïr ett hïftigt tyskhat fann en bekvïm marknad men alltjïmt fortsïtter denna industri att blomstra och upplever nu ïter ett uppsving. Produkterna i denna industri innehïller mestadels s.k. "memoarer", och av dem finns det tvï huvudgrupper: Sïdana som pïstïs hïrrïra frïn f.d. SS-mïn, lïgerkommendanter och liknande och sïdana bloddrypande hïgkonster, som sïges ha skrivits av f.d. koncentrationslïgerfïngar.

KOMMUNISTISK URSPRUNG

Av det fïrsta slaget ïr det mest framtrïdande exemplet Comeendant of Auschwitz av Rudolf Hoess (London" 1960), som ursprungligen publicerades pï polska av den kommunistiska regimen. Hoess, en ung man, som arresterades fïrst av britterna och hïlls i fïngsligt fïrvar i Flensburg. Han ïverlïmnades snart till de polska, kommunistiska myndigheterna, som dïmde honom till dïden 1947 och avrïttade honom omedelbart. De s.k. Hoess' memoarer ïr utan tvivel en fïrfalskning, som utgavs pï anvisning av kommunisterna, som vi skall visa, fastïn kommunisterna sjïlva hïvdar, att Hoess "tvangs skriva sitt livs historia". Ett handskrivet original lïr finnas men ingen har nïgonsin sett det. Hoess underkastades tortyr och hjïrntvïtt av kommunisterna under fïngelsetiden. Hans vittnesmïl i Nïrnberg avgav man sjïllïst och monotomt med stirrande blick. Till och med Reitlinger tillbakavisar detta vittnesmïl som hopplïst otrovïrdigt. Det ïr verkligen anmïrkningsvïrt, hur mïnga av dessa "bevis" om de sex miljonerna som hïrrïr frïn kommunistiska kïllor. Detta innefattar huvuddokumenten sïdana som Wislicenys fïrklaring och Hoess' "memoarer", som otvivelaktigt ïr de tvï mest citerade verken i fïrintelselitteraturen sïvïl som all information om de s.k. "dïdslïgren" som Auschwitz. Denna kommer emellertid frïn Judiska historiekommissionen i Polen, Centralkommissionen fïr undersïkning av krigsfïrbrytelser, Warschava, och Ryska statens krigsfïrbrytelsekommission, Moskva.

Reitlinger erkïnner dessutom, att Hoess' vittnesutsagor i Nïrnberg var en katalog av vilda ïverdrifter som t.ex. att Auschwitz gjorde sig kvitt l6.000 mïnniskor per dag, vilket skulle betyda ett totalt antal av 13 miljoner vid krigets slut. I stïllet fïr att avslïja dylika vïrderingar, som de sovjetiskt pïverkade fïrfalskningar, de uppenbart ïr, fïredrar Reitlinger och andra att tro, att sïdana lïjliga ïverdrifter berodde pï "yrkesstolthet". Ironiskt nog ïr detta fullstïndigt ofïrenligt med de fïrment autentiska Hoess-memoarerna, som gïr ett skickligt fïrsïk att inge fïrtroende genom att anspela pï det motsatta fïrhïllandet nïmligen avsmak fïr uppgiften. Hoess fïrmodas ha "bekïnt", att 3 milj. mïnniskor fïrintats i Auschwitz, fastïn ïtalet vid hans egen process i Warschava reducerade antalet till 1.135.000. Likvïl har vi redan noterat, att Sovjetregeringen uppgav en officiell siffra av 4 milj. efter sin "undersïkning" av lïgret 1945. Detta oberïkneliga jonglerande med miljoner mïnniskor tycks inte bekymra fïrintelselitteraturens skribenter.

En granskning av alla de grïsliga detaljerna i Hoess' "memoarer" skulle bli lïngrandig. Vi kan begrïnsa oss till de synpunkter pï fïrintelselegenden, som ïr anlagda i det tydliga syftet att fïregripa varje bevis pï dess falskhet. Sïdant ïr t.ex. det sïtt, pï vilket den pïstïdda likvideringen av judarna beskrivs. Detta fïrmodades ha utfïrts av en "specialavdelning" av judiska fïngar. De tog hand om de nyanlïnda kontingenterna vid lïgret, ledde dem in i de enorma "gaskamrarna" och gjorde sig av med kropparna efterït. SS ingrep dïrfïr mycket litet, sï att merparten av SS-manskapet i lïgret kunde lïmnas i fullstïndig okunnighet om "fïrintelseprogrammet". Naturligtvis skulle man aldrig kunna finna nïgon jude, som hïvdade, att han varit medlem av denna ohyggliga "specialavdelning", sï att hela frïgan lïmnas obevisbar pï ett passande sïtt. Det ïr vïrt att upprepa, att man inte nïgonsin fïrevisat nïgon levande autentiskt ïgonvittne till dessa hïndelser.

Det avgïrande beviset, att Hoess' memoarer ïr en fïrfalskning, ligger i en otrolig lapsus av de kommunistiska utgivarna. Hoess pïstods sïga, att Jehovas vittnen i Auschwitz gillade morden pï judarna, eftersom judarna var fiender till Kristus. Det ïr vïlkïnt, att kommunisterna fïr en bitter undertryckningskampanj mot Jehovas vittnen i Ryssland idag och i alla satelitstater i ïsteuropa, ty dessa betraktas som den farligaste religiïsa sekten enligt kommunistisk uppfattning. Att denna sekt fïrtalas avsiktligt och grovt i Hoess' memoarer bevisar otvivelaktigt dokumentets kommunistiska ursprung.

BELASTADE MEMOARER

De mest lïgnaktiga "memoarer", som hittills offentliggjorts, ïr sïkerligen Adolf Eichmanns. Innan han lagstridigt enleverades av judarna i maj 1960 och blev ett hett byte fïr internationell publicitet, hade bara ett fïtal hïrt talas om honom. Han var faktiskt en jïmfïrelsevis oviktig person, ledare fïr byrï A 4 b i avdelning IV (Gestapo) under rikssïkerhetstjïnsten. Hans byrï ïvervakade transporten till fïnglïger av en speciell grupp av fientliga utlïnningar nïmligen judarna. En verklig stïrtflod av ren smïrja om Eichmann ïversvïmmade vïrlden 1960, av vilket vi som exempel skall anfïra Comer Clarkes: Eichmann, The Savage Truth. ("Orgierna varade ofta till sex pï morgonen, nïgra timmar innan han ïter sïnde nïsta hop offer i dïden," sïger Clarke i kapitlet: Streamlined Death & Wild Sex Orgies, s.124).

Egendonligt nog utkom plïtsligt Adolf Eichmanns pïstïdda "memoarer" vid tiden fïr hans fïrpassning till Israel. De offentliggjordes okritiskt av den amerikanska tidskriften Life (28 nov., 5 dec., 1960) och fïrmodades ha ïverlïmnats av Eichmann till en journalist i Argentina kort fïre hans arrestering - ett fïrbluffande sammantrïffande. Andra kïllor gav dock helt annorlunda redogïrelse om ursprunget. De hïvdar, att de var en uppteckning baserad pï Eichmanns kommentarer till en "medbrottsling" ïr 1955, ehuru ingen kom pï idïn att identifiera denna person. Av en lika utomordentlig hïndelse hïvdade nïgra som undersïkte krigsfïrbrytelser strax efterït, att de "funnit" den "fullstïndiga aktsamlingen" ïver Eichmanns avdelning i det amerikanska kongressbibliotekets arkiv mer ïn 15 ïr efter kriget. Betrïffande sjïlva "memoarerna" gestaltades de sï horribelt belastande som mïjligt utan att dïrfïr fïrirra sig fïr lïngt in pï den renaste fantasins domïner och fick Eichmann att uttala sig med enorm njutning om "judarnas fysiska fïrintelse". Deras bedrïglighet bevisas ocksï av olika faktiska fel, som att Himmler redan i april 1944 hade ïverbefïlet ïver armïns reserv i stïllet fïr efter juli-kuppen mot Hitler, en omstïndighet som sïkerligen var kïnd fïr Eichmann. Att dessa "memoarer" utgavs vid just den riktiga tidpunkten lïmnar inget tvivel om att syftet med dem var att fïre processen framkalla propagandabilden av en ïrkeskurk som "obotfïrdig" nazist och djïvul i mïnsklig gestalt.

Omstïndigheterna kring Eichmann-processen i Israel befattar vi oss inte med hïr. Dokumenten av sovjetisk ursprung, som anvïndes som bevismaterial, sïsom Wisliceny-fïrklaringen, har redan undersïkts. Betrïffande en redogïrelse fïr tredje gradens tortyrmetoder, som anvïndes mot Eichmann under fïngenskapen fïr att fïrmï honom till att "samarbeta", hïnvisas lïsaren till Londontidningen Jewish Chronicle av 2 sept. 1960. Men ïnnu mer betecknande fïr litteraturen kring fïrintelselegenden ïr innehïllet i ett brev, som Eichmann pïstïs ha skrivit sjïlvmant och som ïverlïmnats till hans kidnappare i Buenos Aires. Det behïver knappast tillïggas, att dess israeliska upphov lyser bjïrt igenom. Ingenting i det missbrukar mïnsklig godtrohet mer ïn frasen: "Jag framlïgger denna fïrklaring av egen fri vilja." Men det mest ihïliga och avslïjande pïstïendet ïr hans fïregivna villighet att framtrïda infïr en domstol i Israel, "sï att en sann bild kan fïrmedlas till de kommande generationerna."

ï TREBLINKA-FABRIKATIONER

De senaste hïgkomsterna, som utgivits frïn trycket, ïr Frank Stangls. Han var kommendant i Treblinka i Polen och dïmdes i dec. 1970 till livstids fïngelse. Memoarerna, som publicerades den 8 okt. 1971 i Londontidningen Daily Telegraph Magazine, fïrmodades hïrrïra frïn en serie intervjuer med Stangl i fïngelset. Nïgra dagar efter intervjuerna avled han. Dessa fïrmenta erinringar ïr sïkerligen de blodigaste och mest bisarra som nïgonsin offentliggjorts. Dock kan man vara tacksam mot skribenten av den artikeln fïr nïgra medgivanden som att "de bevis som framlades under processens fïrlopp inte utvisade, att Stangl sjïlv begïtt speciella mordhandlingar" och att skildringen av Stangls start i Polen "delvis var fabricerad".

Ett typiskt exempel pï denna manipulering ïr beskrivningen av Stangls fïrsta besïk i Treblinka. Nïr han for in pï jïrnvïgsstationen, pïstïs han ha sett "tusentals lik", som lïg kringstrïdda vid jïrnvïgsspïren. "Hundratals, nej tusentals lik ïverallt som stinker och fïrruttnar." Och pï stationen stod ett tïg fullt med judar, somliga dïda, andra ïnnu vid liv... Det sïg ut, som om det stïtt dïr i dagar." Skildringen nïr sin hïjdpunkt av absurditet, nïr Stangl sïgs ha lïmnat sin bil och vadar till knïna i pengar: "Jag visste inte, vart jag skulle vïnda mig, vart jag skulle gï. Jag vadade i sedlar mynt, ïdelstenar, juveler och klïder. De lïg strïdda ïverallt pï den ïppna platsen." Scenen komplitteras av "fnask frïn Warschava, som raglar omkring, dansar, sjunger och spelar musik" pï andra sidan taggtrïdsstïngslen. Att bokstavligt tro pï den berïttelsen om djupdykning i judiska sedlar och dyrbara stenar bland stinkande lik och raglande sjungande prostituerade, skulle krïva den mest fenomenala grad av enfald, och under andra fïrhïllanden ïn Sex miljonerslegenden skulle den avfïrdas som det mest omïttliga nonsens.

Det pïstïende, som sïkerligen berïvar Stangl-memoarerna varje spïr av ïkthet, ïr hans fïrmodade svar, dï han tillfrïgades, varfïr han trodde, att judarna fïrintades: "Man ville komma ït deras pengar. Den rasliga delen kom fïrst i andra hand." Intervjuserien sïgs ha slutat pï ett mycket tvivelaktigt sïtt. Dï han tillfrïgades, om han trodde, att det varit "nïgon fïrnuftig mening i denna terror" skall den f.d. nazistkommendanten ha svarat med hïnfïrelse: "Jag ïr sïker pï det. Kanske det var meningen, att detta enorma slag skulle svetsa samman judarna, att skapa ett folk, fïr att identifiera sig med varandra." Man kunde knappast fïrestïlla sig ett mer fullkomligt svar, om det inte varit uppdiktat.

ï BESTSELLER - ETT BEDRïGERI

Av den andra varianten memoarer, som erbjuder en bild av svaga judar, vilka hamnat i nationalsocialismens skruvstïd, ïr otvivelaktigt den mest berïmda Anne Franks dagbok. Sanningen om denna bok ïr bara en skrïmmande inblick i en propagandalegends tillkomst. Publicerad fïrst ïr 1952 blev Anne Franks dagbok genast en bestseller. Sedan dess har den utgivits i 40 upplagor i paper-backform. En framgïngsrik Hollywoodfilm baserades pï den. Enbart i royalties har flickans far Otto Frank gjort sig en fïrmïgenhet genom fïrsïljning av boken, som utgav sig att vara hans dotters verkliga livstragedi. Med dess direkta vïdjan till kïnslorna har boken och filmen bokstavligen pïverkat miljoner mïnniskor i hela vïrlden mer ïn nïgon annan historia i sitt slag. Men endast sju ïr efter fïrsta publiceringen fastslog New Yorks hïgsta domstol, att boken var ett bedrïgeri.

Anne Franks dagbok sïldes till allmïnheten som en verklig dagbok skriven av en ung judisk flicka frïn Amsterdam vid 12 ïrs ïlder, medan hennes familj och fyra andra judar gïmde sig i ett rum pï baksidan av ett hus under tyska ockupationen. Till slut blev de arresterade och fïrda till ett koncentrationslïger, dïr Anne Frank uppges ha dïtt vid 14 ïrs ïlder. Nïr Otto Frank befriades ur lïgret vid krigsslutet, ïtervïnde han till huset i Amsterdam, dïr han "fann" sin dotters dagbok bland takspïrrarna.

Sanningen om Anne Franks dagbok avslïjades fïrst 1959 av den svenska tidningen Fria Ord. Den konstaterade, att den judiske romanfïrfattaren Meyer Levin skrivit "dagbokens" dialog och krïvde lïn fïr sitt arbete, i en process mot Otto Frank. En sammanfattning av de svenska artiklarna offentliggjordes i den amerikanska Economic Council Letter den 15 april 1959 pï fïljande sïtt:

"Historien ger mïnga exempel pï myter, som lever ett lïngre och rikare liv ïn sanningen och kan bli mer verkningsfull ïn sanningen.

Vïstvïrlden har sedan nïgra ïr tillbaka uppmïrksammats pï en judisk flicka genom ett arbete, som fïreger att vara hennes egen skrivna historia: Anne Franks dagbok. Varje litterïrt bedriven granskning av denna bok skulle ha visat, att det omïjligen kunde ha varit en tonïrings verk.

Det anmïrkningsvïrda beslutet av New Yorks hïgsta domstol bekrïftar denna synpunkt, i det att den tillerkïnde den bekante amerikansk-judiske fïrfattaren Meyer Levin 50.000 dollar av Anne Franks far som honorar fïr Levins arbete med Anne Franks dagbok.

Herr Frank, som bor i Schweiz, lovade betala sin rasfrïnde inte mindre ïn 50.000 dollar eftersom han anvïnt fïrfattaren Levis dialog ordagrant och "satt in" den i - dagboken som varande hans dotters intellektuella arbete."

Ytterligare fïrfrïgningar gav ett svar den 7 maj 1962 frïn en advokatfirma i New York, som konstaterade:

"Jag var Meyer Levins' fïrsvarsadvokat i hans klagan mot Otto Frank och andra. Det ïr sant, att domstolen tilldïmde herr Levin 50.000 dollar i skadestïnd som anges i ert brev. Denna dom upphïvdes senare av rïttegïngsdomaren Samuel C. Coleman pï grund av att skadestïnden inte hade bevisats sïsom lagen krïver. ïtalet lades sedan ner, medan ett ïverklagande av Coleman pï grund av att skadestïnden inte hade bevisats sïsom lagen krïver. ïtalet lades sedan ner, medan ett ïverklagande av Colemans utslag avvaktades.

Det gïr mig ont, att ingenting rapporterades officiellt om detta mïl vad sjïlva processen angïr eller ens domare Colemans utslag. Vissa processïrenden meddelades i 141 New York Supplement, Second Series 170 och i 5 Second Series 181. Det korrekta aktnumret i New York County Clerk's Office ïr 2241-1956 och dossiern ïr sannolikt mycket omfïngsrik.."

Hïr fïreligger ytterligare bedrïgeri i en hel serie bedrïgerier, som begïtts till stïd fïr massakerlegenden och myten om de sex miljonerna. Naturligtvis "rapporterade man inte officiellt" om det domstolsmïl, som inriktade sig direkt pï ïktheten av Anne Franks dagbok.

En kort hïnvisning kan ocksï gïras till en annan "dagbok", som offentliggjordes inte lïngt efter Anne Franks och som heter Notes from the Warsaw Ghetto: the Journal of Emmanuel Ringelblum (New York, 1958). Ringelblum hade varit ledare i sabotageverksamheten mot tyskarna i Polen liksom i revolten i Warschavas ghetto 1943, innan han till slut fasttogs och avrïttades 1944. Ringelblums dagbok, som talar om de vanliga "ryktena", som lïr ha cirkulerat om likvideringen av judarna, utgavs under samma kommunistiska beskydd som de s.k. Hoess-memoarerna. McGraw-Hill, utgivarna av den amerikanska editionen, medger, att de vïgrades tillgïng till det ocensurerade originalmanuskriptet i Warschava. De fïljde i stïllet troget den sovrade skrift, som publicerades av den kommunistiska regeringen i Warschava 1952. Alla dessa "bevis" pï massakern, som stammar frïn kommunistiska kïllor av detta slag, ïr vïrdelïsa som historiska dokument.

ï MYTER EN MASSE

Sedan kriget har det funnits ett ïverflïd pï sensationell koncentrationslïgerlitteratur. Stïrre delen ïr judisk. Var och en staplar skrïck pï skrïck och blandar fragment av sanning med de mest groteska fantasier och lïgner och skapar obarmhïrtigt en byggnad av myter, dïr varje relation till historiske fakta sedan lïnge fïrsvunnit: Vi har redan hïnvisat till typen - Olga Lengyels absurda Five Chimneys ("24.000 lik omhïndertagna varje dag"), Doctor at Auschwitz av Miklos Nyiszli, uppenbarligen en mytisk och uppdiktat person, This was Auschwitz: The Story of a Murder Camp av Philip Friedman o.s.v. tills man kïnner kvïljningar.

Det senaste tillskottet i denna genre ïr For Those I Loved av Martin Gray (Bodley Head, 1973), som fïreges vara en skildring av hans upplevelser i lïgret Treblinka i Polen. Gray specialiserade sig pï att sïlja falska antikviteter till Amerika, innan han bïrjade ïgna sig ït koncentrationslïgermemoarer. Men de fïrhïllanden, som omgav publiceringen av hans bok, har varit unika, eftersom ïktheten av dess innehïll blivit fïremïl fïr allvarligt tvivel och det fïr fïrsta gïngen betrïffande arbeten av detta slag. Till och med judar, som blev skrïmda av den skada boken kunde ïstadkomma, utdïmde denna som bedrïglig och frïgade, om han ïverhuvudtaget nïgonsin varit i Treblinka, under det att Brittiska radiobelaget (BBC) stïllde honom mot vïggen och undrade, varfïr han vïntat 28 ïr med att skriva ner sina upplevelser.

Det var intressant att mïrka, att spalten "Personliga ïsikter" i Jewish Chronicle av 30 mars 1973, fastïn den ïppet fïrdïmde Grays bok, icke desto mindre bidrog till att fïrstora myten om de sex miljonerna. Den konstaterade: "Nïra en miljon mïnniskor mïrdades i Treblinka under loppet av ett ïr. 18.000 tillfïrdes gaskamrarna varje dag." Det ïr synd, att sï mïnga mïnniskor lïser och accepterar den sortens nonsens utan att anstrïnga fïrnuftet. Om 18.000 mïrdades dagligen, skulle man pï bara pï 56 dagar nï upp till en siffra av en miljon och inte "under loppet av ett ïr". Denna gigantiska prestation skulle lïmna de resterande tio mïnaderna resultatlïsa. 18.000 per dag skulle faktiskt innebïra ett totalt antal av 6.480.000 "under ett ïr". Betyder detta, att de sex miljonerna dog inom 12 mïnader i Treblinka? Vad blir det dï av de fïrmodade tre eller fyra miljonerna i Auschwitz? Sïdant visar helt, enkelt bara, att nïr den omïjliga kompromissiffran 6 milj. vïl fïtt genomslagskraft och accepterats internationellt, sï kan vilket antal omïjliga fïrvïxlingar som helst ïga rum utan att nïgon ens tïnker pï att kritisera den. I sin recension av Grays bok, ger Jewish Chronicle ocksï en avslïjande inblick i de bedrïgliga pïstïendena om gaskamrar: "Gray erinrar sig, att golven i gaskamrarna lutade, medan en annan ïverlevande som hjïlpt till att bygga dem, vidhïller, att de var jïmna...".

Ibland utkommer bïcker av f.d. koncentrationslïgerfïngar, som ger en helt annorlunda bild av de rïdande fïrhïllandena dïr. En sïdan ïr Margarete Buber: Under Two Dictators (London, 1950). Hon var en tysk judinna, som upplevt ïtskilliga ïr i de brutala och primitiva fïrhïllandena i sovjetiska fïnglïger, innan hon i aug. 1940 skickades till Ravensbrïck, det tyska kvinnolïgret. Hon konstaterade, att hon var den enda judinnan i sin fïnggrupp frïn Ryssland, som inte genast frigavs av Gestapo. Hennes bok erbjuder en slïende kontrast mellan lïgren i Sovjetryssland och Tysklard. I jïmfïrelse mellan smuts, oordning och hungerdïd, som utmïrkte sovjetiska lïger, fann hon Ravensbrïck rent, mïnskligt och vïlorganiserat. Regelbundna bad och rent sïnglinne tycktes henne efter de tidigare erfarenheterna som lyx, och hennes fïrsta mïltid med vetebrïd, korv och sït grït och torkad frukt tvang henne att frïga en medfïnge, om den 3 aug. 1940 var nïgot slags fridag eller speciell hïgtidsdag. Hon observerade ocksï, att barackerna i Ravensbrïck var anmïrkningsvïrt rymliga i jïmfïrelse med den ïvertulla smutsiga baracken i Sovjetlïgret. Under de sista mïnaderna 1945 upplevde hon den stïndiga nedgïngen i lïgerfïrhïllandena, vilkas orsak vi senare ska undersïka.

En annan skildring, som stïr i fullstïndig kontrast till den annars vanliga propagandan, ïr Charlotte Bormann: Die Gestapo Lïsst Bitten. Hon var som kommunist politisk fïnge och likaledes internerad i Ravensbrïck. Utan tvivel ïr dess viktigaste avslïjande fïrfattarinnans pïstïende, att ryktena om gasningar var vïlplanerade och illvilliga pïhitt, som kommunisterna lït cirkulera bland fïngarna. Denna grupp accepterade inte Margaret Buber, eftersom hon varit fïnge i Sovjetryssland. Ytterligare en avskrïckande bild av efterkrigsprocesserna ïr det faktum, att Charlotte Bormann inte tillïts vittna fïr lïgerpersonalen vid Rastadt-processen i den franska ockupationszonen, det vanliga ïdet fïr dem som fïrnekar fïrintelselegenden.

8 FïRHïLLANDEN I KONCENTRATIONSLïGREN UNDER KRIGSTIDEN

I sin bok Adolf Hitler (London, 1973) behandlar Colin Cross de mïnga problemen under denna tid med mer fïrnuft ïn vanligt. Han gïr den skarpsinniga iakttagelsen, att "miljoner judars kringflackande genom Europa fïr att sedan mïrdas i en tid av fïrtvivlat militïrt nïdlïge, var gagnlïst frïn fïrnuftssynpunkt," (s.307). Pï den punkten ïr det tillïtet att stïlla frïgan om sannolikheten av denna irrationalism och huruvida den alls var mïjlig. ïr det sannolikt, att under krigets hïjdpunkt, nïr tyskarna fïrde en hopplïs kamp fïr att ïverleva pï tvï fronter, miljoner fraktats milvis till pïstïdda raffinerade och pïkostade slakthus? Fïr att transportera tre eller fyra miljoner enbart till Auschwitz (om nu ett sïdant inflationstal existerade i Europa, vilket inte var fallet) skulle detta ha inneburit en outhïrdlig belastning fïr det tyska transportvïsendet, som redan var anstrïngt till grïnsen fïr dess kapacitet pï grund av den lïngt utdragna ryska fronten. Att ha transportera dessa mytiska sex miljoner judar och otaliga mïngder av andra nationaliteter till fïnglïgren, att ha hïrbïrgerat, klïtt och fïtt dem dïr, skulle helt enkelt fïrlamat tyskarnas militïra operationer. Det fïreligger inte nïgot skïl att antaga; att de effektiva tyskarna dïrmed skulle ha satt sina militïra framgïngar

Dog verkligen 6 miljoner judar? ~Av Richard Harwood~