J�rgen Graf:
F�rintelsen sk�rsk�dad
�gonvittnesuppgifter kontra naturlagar
Och om alla de andra l�gner som partiet stadf�st blev godtagna om alla ber�ttelserna l�d lika skulle l�gnen g� till historien och bli sanning.
George Orwell, 1984
Till Robert Faurisson och Wilhelm St�glich till minne av m�tet den 20-21 september 1992 i Badenweiler.
Tyska originalets titel: Der Holocaust auf dem Pr�fstand Augenzeugenberichte versus Naturgesetze; Guideon Burg Verlag, Basel 1993
F�rord
F�religgande bok �r ett sammandrag av ett mycket mer omfattande bakgrundsverk av samme f�rfattare. Det handlar om de nationalsocialistiska v�ldsbrotten och deras efterverkningar.
Av nazismens alla brott har folkmordet p� judarna, "f�rintelsen", skakat m�nsklighetens samvete djupast. F�r den nuvarande generationen �r det obegripligt att v�rlden kunde se p� och tiga och d�rmed ocks� blev medskyldig.
Den verkliga omfattningen av de hemska f�rbrytelserna kom i dagen f�rst genom krigsf�rbrytarprocesserna.
Vittnesm�len och g�rningsm�nnens bek�nnelser avsl�jade ett skr�ckscenario, som chockerade m�nskligheten. Det sakf�rh�llande, som de r�ttsliga pr�vningarna och bevisupptagarna utr�nte, var s� entydigt att de tyska domstolarna idag kategoriskt avvisar alla anspr�k p� bevis f�r gaskamrarnas obefintlighet med h�nvisning till att "sakf�rh�llandet �r ett allm�nt k�nt faktum".
F�rintelsen har pr�glat efterkrigstiden moraliskt och politiskt. Den utl�res i alla skolb�cker som ett fastst�llt faktum. Miljoner m�nniskor vallf�rdar till minnesplatserna (Auschwitz, Dachau osv.) f�r att ge uttryck �t sin best�rtning.
�nd� h�js det st�ndigt r�ster, som yttrar tvivel p� den officiella historieskrivningen och ifr�gas�tter de anv�nda k�llornas trov�rdighet.
Kan det betr�ffande f�rintelsen vara s� att man f�rbisett vissa saker? �r det m�jligt att de, som hittills sysslat med fr�gan, har s� l�tit sig p�verkas av att "sakf�rh�llandet �r ett allm�nt k�nt faktum", att de avst�tt fr�n att granska det som i historieb�ckerna redan inf�rts som ett entydigt och f�r all framtid fastst�llt faktum?
�r det alls m�jligt att tvivla? �r det en skymf mot det sunda f�rnuftet?
Med tanke p� de "otaliga bevisen" m�ste det dock vara l�tt att med argument f�ra tvivlaren till r�tta.
Varf�r fruktar man d� en offentlig debatt med revisionisterna om f�rintelsen, liksom dj�vulen fruktar vigvatten?
Vissa stater har stiftat speciallagar f�r att inskr�nka yttrandefriheten enbart p� omr�det f�rintelsen. Skall d� munkavlen ers�tta bristen p� argument? Vem eller vilka kan ha intresse av att tabubel�gga f�rintelsen och att som enda historiskt �mne undandra den fr�n kritisk historieforskning?
Har vi inte erfarit att historiska f�reteelser f�rst efter �rtionden, ibland �rhundraden, kan v�rderas med den n�dv�ndiga k�nslom�ssiga distansen och vederb�rliga vetenskapliga noggrannheten? Exempel finns det gott om. F�rst de senaste �rtiondena har man kunnat f�rvisa den romantiska historieskrivningen om det schweiziska edsf�rbundets uppkomst till legendernas v�rld. Stormningen av tyrannernas borgar och f�rdrivningen av dem sj�lva har visat sig vara just en legend. Idag vet vi att den hittillsvarande framst�llningen hade till �ndam�l att genom "statspolitisk indoktrinering" skapa en nationell myt.
Tack vare noggrant k�llstudium har ocks� den nyaste historien kommit i nytt ljus.
Generaler som Guisan och Wille, f�rbundsr�d som Pilet-Golaz omv�rderas. Historieforskningen tvingar till st�ndig omv�rdering ("revision") av v�r bild av det f�rflutna. Alltsedan Goebbels dagb�cker vet vi att van der Lubbe ensam ant�nde riksdagshuset. Skulden f�r massmordet p� de 4000 polska officerarna vid Katyn (1940) kastades tidigare p� nazisterna. Idag �r det bevisat att det var Stalin som gav ordern.
Det finns inget historiskt tema, som inte f�r �ppet diskuteras med undantag f�r f�rintelsen!
Hur skulle det se ut, om det betr�ffande alla ovann�mnda personer och h�ndelser vore med str�nga straff f�rbjudet att forska vidare och att diskutera offentligt? Hur seri�s kan en historieforskning vara, om slarviga eller tendenti�sa "historiska arbeten" fr�n den f�rsta tiden utan eftertanke �vertas av senare generationers historiker och dessa enbart skriver av och citerar f�reg�ngarna? Vad skall man anse om historiker, som av "folkbildningssk�l" undanh�ller allm�nheten nya s�kra uppgifter, d� de hittills g�llande b�ttre st�der den ideologiska konstruktionen, som inte motsvarar sanningen och som blivit allt ostadigare? F�rfalskar man historien f�r att vidmakth�lla en politisk v�rldsbild?
Bokens f�rfattare �r ingen l�rd historiker. Han har endast sammanst�llt befintligt k�llmaterial i synnerhet vittnesm�l och d�rvid kommit till entydiga resultat.
De absurda vittnesuppgifterna mots�ger naturlagarna och den m�nskliga logiken. Om man tror p� �gonvittnenas skildringar, s� handlar det betr�ffande f�rintelsen om ett underverk, ty fysikens, kemins och teknikens lagar skulle ha satts ur kraft.
Skall nu detta "underverk" f�rklaras f�r dogm och undandras all kritik?
I det f�rslag till "lag mot rasism", som schweiziska f�rbundsr�det framlagt inf�r parlamentet, skall varje kritik av tron p� f�rintelsen beivras med b�ter eller f�ngelse.
Skall v�ra tankar censureras och olikt�nkande f�rf�ljas f�r sina "inkorrekta �sikter"? Skall vi uppr�tta en inkvisition f�r att jaga k�ttare?
Orwell ler i sin himmel!
L�s den v�ldokumenterade boken grundligt f�r att bilda dig en egen uppfattning.
Skriv g�rna till f�rfattaren, om du har fr�gor eller anm�rkningar att g�ra. Han gl�der sig �t tanken p� en konstruktiv dialog.
Artur Karl Vogel
Det enda tabut
I ett pluralistiskt samh�lle �r historieskrivningen icke politikens hj�lpgumma. Den fria forskningen �r tryggad, liksom �siktsfriheten.
D�rf�r �ndrar sig ocks� st�ndigt v�r bild av f�rflutna tider. Nya historiska r�n tvingar oss regelbundet att revidera v�ra uppfattningar. Det �r ocks� fullkomligt till�tet att angripa historiska felaktigheter med naturvetenskapliga metoder.
Till f�r inte s� l�nge sedan g�llde det i Schweiz som en given sak att "borgbrytningen", stormningen av de habsburgska tyrannborgarna, satte in efter edg�ngen i R�tli 1291. Nu har utgr�vningar visat att borgarna ifr�ga uppgavs utan strid redan l�ngt f�re respektive l�ngt efter 1291. "Borgbrytningen" �r allts� en myt (W. Meyer: 1291. Die Geschichte). Vi har aldrig h�rt att de historiker som ledde utgr�vningarna skulle ha dragits inf�r domarskranket f�r att de "skymfat v�ra f�rf�der".
Miljoner gudfruktiga pilgrimer besk�dade and�ktigt "Kristi svepeduk" i Turin, �nda tills man med laboratorietekniska unders�kningar bevisade att svepningen h�rr�r fr�n medeltiden. S�vitt vi vet har p�ven inte bannlyst de vetenskapsm�n som fick uppdraget att genomf�ra unders�kningen.
F�r en enda period g�ller inte principen om forskningens frihet i de v�stliga demokratiska samh�llena. Den som ifr�gas�tter den traditionella uppfattningen om denna period, riskerar r�ttsliga sanktioner och social utst�tning, liksom f�rintelse av sin yrkesexistens. F�r detta tidsavsnitt g�ller inte kritiskt t�nkande och fri forskning, utan den av staten beordrade dogmen, och till�mpning av vetenskaplig metod �r en synd. Det handlar om �ren 1941 till 1944.
Revisionisterna
Offer f�r den n�mnda f�rf�ljelsen och sociala utst�tningen �r de forskare som man betecknar som "revisionister". I samband med andra v�rldskriget anv�ndes denna beteckning i vidare mening om historiker, som bestrider den g�ngse �sikten om Tysklands och Japans ensam- eller huvudskuld till detta krig, i tr�ngre mening dem som ifr�gas�tter "f�rintelsen", allts� den systematiska utrotningen av judar under Hitler, liksom existensen av gaskamrarna i de nazistiska koncentrationsl�gren.
(Anm�rkning: Det p� tyskt, engelskt och franskt spr�komr�de anv�nda ordet "holocaust" kommer av det grekiska ordet f�r "br�nnoffer". Det kom in i det allm�nna spr�kbruket efter visningen av den amerikanska TV- dramaserien med samma namn. [�vers�ttarens anm�rkning: Den amerikanska dramaserien visades i svensk TV f�rsta g�ngen i b�rjan av 1979 under namnet "F�rintelsen", vilket d�refter blev det svenska namnet p� f�reteelsen ifr�ga.] Med "gaskamrar" menas i det f�ljande alltid s�dana som skall ha avsetts f�r d�dande av m�nniskor, inte de avlusningskamrar vars existens inte bestrids av n�gon. I f�religgande skrift, som inte i n�got avseende ber�r fr�gan om skulden f�r andra v�rldskriget, anv�nds beteckningen "revisionism" alltid i den tr�ngre bem�rkelsen "f�rintelserevisionism".)
Revisionismens grundare var fransmannen Paul Rassinier, socialist, motst�ndsman och f�nge i koncentrationsl�gren Buchenwald och Dora- Mittelbau. Efter sin befrielse skrev Rassinier boken Le Mensonge dUlysse (Odysseus l�gn), d�r han kritiskt granskar f�re detta koncentrationsl�gerf�ngars ber�ttelser. Titeln syftar p� den fromme l�gnaren Odysseus, som till de hundra kval han verkligen genomlidit lade ytterligare tusen p�hittade, och anspelar p� m�nniskans lust att fabulera.
Om Rassinier i Le Mensonge dUlysse alltj�mt ans�g att gaskamrarna sannolikt hade existerat, enligt principen ingen r�k utan eld, s� kom han under sin fortsatta forskning alltmer till �vertygelsen att gasningarna antingen aldrig �gt rum �verhuvudtaget eller varit enstaka vettvillingars verk. Rassinier dog 1967. Hans efterf�ljare, revisionisterna, �r visserligen alltj�mt en liten minoritet, men de vinner i styrka, och sedan 1988 r�knar de i sina led David Irving, som kanske �r den b�ste k�nnaren av Hitler och Tredje riket.
�r det alls m�jligt att tvivla p� f�rintelsen?
S� gott som alla tror p� det miljonfaldiga judemordet under Hitler och p� gaskamrarna. Tusentals b�cker och hundratusentals tidningsartiklar har �gnats �t f�rintelsen, vidare otaliga filmer. Och inte nog d�rmed: somliga g�rningsm�n har i r�tteg�ngar erk�nt gaskamrarnas existens! Hur bara kan man tvivla inf�r denna �verv�ldigande bevism�ngd?
Med f�rlov sagt: p� detta s�tt kan man ocks� bevisa att det finns h�xor. I �rhundraden trodde hela Europa p� h�xor. Tjocka b�cker, skrivna av l�rda herrar, br�nnm�rkte h�xornas sk�ndliga f�rehavanden. Slutligen bek�nde otaliga h�xor inf�r sina domare att de p� valborgsm�ssonatten ridit p� sina kvastar genom luften till Bl�kulla, d�r de hade parat sig med hin h�le. Allts� finns det h�xor.
�r det verkligen s�, att m�nniskan p� ett par �rhundraden blivit intelligentare? Skulle inte n�stan alla tro p� h�xor �n idag, om vi hade f�tt h�ra skr�ckhistorier om h�xor fr�n tidigaste barndom och om massmedierna dag ut och dag in ber�ttade om deras vederstyggliga g�rningar?
Hur etablissemangets historiker reagerar p� revisionismen
Den som inte s�rskilt befattat sig med judarnas �de i Tredje riket och de tyska koncentrationsl�gren, skulle kanske g�rna �h�ra en debatt mellan en revisionist och en exterminist ("utrotningstroende", s� kallar revisionisterna dem som f�retr�der utrotningsteorin). Tyv�rr yppas ingen m�jlighet d�rtill, eftersom exterministerna inte �r villiga att delta i en dylik debatt. Medan revisionisterna �gnar en stor del av sin tid �t att l�sa motsidans b�cker och pr�va dess teser, n�jer sig de r�ttrogna historikerna med frasmakeri och kanonader av sm�delser. H�r n�gra prov p� deras standard-"argument":
"F�rintelsen �r ett bevisat faktum." Det var i �rtusenden ett bevisat faktum att solen snurrar kring jorden.
"Den som tvivlar p� gaskamrarna, h�nar den bruna diktaturens offer." Visar vi verkligen de 32 000 m�nniskor, som fann d�den i koncentrationsl�gret Dachau, en st�rre respekt, om vi p�st�r att deras antal var 238 000, vilket man gjorde de f�rsta �ren efter kriget?
"Revisionisterna �r antisemiter och nazister." Var socialisten och koncentrationsl�gerf�ngen Rassinier nazist? Det st�mmer faktiskt att det bland revisionisterna ocks� finns s�dana som bek�nner sig till nationalsocialismen. Men tv� plus tv� �r lika med fyra, ocks� om en nationalsocialist s�ger det.
"Revisionisterna �r som s�dana m�nniskor, som p�st�r att jorden �r platt. Med dem �r ingen diskussion m�jlig." Det finns faktiskt m�nniskor, som tror att jorden �r platt. Men egendomligt nog uppr�rs ingen m�nniska �ver dem, och det skulle inte falla n�gon in att vidta r�ttsliga �tg�rder mot dem. Ingen tar dem p� allvar; man betraktar dem som ofarliga tokstollar. Revisionisterna d�remot betraktar man inte som ofarliga tokstollar, utan man tar dem p� d�dligt allvar. Varf�r skulle man annars stifta speciallagar emot dem?
F�rf�ljelse i st�llet f�r dialog
I Frankrike antog nationalf�rsamlingen 1990 "Gayssot-lagen", som f�reskriver ett �rs f�ngelse f�r dem som yttrar tvivel p� judeutrotningen. En motsvarande lag antogs 1992 i �sterrike och f�reskriver f�ngelse i upp till tio �r f�r dem som f�rnekar f�rintelsen. I andra l�nder betj�nar sig de h�rskande med gummiparagrafer om "hets mot folkgrupp" eller "skymf mot de d�das minne". En s�dan gummiparagraf skall enligt f�rbundsr�dets vilja inf�ras ocks� i Schweiz.
Revisionistiska b�cker och tidskrifter �r f�rbjudna i m�nga l�nder. Den tyske statsvetaren Udo Walendy, utgivare av tidskriften Historische Tatsachen, har att utk�mpa ett st�ndigt st�llningskrig mot censuren, som enligt f�rbundsrepublikens f�rfattning egentligen inte existerar. Domaren Wilhelm St�glich, f�rfattare till boken Der Auschwitz-Mythos, fick sin pension reducerad och blev ber�vad sin doktorsgrad. D�rvid st�dde sig myndigheterna p� en lag om ber�vande av akademiska titlar fr�n �r 1939, en lag som Hitler personligen undertecknat, vilket n�stan verkar symboliskt. Robert Faurisson, som vid sidan om amerikanen Arthur Butz �r den ledande revisionistiske t�nkaren, har sedan 1979 oavbrutet trakasserats. Man ber�vade honom hans tj�nst som professor i fransk litteratur och textkritik vid universitetet i Lyon under f�rev�ndningen att universitetet inte kunde garantera hans s�kerhet. Medierna smutskastar honom st�ndigt och v�grar att publicera hans genm�len. Domstolarna �d�mer honom h�ga b�ter, som skall ruinera honom finansiellt. Hans familj lever i st�ndig fruktan.
�r 1989 visade "antifascisterna" vilka slagkraftiga argument de f�rfogar �ver. Tre v�lbyggda m�n ur gruppen "Fils de la m�moire juive" �verf�ll Faurisson under en promenad och misshandlade honom halvt till d�ds. Han �verlevde dock i motsats till den franske historiel�raren Fran�ois Duprat, som 1978 spr�ngdes i luften med en bilbomb.
F�rf�ljelse och fysisk terror intill mord i st�llet f�r dialog, statligt f�rbud mot varje �ppen diskussion detta m�ste v�cka v�r misstro. Varf�r f�rsvarar etablissemanget i den "fria v�rlden" gaskamrarna med ett s�dant djuriskt raseri? Ing�r de i m�nsklighetens kulturarv liksom pyramiderna och Peterskyrkan? Vore v�rlden mindre sk�n, om det i Auschwitz inte funnits n�gra gaskamrar, d�r en miljon v�rnl�sa judiska m�n, kvinnor och barn d�dats med cyanv�te liksom ohyra? Vad �r det f�r en enbart historisk sanning, som m�ste f�rsvaras med strafflagar?
Varf�r de utrotningstroende �r r�dda f�r dialog
Orsaken till att debatten inte kommer till st�nd �r den enklast t�nkbara. Alltsedan 1979, d� den tyske "experten p� f�rintelsen" Wolfgang Scheffler inl�t sig i en diskussion med Faurisson i schweizisk TV och d�rvid fick ordentligt p� huden, aktar sig varje ledande exterminist f�r att p� liknande s�tt g�ra bort sig. Etablissemangets historiker �r n�mligen nogsamt medvetna om att de i en dylik debatt inte skulle ha skuggan av en chans. Den tes, som p� grund av den oupph�rliga hj�rntv�tten n�stan alla idag tror p�, n�mligen att tyskarna i Tredje riket skulle ha gasat miljontals judar, visar sig vid n�rmare granskning vara s� pass mycken hj�rnf�rlamande dumhet, att den �r om�jlig att f�rsvara inf�r en motst�ndare som �r insatt i fakta.
Man undrar varf�r l�gnen uppr�tth�lls och varf�r n�stan ingen f�r veta n�got om revisionisterna och deras argument. Orsaken �r f�ljande: Spridningen av revisionisternas r�n hindras av den mest full�ndade censur som existerat n�gonsin i historien, en censur som mycket f� ens vet att den existerar. Vilka som gagnas av denna censur, f�r vilka den �r livsn�dv�ndig, hur den ut�vas, varf�r det i v�rt f�regivet tabubefriade samh�lle finns ett stort tabu, n�mligen f�rintelsen, varf�r vi i det moderna samh�llet f�r lov att tvivla p� allt och alla, till och med p� Gud Fader, hans Son Jesus Kristus och den Helige Ande, men absolut inte tvivla p� gaskamrarna i Auschwitz och Treblinka alla dessa fr�gor skall vi senare g� n�rmare in p�.
F�rnekar revisionisterna judef�rf�ljelserna under Hitler?
P� intet vis. Fr�n och med �r 1933 f�rtrycktes och f�rf�ljdes judarna i allt st�rre omfattning. De drevs i landsflykt. De som 1941 och senare alltj�mt levde inom det tyska maktomr�det, skickades till st�rsta delen i arbetsl�ger, tr�ngdes ihop i getton, deporterades till Ryssland, varvid de f�rlorade sina �godelar. Under f�ltt�get i �ster sk�t tyska trupper, n�mligen "insatsgrupperna", m�nga judar (det �r om�jligt att ange exakta tal, det torde dock ha r�rt sig om tiotusentals).
Dessa f�rf�ljelser �r historiskt bevisade fakta. Icke fakta, utan propagandal�gner, �r d�remot f�ljande p�st�enden:
a) Att det fanns en plan att fysiskt utrota judarna.
b) Att det i �tskilliga koncentrationsl�ger fanns gaskamrar f�r d�dande av m�nniskor.
c) Att det under Hitlers v�lde d�dades 5 till 6 miljoner judar.
Hur m�nga judar som omkom genom krig och f�rf�ljelse �r i nutid helt om�jligt att exakt fastst�lla, d� forskningen inte �r fri och d� ingen oberoende historiker f�r tilltr�de till de tyska, polska, ryska och israeliska arkiven. F�ljaktligen m�ste man n�ja sig med uppskattningar. Rassinier ans�g att antalet judar, som inom Hitlers inflytelseomr�de omkommit genom krig och f�rf�ljelser, b�r ha uppg�tt till runt en miljon. Andra revisionister, som Walter Sanning, vilken i sin banbrytande demografiska studie The Dissolution of the Eastern European Jewry st�der sig n�stan uteslutande p� allierade och judiska k�llor, utg�r fr�n betydligt l�gre siffor. Flera hundra tusen, m�jligen upp till en miljon judar dog i getton och l�ger huvudsakligen av epidemier och utmattning, f�ll offer f�r krigshandlingar och krigsf�rbrytelser, s�som f�rst�relsen av Warszawas getto och insatsgruppernas massakrer, eller d�dades vid pogromer. Allt detta �r illa nog, och det finns inte den ringaste moraliskt f�rsvarliga grund f�r att av politiskt-propagandistiska motiv �ka antalet offer sex till tolv g�nger och d�rtill hitta p� gaskamrar.
Vad menade nazisterna med "den slutgiltiga l�sningen av judefr�gan"?
N�r Hitler kom till makten 1933, visste envar att en vildsint antisemit nu gripit statsrodret. H�tska utfall mot judarna utg�r en avsev�rd del av Hitlers bok Mein Kampf, och enligt det nationalsocialistiska partiprogrammet kunde ingen jude vara tysk medborgare.
De m�nga slags trakasserier och f�rf�ljelser, som judarna efter 1933 utsattes f�r, hade till �ndam�l att driva dem i landsflykt. F�r att fr�mja den judiska utvandringen arbetade nationalsocialisterna t�tt samman med sionistiska kretsar, som var intresserade av att f� s� m�nga judar som m�jligt att sl� sig ner i Palestina (om detta samarbete, som idag f�r det mesta tigs ihj�l, skriver Heinz H�hne i sitt standardverk om SS, Der Orden unter dem Totenkopf).
Innan Hitler stiftat en enda judefientlig lag, satte de judiska organisationerna i USA, England och andra l�nder i g�ng en v�ldig bojkottkampanj, som tillfogade Tyskland enorma ekonomiska skador. D� nazisterna inte kom �t upphovsm�nnen till detta, l�t de sin vrede g� ut �ver de tyska judarna. Det var sionisternas avsikt att provocera Hitler till allt h�rdare antijudiska f�rtrycks�tg�rder f�r att driva p� de tyska judarnas emigration till Palestina.
Intill �r 1941, d� all utvandring f�rbj�ds (f�rbudet genomf�rdes f�r �vrigt inte konsekvent), hade tv� tredjedelar av den tyska judenheten g�tt i landsflykt, och de som blivit kvar var mestadels �ldre m�nniskor. Ocks� de flesta �sterrikiska judarna utvandrade efter landets anslutning till Tyskland, likas� en avsev�rd del av de tjeckiska judarna efter Tjeckoslovakiens uppl�sning 1939.
Efter andra v�rldskrigets utbrott verkade det yppas en m�jlighet att f�rverkliga Madagaskar-planen, som handlade om att bilda en judestat p� Madagaskar. Men P�tain ville inte avtr�da �n, och britterna kontrollerade havsv�garna. D�rf�r �verv�gde man nu att skapa ett judiskt bos�ttningsomr�de i �steuropa.
�r 1941 satte massdeportationerna in. Hundratusentals judar skickades i arbetsl�ger eller till Ryssland (som mellanstation tj�nade Polen). Denna politik hade f�ljande orsaker:
D� n�stan alla stridsdugliga m�n fanns vid fronten, var tyskarna nu i tr�ngande behov av arbetskraft.
Judarna, som givetvis mangrant stod p� de allierades sida, betraktades som en s�kerhetsrisk.
Kriget erbj�d nazisterna ett gynnsamt tillf�lle att genomf�ra "den slutgiltiga l�sningen av judefr�gan".
Att nazisterna med denna "slutgiltiga l�sning" inte menade judarnas fysiska utrotning, utan deras bos�ttning i �ster, framg�r klart av deras dokument. S� skrev G�ring den 31 juli 1941 till Heydrich:
Som till�gg till den uppgift Ni redan f�tt, med f�rordning av den 24 januari 1939, att f�ra judefr�gan till en l�sning, som efter tidsf�rh�llandena �r s� gynnsam som m�jligt, i form av utvandring eller evakuering, ger jag Er h�rmed i uppdrag att tr�ffa alla erforderliga f�rberedelser i organisatoriskt, sakligt och materiellt h�nseende f�r en helhetsl�sning av judefr�gan inom det tyska inflytelseomr�det i Europa... Jag ger Er vidare i uppdrag att snarast f�rel�gga mig ett helhetsutkast om de organisatoriska, sakliga och materiella f�r�tg�rderna inf�r genomf�randet av den �syftade slutgiltiga l�sningen av judefr�gan. (Citerat efter Raul Hilberg, Die Vernichtung der europ�ischen Juden. Fischer Taschenbuch Verlag, 1990, s. 420.)
P� Wannsee-konferensen i Berlin den 20 januari 1942, d�r man enligt legenden beslutade att utrota judarna, talade man i sj�lva verket om att omflytta dem, vilket ocks� entydigt framg�r av m�tesprotokollet (dokumentets �kthet betvivlas f�r �vrigt av n�gra revisionister s�som St�glich och Walendy). Och den 21 augusti 1942 skrev en av konferensdeltagarna, Martin Luther fr�n utrikesministeriet, i en minnesanteckning:
Principen f�r den tyska judepolitiken efter makt�vertagandet bestod i att med alla medel fr�mja den judiska utvandringen... Det nuvarande kriget ger Tyskland m�jligheten och �ven plikten att l�sa judefr�gan i Europa... P� grundval... av den n�mnda anvisningen av F�hrern b�rjade man med evakueringen av judarna ur Tyskland. Det l�g n�ra till hands att �ven ta med de judiska medborgarna i de l�nder som likaledes tillgripit �tg�rder mot judarna... Antalet av de judar som p� detta s�tt drevs �sterut var inte tillr�ckligt f�r att d�r t�cka behovet av arbetskraft. (N�rnberg-dokument NG-2586)
De r�ttrogna historikerna betj�nar sig nu av den skrattretande f�rklaringen att ord som "evakuering", "omflyttning" och "utvandring" bara var t�ckord f�r "gasning". I sj�lva verket skickade man judar till Ryssland, sannolikt �ver en miljon, alldeles som de tyska dokumenten uppger. I brist p� varje dokument�rt bevis f�r judeutrotning och gaskamrar ser sig exterministerna tvungna att i dokumenten tolka in s�dant som inte st�r n�gonstans i dem.
Koncentrationsl�gren
Knappt tv� m�nader efter Hitlers makt�vertagande inr�ttades det f�rsta koncentrationsl�gret i Dachau; andra f�ljde. F�re kriget hade l�gren ingen ekonomisk betydelse. De tj�nade till att isolera m�nniskor, som den nationalsocialistiska regeringen s�g som farliga f�r staten. Till de olika f�ngkategorierna h�rde de politiska ("r�da"), de kriminella ("gr�na"), vidare de asociala eller "svarta" (tiggare, landstrykare, prostituerade osv.), "bibelforskarna" (dvs sektmedlemmar som v�grade milit�rtj�nst) och de homosexuella. Intill 1938 skickades judar i l�ger endast om de tillh�rde n�gon av de andra grupperna. I november 1938, efter mordet p� en tysk diplomat i Paris och den beryktade "kristallnatten", skickades judar i massor till koncentrationsl�gren bara d�rf�r att de var judar. Av de drygt 30 000, som d� f�ngslades, blev emellertid n�stan alla snart frigivna.
F�re kriget varierade det totala antalet l�gerf�ngar (de kriminella inr�knade!) mellan n�gra tusen och n�gra tiotusen.
Efter krigsutbrottet v�xte �verallt p� tyskkontrollerat omr�de l�ger som svampar ur marken, fr�n Struthof/Natzweiler i Elsass till Majdanek i "Generalguvernementet", det besatta Polen. Sammanlagt fanns det slutligen 14 st�rre och n�gra mindre koncentrationsl�ger. D�rtill kom omkring 500 s� kallade arbetsl�ger med vardera n�gra hundra till �ver 1000 f�ngar. Dessa "arbetsl�ger" var anslutna till industrif�retag, och tv�ngsarbetarna levererades till dessa fr�n koncentrationsl�gren. De f�ngar som dog i "arbetsl�gren" figurerar i statistiken f�r de koncentrationsl�ger de var underst�llda.
L�gren spelade nu en v�sentlig roll i krigsindustrin. I Auschwitz, det st�rsta koncentrationsl�gret, experimenterade man bland annat med framst�llning av syntetiskt gummi, en r�vara som beh�vdes i produktionen av bilringar och d�rf�r var krigsn�dv�ndig. I koncentrationsl�gret Dora- Mittelbau, som var s�rskilt fruktat p� grund av de om�nskligt h�rda arbetsvillkoren, byggde man de raketer som Hitler �nnu 1944 hoppades skulle v�nda krigslyckan.
Misshandeln av f�ngarna var ingen statspolitik, ty regimen var intresserad av att arbetskraften var s� frisk och stark som m�jligt. Likv�l f�rekom det st�ndiga �vergrepp och gr�sligheter. Varje reglemente �r lika mycket v�rt som de m�nniskor som har att genomf�ra det, och det var sannerligen inte samh�llets elit som anm�lde sig till tj�nsten i koncentrationsl�gren. I m�nga l�ger f�r�vades dock de v�rsta brutaliteterna inte av SS utan av de kriminella, vilka terroriserade de politiska f�ngarna efter alla konstens regler. Det �sterrikiska Mauthausen uppvisade rekord i om�nsklighet.
Man ingrep str�ngt mot SS-chefer som felat. Karl Koch, kommendant i Buchenwald, arkebuserades f�r korruption och mord. Hermann Florstedt, den illa beryktade kommendanten i Majdanek, h�ngdes inf�r de f�rsamlade f�ngarna.
Mellan den 1 juli 1942 och den 30 juni 1943 dog 110 812 koncentrationsl�gerf�ngar, s�som framg�r av statistik som generalen i Waffen-SS Oswald Pohl sammanst�llde �t Himmler. Att l�gren inte t�mdes, berodde p� att "avg�ende" st�ndigt ersattes med "inkommande". I augusti 1943 uppgick det totala antalet koncentrationsl�gerf�ngar till 224 000, ett �r senare (utan h�nsyn till transitl�gren) 524 000.
De flesta d�dsfallen berodde p� epidemier. S�rskilt fruktad var fl�ckfebern, en avart av tyfus, som �verf�rs av l�ss. Till dennas bek�mpande anv�nde man bland annat ett insektsmedel vid namn zyklon B, som sagober�ttarna senare ljugit om till m�nniskof�rintelsemedel.
Bortsett fr�n de kaotiska sista krigsm�naderna var den v�rsta tiden i l�gren sommaren och h�sten 1942. Under dessa m�nader dog i Auschwitz ibland fler �n 300 m�nniskor om dagen i fl�ckfeber. Farsoten kr�vde offer ocks� bland SS-manskapet. Inom Auschwitz-komplexet intr�ffade de flesta d�dsfallen i Birkenau, som l�g tre kilometer v�ster om staml�gret och �vertagit funktionen av ett sjukl�ger. Under vissa perioder dog i Birkenau fler m�nniskor �n i alla andra l�ger tillsammans. Detta "d�dsl�ger" Birkenau, d�r sannolikt 60 000 till 80 000 f�ngar f�rgicks, mestadels i sjukdomar (det f�rekom ocks� avr�ttningar och mord!), blev senare i legenden ett "f�rintelsel�ger", d�r det enligt "historikerna" m�rdades mellan en miljon och fyra miljoner m�nniskor. F�r att br�nna liken efter smittsjukdomarnas offer m�ste man uppf�ra krematorier, och till likens f�rvaring f�re kremering �ven likhallar och likk�llrar, som legenden senare gjorde om till "gaskamrar". Ocks� duschrummen blev, �tminstone delvis, "gaskamrar". Och sorteringen av f�ngarna i arbetsdugliga och icke-arbetsdugliga blev "sorteringen f�r gaskamrarna". S� uppstod den mest �desdigra l�gnen i v�rt �rhundrade, Auschwitz-l�gnen.
Den absoluta katastrofen intr�ffade under de hemska sista krigsm�naderna. N�r britterna och amerikanerna �r 1945 befriade det ena l�gret efter det andra, fann de tusentals obegravda lik �vensom tiotusentals halvt ihj�lhungrade f�ngar. Fotografier av detta gick �ver v�rlden som bevis f�r massmord utan motstycke. I verkligheten hade massd�den ingenting med n�gon avsiktlig utrotningspolitik att g�ra. Detta framg�r l�tt av d�dssiffrorna f�r de enskilda l�gren. H�r siffrorna f�r Dachau (k�lla: Paul Berben, Dachau 19331945, The Official History, The Norfolk Press, 1975):
1940: 515 d�da 1941: 576 d�da 1942: 470 d�da 1943: 100 d�da 1944: 794 d�da 1945: 5 384 d�da De sista fyra m�naderna l�gret existerade dog allts� fler f�ngar �n under alla de tidigare krigs�ren sammantagna! �nnu efter befrielsen genom amerikanerna dog omkring 2000 f�ngar av utmattning. 1588 m�nniskor dog de 17 f�rsta dagarna i maj.
Orsakerna till den fruktansv�rda massd�den var f�ljande:
1) I st�llet f�r att helt enkelt �verl�mna f�ngarna i de �stliga l�gren till de framryckande ryska trupperna, evakuerade nazisterna dem v�sterut. D� j�rnv�gslinjerna till st�rsta delen var s�nderbombade, tvangs tiotusentals till veckol�nga fotvandringar genom sn� och is till det inre av Tyskland, och en stor del av dessa fick aldrig uppleva krigsslutet. Och i de l�ger, som upptog dem som �verlevt evakueringen, saknades baracker, latriner, mat, mediciner, kort sagt allt. Grunden till den vansinniga evakueringspolitiken var v�l att man inte ville l�ta n�gra arbetsdugliga eller potentiella soldater falla i ryssarnas h�nder. De sjuka, exempelvis i Auschwitz, fick stanna kvar och befrias av r�da arm�n.
2) H�sten 1944 str�mmade miljoner flyktingar fr�n de av Sovjetunionen er�vrade tyska omr�dena v�sterut. Samtidigt lade brittiska och amerikanska terrorbombare stad efter stad i ruiner och f�rintade infrastrukturen. Under dessa omst�ndigheter dog ocks� i frihet otaliga m�nniskor av utmattning och epidemier.
Chuck Yeager, vilken var den f�rste flygare som spr�ngde ljudvallen, skrev i sin sj�lvbiografi (Yeager: An Autobiography, Bantam Books, New York 1985, s. 79-80) att hans eskader hade i uppdrag att inom ett 50 km2 stort omr�de skjuta p� allt som r�rde sig: "Tyskland l�t sig inte s� enkelt uppdelas i civila och milit�rer. Bonden p� sin potatis�ker n�rde ju tyska trupper." De allierade framkallade allts� avsiktligt hungersn�d med sina terrorbombningar och anklagade sedan de besegrade f�r att inte ha kunnat livn�ra l�gerf�ngarna tillr�ckligt!
Trots allt detta fann befriarna i l�ger som Bergen-Belsen, Buchenwald och Dachau vid sidan om h�gar av lik och vandrande benrangel ocks� tiotusentals f�rh�llandevis friska och v�ln�rda f�ngar, som man klokt nog knappast n�gonsin visat fotografier av.
Till massd�den i epidemier i nazisternas koncentrationsl�ger finns det historiska paralleller, exempelvis fr�n amerikanska inb�rdeskriget. I unionssidans f�ngl�ger Camp Douglas och Rock Island uppgick det m�natliga d�dstalet till mellan 2 och 4 procent, och l�ngre s�derut, i Andersonville, omkom 13 000 av 52 000 f�ngna unionssoldater. Under boerkriget internerade britterna omkring 120 000 civila boer liksom tiotusentals svarta afrikaner; av alla dessa dog ungef�r var sj�tte. Varken f�ngarna i amerikanska inb�rdeskriget eller de i boerkriget utrotades med avsikt; n�stan alla dog i epidemier, som man inte kunde bem�stra. D�dstalen kan genomg�ende j�mf�ras med dem f�r Dachau (84% �verlevande, 16% d�da) och Buchenwald (86% �verlevande, 14% d�da).
Registreringsbyr�n Arolsen (F�rbundsrepubliken Tyskland) registrerar de dokumenterade d�dsfallen i koncentrationsl�gren. H�r f�ljer de siffror som g�llde i slutet av �r 1990:
Mauthausen 78 851 d�da Auschwitz 57 353 d�da Buchenwald 20 686 d�da Dachau 18 455 d�da Flossenb�rg 18 334 d�da Stutthof 12 628 d�da Gross-Rosen 10 950 d�da Majdanek 8 826 d�da Dora-Mittelbau 7 467 d�da Bergen-Belsen 6 853 d�da Neuengamme 5 780 d�da Sachsenhausen-Oranienburg 5 013 d�da Natzweiler/Struthof 4 431 d�da Ravensbr�ck 3 640 d�da I statistiken fr�n Arolsen figurerar, med 29 339 d�da, ocks� Theresienstadt, som dock inte var n�got egentligt koncentrationsl�ger, utan ett getto huvudsakligen f�r gamla och privilegierade judar.
Arolsen h�nvisar till att statistiken �r ofullst�ndig. D�dsfall, som redan registrerats vid andra myndigheter, uppf�rs inte ytterligare en g�ng, och fr�n m�nga l�ger saknas en del av underlagen.
Om n�gon ville ber�kna antalet av dem som omkom i koncentrationsl�gren med en felmarginal p� n�gra tusen, s� vore ingen b�ttre l�mpad d�rf�r �n Arolsen, som har tillg�ng till fler dokument �n n�gon annan myndighet i v�rlden. Emellertid st�r Arolsen i den tyska regeringens tj�nst, en regering som fruktar den historiska sanningen som dj�vulen vigvattnet. D�rf�r sl�pper Arolsen inte in n�gon oberoende forskare i sina arkiv och sprider i sina broschyrer fr�cka l�gner, som att n�got material inte skulle ha bevarats fr�n f�rintelsel�gren. Att det inte finns n�got s�dant material just d�rf�r att det inte fanns n�gra f�rintelsel�ger, vet naturligtvis ingen b�ttre �n Arolsen sj�lv.
Betr�ffande Dachau och Buchenwald �r, s� vitt vi vet, siffrorna oomstridda (32 000 respektive 33 000). �r 1990 gjorde ryssarna d�dsb�ckerna fr�n Auschwitz, som dittills h�llits inl�sta, tillg�ngliga f�r Internationella r�da korset. De t�cker, med n�gra luckor, tiden fr�n augusti 1941 till december 1943 och inneh�ller 66 000 namn. Var de resterande d�dsb�ckerna finns s�gs vara ok�nt. Antalet Auschwitz-offer torde, d� p� grund av tyfusepidemier d�dligheten var h�gst 1942 och 1943, d�rmed uppg� till runt 100 000. D�rav drar vi f�ljande slutsatser:
1) Sannolikt dog fr�n 1933 till 1945 mellan 500 000 och 700 000 m�nniskor i nazisternas koncentrationsl�ger.
2) Mindre �n h�lften av dessa var judar, d� dessa i m�nga l�ger utgjorde endast en liten minoritet (i Auschwitz uppgick den judiska andelen av f�ngarna mot slutet till n�stan 80 procent).
3) H�gst sannolikt dog fler judar utanf�r l�gren �n inom dem.
Massakrerna vid �stfronten
Den 22 juni 1941 marscherade Wehrmacht in i Sovjetunionen och f�rekom d�rmed ett sovjetiskt anfall med c:a 14 dygn (att det i detta fall r�rde sig om ett preventivkrig, bevisar ovederl�ggligen ryssen Viktor Suvorov i sin studie Der Eisbrecher. Hitler in Stalins Kalk�l).
Kriget f�rdes fr�n f�rsta b�rjan med oerh�rd brutalitet. Bakom de tyska linjerna ig�ngsatte sovjetmakten ett partisankrig (i strid mot folkr�ttens regler), och p� detta reagerade tyskarna precis som fransm�nnen senare i Algeriet, amerikanerna i Vietnam och ryssarna i Afghanistan, n�mligen med h�nsynsl�s terror mot oskyldiga. Den som vill avh�lla sig fr�n dylika krigsf�rbrytelser, m�ste avh�lla sig fr�n krig.
Kommissarier, dvs kommunistiska politofficerare, likviderades ofta omedelbart efter tillf�ngatagandet. Utan dr�jsm�l sk�ts eller h�ngdes ocks� partisaner. Slutligen var ocks� arkebuseringar av gisslan som h�mnd f�r attacker p� tyska soldater en vanlig f�reteelse. Kommissarierna var f�r det mesta judar. Judarna var ocks� starkt f�retr�dda i partisanr�relsen, vilket sovjetiska k�llor framh�ller. Och de officerare, som fick i uppdrag att arkebusera gisslan, skall hellre ha utsett judiska �n ickejudiska offer f�r sina exekutionsplutoner.
Otvivelaktig sk�t man ocks� m�nga judar, som varken var kommissarier, partisaner eller gisslan, "f�r s�kerhets skull" s� att s�ga, d� de a priori "kunde misst�nkas f�r bolsjevism". H�r blir gr�nsen mellan gerillabek�mpning och rasmord oskarp.
Enligt "insatsrapporterna" skulle insatsgrupperna enbart under de f�rsta krigs�ren ha likviderat tv� miljoner sovjetjudar. H�r r�r det sig uppenbart om grova f�rfalskningar (inte ens Raul Hilberg, "f�rintelseexpert nummer ett", tar dem p� allvar), dock �r fakta dystra nog: tiotusentals judar, d�ribland kvinnor och barn, m�rdades, liksom ett mycket stort antal ickejudar.
Varf�r hittade segrarmakterna p� f�rintelsen och gaskamrarna ut�ver de verkliga tyska illd�den?
Efter att de allierade i tv� v�rldskrig haft s�dant besv�r med tyskarna, ville de f�r �rtionden fram�t se Tyskland internationellt isolerat och det tyska folket s� pass demoraliserat, att det inom �versk�dlig tid inte skulle v�ga f�ra en sj�lvst�ndig politik. De brott, som tyskarna faktiskt beg�tt, r�ckte emellertid inte till, d� de besegrade ju kunde slunga ett trotsigt "Tu quoque" - "�ven du!" - mot segrarna. Mot f�rdrivningen av judarna fr�n 1933 till 1941 kunde de h�lla fram den med oj�mf�rligt mycket st�rre brutalitet genomf�rda f�rdrivningen av ost- och sudettyskarna fr�n och med 1944; mot de nazistiska koncentrationsl�gren, l�gren i den sovjetiska Gulagarkipelagen, d�r l�ngt m�nga fler m�nniskor omkom; mot den barbariska, milit�rt meningsl�sa, avsiktliga f�rst�relsen av Warszawa, den icke mindre barbariska, milit�rt meningsl�sa f�rst�relsen av Dresden.
D�rf�r uppfann segrarmakterna ett brott, som var enast�ende i m�nsklighetens historia: f�rintelsen, det systematiska utpl�nandet av ett helt folk, fr�n sp�dbarn till hundra�riga gammelmorm�drar, i gaskamrar.
Den officiella bilden av f�rintelsen
Enligt den ortodoxa historieskrivningen b�rjade massmorden p� judarna redan 1941, dock beseglades den europeiska judenhetens underg�ng p� Wannsee-konferensen 1942. Mellan 5 och 6 miljoner judar skall ha blivit d�dade under Hitler. En minoritet av offren skall ha d�tt i getton och l�ger av hunger och sjukdomar, men majoriteten m�rdades: I Sovjetunionen genom massarkebuseringar och i bilar i vilka man ledde in avgaser, i sex "f�rintelsel�ger" genom gas.
Enligt etablissemangets historiker fanns dessa sex d�dsl�ger p� polskt omr�de respektive f�re detta polskt omr�de som Tyskland annekterat 1939. Det handlade om l�gren Auschwitz, Majdanek, Belzec, Sobibor, Treblinka och Chelmno. I Chelmno skall massakrerna ha genomf�rts i gasbilar, i de fem �vriga d�dsfabrikerna i station�ra gaskamrar.
Ifr�ga om Auschwitz och Majdanek skall det ha handlat om "blandl�ger", b�de arbets- och d�dsl�ger, d�r de arbetsdugliga judarna insattes i slavarbete och de icke arbetsdugliga efter sortering gasades. D�remot skall de �vriga fyra l�gren ha varit rena d�dscentra. De enda judar, som d�r fick vara vid liv en kortare tid, skulle ha varit "arbetsjudar, som man beh�vde f�r handr�ckningstj�nster. Av s�kerhetssk�l skulle man med j�mna mellanrum ha gasat ocks� dessa "arbetsjudar" och ersatt dem med andra. D�rf�r skall bara en enda av de 600 000 judar som skickades till Belzec ha �verlevt. (Kogon/ R�ckerl/Langbein: Nationalsozialistische Massent�tungen durch Giftgas, Fischer Taschenbuch Verlag 1989, s. 183). Skillnaden mellan "normala koncentrationsl�ger" och "f�rintelsel�ger" b�rjade g�ras f�rst efter omkring �r 1960. Dessf�rinnan tog man f�r givet att n�stan varje koncentrationsl�ger hade haft en gaskammare och allts� varit ett st�rre eller mindre f�rintelsel�ger. I Dachau fanns i m�nga �r en minnestavla, som p�minde om de 238 000 d�da, och den som p� femtiotalet i F�rbundsrepubliken yttrade tvivel p� existensen av gaskammaren i Dachau riskerade f�ngelse. Betr�ffande Dachau g�ller nu sedan l�nge en revisionistisk uppfattning: antalet d�dsoffer uppgick inte till 238 000 utan 32 000, och ingen Dachau-f�nge gasades. Betr�ffande Auschwitz vill nu revisionisterna inte uppn� n�got annat �n vad som �r allm�nt accepterat i fr�ga om Dachau: reducera antalet d�dsoffer till runt en tiondel (fr�n en miljon till ungef�r 100 000) och f�rklara gaskamrarna i Auschwitz f�r en l�gnprodukt liksom gaskammaren i Dachau.
Betr�ffande "f�rintelsel�gren" utg�r "specialisten p� f�rintelsen" Wolfgang Scheffler i boken Judenverfolgungen im Dritten Reich (Colloquium Verlag, 1964, s. 40) fr�n f�ljande "f�rsiktiga minimiuppskattningar":
Auschwitz "l�ngt �ver en miljon" d�da Treblinka 750 000 d�da Belzec 600 000 d�da Chelmno 300 000 d�da Sobibor 500 000 d�da Majdanek 250 000 d�da Det �verv�ldigande flertalet av de m�rdade skall ha varit judar, varf�r enligt statistiken �ver tre miljoner judar gasades i de sex l�gren.
Avsaknaden av varje dokument om f�rintelsen
Nazisterna drev den ber�mda tyska grundligheten till sin spets: allting registrerades. S� finns i beh�ll n�stan 3000 ton dokument fr�n Tredje riket. N�gra mordaktioner, som Hitler personligen beordrat, finns oveders�gligt dokumenterade, s�som "eutanasiaktionen", d�dandet av obotligt sjuka. D� en s� v�ldig operation som m�rdandet av flera miljoner m�nniskor i gaskamrar med n�dv�ndighet m�ste ha kr�vt en oerh�rd administrativ insats, skulle man anta att det finns en stor m�ngd dokument om f�rintelsen. I verkligheten finns det inte ett enda tyskt dokument om n�gon plan att utrota judarna eller att inr�tta gaskamrar, annat �n s�dana f�r utrotning av l�ss. Detta erk�nner ocks� exterministerna. Den judiske "experten p� f�rintelsen" L�on Poliakov skriver i sin bok Br�viaire de la haine (Editions complexe, pocketutg�va fr�n 1986, s. 124):
Arkiven fr�n Tredje riket och naziledarnas f�rklaringar och ber�ttelser m�jligg�r f�r oss att i detalj rekonstruera hur aggressionsplanerna, f�ltt�gen, liksom hela spektret av �tg�rder, varmed nazisterna ville omforma v�rlden efter sin smak, uppstod och utvecklades. Endast judeutrotningen f�rblir h�ljd i dunkel, s�v�l i avseende p� sin konception som p� m�nga andra punkter. Slutledningar och psykologiska bed�mningar, uppgifter i tredje och fj�rde hand till�ter oss likv�l att n�gots�n�r exakt rekonstruera hur denna plan utvecklades. Emellertid kommer m�nga detaljer att alltid f�rbli ok�nda f�r oss. Vad den egentliga konceptionen till planen f�r den fullst�ndiga utrotningen anbelangar, s� �r de tre eller fyra huvudskyldiga inte l�ngre i livet. Inget dokument har blivit kvar - kanske har det aldrig ens funnits n�got.
L�t oss j�mf�ra Wolfgang Schefflers d�dstal med statistiken fr�n Arolsen. D� konstaterar vi att betr�ffande Auschwitz och Majdanek finns endast en br�kdel av de f�regivna offren registrerad, medan de fyra "rena d�dsl�gren" Belzec, Sobibor, Treblinka och Chelmno helt saknas i Arolsens statistik (det kan vara s� att de figurerade under rubriken "Diverse" med 4704 dokumenterade d�dsfall). Medan allts� 4431 d�dsfall finns oveders�gligt dokumenterade fr�n det relativt lilla koncentrationsl�gret Struthof/ Natzweiler, saknas varje sp�r av den 1,9 miljon som m�rdades i de fyra "rena d�dsl�gren". De 1,9 miljon liken har f�rsvunnit utan att ens l�mna n�gon aska efter sig, av gaskamrarna finns inte en enda sten kvar. Hur f�rklarar de utrotningstroende dessa m�rkv�rdigheter?
De s�ger d� att nazisterna skulle ha velat hemligh�lla judemorden f�r det tyska folket och f�r v�rlden. D�rf�r gav de gasningsorderna endast muntligen eller, om det inte gick utan skriftliga dokument, f�rst�rde dessa i god tid. Liken efter de gasade skulle de ha br�nt, str�tt ut askan, f�rst�rt gaskamrarna (utom dem i Majdanek och den i staml�gret Auschwitz, ty d�rtill r�ckte inte l�ngre tiden). De fyra gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau hade de visserligen kunnat spr�nga men inte l�ngre frakta bort spillrorna.
H�r �r ett litet tankeexperiment p� sin plats. Vi antar att den schweiziska regeringen beslutar att m�rda alla i Schweiz bosatta utl�nningar, allts� omkring 1,4 miljon. F�r att d�lja detta illd�d ger man mordbefallningen enbart muntligen och befaller ocks� att genast skaffa undan alla liken. Skulle det g� att totalt sopa igen sp�ren efter en s�dan j�ttemassaker? Skulle inte otaliga l�mningar skvallra om vad som skett? Skulle d� ingen m�rka att det pl�tsligt inte l�ngre bodde n�gra utl�nningar i Schweiz?
Exemplet r�cker. Oavsett om Tyskland vann eller f�rlorade kriget, skulle folkmordet komma fram. Varf�r d� hela det l�jliga hemlighetsmakeriet?
Historief�rfalskarklickens akillesh�l
S� gott som varje m�nniska, som vuxit upp i det v�sterl�ndska samh�llet, tror p� gaskamrarna. Knappt n�gon �r medveten om f�ljande fakta:
- I varje mordr�tteg�ng m�ste man uppr�tta ett expertutl�tande om mordvapnet, antingen detta �r en revolver, en kniv, en hammare eller en yxa. D�remot har man inte vid n�gon enda nazir�tteg�ng, d�r det dock handlat om p�st�dda miljonfaldiga mord, n�gonsin beg�rt fram ett dylikt utl�tande.
- Ingen kemist, ingen ingenj�r, hade n�gonsin unders�kt gaskamrarna i Majdanek och Auschwitz eller ruinerna av gaskamrarna i Birkenau, f�rr�n den amerikanske ingenj�ren och gaskammarspecialisten Fred Leuchter med ett litet arbetslag reste till Polen i februari 1988 och granskade gaskamrarna n�rmare. Men Leuchter handlade p� revisionisternas uppdrag.
- Inte vid n�gon obduktion av n�gon d�d koncentrationsl�gerf�nge har man n�gonsin fastst�llt gasning som d�dsorsak.
Man skall l�sa f�rintelselitteraturens standardverk: Hilbergs Vernichtung der europ�ischen Juden, Reitlingers Final Solution, Poliakovs Br�viaire de la haine, Lucy Dawidowicz The War Against the Jews, Langbeins Menschen in Auschwitz, Kogons SS-Staat eller det samlingsband Wolfgang Benz utgav 1991, Dimension des V�lkermords. Icke i n�got enda av dessa standardverk finns ens antydningsvis f�rklarat hur dessa f�rskr�ckliga mordinstrument skulle ha fungerat. Inte ens Georges Wellers (Les chambres � gaz ont exist�) och J. C. Pressac (Technique and Operation of the Gas Chambers) presenterar f�r oss n�gon bild av dessa d�dskamrar. N�r man pl�jt igenom de n�mnda b�ckerna, skall man l�sa ytterligare tio, tjugo, femtio eller hundra f�rintelseluntor, man skall l�sa dussintals eller hundratals "ber�ttelser av �verlevande" - men ingenstans kommer man att finna en teknisk beskrivning av gaskamrarna! De enda, som har �gnat sig �t de tekniska f�ruts�ttningarna f�r en gaskammares funktion, �r revisionisterna.
Ditlieb Felderer, en svensk av �sterrikisk b�rd, b�rjade syssels�tta sig med de tyska koncentrationsl�gren, d� han i egenskap av Jehovas vittne ville forska om de 60 000 av hans trosfr�nder som nazisterna p�stods ha m�rdat. Efter m�nga �rs forskning kunde Felderer konstatera att nazisterna inte hade m�rdat 60 000 Jehovas vittnen, utan exakt 203. Han tog 30 000 fotografier av "f�rintelsel�ger" med omgivningar och unders�kte ing�ende deras krematorier och "gaskamrar". Felderer kom fram till resultatet att "gaskamrarna" aldrig hade kunnat fungera, att "�gonvittnesuppgifterna" om gasningarna utgjorde en oavbruten f�ljd av orimligheter och att krematorierna under inga omst�ndigheter kunnat prestera ens tilln�rmelsevis s� mycket arbete som p�st�tts. Till straff f�r sina forskningar fick han sitta bakom svenska gardiner och blev efter sovjetkommunistisk f�rebild utsatt f�r en r�ttspsykiatrisk unders�kning.
Fransmannen Robert Faurisson, professor i litteratur och textkritik, utgick ifr�n att varje seri�st studium av gaskammarproblemet m�ste b�rja med ett studium av gasningsteknikerna och det insektsmedel som p�st�s ha anv�nts till massmordet, zyklon B:
Jag ville veta hur man avlivar minkar med gas, hur man gasar r�vlyor, hur man i USA genomf�r avr�ttningar med gas. D�rvid konstaterade jag att man i de allra flesta fall anv�nder cyanv�tegas (intervju med Faurisson i den italienska tidskriften Storia Illustrata, �tergiven i V�rit� historique ou v�rit� politique av Serge Thion, La Vieille Taupe, 1980, s. 174).
Gaskamrarna i USA
Robert Faurisson var den f�rste forskare som blev f�rvissad om att ett arbete om de p�st�dda tyska avr�ttningskamrarna m�ste b�rja med en studie av gaskamrarna i USA.
Den f�rsta avr�ttningen av en m�rdare med gas �gde rum 1924 i Nevada. D�refter �vertog andra amerikanska delstater denna avr�ttningsmetod, d� den p�stods vara den humanaste. Som d�dande medel anv�nds cyanv�tegas. En avr�ttning med gas �r en h�gst komplicerad process. F�rberedelsen till avr�ttningen, denna sj�lv och den f�ljande reng�ringen av d�dskammaren tar flera timmar. Det hela omfattar, exempelvis i f�ngelset i Baltimore, Maryland, inte mindre �n 47 steg, varav n�gra �r r�tt invecklade. Gaskammaren m�ste vara absolut hermetiskt f�rsluten, annars blir avr�ttningen livsfarlig f�r f�ngelsepersonal och vittnen.
Man sp�nner fast den d�dsd�mde p� en stol. D�rp� l�ter man cyanidkulor falla i ett k�rl med utsp�dd svavelsyra. Kulorna uppl�ses, och den d�dande gasen fris�tts. Den d�mde inandas denna och blir efter ungef�r 45 sekunder medvetsl�s. Tre minuter senare intr�der d�den. Gasen oskadligg�rs i en luftrenare och avl�gsnas genom en h�g skorsten. Kammaren m�ste noga ventileras i 20 minuter, innan en l�kare och tv� medhj�lpare, if�rda skyddsdr�kt, skyddshandskar och gasmask, f�r tr�da in i den f�r att b�ra ut liket. D� en l�cka aldrig kan uteslutas, finns f�rstahj�lpenutrustning st�ndigt i beredskap f�r de utomst�ende.
Undra sedan p�, att allt fler amerikanska delstater �verger denna absurt dyra, komplicerade och farliga avr�ttningsmetod och ers�tter den med en annan: giftinjektion. (K�lla: Thion, s. 301 ff.)
Zyklon B och de tyska avlusningskamrarna
Insektsutrotningsmedlet zyklon B anv�nds �n idag f�r desinfektion av siloer, fartyg osv. men ocks� f�r gasning av r�vlyor (mot spridning av rabies). Under andra v�rldskriget kom det till anv�ndning i m�nga koncentrationsl�ger, ocks� i s�dana om vilka ingen historiker l�ngre h�vdar att det d�r fanns avr�ttningskamrar. Man r�knar med att runt 25 miljoner m�nniskors kl�der avlusades med zyklon. Denna sanit�ra �tg�rd r�ddade otvivelaktigt hundratusentals l�gerf�ngar, d�ribland icke f� judiska, fr�n en d�d i fl�cktyfus.
Zyklon levererades i form av sm� skivor eller kulor i luftt�t f�rpackning. Som b�rarsubstans tj�nade tr�fiber eller diagrus, en kornig, r�dbrun massa. Vid kontakt med luften fris�tts gasen. Hur l�nge denna kemiska process varar, beror p� lufttemperaturen. Vid en kokpunkt p� 25,7 grader Celsius tar det omkring en halvtimme tills st�rsta delen av gasen har f�rflyktigats, vid l�gre temperaturer betydligt l�ngre.
L�t oss nu med hj�lp av tv� tyska dokument se hur zyklon B anv�ndes praktiskt.
F�r avlusning av kl�der anv�ndes i stor omfattning de desinfektionskamrar som konstruerats av DEGESCH, Tyska s�llskapet f�r skadedjursbek�mpning. Dessa kamrar f�rel�g i en standardstorlek av 10 m3 och kunde f�rslutas hermetiskt.
De kl�der som skulle avlusas h�ngdes antingen upp p� en st�ng eller lades p� en vagn, som kunde f�ras in och ut.
Kammaren v�rmdes upp till mellan 25 och 35 grader Celsius. Genom ett cirkulationssystem spreds gasen som frisattes ur zyklongranulaten. Samma system tj�nade till att snabbt v�dra ur kammaren medelst f�rv�rmd luft. N�r cirkulationssystemet sattes p�, �ppnades automatiskt zyklonburken och t�mdes p� sitt inneh�ll p� ett underlag; d�rigenom f�rebyggde man att granulat hamnade p� golvet och flera timmar senare avgav gas som kunde skada dem som rengjorde kammaren.
Gasningstiden uppgick till minst en timme, ventilationstiden till 15 minuter. D�refter v�drade man de avlusade kl�derna i det fria. Kamrarna fick anv�ndas endast av utbildad personal.
(K�lla: F. Puntigam/H. Breymesser/E. Bernfus, Blaus�uregaskammern zur Fleckfieberabwehr, Sonderver�ffentlichung des Reichsarbeitsblattes, Berlin 1943).
Andra f�ruts�ttningar g�llde givetvis f�r avlusning av utrymmen som inte gick att hetta upp och hermetiskt f�rsluta, s�som bostadshus, fartyg etc. Hur man praktiskt genomf�rde gasning av en byggnad, beskriver en bruksanvisning, utgiven 1942 av H�lsov�rdsanstalten f�r protektoratet B�hmen och M�hren och betitlad Richtlinien f�r die Anwendung von Blaus�ure (Zyklon) zur Ungeziefervertilgung. Enligt denna skrift fick avlusning med zyklon utf�ras endast av en utbildad trupp av minst tv� man. Varje avlusningsspecialist m�ste medf�ra en gasmask, tv� specialinsatser mot bl�syra, en gasrestindikator, en spruta med motgift och ett skriftligt tillst�nd. F�re operationens b�rjan m�ste en d�dskallem�rkt varningstavla, flerspr�kig om s� erfordrades, klistras upp p� d�rren till den byggnad som skulle avlusas. En vakt skulle h�lla obeh�riga p� avst�nd. Den farligaste delen av operationen var enligt denna skrift ventilationen efter�t. Den skulle p�g� i minst 20 timmar.
Denna bruksanvisning anv�ndes i N�rnbergprocessen under nummer NI-9912 som �klagardokument, betecknande nog, trots att varje uppm�rksam iakttagare m�ste ha slagits av att de egenskaper, som d�ri anges f�r zyklon B, f�rvisade vittnesuppgifterna om massgasningar till det absurdas v�rld.
Tre kronvittnen fr�n Auschwitz
Vi anf�r nu uttalanden av de tre viktigaste �gonvittnen som skall ha n�rvarat vid de p�st�dda gasningarna i Auschwitz. Rudolf H�ss var l�grets kommendant fr�n 1940 till slutet av november 1943. Efter kriget gick han under jorden, sp�rades upp av britterna i mars 1946 och avlade efter tre dagars f�rh�r sin bek�nnelse om gasningen av 2,5 miljoner m�nniskor i Auschwitz, den bek�nnelse som �n idag g�ller som en h�rnsten i f�rintelsehistorien. Senare utl�mnades H�ss till Polen. F�re sin avr�ttning i april 1947 fick han i Krakows f�ngelse skriva ner sina "sj�lvbiografiska uppteckningar". I sin bek�nnelse sade H�ss:
N�r jag hade uppf�rt f�rintelsebyggnaden i Auschwitz, anv�nde jag zyklon B, en kristalliserad bl�syra, som vi kastade in i d�dskammaren genom en liten �ppning. Det tog 3 till 15 minuter, allt efter klimatf�rh�llandena, att d�da m�nniskorna i d�dskammaren. Vi visste n�r m�nniskorna var d�da, eftersom deras skrik upph�rde. Vi v�ntade vanligen en halvtimme, innan vi �ppnade d�rrarna och avl�gsnade liken. Sedan liken forslats undan, tog v�ra specialkommandon av ringarna och drog ut guldet ur t�nderna p� kropparna. En annan f�rb�ttring gentemot Treblinka var att vi byggde gaskamrar, som rymde 2000 m�nniskor i taget, medan de 10 gaskamrarna i Treblinka rymde endast 200 m�nniskor var. (N�rnberg-dokument NO 3868-PS).
(Anm�rkning: Enligt sin bek�nnelse bes�kte H�ss Treblinka i juni 1941. L�gret �ppnades dock f�rst den 23 juli 1942. I sin bek�nnelse n�mner H�ss ocks� ett f�rintelsel�ger "Wolzek", som man sedan aldrig h�rt n�got mer om.)
"Specialkommandona" var enligt H�ss judar, som betj�nade gaskamrarna och med j�mna mellanrum sj�lva gasades och ersattes med andra. Likplundrarnas hemska syssla beskriver han i sina sj�lvbiografiska uppteckningar (H�ss, Rudolf: Kommandant in Auschwitz. Eingeleitet und kommentiert von M. Broszat, Deutsche Verlagsanstalt, 1958, s. 126):
Utsl�pandet av liken ur kamrarna, avl�gsnandet av guldt�nderna, avklippandet av h�ret, bortsl�pandet till groparna eller ugnarna, underh�llandet av elden i groparna, upph�llandet av det ansamlade fettet, omr�randet i de brinnande likbergen f�r att tillf�ra luft. Alla dessa arbeten gjorde de med en sl� likgiltighet, som om det vore n�got vardagligt. Medan de sl�pade p� liken �t eller r�kte de.
En medlem av ett specialkommando, den slovakiske juden Filip M�ller, �verlevde som genom ett under inte mindre �n fem likvideringsaktioner. I sin bok Sonderbehandlung (Verlag Steinhausen, 1979) skildrar M�ller sin f�rsta insats:
Framf�r mig l�g liket av en kvinna. F�rst drog jag av henne skorna. Mina h�nder darrade d�rvid, och jag skakade i hela kroppen, n�r jag b�rjade dra av henne strumporna... Alla sex ugnarna brann, d� Stark gav order att sl�pa de nakna liken �ver det v�ta betonggolvet. D�r gick Fischl fr�n det ena liket till det andra och b�nde med en j�rnst�ng upp munnen p� vart och ett. N�r han uppt�ckte en guldtand, ryckte han ut den med en t�ng och kastade den i en pl�tburk. (s. 23 ff.)
Hur l�ng tid som f�rfl�t mellan gasmordet och liksk�ndningen ber�ttar M�ller p� sidan 215:
Sedan kv�llen f�re hade tre transporter f�rsvunnit och gasats i gaskamrarna till Krematorium V med ungef�r fyra timmars mellanrum. Sedan skriken, st�nandena och rosslingarna f�rstummats, v�drades gaskamrarna ett par minuter. Sedan jagade SS-m�nnen in f�ngkommandon f�r att f� ut liken.
Som tredje kronvittne till massgasningarna i Auschwitz vill vi citera Rudolf Vrba. Vrba, ursprungligen Rosenberg, slovakisk jude, placerades i l�gret som ung man. I april 1944 lyckades han fly. Hans uttalanden om h�ndelserna i Auschwitz publicerades tillsammans med andra vittnesber�ttelser i november 1944 av "War Refugee Board", en organisation som grundades under beskydd av den amerikanske finansministern Henry Morgenthau. P� denna WRB-rapport st�dde sig �klagarna i N�rnberg, och p� denna bygger ocks� v�r nutida bild av Auschwitz.
I f�ljande avsnitt ur hans bok I Cannot Forgive (Bantam, Toronto 1964, s. 10-13) ber�ttar Vrba om ett bes�k av Himmler i Auschwitz i januari 1943, varvid ett nytt krematorium i Birkenau invigdes genom gasning av 3000 judar (Anm�rkning: Himmler var sista g�ngen i Auschwitz i juli 1942, och det f�rsta krematoriet i Birkenau togs i bruk i mars 1943). Nu l�mnar vi ordet till Vrba, detta s�rskilt viktiga kronvittne om f�rintelsen:
Heinrich Himmler bes�kte �ter l�gret Auschwitz i januari 1943... Han skulle inspektera det f�rsta massd�dandet p� l�pande band i v�rlden och n�rvara vid invigningen av l�gerledaren H�ss splitter nya leksak, hans krematorium. Det var sannerligen en praktfull sak, 100 yard l�ng, 50 yard bred, med 15 ugnar, som kunde samtidigt f�rbr�nna tre lik var p� 20 minuter, ett betongmonument �t sin konstrukt�r, herr Walter Dejaco
Han [Himmler] fick i sj�lva verket se en imponerande demonstration, som kunde f�rs�mras endast av tidtabellen, som hade v�ckt f�rargelse p� j�rnv�gsstationen i m�ngen tysk sm�stad. L�gerledaren H�ss, som nu brann av iver att f� bevisa sin nya leksaks effektivitet, hade best�llt en specialtransport av 3000 polska judar, som man nu skulle f�rinta p� det moderna, tyska s�ttet.
Himmler anl�nde denna morgon klockan �tta, och showen skulle b�rja en timme senare. Kvart i nio var de nya gaskamrarna med sina raffinerade duschattrapper och anslag som "Var noga med renligheten", "Iakttag lugn" osv. proppfulla.
SS-vaktmanskapen hade s�rjt f�r att inte en centimeters utrymme blev outnyttjat. De avlossade ett par skott vid ing�ngen. D�rigenom skr�mda, drog sig de som redan fanns i kammaren in�t och ytterligare offer drevs in. Sedan kastades sp�dbarn och sm�barn ovanf�r huvudena p� de vuxna, och d�rrarna st�ngdes och reglades. En SS-man med en tung gasmask stod p� kammarens tak och v�ntade tills han skulle kasta in zyklon-B-kulorna. Denna dag var detta ett hedersuppdrag, ty det var inte varje dag han hade s� illustra g�ster, och han var s�kert lika nerv�s som startskottskytten vid en h�stkappl�pning...
Mannen i gasmasken fingrade p� sin zyklonburk. Under sig hade han ett fullt hus. Men ingenstans syntes n�gon skymt av reichsf�hrern, som hade g�tt f�r att �ta frukost med l�gerchefen H�ss.
N�gonstans ringde en telefon. Alla huvuden vreds �t h�llet i fr�ga... Nyheten l�d: "Reichsf�hrern har �nnu inte frukosterat f�rdigt..." Inne i gaskammaren hade m�nnen och kvinnorna blivit vansinniga av f�rtvivlan, och nu till sist hade de fattat vad en dusch i Auschwitz var f�r n�got. De b�rjade skrika, tjuta och banka svagt p� d�rren, men d�rute h�rde ingen dem, ty den nya kammaren var inte endast gas- utan ocks� ljudt�t.
Men klockan elva, tv� timmar f�rsenad, rullade en bil fram. Himmler och H�ss steg ur och spr�kade en liten stund med de h�gre officerarna. Himmler lyssnade uppm�rksamt medan man ing�ende f�rklarade proceduren f�r honom. Han sl�ntrade fram till den reglade d�rren, kastade en blick genom det lilla, med tjockt glas f�rsedda titth�let p� de skrikande m�nniskorna inne i kammaren och v�nde sig sedan till sina underlydande f�r att st�lla dem n�gra fr�gor. �ntligen kunde dansen b�rja. SS-mannen p� taket fick en order i skarp ton. Han lyfte p� det runda locket och l�t de sm� kulorna falla p� huvudena under sig. Han visste som alla de andra att hettan fr�n de sammanpressade kropparna skulle medf�ra att de sm� kulorna avgav gas inom n�gra minuter. Sedan st�ngde han genast luckan.
Gasningen kunde b�rja. H�ss v�ntade en stund, s� att gasen kunde cirkulera ordentligt, och bj�d sedan h�vligt sin g�st att �n en g�ng sk�da genom titth�let. Himmler glodde ett par minuter in i d�dskammaren, synbarligen imponerad, och v�nde sig sedan med f�rnyat intresse mot l�gerchefen, som han st�llde en rad nya fr�gor.
Vad han hade sett verkade ha gjort honom n�jd och f�rsatt honom i en st�mning av upprymdhet. Fast�n han s�llan r�kte, tog han emot en cigarrett av en officer, och medan han ovant drog n�gra bloss, skrattade och sk�mtade han.
Att atmosf�ren blivit gemytlig, betydde naturligtvis inte att man f�rlorade det viktigaste ur sikte. Flera g�nger l�mnade han officersgruppen f�r att med en blick genom titth�let f�rvissa sig om att aktionen fortsatte, och d� alla de inst�ngda var d�da, visade han ett livligt intresse f�r den procedur som sedan skulle f�lja.
S�rskilda hissar befordrade liken in i krematoriet, men kremeringen skedde inte genast. Slutligen m�ste guldt�nderna dras ut. P� kvinnorna m�ste h�ret klippas av f�r att anv�ndas till t�tning av torpedspetsar. Liken av rika judar, som man redan innan observerat, m�ste l�ggas �t sidan f�r dissekering. Man kunde ju inte utesluta att ett eller annat slughuvud bland dem hade g�mt �delstenar - kanske rentav diamanter - i en kropps�ppning
Det var f�rvisso en komplicerad hantering, men det nya maskineriet fungerade klanderfritt under skickliga arbetares h�nder. Himmler v�ntade tills r�ken ur skorstenarna tjocknade och kastade sedan en blick p� sin klocka. Hon var ett. Lunchdags!
Var naturlagarna upph�vda �ren 1941- 1944?
I staml�gret Auschwitz finner bes�karen ett intakt krematorium, som p�st�s vara i ursprungligt skick, och gaskamrar; i Birkenau spillrorna av fyra, i olika grad f�rst�rda krematorier. Krematoriet i staml�gret kallas K I, de fyra krematorierna i Birkenau K II till K V. B�st bibeh�llet av de senare �r K II. Framf�r ruinerna av detta finns en tavla, som uppger hur massmorden skulle ha g�tt till: Inemot 2000 m�nniskor pressades samman i "gaskammaren" och d�dades genom inkastat zyklon B; d�refter forslade man upp liken till krematoriet, som l�g ovanp� "gaskammaren", och br�nde dem.
Om naturlagarna g�llde ocks� under andra v�rldskriget och inte hade satts ur spel genom f�rintelsen, utg�r denna beskrivning, liksom uppgifterna av de tre kronvittnena H�ss, M�ller och Vrba, en enda kedja av om�jligheter. H�r de gr�vsta om�jligheterna:
Om�jlighet nummer ett: Ingen arkitekt, som var vid sina sinnens fulla bruk, skulle ha inr�ttat ett krematorium i samma byggnad som en kammare, d�r man skulle f�r�va massmord medelst en explosiv gas. Visserligen har zyklon B inte s�rskilt h�g explosivitet, men enbart p� grund av den latenta explosionsfara som h�rr�rde fr�n de zyklonm�ttade liken hade ett dylikt f�rfarande varit bevis p� sj�lvmordsvansinne, �n mer d� man f�r att d�da 2000 m�nniskor p� tre minuter (H�ss) m�ste anv�nda v�ldiga m�ngder av gasen. Ifr�ga om K I ligger krematoriet inte ovanp� "gaskammaren" utan alldeles intill denna. Denna byggnad skulle f�rst ha spr�ngts i luften och d�rvid gasat hela l�gret, SS-m�nnen ocks�.
Om�jlighet nummer tv�: Avlusningskamrarna m�ste, som redan n�mnts, ha v�rmts till (minst) 25 grader f�r att zyklon B skulle f�rflyktigas inom en halvtimme. Ett s�dant uppv�rmningssystem finns inte i "gaskammaren". P� vintern hade det dr�jt l�nge innan den st�rre delen av gasen frisatts. Dessutom hade denna alls inte kunnat sprida sig i den till bristningsgr�nsen fullproppade kammaren (2000 m�nniskor p� 210 m2 stor yta!).
Om�jlighet nummer tre: D�rrarna till samtliga "gaskamrar" g�r in�t. Allts� hade specialkommandona inte kunnat komma in i dessa kamrar, som till sista kvadratcentimetern var fullproppade med lik. Vad var det f�r kl�pare och gr�nk�pingsarkitekter, som nazisterna gett i uppdrag att bygga deras f�rintelseanl�ggningar!
Om�jlighet nummer fyra: Superom�jligheten, s� att s�ga, om�jligheternas om�jlighet. Specialkommandot gick in i gaskammaren, enligt H�ss en halvtimme, enligt M�ller n�gra minuter efter massmordet och kastade sig �ver liken: de tog av dem ringarna (H�ss), drog av dem kl�derna (M�ller) och klippte av dem h�ret (Vrba). Det hade varit rena sj�lvmordsuppdraget; ingen enda medlem av specialkommandot hade �verlevt denna harakiriaktion (l�t oss bara t�nka p� hur noga en amerikansk gaskammare m�ste ventileras efter avr�ttningen av en enda f�nge, innan en l�kare if�rd skyddsdr�kt och gasmask kan g� in i kammaren). "Gaskamrarna" i Auschwitz �gde bara ett rudiment�rt ventilationssystem, s� det hade inte r�ckt med att specialkommandot bar gasmasker. Dessutom hade giftet h�ftat vid liken av de m�rdade, som specialkommandona p�st�s ha arbetat med, varvid de hade blivit d�dligt f�rgiftade: giftet tr�nger n�mligen genom huden. Till p� k�pet bar specialkommandot inga gasmasker: Enligt H�ss r�kte de ju, medan de sysslade med sitt hemska hantverk
De r�kte! Mitt i en explosiv gas!
Om�jlighet nummer fem: S�som framg�r av bevarade ritningar fanns det ingen annan v�g fr�n "gaskammaren" till krematoriet �n en hiss med en bottenyta av 2,1 m x 1,35 m; denna kunde transportera p� sin h�jd fyra lik plus hissoperat�ren. St�rsta br�dska var p�bjuden vid transporten av de d�da till krematoriet, ty n�sta omg�ng d�dskandidater stod redan och v�ntade framf�r "duschen" (f�rsommaren 1944 skall ju inemot 12 000, enligt andra "historiker" upp till 24 000 m�nniskor ha gasats dagligen). Att duschen inte var n�gon s�dan, m�rkte inte de enfaldiga stackarna. Man hade n�mligen tryckt tv�lar (enligt andra "�gonvittnen" tv�lattrapper) och frott�handdukar (eller var det frott�handduksattrapper?) i h�nderna p� dem. Medan de t�ligt v�ntade, pendlade hisspojken fem hundra g�nger upp och ner mellan gaskammaren och krematoriet och hanterade utan avbrott zyklongenompyrda lik mitt i en zyklonm�ttad milj� utan att ta skada till liv och lem!
Om�jlighet nummer sex: Krema II och Krema III uppvisar 15 br�nnugnar vardera, de andra krematorierna f�rre. Kremeringen av ett lik tar ocks� i de flesta moderna krematorier omkring en och en halv timme och gick avgjort inte fortare 1944. Om efter sex timmar 15 ugnar br�nt 60 lik, s� l�g det �nd� kvar 1940 m�rdade i "duschen", och n�sta 2000 d�dsvigda v�ntade sedan l�nge ot�ligt p� att f� g� in i denna!
Om krematorierna: I Raul Hilbergs standardverk Die Vernichtung der europ�ischen Juden (Fischer Taschenbuch Verlag, upplaga av �r 1990, s. 946) finner vi f�r vart och ett av de fyra krematorierna i Birkenau exakta uppgifter om drifttider.
De moderna krematorierna, som det i Basel, kan f�rbr�nna upp till 23 lik per dag och ugn. F�r de kokseldade krematorierna i Birkenau l�g dock den maximala dagskapaciteten enligt utsago av experter (s�som I. Lagac�, chef f�r krematoriet i Calgary) p� 5 lik per ugn. Hade krematorierna i Birkenau st�ndigt fungerat felfritt (och vi vet av dokument att detta inte var fallet), s� hade man d�r kunnat br�nna h�gst 150 000 lik.
Var br�nde man d� de �terst�ende 850 000 liken (det var ju en miljon judar som m�rdades?).
Enligt de utrotningstroende i gropar! Denna historia �r ett tr�stl�st ofog, d� det p� grund av syrebristen �r om�jligt att br�nna lik i gropar och i Birkenau dessutom om�jligt p� grund av den h�ga grundvattenniv�n.
Leuchters utl�tande
Det tekniskt om�jliga i de f�regivna massgasningarna och kremeringarna hade slagit forskare som Felderer och Faurisson redan p� sjuttiotalet. F�r att slutgiltigt ge legenden d�dsst�ten kr�vdes det dock en gaskammarexpert.
�r 1988 f�rsiggick i Toronto den omgjorda r�tteg�ngen mot tysk- kanadensaren Ernst Z�ndel. Z�ndel hade spridit engelsmannen Richard Harwoods broschyr Did Six Million Really Die?, d�r f�rintelsen bestrids, och blev d�rf�r, p� tillskyndan av en judisk organisation vid namn "Holocaust Remembrance Association", st�lld inf�r r�tta. Till grund f�r �talet tj�nade en annars knappast n�gonsin till�mpad lag mot "Spridning av falska uppgifter", en lag som gick tillbaka p� en engelsk lag av �r 1275, genom vilken riddarna f�rbj�d allmogen att h�na dem i satiriska verser. Den f�rsta r�tteg�ngen, som genomf�rdes 1985, hade slutat med att den �talade d�mdes till 15 m�naders f�ngelse. P� grund av talrika formella fel upph�vdes emellertid domen. Efter �verenskommelse med Z�ndel tog Robert Faurisson kontakt med den amerikanske ingenj�ren Fred Leuchter. Denne �r ansvarig f�r konstruktionen av de gaskamrar i vilka brottslingar avr�ttas i m�nga amerikanska delstater. I februari 1988 reste Leuchter med sin fru Carolyn, kameramannen J�rgen Neumann, tecknaren Howard Miller och polsktolken Tjudar Rudolph till Polen, f�r att sk�rsk�da de f�regivna gaskamrarna i Auschwitz I, Auschwitz-Birkenau och Majdanek. D�refter avgav ingenj�ren ett utl�tande. Om presscensuren i den fria v�rlden inte fungerade s� v�l, hade Leuchters r�n presenterats med feta rubriker p� f�rstasidan i samtliga tidningar.
Leuchters slutsatser var entydiga: I inget av de tre l�gren fanns det gaskamrar f�r f�rintelse av m�nniskor. De enda gaskamrar som d�r existerade var kamrar f�r f�rintelse av ohyra, avlusningskamrar.
Leuchters bevisf�ring st�dde sig p� tre punkter:
1) "Gaskamrarna" var inte konstruerade som s�dana och hade aldrig kunnat fungera. De �r inte t�tade, varf�r den d�dande gasen kontinuerligt hade str�mmat ut. Det hade varit rena vansinnet att inr�tta gaskamrar alldeles invid respektive under krematorier. F�rdelningsmekanismer f�r gasen fattas liksom anordningar f�r uppv�rmning av kamrarna. Slutligen finns det endast otillr�ckliga ventilationsanl�ggningar. Till ventilation av K I tj�nade exempelvis en taklucka. Gasen hade omedelbart str�mmat in i det SS-lasarett som l�g mittemot "gaskammaren" och d�dat b�de patienter och sjukv�rdspersonal. I kamrarna hade det kanske i en vecka efter varje gasning funnits kvar cyanv�te i tillr�ckliga m�ngder f�r att skicka envar, som v�gade sig in, till den andra v�rlden. Gasmasker hade knappast erbjudit tillr�ckligt skydd. I verkligheten var "gaskamrarna" utrymmen f�r lagring av lik; det i K I byggdes senare om till luftv�rnsbunker.
2) Krematorierna hade kunnat f�rbr�nna endast en br�kdel av den p�st�dda m�ngden offer, och "br�nngroparna" �r en ren fantasiprodukt.
3) Leuchter och hans grupp tog prover av murbruket fr�n b�de "gaskamrarna" och avlusningskamrarna. Cyanid finns kvar i murbruk och tegel i m�nga �r, ibland i �rhundraden. Medan provet fr�n avlusningskammaren �nnu efter 44 �r uppvisade ett mycket h�gt cyanidv�rde, var sp�ren efter cyanid i proverna fr�n "gaskamrarna" obefintliga eller obetydliga. Bl�syra �r ett naturligt f�rekommande �mne och kan f�rekomma i mycket sm� m�ngder i vilken byggnad som helst.
Cyanidtestet utf�rdes inte av Leuchter sj�lv utan av en kemist vid namn dr James Roth, som inte hade n�gon vetskap om varifr�n proverna h�rr�rde.
Om det vore m�jligt att vederl�gga Leuchter-rapporten, s� hade de utrotningstroende lejt de b�sta kemister och ingenj�rer att utf�ra en motunders�kning och avge ett motutl�tande, ty pengar �r minsann inte n�got som detta herrskap saknar. Dock visade sig ingen kemist och ingen ingenj�r beredd att f�reta sig n�got dylikt. Det finns visserligen tv� f�regivna "vederl�ggningar", den ena av fransmannen Jean-Claude Pressac (Auschwitz. Technique and Operation of the Gas Chambers. Beate Klarsfeld Foundation, 515 Madison Avenue, New York 1989. Detta verk, som tryckts i endast 1000 exemplar, finns inte tillg�ngligt i bokhandeln och inneh�ller titeln till trots inga uppgifter om gaskamrarnas arbetss�tt.) och den andra av tysken Werner Wegner (den figurerar i samlingsverket Die Schatten der Vergangenheit av Backes/Jesse/ Zitelmann, Propyl�en 1990). B�da "vederl�ggningarna" �r skrattretande enfaldiga. I nummer 50 av tidskriften Historische Tatsachen plockar Udo Walendy s�nder dessa kl�paraktiga vederl�ggningsf�rs�k punkt f�r punkt. Hur Pressac i sitt mammutverk ofrivilligt har �st vatten p� revisionisternas kvarn, har Faurisson utf�rligt p�visat i nummer 3 av tidskriften Revue dHistoire R�visionniste (B. P. 122, 92704 Colombes Cedex), en tidskrift som repressionen i Frankrike sedan tvang till nedl�ggning.
Cyanidtestet har redan tv� g�nger upprepats, f�rsta g�ngen av det r�ttsmedicinska institutet i Krakow p� uppdrag av Auschwitzmuseet och andra g�ngen av den tyske kemisten Germar Rudolf. Den senare kommer i sin mycket utf�rliga studie (proverna utv�rderades av det ansedda Institut Fresenius) till samma slutsatser som Leuchter, som han kritiserar p� n�gra mindre viktiga punkter.
De polska kemisterna fann i proverna fr�n "gaskamrarna" �nnu ringare cyanidrester �n dr Roth. F�r att bespara sig alltf�r stor f�rl�genhet tog de j�mf�relseprovet fr�n avlusningskamrar, vars v�ggar hade vitlimmats, men fann likv�l �nnu st�rre cyanidrester �n i proverna fr�n "gaskamrarna".
Walter L�ftl, ordf�rande f�r �sterrikiska Bundesingenieurskammer och edsvuren sakkunnig i r�tteg�ngar, har i en studie betecknat de f�regivna massgasningarna i Auschwitz som tekniskt om�jliga. D�rf�r fick han i mars 1992 avg� som ordf�rande f�r ingenj�rskammaren. Man v�ckte �tal mot honom f�r brott mot lagen om f�rhindrande av nationalsocialistisk �teraktivering. Troligen kommer man h�rn�st i �sterrike att �tala astronomer och geografer som h�vdar att jorden �r rund.
Samtliga unders�kningar betr�ffande gaskamrarnas funktionsduglighet och krematoriernas kapacitet kan n�r som helst upprepas. Man beh�ver endast skicka ett lag best�ende av kemister, ingenj�rer och krematorieexperter till Polen, filma deras unders�kningar och utv�rdera dem inf�r v�rldens blickar. Men herrar politiker och historiker aktar sig klokt nog f�r ett s�dant f�retag. De vet ocks� varf�r.
(Anm�rkning: Z�ndel d�mdes i den nya r�tteg�ngen till 9 m�naders f�ngelse. Han fick f�rbli p� fri fot under f�ruts�ttning att han inte mer yttrade sig om f�rintelsen. Z�ndel v�djade d� till h�gsta instans, Kanadas h�gsta domstol, som fyra och ett halvt �r senare, i augusti 1992, frik�nde honom. Med sin st�mning hade "Holocaust Remembrance Association" d�rmed skjutit ett pr�ktigt sj�lvm�l: den gav revisionisterna publicitet f�r f�rsta g�ngen i landets historia och gav impulsen till Leuchters unders�kning och utl�tande, som med de exakta vetenskapernas metoder kn�ckte nacken p� f�rintelsebedr�geriet.)
Den osynliga elefanten
N�r revisionisterna nu satt stopp f�r ofoget med gaskamrarna, st�r det klart att det ifr�ga om gaskammarhistorierna m�ste handla om skr�cksagor, som segrarmakterna efter kriget och sedan deras tyska vasaller ber�ttat vidare av politiskt-propagandistiska sk�l.
Hur fick v�rlden f�rst h�ra om gaskamrarna och hur reagerade den p� detta?
Den brittisk-judiske historikern Walter Laqueur tar upp denna fr�ga i sin bok The Terrible Secret, som kom ut 1980. Laqueur utg�r fr�n faktum att de allierade f�rfogade �ver ett v�l fungerande underr�ttelsen�t i de tyskockuperade l�nderna liksom i Tyskland sj�lvt. Ett s� oerh�rt brott som mordet p� miljontals m�nniskor i gaskamrar kunde om�jligt ha dolts f�r dem i �ratal, i synnerhet som judiska organisationer sedan 1942 oavl�tligt ber�ttade om hemskheterna.
Dock n�jde sig Washington, London och Moskva med lama protester som alibi f�r att inte f�reta sig n�gonting till judarnas r�ddning. De varken varnade dessa f�r den hotande utrotningen eller s�kte rikta det tyska folkets uppm�rksamhet p� det folkmord som dess regering f�r�vade.
P�ven visste redan tidigt vad som utspelades i det katolska Polen men visade ingen s�rskild oro, d� ju offren inte var n�gra katoliker. Ocks� R�da korset satt med armarna i kors och teg om folkmordet �nda till krigsslutet.
I sin bok Auschwitz and the Allies �gnar sig Martin Gilbert �t det st�rsta koncentrationsl�gret. Detta l�g i ett industriomr�de. Det omfattade j�mte staml�gret Auschwitz I och Birkenau (Auschwitz II) �ven industrikomplexet Monowitz (Auschwitz III), som borde ha tilldragit sig de allierades uppm�rksamhet redan d�rf�r att man d�r framst�llde en krigsviktig produkt som syntetiskt gummi, d�rtill omkring 40 yttre stationer. F�ngarna kom i st�ndig kontakt med fria, avl�nade arbetare fr�n olika l�nder. Vidare skickades st�ndigt f�ngar fr�n Auschwitz till andra l�ger. Slutligen skedde det icke s� f� frigivningar (enligt Laqueur 978 under �r 1942, n�gra �ret d�rp�, och 1944 frigavs m�nga judinnor p� initiativ av industrimannen O. Schindler).
Om det fanns ett st�lle i Europa, d�r det hade varit helt om�jligt att d�lja ett fabriksm�ssigt bedrivet massmord, s� var det Auschwitz. Likv�l m�rkte inte v�rlden under tv� l�nga �r vad f�r ofattbart som d�r utspelades: Massmorden b�rjade sommaren 1942, och f�rst sommaren 1944 d�k de de f�rsta ber�ttelserna om massakrerna upp i v�rldspressen.
Laqueur och Gilbert bryr sin hj�rna med den g�tfulla tystnaden om f�rintelsen. Tydligen kom ingen av dem p� den n�rliggande l�sningen: "Jag ser ingen elefant i min k�llare. Fanns det en elefant i min k�llare, s� skulle jag s�kert se den. Allts� finns det ingen elefant i min k�llare."
Yttrandet h�rr�r fr�n den amerikanske elektroingenj�ren och datavetaren Arthur Butz. Hans bok The Hoax of the Twentieth Century, som kom ut 1976, g�ller �n idag som revisionismens klassiker nummer ett.
D�rmed kan man besvara n�gra fr�gor, som framkastas om och om igen:
- "Varf�r l�t sig judarna motst�ndsl�st transporteras iv�g till f�rintelsel�gren och liksom lamm f�ras till slaktb�nken? Judarna l�t sig motst�ndsl�st transporteras iv�g till arbetsinsatser och omflyttningsaktioner, emedan de visste att tyskarna med arbetsinsatser och omflyttningsaktioner menade arbetsinsatser och omflyttningsaktioner.
- "Varf�r bombade de allierade inte gaskamrarna? D�rigenom hade de kanske d�dat m�nga f�ngar, men r�ddat oj�mf�rligt fler." De allierade bombade inte gaskamrarna, emedan det inte fanns n�gra gaskamrar.
- "Varf�r f�rnekades judeutrotningen i b�rjan fr�ckt av de naziledare som �verlevde kriget? Naziledarna f�rnekade judeutrotningen, emedan det inte fanns n�gon judeutrotning. N�r prominenta gestalter i Tredje riket som Albert Speer och Hans Frank gjorde helt om under N�rnbergprocessen och f�rklarade sig moraliskt medskyldiga till folkmordet, s� gjorde de det d�rf�r att att de, liksom hundramiljontals andra m�nniskor, hade l�tit sig lura av H�ss bek�nnelse liksom det �vriga "bevismaterial" som segrarmakterna f�rf�rdigat.
- "Varf�r teg Vatikanen och R�da korset om det st�rsta brottet i m�nsklighetens historia och f�rr�dde d�rigenom sina humanit�ra principer?" Vatikanen och R�da korset fick f�rst efter kriget h�ra talas om detta "st�rsta brott i m�nsklighetens historia", som i sj�lva verket var den st�rsta svindeln i m�nsklighetens historia.
Ytterligare bevis
Redan 1942 lyckades brittiska underr�ttelsetj�nsten avlyssna radiotrafiken mellan SS-h�gkvarteret i Berlin och koncentrationsl�gren och kn�cka koden. I dagliga rapporter anm�ldes alla d�dsfall. De flesta berodde p� sjukdomar, men man anm�lde ocks� avr�ttningar genom skjutning och h�ngning. Om gasningar d�remot inte ett enda ord, inte ens fr�n Auschwitz!
Detta bekr�ftar professor Hinsley, som idag �r docent i Cambridge och under kriget var specialist p� att kn�cka fiendens koder, i sin bok British Intelligence during the Second World War (Cambridge University Press, New York, 1981, s. 673: De tyska radiomeddelandena inneh�ll "no references to gassings", inga h�nvisningar till gasningar!
Sedan december 1943 fotograferade de allierades spaningsflyg Auschwitz regelbundet. Fram tills l�gret befriades av r�da arm�n i januari 1945 genomf�rdes totalt 32 spaningsuppdrag och togs hundratals fotografier. P� inget av dessa foton syns n�gon k� av m�nniskor framf�r den tydligt synliga "gaskammaren"! N�gra av dessa flygfoton sl�pptes fria 1979 och kan besk�das i National Archives i Washington.
F�rintelsen - krigspropaganda!
I mars 1916 meddelade Daily Telegraph att �sterrikare och bulgarer hade gasat 700 000 serber. Om den brittiska tidningens l�sare d� trodde p� denna bluffhistoria, vet vi inte. Efter kriget trodde hur som helst ingen l�ngre p� historien om de 700 000 gasade serberna.
Den 2 augusti 1990 marscherade irakiska trupper in i Kuwait. USA f�rs�kte f� FN med sig p� ett milit�rt ingripande f�r att befria emiratet, men man st�tte i b�rjan p� motst�nd. Dock slog st�mningen om i oktober, d� en kuwaitisk flicka och en kirurg fr�n Kuwait City inf�r en m�nniskor�ttskommission gr�tande ber�ttade hur de irakiska barbarerna h�rjat i den besatta huvudstadens sjukhus: de hade slagit s�nder kuv�serna, kastat de nyf�dda barnen p� golvet och l�tit dem �mkligen d�! Ber�ttelsen v�ckte indignation �ver hela v�rlden och bidrog p� ett avg�rande s�tt till att de som f�respr�kade ett milit�rt ingripande mot Irak fick sin vilja igenom.
I mars 1992 sprack sedan l�gnhistorien. Kuv�smordhistorien hade hittats p� av en reklamfirma i New York som f�tt 10 miljoner dollar av den landsflyktige emiren av Kuwait. "Kirurgen" var ingen kirurg, och "flyktingflickan" var dotter till en kuwaitisk diplomat i USA. B�da hade f�tt �va i dagar p� sina "�gonvittnesm�l" och �ven f�tt undervisning i engelska enkom f�r �ndam�let.
I motsats till skr�ckhistorierna fr�n f�rsta v�rldskriget och fr�n gulfkriget ber�ttar man liknande fr�n andra v�rldskriget alltj�mt vidare, d�rf�r att enorma politiska och finansiella intressen �r f�rbundna d�rmed.
Uppgifter om utrotningen av judarna b�rjade dyka upp 1942 i sionistiskt kontrollerade tidningar som New York Times och gick med st�rsta sannolikhet tillbaka p� Judiska v�rldskongressen. Huvudsyftet med skr�ckpropagandan var otvivelaktigt att f�r regeringarna och folken i de allierade staterna understryka n�dv�ndigheten av att det uppr�ttades ett nationellt hemland f�r judarna.
I sin bok The Hoax of the Twentieth Century granskar Arthur Butz hur �rhundradets bedr�geri uppst�tt. I New York Times spalter sp�kade, vid sidan om gaskamrarna, alla uppt�nkliga mordmetoder. Den 30 juni 1942 ber�ttade man om ett "skjuthus", d�r tusentals judar dagligen sk�ts, den 7 februari 1942 om "blodf�rgiftningsstationer" i det ockuperade Polen. Medan b�de skjuthuset och blodf�rgiftningsstationerna f�rsvann in i historiens skr�pkammare redan f�re krigsslutet, fick �ngd�dskamrarna n�got st�rre framg�ng: fortfarande vid N�rnbergr�tteg�ngen d�k de upp. Den 14 december 1945 noterades f�ljande till protokollet i N�rnberg:
Alla offer m�ste ta av sig kl�der och skor, som sedan samlades in, varp� samtliga offer, kvinnor och barn f�rst, drevs in i d�dskamrarna... Sedan kamrarna stoppats fulla, sl�ts de hermetiskt och �nga sl�pptes in... Av de uppgifter som inkommit kan uppskattas att flera hundra tusen judar utrotades i Treblinka. (N�rnbergdokument PS 3311)
Exakt 75 dagar senare hade den h�ga domstolen redan gl�mt bort �ngkamrarna igen. I st�llet var det nu pl�tsligt tal om gaskamrarna i Treblinka. Det var allts� f�rst efter kriget, som man enade sig om vilken form legenden obligatoriskt skulle ha!
Herr Elie Wiesels eldgropar
I boken Legends of Our Time (New York, 1968, s. 177ff.) skrev Elie Wiesel:
Varje jude borde n�gonstans i sitt hj�rta bevara en zon av hat, det sunda, manliga hatet mot det som Tyskland f�rkroppsligar och mot det som ligger i det tyska v�sendet. Allt annat vore ett f�rr�deri mot de d�da.
Denne Elie Wiesel erh�ll 1986 Nobels fredspris bland annat p� anh�llan av 83 ledam�ter av den tyska f�rbundsdagen. Enligt dessa parlamentariker skulle priset vara en stor uppmuntran till alla dem som arbetar aktivt p� f�rsoningsprocessen.
H�r visar sig den tyska politikens stegl�sa �verg�ng fr�n nationalsocialism till nationalmasochism.
Wiesel, som �r f�dd 1928, var internerad i Auschwitz fr�n april 1944 till januari 1945. I La Nuit, den bok han �r 1958 gav ut om s�dant han "sj�lv upplevt", n�mner han inte med ett enda ord n�got om gaskamrar. (OBS! I den �vers�ttning till tyska som Ullstein-Verlag gav ut, Die Nacht zu begraben, Elischa, d�r �vers�ttaren Curt Meyer-Clason skaml�st f�rfalskat texten, dyker gaskamrarna pl�tsligt upp. �verallt d�r det i originalet st�r "cr�matoire" �vers�tter Meyer-Clason detta med "gaskammare".) Wiesel kan allts� varken ha sett eller h�rt talas om gaskamrarna, ty om han hade gjort det, skulle han ha n�mnt dem.
I st�llet f�r gaskamrarna s�g Wiesel n�got som endast han har sett:
Inte l�ngt ifr�n oss flammade l�gor upp ur en grop, j�ttelika l�gor. Man h�ll p� att br�nna upp n�got. En lastvagn rullade fram till gropen och t�mde sin last i den. Det var sm� barn. Sp�dbarn! Ja, och jag s�g det med mina egna �gon... Barn i l�gor (�r det d� s� konstigt att s�mnen flyr mina �gon alltifr�n den tiden?). Dit gick vi allts�. N�got l�ngre bort fanns en annan, st�rre grop f�r vuxna...
"Far", sade jag, "om det �r s� h�r det �r, vill jag inte v�nta l�ngre. Jag kastar mig p� den elektriska taggtr�den. Det �r b�ttre �n att tomt stirra in i l�gorna i timmar."
Gl�djande nog slapp Elie Wiesel att tomt stirra in i l�gorna i timmar och inte heller beh�vde han kasta sig mot den elektriska taggtr�den, ty:
V�r kolonn hade bara omkring 15 steg kvar att g�. Jag bet mig i l�ppen f�r att min far inte skulle h�ra hur jag hackade t�nder. Bara tio steg kvar. �tta, sju. Vi marscherade sakta, liksom efter likvagnen till v�r egen begravning. Bara fyra steg kvar nu. Tre steg. Den var helt n�ra nu, gropen med sina l�gor. Jag samlade alla de krafter jag fortfarande hade i beh�ll f�r att springa ifr�n ledet och kasta mig p� taggtr�den. Djupt i mitt hj�rta tog jag farv�l av min far, av hela v�rldsalltet, och ofrivilligt bildades ord och formade sig till ett mummel p� mina l�ppar: Jitgadal vejitkadach schme raba... Vare hans namn upph�jt och helgat. Det var som om mitt hj�rta ville brista. Jag stod inf�r d�ds�ngelns anlete... Nej. Tv� steg fr�n gropen befallde man oss att vika av och g� in i en barack. (La Nuit, Editions de minuit, 1958, s. 57-60.)
Vi har sett att man fortfarande efter kriget drev propaganda om diverse andra avlivningsmetoder vid sidan om gaskamrarna. En av dessa var br�nning av levande m�nniskor. Denna variant av utrotningsmyten h�ll i sig i judiska kretsar till omkring 1960. I sin "faktaredog�relse" gjorde nu Elie Wiesel det grova misstaget att i st�llet f�r gaskammarsagan servera br�nngropssagan. Han m�ste, som Robert Faurisson s�ger, v�lja mellan tv� olika av de allierades propagandal�gner och valde prompt fel.
Sp�kf�rintelsel�gret Belzec
Det �stpolska l�gret Belzec (icke att f�rv�xla med Bergen-Belsen!) var enligt den renl�riga historieskrivningen det i storlek tredje f�rintelsel�gret. 600 000 judar skall d�r ha gasats ihj�l.
Belzec-historien �r en version i miniatyr av hela f�rintelsel�gnen och skall d�rf�r �terges relativt utf�rligt i det f�ljande.
Belzec grundades i mars 1942. Det tj�nade som genomg�ngsl�ger f�r judar, som skulle skickas att bos�tta sig i Ryssland. Strax efter l�grets �ppnande uppstod rykten om de massmord som d�r f�r�vades. Den italienske revisionisten Carlo Mattogno granskar dessa rykten i sin skrift om judeutrotningsmyten. (The Myth of the Extermination of the Jews, f�rsta delen i Journal of Historical Review, Volume 8, No. 2, sommaren 1988; andra delen i samma tidskrift, Volume 8, No. 3, h�sten 1988.)
Variant ett: Judarna drevs in i en lada, d�r de fick st�lla sig p� en metallplatta, genom vilken d�dande elstr�m sedan leddes (spreds i december 1942 av den exilpolska tidskriften Polish Fortnightly Review).
Variant tv�: Judarna sk�ts i massor, varefter de som �verlevde gasades eller d�dades med elstr�m (Uttalande av de allierades gemensamma informationskommitt� den 19 december 1942).
Variant tre: Judarna d�dades med hetta i elektriska ugnar. Denna uppbyggliga ber�ttelse kan vi tacka Abraham Silberschein f�r. (Die Judenausrottung in Polen, 1944)
Variant fyra skildrar fil. dr Stefan Szende i sin bok Den siste juden fr�n Polen, Albert Bonniers f�rlag, Stockholm 1944 (s. 298-299):
M�nniskokvarnen utbreder sig �ver ett omr�de av omkring sju kilometer. Det �r omgivet av ett taggtr�dsst�ngsel och s�krat med alla uppt�nkliga anordningar. Ingen f�r n�rma sig detta avsp�rrade omr�de och ingen f�r l�mna det.
Likv�l lyckades n�gra f� m�nniskor fly �ven fr�n Belzec. I n�dens stund finns det inga gr�nser f�r den m�nskliga uppfinningsf�rm�gan.
Utvalda SS-trupper, m�n med starka nerver, f�rde regementet h�r. Men �ven de m�ste anlita sina egna offer f�r diverse arbeten. Det var m�ngt och mycket man l�t de dittransporterade judarna g�ra. De fick till exempel sortera och packa in de d�dades kl�der och andra tillh�righeter. F�r s�dana g�rom�l utvalde SS n�gra judar fr�n de dagligen ankommande transporterna. Dessa blev dock inte ben�dade, men deras avr�ttning uppsk�ts n�gra dagar. Tv� judar som bist�tt vid dessa ohyggligheter lyckades fly. De kom till ghettot i Rawa-Ruska och ber�ttade d�r om den tekniskt full�ndade dj�vulsapparat tyskarna ordnat i Belzec.
S�vitt jag vet har ingen jude som varit i Belzec lyckats fly till neutrala eller allierade l�nder. De tv� judar som sommaren 1942 undkom till Rawa-Ruska str�k antagligen med d� inv�narna i ghettot d�r likviderades. N�gra personer undkom och kunde ber�tta vad de sj�lva h�rt av �gonvittnen. Fr�n dem h�rstammar f�ljande skildring.
De med judar fullastade t�gen k�rde genom en tunnel ned till de underjordiska rum d�r avr�ttningsplatsen var bel�gen. D�r lastades judarna av t�gen och fick l�mna sina tillh�righeter. Under �r 1942 hade de �nnu med sig sina kl�der och allehanda bagage. Dagligen anl�nde t�g fullproppade med judar fr�n Tyskland, �sterrike, Tjeckoslovakien, Belgien, Holland, Frankrike, Balkan. Man hade sagt till dem att de skulle "flyttas" �sterut och att de skulle ta med alla sina �godelar. S�lunda kom de till Belzec utrustade med symaskiner och skrivmaskiner, porslin, linne och silver.
Allting tog man ifr�n dem. Sakerna sorterades och inventerades f�r att sedan anv�ndas av herrefolket. Detta sorteringsarbete blev likv�l s� omst�ndligt att man tyckte det var b�ttre att s�nda judarna dit nakna.
De f�rdes in i j�ttestora hallar, vilka rymde flera tusen m�nniskor. Dessa rum saknade f�nster, de var helt i metall och hade golv, som kunde s�nkas ned.
Genom en sinnrik mekanism s�nktes s� golvet med alla de tusentals judarna ned i en bass�ng under golvet - men inte l�ngre �n att vattnet n�dde dem till h�fterna. S� leddes starkstr�m genom vattnet och p� bara n�gra �gonblick var alla de tusentals judarna avlivade.
Sedan lyftes golvet med alla liken upp ur vattnet. En annan str�m kopplades p� och i de stora hallarna blev nu gl�dande hett som i en krematorieugn tills alla lik f�rbr�nts till aska.
V�ldiga lyftkranar vinschade upp golvet och t�mde askan. R�ken leddes ut genom stora fabriksskorstenar.
Processen var �verst�nden. Utanf�r infarten till tunneln stod redan n�sta t�g och v�ntade.
Varje transport omfattade omkring 3,000 till 5,000 judar. Dagligen anl�nde flera t�g. Ibland kom det �nda till tjugu och trettio s�dana t�g i veckan till Belzec.
Den moderna tekniken i nazistisk regi firade triumfer. Den hade l�st massm�rdandets problem.
En f�rskr�cklig stank fr�n den underjordiska likbr�nningsfabriken spreds �ver hela trakten. Ibland var vidstr�ckta omr�den helt inh�ljda i den tjocka r�ken fr�n de f�rbr�nda m�nniskokropparna.
Variant fem: Judarna m�rdades f�rst med str�m i en eldusch och f�rvandlades sedan till tv�l. Denna version h�rr�r fr�n Simon Wiesenthal. Simon Wiesenthal n�r inte upp till fil. dr Stefan Szendes niv� i fr�ga om litter�r kreativitet, s� hans skildring av m�nniskokvarnen i Belzec �r p�tagligt torftigare �n Szendes:
M�nniskorna, hoptryckta, jagade av SS, letterna och ukrainarna, sprang in i "badet" genom den �ppna d�rren. 500 personer fick samtidigt plats d�rinne. "Badrummets" golv var av metall och fr�n taket h�ngde duschar. N�r rummet var fullt, kopplade SS p� starkstr�m, 5000 volt, i metallplattan. Samtidigt sprutade duscharna vatten. Ett kort skri och exekutionen var �ver. En SS-�verl�kare, dr Schmidt, fastst�llde genom titth�let att offren var d�da, den andra d�rren �ppnades, "lik- kommandot" kom in och avl�gsnade snabbt de d�da. - Det fanns �ter plats f�r n�sta 500. (Der neue Weg, Nr. 19/20, 1946.)
Enligt Simon Wiesenthal blev de m�rdades lik inte, som fil. dr Stefan Szende vill f� oss att tro, "f�rbr�nda till aska i en gl�dhet krematorieugn". Nej, b�dlarna hade en betydligt mer makaber anv�ndning f�r liken. De tillverkade av dessa tv�l av m�rket RIF, "Rent judiskt fett" (Anm�rkning: RIF betydde egentligen "Reichstelle f�r industrielle Fettversorgung"):
Den sista veckan i mars (1946) spred den rum�nska pressen en unik nyhet: I den lilla rum�nska staden Folticeni har man i all h�gtidlighet och med regelr�tta begravningsriter burit 20 l�dor tv�l att jordas p� den judiska begravningsplatsen... P� l�dorna stod beteckningen RIF - "Rent judiskt fett"... I slutet av 1942 h�rdes f�rsta g�ngen de hemska orden "Transport f�r tv�l!" Det var i generalguvernementet, och fabriken l�g i Galicien, i Belzec. I denna fabrik anv�ndes fr�n april 1942 till maj 1943 900 000 judar som r�vara... F�r den kulturella v�rlden �r det kanske om�jligt att fatta med vilken f�rtjusning nazisterna och deras fruar i generalguvernementet betraktade denna tv�l. I varje tv�lbit s�g de en jude, som man trollat in i den och d�rmed hindrat att v�xa upp till en ny Freud, Ehrlich eller Einstein... Begravningen av tv�len i en rum�nsk sm�stad verkade som n�got �vernaturligt. Den f�rtrollade sm�rta, som sitter i denna lilla vardagliga bruksartikel, s�ndersliter 1900-talsm�nniskans redan f�rstenade hj�rta. I atom�ldern verkar �terf�rden in i den m�rka medeltidens h�xk�k som ett sp�ke! Och �nd� �r det sant! (Der neue Weg, Nr 17/18, 1946).
Variant sex: Judarna m�rdades med osl�ckt kalk. Ansvarig f�r denna historia �r den ickejudiske polacken Jan Karski, f�rfattaren till den �r 1944 utgivna boken Story of Secret State, varur f�ljande avsnitt �r h�mtat (citerat efter R. Faurisson, R�ponse � Pierre Vidal-Naquet, 1982, s. 43/44):
Golven i t�get (d�r judarna satt hoppackade) var t�ckt med ett tjockt lager av ett vitt pulver. Det var osl�ckt kalk. Alla vet vad som h�nder, n�r man h�ller vatten p� kalk... Genom kontakten med kalken dehydrerar k�ttet snabbt, "brinner" det. De i t�get inst�ngda fick sitt k�tt l�ngsamt avfr�tt fr�n benen... Skymningen inbr�t n�r de 45 vagnarna (jag r�knade dem) var fulla. T�get med sin last av marterat m�nniskok�tt skakade och skallade av tjut som om det vore f�rh�xat.
Variant sju: Judarna d�dades med zyklon B, som medelst ett r�rsystem f�rdes in i duschrummen. F�r denna version best�mde sig en tysk domstol i den Belzec-r�tteg�ng som genomf�rdes 1965 och allts� �ven Adalbert R�ckerl, tidigare chef f�r Centralanstalten f�r utredning av nationalsocialismens brott i Ludwigsberg, i sin bok Nationalsozialistische Vernichtungslager im Spiegel deutscher Strafprozesse (dtv, 1977, s. 133). Visserligen, preciserar sig domstolen och herr R�ckerl, �vergick man efter ett par veckor till motoravgaser. Tydligen tog det ett par veckor f�r de dumma SS-m�nnen att fatta att det inte gick att f� in zyklonkornen i ett r�rsystem. F�r �vrigt gjorde SS tv�rtom i andra l�ger och �vergick fr�n motoravgaser till zyklon B - allt enligt holocaustschamanerna.
Variant �tta: Judarna m�rdades med dieselavgaser. Vi citerar nu ett avsnitt ur Gerstein-rapporten, som vid sidan om H�ss bek�nnelse g�ller som det viktigaste beviset f�r f�rintelsen. Sanitetsofficeren Kurt Gerstein hamnade i fransk krigsf�ngenskap och avlade d�r, f�re sitt (p�st�dda) sj�lvmord i juli 1945, sin bek�nnelse, respektive sina bek�nnelser, ty av Gerstein-rapporten finns det inte mindre �n sex versioner, som delvis avviker kraftigt fr�n varandra, vilket fransmannen Henri Roques p�visat i sin doktorsavhandling. Enligt sina sex bek�nnelser bes�kte Gerstein Belzec och Treblinka i augusti 1942. Enligt honom gasades 25 miljoner m�nniskor. I Belzec packades 700 till 800 m�nniskor samman i en 25 kvadratmeter stor gaskammare, allts� 28 till 32 m�nniskor per kvadratmeter (Observera att detta f�neri levereras av en man som varit ingenj�r i det civila!). Uppgifter om 35 till 40 meter h�ga kl�desberg efter m�rdade f�ngar bildar en v�rdig avrundning till denna bek�nnelse, som �r ungef�r lika trov�rdig som de medeltida h�xornas ber�ttelser om sina liderliga orgier med hin h�le p� Bl�kulla, och �nd� saknas den inte i n�gon skol- eller historiebok. H�r allts� ett utdrag ur en av de sex bek�nnelserna (Andr� Chelain, Faut-il fusiller Henri Roques?, Pol�miques, Ogmos Diffusion, 1986, s. 345 ff. Chelains bok inneh�ller den fullst�ndiga texten till Roques avhandling Les confessions de Kurt Gerstein):
Kamrarna fylls. Packa rej�lt fullt - s� l�d kapten Wirths order. M�nniskorna trampar varandra p� f�tterna. 700- 800 p� 25 kvadratmeter, 45 kubikmeter... D�rrarna st�ngs. Under tiden v�ntar de andra nakna d�r ute i det fria... Men dieselmotorn fungerade inte... Kapten Wirth kommer. Man ser att det �r pinsamt f�r honom att det m�ste h�nda just idag, d� jag �r h�r. Javisst, jag ser allt! och jag v�ntar. Mitt stoppur har noga registrerat allt. 50 minuter, 70 minuter - dieseln g�r inte i g�ng! M�nniskorna v�ntar i sina gaskamrar. F�rg�ves! Man h�r dem gr�ta, snyfta. "Liksom i synagogan!" anm�rker professor Pfannenstiel med �rat tryckt mot tr�d�rren... Efter 2 timmar och 49 minuter - stoppuret har registrerat allt! - g�r dieseln i g�ng. Intill denna stund har m�nniskorna levt i dessa redan fyllda fyra kamrar, fyra g�nger 750 m�nniskor i 4 g�nger 45 kubikmeter! - �terigen g�r 25 minuter. Ja, nu �r m�nga d�da. Man ser genom det lilla f�nstret d�r det elektriska ljuset f�r ett �gonblick lyser upp kammaren... Efter 28 minuter lever alltj�mt n�gra f�. Till slut, efter 32 minuter, �r alla d�da.
Vilken av de �tta varianterna st�mmer d�? undrar den sanningss�kande iakttagaren chockad. Alla kan ju inte st�mma.
Ett synintryck av terr�ngen, d�r l�gret Belzec en g�ng l�g, hj�lper inte heller, ty d�r finner man idag en �ker, och det �r allt.
Ja, historieskrivningen har avgjort att den �ttonde versionen �r den riktiga. Gerstein-rapporten vann! "Historikerna" har gjort sitt val mellan �tta idiothistorier och av outgrundliga anledningar fastnat f�r Gerstein. Gerstein-rapportens enfald framg�r redan av att ingen m�nniska skulle komma p� tanken att f�r�va massmord med en dieselmotor. Dieselavgaser inneh�ller blott sm� m�ngder giftig koloxid. De i den fullproppade d�dskammaren inst�ngda hade redan varit kv�vda av syrebrist, innan koloxiden hade hunnit verka, och d� hade nazisterna kunnat spara p� dieseln. Vilken bensinmotor som helst hade dugt v�sentligt b�ttre �n en dieselmotor som mordredskap. I verkligheten hade tyskarna, om de hade velat gasa m�nniskor i massor, naturligtvis anv�nt n�gon av de starkt giftiga gaser som deras industri producerade, och ingen motor.
Vad finns det allts� f�r bevis f�r morden p� 600 000 judar i Belzec? Vi �ger inte ett enda tyskt dokument om detta - nazisterna har uteslutande muntligt gett order om morden.
Inga massgravar har p�tr�ffats - nazisterna br�nde liken.
Ocks� askan efter de 600 000 m�rdade och br�nda �r f�rsvunnen - nazisterna skingrade askan.
Av gaskamrarna �r inte en enda liten sten kvar - nazisterna spr�ngde gaskamrarna och forslade bort br�ten.
I statistiken fr�n Arolsen, d�r till exempel koncentrationsl�gret Neuengamme figurerar med exakt 5780 bevisade d�dsfall, saknas Belzec helt och h�llet - de d�da registrerades ingenstans.
�verlevande �gonvittnen finns det inte heller - endast en enda av de 600 000 judar som skickades till Belzec �verlevde l�gret, en Rudolf Reder, och han avled n�gon g�ng p� sextiotalet.
Vilka bevis finns det allts� f�r det sexhundratusenfaldiga judemordet i Belzec?
INGA! INTE ETT ENDA!
Treblinka-vansinnet
Enligt de utrotningstroende var det n�st st�rsta f�rintelsel�gret Treblinka, 80 km �ster om Warszawa. Inte heller d�r finns det kvar n�gra sp�r av de m�rdade (enligt nuvarande historiska st�ndpunkt 800 000; 1946 h�vdade man �nda upp till tre miljoner).
I sj�lva verket var Treblinka, liksom Sobibor och Belzec, ett transitl�ger. Efter det blodiga nedk�mpandet av upproret i Warszawas getto v�ren 1943 skickades de �verlevande delvis via Treblinka till getton eller arbetsl�ger.
Enligt Adalbert R�ckerls bok om "f�rintelsel�gren" fanns det i Treblinka inte mindre �n 35 till 40 SS-m�n. Hur kunde dessa 35 till 40 m�n dagligen gasa ihj�l flera tusen judar? D�rf�r att de fick hj�lp av en grupp av 500 till 1000 arbetsjudar (R�ckerl, s. 212)! Dessa arbetsjudar hade utrustats med piskor f�r att kunna ge eftertryck �t sin auktoritet. De visste helt klart att de sj�lva skulle gasas f�rr eller senare men kom �nd� aldrig p� tanken att angripa de 35 till 40 SS-m�nnen med sina piskor utan hj�lpte till med att m�rda sina trosfr�nder, dagligen �nda upp till 10 000! Ocks� de sistn�mnda visade sig ovanligt samarbetsvilliga; enligt den anklagade Suchomel vid Treblinka-r�tteg�ngen i D�sseldorf marscherade de "nakna och i god ordning in i gaskammaren" (Frankfurter Allgemeine Zeitung, 2 april 1965).
Claude Lanzmanns film Shoa p� nio och en halv timme liksom boken med samma namn, vilken inneh�ller speakertexten till filmen, �r enligt reklamtexten till boken, "enh�lligt ansedd som... den mest pretenti�sa, samvetsgranna och makal�sa dokumentationen om judef�rintelsen i Tredje riket". Vi citerar nu ett kort utdrag ur samtalet mellan regiss�ren och Treblinka-fris�ren Abraham Bomba (Shoa, dtv, 1988, s. 154 ff.).
Lanzmann: Och gaskammaren?
Bomba: Den var inte stor, det var ett rum p� ungef�r fyra g�nger fyra meter... Pl�tsligt d�k en kapo upp: "Fris�rer, ni m�ste g�ra det s� att alla kvinnor, som kommer in h�r, tror att de bara skall f� h�ret klippt, en dusch och att de sedan skall f� g� ut igen." Men vi visste redan att man inte l�mnade denna plats...
Lanzmann: Och pl�tsligt kom de?
Bomba: Ja, de kom in.
Lanzmann: Hur s�g de ut?
Bomba: De var avkl�dda, helt nakna, utan kl�der, utan n�got...
Lanzmann: Fanns det speglar d�r?
Bomba: Nej, inga speglar, b�nkar, inga stolar, bara b�nkar och sexton eller sjutton fris�rer...
Lanzmann: Hur m�nga kvinnor m�ste ni klara av i en omg�ng?
Bomba: I en omg�ng? Ungef�r sextio eller sjuttio kvinnor... N�r vi var klara med den f�rsta gruppen, kom n�sta.
I den fyra meter l�nga och fyra meter breda gaskammaren befann sig allts� 17 eller 18 fris�rer (16 till 17 plus Bomba sj�lv), 60 eller 70 nakna kvinnor samt b�nkar - var det d� inte v�l tr�ngt i lokalen?
Om detta �r det "mest pretenti�sa och samvetsgranna dokumentet om judef�rintelsen", hur �r det d� best�llt med kvaliteten p� det �vriga bevismaterialet?
I augusti 1992 offentliggjorde Polish Historical Society (91 Strawberry Hill Avenue, Suite 1038, Stamford, CT 06902, USA), en sammanslutning av historiskt intresserade amerikaner, mestadels av polsk b�rd, en h�gst omf�ngsrik dokumentation som radikalt demonterar bilden