Fïr det stora flertalet mïnniskor i Sverige ïr Judefrïgan ett tabubelagt ïmne. Fïr mïnga ïr det svïrt att ens tala om judar som annat ïn offer, och rent fïrkastligt att benïmna judar som fïrïvare i nïgot sammanhang. Detta ïr resultaten av en omfattande och lïngvarig propaganda som kommit att skapa ett samhïllsklimat dïr judar stïr bortom all acceptabel kritik enligt den politiska korrektheten. Att diskutera judar kritiskt avfïrdas kategoriskt vara liktydigt med "antisemitism", vad det begreppet nu betyder.
Ett pïfallande exempel pï hur denna aspekt av den rïdande politiska korrektheten kommit att genomsyra samhïllet mer ïn alla andra aspekter ïr hur mïnga sjïlvutnïmnda nationalister, mï de kalla sig vïrdekonservativa eller nationaldemokrater, prompt vïgrar erkïnna existensen av en judefrïga. Samtidigt som de fïrdïmer etablissemangets fïga objektiva syn pï exempelvis mïngkultur, islam eller homosexualitet, ïr de sjïlv lika politiskt korrekta nïrhelst diskussionen rïr judar. Nïr konflikten stïr mellan det egna folkets och judiska intressen vïljer dessa "nationalister" av denna anledning alltid judarnas sida.
I fïljande artikel berïr professor Kevin MacDonald dylika "nationalisters" bristfïlliga, fïr att inte sïga naiva, resonemang. En av de stïrsta bristerna ïr ofïrmïgan att inse existensen av judiska intressen och hur judar agerar fïr att tillgodose dessa intressen, en brist som kan leda till vïrt folks undergïng.
Dïrarnas konservatism