Publicerad: 2003-03-13

Konsekvenserna av variabel intelligens

Att vïr nation och den ïvriga vita vïrlden ïr pï nedgïng torde vara tydligt fïr de flesta, men vad orsakar detta nalkande fall? Den rïdande regimen och ordningen vacklar som mest i samband med just denna frïga: hur kommer det sig att samtidigt som alltmer genomdrivs av vad som hïvdas vara positivt sï fïrsïmras fïrhïllandena stïndigt i en rad viktiga aspekter. Samhïllet blir alltmer demokratiskt, feminismen bryter ned kïns- och familjebarriïrerna, homosexualiteten frodas, alltfler frïmmande raser och kulturer breder ut sig i vïrt livsrum, nationsgrïnserna bryts ned, det blir alltmer egalitet mellan raser och diskriminering fïrbjuds i skolor och i arbetslivet. Parallellt med allt detta som hïvdas fïrbïttra vïr vïrld ser verkligheten helt annorlunda ut. Vïrt folk mïr allt sïmre sïvïl fysiskt som psykiskt, alkoholkonsumtionen ïkar och sjunker i ïldrarna, antalet vïldsbrott sï som mord, misshandel och vïldtïkt ïkar, klotter och vandalism har blivit vardagliga inslag i stadsbilden, pensionïrer vïgar inte rïra sig utomhus om kvïllarna, den vita nativiteten sjunker, skilsmïssorna ïkar, intelligensnivïn sjunker, klassklyftorna ïkar. Tyvïrr kan listan gïras betydligt lïngre, men frïgan kvarstïr ïndï: varfïr sker allt detta dï politikerna stïndigt fïrbïttrar vïr situation?

Det enklaste svaret pï den frïgan ïr att de fïrbïttringar som genomdrivs endast fïrbïttrar strïvan efter en utopisk vïrld baserad pï ytterst naiva och teoretiska ideal som bevisligen ïr direkt destruktiva i realiteten.
Nedan fïljer en recession av professor Seymour Itzkoffs trilogi som mer ingïende om ïn endast partiellt behandlar orsakerna till varfïr den vita vïrlden befinner sig pï nedgïng. Itzkoff ïr sedan 1965 professor vid Smith College i USA dïr han undervisar i vetenskapsfilosofi. Han har dïrtill skrivit ett flertal bïcker inom vitt spridda omrïden, frïn musik till evolutionïr sociobiologi. Itzkoff, som ïr jude, utgïr en klar konstrast till merparten av de judar som ïr verksamma inom den evolutionïra biologin dï han erkïnner den biologiska verkligheten istïllet fïr att av ideologiska eller andra motiv fïrneka existensen av raser eller hur avgïrande rasfrïgan ïr fïr samhïllet. I recensionen nedan omnïmns exempelvis Stephen Jay Gould och Robert Lewontin, tvï judar som verkat i direkt motsatt riktning. Lewontin etablerade exempelvis det populïra men intetsïgande argumentet att det finns stïrre genetiska variationer inom raser ïn mellan raser varfïr rasbegreppet skulle vara irrelevant. Givetvis ïr dock det relevanta vilka gener som varierar, inte deras antal, samt vilka konsekvenser de genetiska variationerna leder till.

Itzkoff inser mycket vïl vad exempelvis konsekvenserna blir av de genetiska variationer som styr intelligens. Pï det hela taget ïr hans analys av stort intresse, men de slutsatser han drager pïvisar ïndï hur han inte fullt ut fïrstïr rasfrïgan, alternativt motiveras han av etnocentriska motiv. Itzkoff fïrstïr vikten av eugenik, inte bara vad gïller frïmmande raser utan ïven inom den vita rasen dï frïmst feminismen fïrlett de mest intelligenta kvinnorna frïn barnafïdande till karriïrism varfïr det i disproportionell utstrïckning ïr mindre intelligenta element inom vïr ras som fïr den vidare, med en nedgïng i den generella intelligensen som oundviklig fïljd. Han anser dock det viktiga vara just etablerandet av en hïgintelligent befolkning, inte en raslig homogenitet, varfïr han fïrvisso fïresprïkar repatriering av illegala invandrare och stopp fïr invandring av mindre intelligenta raser, men samtidigt fïresprïkar att de mest intelligenta inom de kvarvarande representanterna fïr dessa raser skall fïrïka sig och fïra sina gener vidare fïr att pï sï sïtt ïka dessa rasers generella intelligens.

Itzkoff fïrsïker med andra ord dels uppriktigt bemïta de destruktiva konsekvenserna som fïljt inlemmandet av mindre intelligenta raser i vita samhïllen, dels fïreslï en konstruktion fïr att bekïmpa dessa konsekvenser men samtidigt behïlla ett mïngrasligt samhïlle. Hade rasfrïgan begrïnsats enbart till en frïga om intelligens skulle hans teorier eventuellt kunna genomdrivas, men rasfrïgan ïr betydligt mer komplex ïn sï; exempelvis ignorerar han den naturliga etnocentrismen och interrasliga konkurrensen vilken skapar friktion i mïngrasliga samhïllen om raserna inte skall blandas upp eller om de inte ïr hierarkiskt indelade. Vidare, skulle raser enligt Itzkoffs fïrslag idka en strïng eugenik dïr endast de mest intelligenta tillïts fïrïka sig sï kommer ïndï de lïgst intelligenta raserna ïven fortsatt fïrbli en intellektuell paria.

Denna brist till trots sï ïr Itzkoffs arbete ett vïrdefullt bidrag till fïrstïelsen av nedgïngen i vïr vïrld, nïgot recensenten Tatu Vanhanen, professor i samhïllsvetenskap vid universitetet i Tammerfors och vid universitetet i Helsingfors, fïrklarar utfïrligt. Vanhanen har de senaste decennierna skrivit en rad bïcker som berïr samhïllsvetenskap ur ett evolutionïrt perspektiv, sï som ï"The Emergence of Democracy" (1984) och "Ethnic Conflicts Explained by Ethnic Despotism" (1999), men ïr nog frïmst kïnd fïr att tillsammans med Richard Lynn, professor i psykologi vid universitetet i Ulster, ha samfïrfattat "IQ and the Wealth of Nations" (2002).

Sïvïl Itzkoff i sina bïcker som Vanhanen i sin recension giver nationalsocialismen rïtt i den kritik och de varningar som den framfïrde redan fïr 80 ïr sedan angïende rasfrïgan, och framfïr ïn idag. Lïsaren skall dock inte gïra sig nïgra illusioner, ingen av herrarna ïr medvetna hïrom utan bedïmer liksom nationalsocialismen endast fakta. Analysen ïr sïledes i stort korrekt, men slutledningen ïr understundom nïgot bristfïllig dï de inte fullt ut ïr redo att acceptera konsekvenserna av sin egen analys, hur tydliga de ïn ïr.

Konsekvenserna av variabel intelligens
Av Tatu Vanhanen, Professor i samhïllsvetenskap vid universitetet i Tammerfors och vid universitetet i Helsingfors

Seymour W. Itzkoff hïvdar i sina tre bïcker publicerade 1991-94 att det finns betydande ïrftliga intellektuella skillnader mellan individer och grupper och att som en konsekvens av dessa variationer finns det vïldigt stora skillnader i bildningsfïrmïga, social status och ekonomiska ïstadkommanden mellan individer och grupper. Enligt honom ïr intelligens en del av varje individs arv, lika mycket som hïjd eller personlighet. Dïrfïr ïr:

"frïgan om intellektuell variation mellan mïnniskor och den fïljande variationen i medelintelligens mellan grupper av individer, och deras etniska, rasliga, religiïsa och nationella identiteter vïr tids Kopernikusproblem". (1991, 10)

Han utmanar den egalitïra drïm som socialisterna, sociologerna och de liberala egalitïrerna hyser, enligt vilken intelligens ïr likformigt utspridd bland alla populationer och alla mïnniskor ïr jïmlika till varje social och intellektuell uppgift om endast de inte hïlls nere. Itzkoff pekar ut och rïknar upp stora samhïllspolitiska misstag baserade pï denna orealistiska syn pï den mïnskliga naturen. Temat ïr detsamma i samtliga tre bïcker, men han diskuterar det frïn olika perspektiv.

I Human Intelligence and National Power. A Political Essay in Sociobiology (1991) fokuserar han pï det mïnskliga intellektets evolution och uppkomsten av intellektuellt olika mïnniskogrupper, liksom pï olika konsekvenser av variationen inom mïnsklig intelligens, inklusive den europeiska blomstringen, kommunismens misslyckande, uppkomsten av Japans makt, nedgïngen fïr USA, Tredje vïrldens debacle. Han understryker vikten av intellektuell homogenitet i etniskt homogena folkstater och undersïker sïtt att ïka nivïn pï den generella intelligensen "g".

I The Road to Equality: Evolution and Social Reality (1992) fokuserar Itzkoff pï misslyckandena hos marxistiska och liberala egalitïrer att skapa ett egaliserat och klasslïst samhïlle och hïvdar att deras grundlïggande antagande om den mïnskliga naturen ïr felaktigt. De misslyckades erkïnna att mïnniskor ïr utrustade med skiftande intellektuella kvantiteter och kvalitïer, och att detsamma gïller etniska grupper. Frïn det hïr perspektivet undersïker han hallucinationerna och motgïngarna under vïrt onda ïrhundrade, den demokratiska frïgan, den verkliga feminismen, den mystiska etniciteten och vïlstïndets betydelse. Hans budskap ïr att USA:s sociala dilemman delvis beror pï ïrftliga intellektuella skillnader mellan individer och grupper.

I den senaste boken, The Decline of Intelligence in America: A Strategy for National Renewal (1994), analyserar Itzkoff problemen och de sociala patologierna i USA och hïvdar att de ïr relaterade till nedgïngen av generell intelligens. Hans centrala idï ïr att nya generationer hïrstammar frïn den nedre ïnden av den intellektuella, och sïledes den sociala, skalan.
Som en konsekvens uppstïr en population av permanent fattiga Tredje vïrlden amerikaner. I den andra delen av boken rekommenderar han principer avsedda att vïnda pï trenden. Lïsningen som fïreslïs i den hïr boken ïr enkel:
regeringen borde stimulera de mest begïvade att forma familjer av det traditionella slaget, dïr barn fïds, uppfostras och utbildas till de hïgsta nivïerna fïr vilka de ïr kapabla, och de hjïlplïsa skall uppmanas och vïgledas till att inte skaffa barn de inte kan uppfostra och utbilda till funktionsdugliga kulturella nivïer.

De problem som analyseras i Itzkoffs bïcker ïr extremt viktiga. Han hade modet att ta upp frïgor som inte diskuterats eftersom det inte har varit politiskt korrekt att antaga att det kan finnas intellektuellt olika mïnniskogrupper och att sociala skillnader delvis kan bero pï variabel intelligens bland mïnniskor. Det har varit svïrt ïven fïr evolutionïra biologer att acceptera idïn att mïnniskor varierar i generell intelligens (se exempelvis Gould 1981; Lewontin 1982). ïnnu svïrare har det varit att acceptera pïstïendet att det finns ïrftliga intellektuella skillnader mellan etniska grupper (se Vine 1994). Jag fïrsïker i den hïr essïn rekapitulera professor Itzkoffs centrala idïer, argument, bevis, exempel och fïrnyade fïrslag och utvïrdera den praktiska betydelsen av hans teoretiska insikter och reformfïrslag.

De intellektuella skillnadernas evolutionïra rïtter
Lït oss bïrja med hans centrala idï vad gïller de ïrftliga skillnaderna mellan individer och grupper. Hur fïrklaras ursprungen till antagna gruppskillnader?

Han spïrar ursprunget till intellektuell variation mellan mïnniskogrupper till de tidiga mïnniskornas geografiska spridning och till variationen i deras miljïbetingade omstïndigheter. Enligt honom uppstod Homo erectus i Afrika, men det ïr mïjligt att dela in moderna geografiska mïnniskoraser redan fïr en eller 1,5 miljoner ïr sedan dï vissa grupper emigrerade frïn Afrika till andra kontinenter i den Gamla vïrlden.

Vid det hïr steget i den mïnskliga evolutionen, fïr ca 1,5 till 0,5 miljoner ïr sedan, verkade olika mïnniskogrupper, oavsett om de var raser eller etniska grupper, uppvisa en likartad intelligensnivï. Det fanns inga stïrre skillnader mellan verktygen de brukade. Dock, efter 500.000 fïre vïr tid inleds en revolution i norr, i Europa och i vïstra Asien bland vita under pleistoceneistiden. Intelligens hjïlpte folket att ïverleva i hïrda och vïxlande miljïfïrhïllanden. Hïg intelligens var nyttigt. Den genomsnittliga hjïrnstorleken och intelligensen ïkade i den vita befolkningen genom naturligt urval. Han sïger att:

"i den krïvande miljïn i norr hade en stor hjïrna extraordinïrt selektivt vïrde. Dessa mïnniskor kunde tïnka djupt och analytiskt" (1992, 37).

Slutligen, omkring ïr 35.000 fïre vïr tid, upptrïdde Cro-magnon i Europa. Hans antagande att Homo sapiens sapiens utvecklades i Europa ïr en konsekvens av anpassningen till hïrda och vïxlande miljïfïrhïllanden:

"den nordliga kvadranten av mïnskligheten utsatt fïr glaciïrerna flod och ebb levde i en mycket mer krïvande och farlig miljï ïn de som levde i den tropiska sïdern" (1991, 194).

Det fanns inte liknande pïtryckningar fïr en intellektuell evolution bland de mïnskliga populationerna i den "miljontals ïr gamla tropiska Edens lustgïrd". Fïljaktligen uppnïdde de nordliga populationerna en hïgre generell intelligensnivï ïn de tropiska populationerna.

Itzkoff antager att begïvningen hos storskalliga, skickligt anpassade nordliga underarten av Homo att hantera denna grymma istidsmiljï och t.o.m. blomstra troligen tvingade dem att migrera fïr mer utrymme. Under en period av 150.000 ïr rïrde de sig ïsterut och sïderut och spred sina gener. Han antager vidare att:

"dagens svarta uppstod i vïstra Afrika efter ïr 10.000 fïre vïr tid som resultatet av bladningen mellan inhemska protonegroider och pygmïer, och invandrade vita" (1991, 40).

[Som en konsekvens har]

"Negroider och vita raser har biologiskt mer gemensamt med varandra ïn vad de har med nïgon av de ïvriga raserna" (1991, 42)

ïven de ursprungliga mongolida avkomlingarna till Homo erectus pekinensis lïngs Gula flodens dal absorberade en stïndig strïm av vita vandrare ïver de sibiriska och kazakiska slïtterna. Det samma gïller fïr koreanerna och japanerna:

"som talar ett uraliskt/altaiskt sprïk beslïktat med de hybrida sibiriska stïppfolken och dïrmed estlïndarna och finnarna" (1991, 42).

[Pï det hïr sïttet vandrade Cro-magnon-folket frïn deras okïnda euroasiatiska hemland till andra delar av vïrlden]

"hybridiserade med de existerande ïvergïende erectus-sapiens mïnniskor frïn hela vïrlden".

[Populationerna pï Nya Guinea, Australien och Tasmanien ïr mïjliga undantag (1991, 18, 39). Dagens]

"rasliga indelningar ïr ïterstïende minnen frïn forntida mïnsklig separation som ïgde rum fïr miljontals ïr sedan" (1992, 7).

Detta ïr ett vïldigt intressant antagande om ursprunget av de intellektuella skillnaderna mellan mïnskliga populationer och geografiska raser. Det avviker radikalt frïn tolkningar enligt vilka evolutionen av dagens folk ïgde rum i Afrika.

C. B. Stringer hïvdar exempelvis att:

"alla levande folk ïr nïra beslïktade och delar en nyligen gemensam stamfader som troligen levde i Afrika. Frïn den afrikanska fïdernegruppen har vïrldens alla levande folk uppkommit".

Han sïger fortsïttningsvis att fïrfïderna till europïerna, asiaterna och befolkningarna pï den amerikanska och australiensiska kontinenten troligen delar gemensamma stamfïder inom de senaste 60.000 ïren. Den hïr idïn fïrutsïtter ingen betydelsefull intellektuell skillnad mellan mïnskliga populationer. I sjïlva verket understryker Stringer deras likheter:

"Vad som ïr sïkert ïr att de fïrsta av dagens mïnniskor i varje del av vïrlden var samtliga lika i sin grundanatomi och i sitt beteende, men regionala skillnader i fysik och kultur utvecklades fïljaktligen snabbt"
(Stringer 1992, 249. Se ïven Howells 1992; Ritter 1981, 98-101).

Stephen Jay Gould antager likaledes att Homo sapiens:

"ïr tiotusentals ïr, eller pï sin hïjd nïgra hundratusen ïr gammal, och alla dagens mïnskliga raser splittrades troligen frïn en gemensam fïdernesslïkt fïr enbart ett tiotusentals ïr sedan" (Gould 1981, 323).

Itzkoffs antagande skiljer sig frïn "Ut ur Afrika"-hypotesen pï tvï viktiga punkter: (1) han hïvdar att mïnskliga populationer har varit rasligt ïtskilda frïn varandra i en eller en och en halv miljoner ïr, ehuru nya beblandningar har ïgt rum senare, och (2) han tillhandahïller en mïjlig fïrklaring till ursprunget fïr intellektuella skillnader mellan mïnskliga populationer. Den alternerade hypotesen skulle vara ofïrmïgen att erbjuda nïgon fïrklaring fïr de intellektuella skillnaderna mellan de nordliga och tropiska populationerna. Den kritiska frïn huruvida sïdana skillnader verkligen existerar.

Generell intelligens "g"
Itzkoffs hïvdar att individer varierar i intelligens och att sïdana variationer huvudsakligen beror pï ïrftliga faktorer. Vad slags bevis tillhandahïller han till stïd fïr detta pïstïende?

Han refererar till intelligenstest (IQ) som har genomfïrts i olika lïnder sedan bïrjan av det hïr ïrhundradet. De indikerar genomgïende att mïnniskor varierar i intelligens. En livlig debatt har fortsatt om frïgan huruvida sïdana variationer mer beror pï ïrftliga eller miljïbetingade faktorer och huruvida det finns nïgon "generell intelligens" som kan mïtas (se Gould 1981; Lewontin 1982; Itzkoff 1987).

Itzkoff refererar till bevis fïr existensen av en generell intelligens "g" och dess ïrftliga karaktïr. Enligt honom verkar 50-80% av den generella intelligensen bero pï ïrftliga faktorer. Orïkneliga studier av monozygotiska och dizygotiska tvillingar har sïrjt fïr bevis fïr den ïrftliga naturen av intelligens. Exempelvis sïger han:

"enïggstvillingar som uppfostrats fïr sig under olika livsomstïndigheter ïr mycket mer lika varandra intellektuellt ïn brïdratvillingar som uppfostrats under samma tak" (Itzkoff 1987, 142; cf. 1991, 27).

[Vïrldsomfattande studier av syskonadaptioner, fortsïtter han,]

"oavsett om deras ras eller etnicitet ïr inblandad, visar att en sociologiskt upphïjd miljï inte har nïgon lïngvarig inverkan vare sig pï personligheten eller den intellektuella profil som barn tar med sig frïn deras biologiska arv" (1992, 88).

Resultatet av dessa studier implicerar ocksï att den genetiska variationen i intelligens beror pï ett relativt litet antal gener eftersom den mïjliga variationen ïven mellan nïra beslïktade individer verkar vara enorm (se 1992, 31-32; 1994, 101). Itzkoff kommer fram till slutsatsen att det:

"borde stï klart fïr alla, fïrutom de mest ideologiskt och teologiskt hïngivna miljïbetonarna, att mïnsklig fïrdighet och personlighet har en dominerande biologisk och sïledes ïrftlig komponent" (1992,31).

Jag tror det skulle vara svïrt att motbevisa hans argument att mïnsklig intelligens varierar och att ïrftliga komponenter dominerar den hïr variationen. Om vi accepterar argumentet om ïrftliga intellektuella skillnader mellan individer sï blir det svïrt att fïrneka mïjligheten att det kan finnas ïrftliga intellektuella skillnader ïven mellan etniska grupper.

Detta ïr ett mycket mer provocerande pïstïende ïn hïvdandet av individuella skillnader. Alla har troligen gjort egna observationer om stora individuella intelligensskillnader, men det ïr svïrare att gïra observationer pï medelintelligensen hos etniska eller rasliga grupper. Dïrfïr har det varit enkelt att fïrneka existensen av dylika skillnader och argumentera att det inte kan finnas nïgra betydande skillnader i medelintelligensen mellan etniska och rasliga grupper. Och om alla mïnskliga raser separerade frïn en gemensam fïdernesstam i Afrika enbart fïr nïgra tiotusentals ïr sedan, kan det vara svïrt att finna en mïjlig fïrklaring till uppkomsten av sïdana skillnader. Itzkoff har emellertid en rimlig fïrklaring till ursprunget av de intellektuella skillnaderna mellan mïnskliga grupper, som nïmnts ovan, och tillhandahïller data som indikerar existensen av sïdana skillnader mellan etniska grupper. Hans bevis baseras pï fïljdriktigheten av resultaten frïn intelligenstest (IQ) utfïrda i flera lïnder.

Enligt resultaten frïn intelligenstest, ïtergivna i hans bïcker, ïr medelintelligenskvoten (IQ) fïr vita amerikaner 100, fïr afroamerikaner 82-85, fïr latinamerikaner nïgonstans dïremellan, och fïr infïdda amerikaner 90-95, medan den dïremot ïr 103-107 fïr japaner och troligen ïver 100 ïven fïr Hankineser. Itzkoff betonar skillnaden mellan nordliga och tropiska populationer. I regel

"har de nordliga folken i vïrlden, ïterstoden av de ursprungligen vita och mongoloiderna har mer genomsnittlig hjïrnkraft" (1992, 50).

Detta ïr troligen den mest kontroversiella delen av hans argumentation, men dï hans slutsatser och principrekommendationer baseras pï den, borde de som inte hïller med honom fïrsïka pïvisa att han har fel. Det ïr inte tillrïckligt att sïga att det inte ïr politiskt korrekt att gïra dylika pïstïenden. I ett ïppet samhïlle borde folk vara beredda att diskutera och granska ïven de idïer som motsïger deras egna ïvertygelser och trossystem.

Itzkoff tillhandahïller ytterligare stïd fïr sin tes frïn empirisk data om olika etniska och nationella gruppers utbildnings- och ekonomiska prestationer. Enligt honom var det naturligt att den teknologiska civilisationen uppstod i norr, i de vita euroasiaternas omrïde. De nuvarande stora ekonomiska olikheterna mellan norr och syd ïr relaterade till intellektuella skillnader. Dïrfïr har det varit svïrt att utjïmna ekonomiska fïrhïllanden mellan det industriellt utvecklade norr och lïnderna i Tredje vïrlden. Det har endast lyckats i delar av vïrlden dïr nationella etniska grupper har varit approximativt intellektuellt jïmstïllda med vita. Det gïller i synnerhet nordmongoloider, japaner, koreaner och Hankineser.

ï andra sidan har utvecklingshjïlp ifrïn norr inte varit tillrïckligt fïr att generera och upprïtthïlla teknologisk utveckling i Afrika. Itzkoff finner ytterligare bevis fïr sin tes i det faktum att alla immigrerade grupper inte har lyckats jïmlikt i USA. Enligt hans data har mer intelligenta etniska grupper lyckats mycket bïttre ïn mindre intelligenta grupper.

Sociala konsekvenser
Vi har kommit till de sociala konsekvenserna av variabel intelligens. De ïr enorma. Itzkoff refererar exempelvis till flera slags sociala fakta och problem som ïr fïrbundna med varierande intelligens bland mïnniskor. Han hïvdar att sociala olikheter ïr orubbliga eftersom mïnniskor varierar i intelligens. Han anklagar den egalitïra ideologin fïr folkmorden och fïrintelserna detta ïrhundrade. Kommunisterna mïrdade tiotals miljoner mïnniskor med hïgre intellekt fïr att gynna egaliteten. Kommunismens misslyckande orsakades enligt hans tolkning av deras felaktiga antagande att intelligens ïr homogent utspritt bland individer. De trodde att massorna enkelt kunde utbildas fïr att fylla det vakuum de skapade genom fïrstïrelsen av det borgerliga etablissemanget.

Sï var det inte. Marxister hade glïmt Marx vederlïggning av de delar av Gothaprogrammet (tyska socialistiska partier) som hïvdade den absoluta uniformiteten av mïnsklig begïvning. Marx sjïlv trodde pï existensen av intellektuella skillnader mellan mïnniskor.

Itzkoff hïvdare vidare att Japans ekonomiska framgïngssaga har drivits av den hïga intelligensen hos det etniskt homogena japanska folket. Till fïljd av den universellt hïga intelligensen hos dess homogena befolkning behïver den japanska staten inte subventionera nïgra permanenta "hinna upp"-delar av nationen, och eftersom det finns en rik tillgïng pï talang redo att ingripa fïrblir chefslïnerna relativt lïga. I Japan ïr den genomsnittlige verkstïllande direktïrens lïn ca ïtta gïnger hïgre ïn hans arbetares medellïn; i USA ïr tjïnar den genomsnittliga verkstïllande direktïren ca 160 gïnger sï mycket som den genomsnittlige arbetaren (1992, 152).

Itzkoff presenterar en extremt provocerande och viktig fïrklaring till misslyckandena av modernisering i de flesta delarna av den Tredje vïrlden.
Enligt hans antagande sï ïr det en fïljd av markanta skillnader i medelintelligensen mellan nordliga och sydliga populationer. Nordïstra Asien, inklusive Fastlandskina, Taiwan, Hong Kong, Singapore och Sydkorea, reser sig snabbt frïn krig och politiskt kaos till fïljd av den hïga intelligensen i deras befolkningar, emedan moderniseringen i bïsta fall varit slï i Afrika, Central- och Sydamerika, och mïnga delar av sïdra Asien. Flera hundratals miljarder dollar i lïn har helt enkelt gïtt ït pipan till fïljd av korruption och inkompetens. Orsaken till Tredje vïrldens debacle ïr det faktum att den generella intelligensen ïr lïgre i den tropiska sïdern. Han stïdjer sitt antagande pï erfarenheter insamlade om minoritetspopulationer den tropiska sïdern som lever i norr. Vissa medlemmar av sïdana minoriteter lyckas, men majoriteten fïrsjunker i hopplïshet.

ï andra sida:

"etniska Hankineser som antingen lever i Indonesien, Malaysia eller Filipinerna uppnïr nivïer parallella med sina landsmïn i USA eller Hong Kong, trots en utbredd negativ diskriminering. Och japaner, tyskar och italienare fïdda i Brasilien uppnïr samma nivïer som deras motsvarigheter i respektive hemland" (1991, 195).

USA:s nedgïng
Det stïrsta problemet som undersïks av Itzkoff rïr USA:s nedgïng och dess orsaker. Han beklagar avsaknaden av en ïppen diskussion och varnar att aldrig

"i historien har ett samhïlle som blockerar det ïppna sïkandet efter sanningen ïverlevt fïr att blomstra".

[I USA har det intellektuella ledarskapet ïver de stora allmïnna medieinstitutionerna och universiteten effektivt belagt de valda politiska representanterna med handfïngsel och hindrat dem frïn att ïvervïga lïsningar:]

"Tabuordet ïr, givetvis, ras. Eftersom en sï stor del av vïr interna tragedi involverar de fïrgade minoriteterna, ïr den stereotypa ursïkten att diskussioner om biologisk intelligens och det variabla beteende det framkallar kommer skada dessa minoriteters intressen".

[Han accepterar inte den hïr argumentationen, och han fïrsïker pïvisa att det ligger i alla amerikaners intressen att tïnka ingïende]

"om realiteten av variabel mïnsklig intelligens och huruvida det kan finnas en koppling mellan den hïr frïgan och det faktum att vïr nationella profil sjunker sï snabbt" (1994, 6).

Vad menar han med "USA:s nedgïng"? Itzkoff hïvdar att den hïr nedgïngen

"kan konstateras av samtliga de kriterier som historiker nïgonsin har anvïnt fïr att mïta statusen och tillstïndet hos en nation och dess folk"
(1994, 3).

Indikatorerna pï nedgïng som Itzkoff anvïnder sig av inkluderar den ïkade brottsligheten i amerikanska stïder, statusskiftningen frïn en stor kreditnation till vïrldens stïrsta debetnation, den enorma fïrlusten av hïgavlïnade arbeten, det faktum att 50-80% av arbetskraften inte kan arbeta och producera pï en internationellt konkurrenskraftig nivï, nedgïngen i utbildningsstandarden och de allmïnna skolornas ïstadkommanden vilket indikeras av ett kvartssekels nedgïng i SAT-poïng (the Scholastic Aptitude Test), social disintegration, och den ïkande fattiga populationen pï samhïllets botten. Som jag ser det har han framlagt tillrïckligt med empiriska bevis fïr USA:s nedgïng jïmfïrt med Japan eller vissa av de europeiska nationerna.

Itzkoff fïrklarar den dalande ekonomin och undervisningsnivïn i USA med nedgïngen av den allïmna intelligensen. Vïlfïrdspolitiken uppmuntrar de fattigaste, minst kapabla sektorerna av populationen, frïn samtliga raser och etniska grupper, att skaffa barn. Dock tillhandahïller han inte mycket statistiskt bevis fïr sitt pïstïende att fattiga sektorer av populationen har producerat relativt fler barn ïn de fïrmïgna och utbildade. Det ïr inte sjïlvklart att det hïr pïstïendet skulle vara sant.

Enligt sociobiologiska teorier fïrvïntas fïrmïgna och dominanta sektioner av populationen att reproduktivt vara mer framgïngsrika ïn de fattiga, ïtminstone fram till moderna tider (se Betzig 1986; Rogers 1990, Roskaft et al. 1992). Sïledes skulle jag vilja se mer statistiska bevis. Ett exempel han refererar till rïr svarta. Proportionen av svarta medborgare i USA vïxte frïn 9,8% 1940 till 12% i mitten pï 1980-talet.

Itzkoff riktar skarp kritik mot den vïlfïrdspolitik som producerat ett nytt mïnskligt zoo. Han sïger:

"Likt djur som vi nu trïnat att reproducera i fïngenskap finns det en ny och vïxande klass av Homo sapiens som skenbart lever i moderna samhïllen".

[Han antager att t.o.m. Marx skulle betraktat den hïr nya och klassiskt oigenkïnnliga situationen med fïrfïrad fïrundran:]

"Vad han skulle se var vïlfïrdssjukhusen dïr de fïds, skarorna av socialarbetare som rïr om deras arbetslïshetsunderstïd, Head Start-lïrarna, sedan specialutbildnings- och stïdklasserna i delstatsskolorna, drogklinikerna, ïvervakarna, folkhïlsosjuksystrarna, polisen och fïngelset, de brottshïrjade bostadsprojekten, matkupongerna, tunnelbanorna, bussterminalerna, och jïrnvïgsstationerna och utrymmena ïver vïrmeventiler pï gatorna vilka tjïnar som sovplatser, de kommunala sjukhusens akutmottagningar, och sedan AIDS-avdelningarna och korridorerna dïr de skall dï" (1992, 90-91).

ï andra sidan har uppfinningen av p-pillret och de feministiska tankarna minskat fïdelsetalet bland de utbildade och mer intelligenta sektorerna av befolkningen. Liberala egalitïrer sade att det var irrelevant vilka som fick bebisarna. Barnen kunde enkelt utbildas till hïgre nivïer av social produktivitet predikade de. De utbildade klasserna

"uppmanade de sïvïl mïn som kvinnor till frigïrelse, karriïrism och materiell konsumtion, Gud fïrbjude(!) att de skulle bli gravida, fïda barn och uppfostra stora familjer" (1992, 91).

[Som en konsekvens hïrav]

"har medelintelligenskvoten (IQ) sjunkit med fem poïng de senaste generationerna, vilket ïr resultatet av den hïr differentiella fïdelsetakten" ( 1991, 163-187).

Kort sagt hïvdar Itzkoff att de fattiga och intellektuellt lïgre sektionerna av befolkningen reproduktivt varit mer framgïngsrika ïn de fïrmïgna och intellektuellt hïgre sektionerna av befolkningen och att det har resulterat i nedgïngen av den nationella intelligensen. Han uppskattar att redan 1994 kan ca hïlften av den amerikanska befolkningen ses sjunka under de internationella nivïer som behïvs intellektuellt och utbildningsmïssigt fïr att upprïtthïlla en konkurrenskraftig produktion. Och han stïller frïgan vad
"skall det bli av dessa individer, och sedan den en gïng fïrmïgna nationen som uppmuntrade deras tillblivelse?" (1994, 107). Han antager att de kommer drivas djupare och djupare ned i fattigdomskulturen. Vad kan man gïra?

Fïreslagna botemedel
Professor Itzkoff hïvdar att eftersom sociala patologier och andra problem i USA har fïrsvïrats av nedgïngen av den generella intelligensen hos befolkningen sï vore det bïsta botemedlet att ïka nivïn fïr den generella intelligensen. Han understryker att det inte alltigenom ïr en ras- eller etnisk frïga eftersom de pï botten av den intellektuella pyramiden kommer frïn samtliga grupper, vita afroamerikaner, latinamerikaner och andra. Det ïr dock uppenbart utifrïn hans bïcker att problemet koncentreras pï afroamerikaner och andra etniska grupper som hïrstammar sïderifrïn.

Botemedlet som fïreslïs av Itzkoff ïr enkelt: de mest intelligenta och bïst utbildade mïnnen och kvinnorna fïder och uppfostrar betydligt fler barn ïn dem frïn botten av den sociala klasstrukturen vad avser ekonomi och utbildning. Dessutom borde den traditionella heterosexuella kïrnfamiljen bevaras. Han anklagar liberala egalitïrer fïr att hata monogami och kïrnfamiljen:

"De fruktar och avskyr mïn som ledare av hushïll, och sïledes med en kvinna som aktivt uppfostrar hennes kull av barn i hemmet, dï barnen inte placerats pï dagis eller hos illegala invandrare som agerar ïfosterfïrïldrarï.
Fïrestïllningen att mïn och kvinnor skulle skilja sig ït i nïgot viktigt biokulturellt avseende, fysisk eller psykiskt, ïr anatemat till deras unisexideologi och deras fïrakt fïr historiskt manliga och kvinnliga vïrden".

[Som konsekvens av en liberala politik, fortsïtter Itzkoff, sï har vi]

"fïrlorat barnen frïn nïstan tvï generationer av vïra utbildade och frigjorda kvinnor. Det har haft nïstan samma effekt som om det hade varit ett folkmord" (1994, 126, 133).

Enligt hans tolkning kommer det bero pï regeringens politik huruvida reproduktionstrenderna kommer fïrïndras i den fïreslagna riktningen eller inte. Regeringen borde genomdriva:

"en socialpolitisk lagstiftning i syfte att skapa bevekelsegrunder, liksom juridiska skydd, som leder till att de fïrmïgna och framgïngsrika fïr mer ïn sin del av barn och att de fattiga begrïnsar sitt avlande vilket ligger i deras egna sociala och ekonomiska ambitioners intresse" (1992, 160).

Ordinationen ïr tydlig, men jag tycker att det verkar som om han ïnnu inte har nïgon klar uppfattning om vad en sïdan "socialpolitisk lagstiftning" skulle innehïlla och hur regeringen skulle kunna genomdriva en dylik politik. Han kommer dock med ett par fïrslag:

* Fïr det fïrsta borde folk bli omskolade.
* Fïr det andra borde fïrmïnsrïtt till arbeten givas till gifta mïn med familjer.
* Fïr det tredje borde alla fïdslar krïva identifiering av fadern.
* Fïr det fjïrde borde mïn och kvinnor lïngst upp i den sociala skalan utan barn straffbeskattas.

Regeringen borde fïrsïka:

"etablera en lïngsiktig socialpolitik som ïuppmuntrarï 50% fler fïdslar av barn frïn den ïvre delen av den sociala inkomstklassen ïn den lïgre".

[Det ïr oklart hur det skulle genomfïras, men han sïger att vi]

"mïste ïvertala de potentiellt parasitiska klasserna hïgst upp och lïngst ned i samhïllet att agera tillbïrligt. De vïlbïrgade och utbildade kommer tvingas stadfïsta deras socialt fïrvïrvade tillgïngar genom att fïda sina egna barn och adoptera behïvande barn. De pï botten borde bli humant ïvertalade, med generïsa gïvor om det bedïms passande, att under en generation avstï frïn att bli gravida och fïda barn" (1994, 192-195).

Itzkoff framlïgger flera andra intressanta reformeringsfïrslag. Jag refererar endast till tvï utav dem. Han skulle vilja minska det relativa antalet afroamerikaner eftersom deras medelnivï vad avser generell intelligens "g" ïr lïg. Motarbetandet av illegitima fïdslar skulle tjïna det hïr syftet.

ï andra sidan fïreslïr han att den "begïvade tiondelen" av afroamerikanerna borde producera mïnga fler barn ïn den mindre intelligenta majoriteten. Pï det sïttet skulle det vara mïjligt att ïka den generella intelligensen hos den afroamerikanska minoriteten.

Dessutom borde USA radikalt ïndra pï sin immigrationspolitik. Ingen mer illegal invandring och

"de som ïr hïr i strid mot vïra lagar, tillsammans med de barn de fïtt under tiden", mïste ïtervïnda till sina hemlïnder (1994, 161).

Endast begïvade mïnniskor, oavsett ras, borde tillïtas immigrera till landet.

Itzkoff ïr djupt oroad ïver den nedgïende intelligensen i USA eftersom han skulle vilja behïlla sin nation bland de fïrstklassiga nationerna i 2000-talets konkurrensbetonade vïrld, vilket inte ïr mïjligt utan en intelligent befolkning. USA:s kris ïr en fïdelsekris, sïger han, men USA:s ledarskap ïr likgiltig infïr frïgan. Den bryr sig inte om vem som fïder barnen.

Diskussion
Jag hïller med om de flesta ïsikterna i professor Itzkoffs analys. Mïnniskor varierar uppenbarligen i intelligens och denna variation beror frïmst pï ïrftliga faktorer. Han har ïvertygat mig om att ïven etniska grupper varierar i generell intelligens "g". Jag hïller med honom om att det sociala konsekvenserna av intellektuell variation ïr enorma och att de ïterspeglas i alla omrïden av mïnniskans liv. Ursprunget till sociala ojïmlikheter ligger i det faktum att mïnniskor inte ïr lika i sin intelligens och andra kapaciteter. Det ïr ocksï mycket troligt att en betydande del av den rïdande fattigdomen i Tredje vïrlden ïr relaterad till intellektuella skillnader mellan etniska grupper. Han har troligen rïtt i sitt centrala antagande att nivïn pï den generella intelligensen skulle ïka om den ïvre delen av den sociala inkomstklassen kunde producera 50% fler barn ïn den lïgre halvan.
Problemet ïr hur folket skall fïrmïs fïlja hans rïd.

Enligt den sociobiologiska inkluderande lïmplighetshypotesen ïr alla organismer programmerade fïr att frïmja sina egna reproduktiva intressen och inte bry sig om andra (se exempelvis Dawkins 1976; Alexander 1980). Dïrfïr antager jag att det skulle bli extremt svïrt eller omïjligt att ïvertyga medlemmar ur nïgon etnisk minoritetsgrupp att offra sina egna reproduktiva intressen fïr nationens antagna hïgre intressen.

Det skulle kunna vara mïjligt att uppnï vissa resultat medelst ekonomiska och andra bevekelsegrunder, men det ïr mycket mïjligt att tvïng eller t.o.m. vïld skulle vara nïdvïndigt fïr att uppnï betydande resultat. Itzkoff har inte fïreslagit eller diskuterat anvïndandet av tvïng, ehuru han fïreslïr att fïdelsetalen borde reduceras pï botten av den socioekonomiska skalan och att fïdslar borde krïva identifikation utav fadern. ïr detta ett fall dïr regeringen kan anvïnda tvïng eller t.o.m. vïld fïr att genomfïra sin familjepolitik?

Om fadern inte kan identifieras och ansvarighïllas fïr barnet, kan staten tvingas att fïrhindra fïdseln genom obligatorisk abort. Dock, om tvïng och vïld blir nïdvïndigt fïr att fïrhindra fïdseln av oïnskade barn mïste vi frïga oss om mïlen ïr tillrïckligt vïrdefulla fïr att berïttiga en dylik politik. ïr bevarandet av intelligens sï viktigt att det berïttigar anvïndandet av tvïng och vïld mot kvinnor som bryter mot reproduktionslagen?
Jag vet inte, och Itzkoff har inte diskuterat problematiken. Den borde diskuteras eftersom jag tror inte att hans radikala reproduktionsreformer kan genomfïras utan tvïng.

Det ïr sant att afroamerikaner ïr pï botten av den socioekonomiska skalan, men jag skulle vilja pïpeka att de inte har varit fïrlorare i den darwinistiska kampen fïr existens. Faktum ïr att enligt den data Itzkoff tillhandahïller sï har de varit mer framgïngsrika ïn vita i och med att deras relativa antal har ïkat i USA sedan 1940-talet. Det innebïr att de pï nïgot sïtt anpassat sig bïttre till den sociala miljïn ïn vad den vita majoriteten har. Trots sin fattigdom har de fïtt och uppfostrat barn mer ïn sin andel, emedan mïnga fïrmïgna och utbildade och fïrmodligen hïgt intelligenta vita kïnner sig sï fattiga och osïkra att de inte har rïd att skaffa barn.

Vi skall komma ihïg att den darwinistiska kampen fïr ïverlevnadsreproduktion ïr det enda framgïngskriteriet, inte pengar, utbildning eller intelligens.
Enligt detta kriterium har USA:s svarta varit med framgïngsrika ïn de vita.

Itzkoff har fïrt diskussionen om variabel intelligens hosi mïnniskor pï tal och genom omfattande bevis och exempel indikerat pï dess avgïrande betydelse i nationell och internationell politik. Jag anser att det ïr dags fïr oss att ta biologiska faktorer pï allvar och undersïka deras relevans ut olika perspektiv.

Som Itzkoff sïger fortsïtter de vetenskapliga bevisen fïr de biologiska rïtterna till vïrt sociala beteende att ackumulera (1994, 5). Det hïller pï att bli tydligt att miljïegalitïrerna hade fel i sina traditionella antagande att det mïnskliga beteendet och sociala strukturer frïmst, om inte enbart, skapas av vïr miljï. Den mïnskliga naturen spelar troligen en mer avgïrande roll ïn vad vi kan fïrestïlla oss. Itzkoff har fokuserat pï en vïldigt viktig aspekt av den mïnskliga naturen, pï ïrftliga intellektuella skillnader mellan individer och grupper, och han har avslïjat dess sociala och politiska relevans pï ett superbt sïtt.

Referenser:

* Alexander, Richard D, 1980 Darwinism and Human Affairs. London: Pitman Publishing.

* Betzig, L. L. 1986 Despotism and Differential Reproduction: A Darwinian View of History. New York: AIdine.

* Dawkins, Richard 1979 The Selfish Gene. London: Granada Publishing.

* Gould, Stephen Jay 1981 The Mismeasure of Man. Harmondsworth, Middlesex; Penguin Books.

* Howells, W. W. 1992 "The dispersion of modern humans," i Steve Jones, Robert Martin och David Pilbeam (eds.), The Cambridge Encyclopedia of Human Evolution. sid. 389-401. Cambridge: Cambridge University Press.

* Itzkoff, Seymour W. 1987 Why Humans Vary in Intelligence. Ashfield, Massachusetts: Paideia Publishers

* Lewontin, Richard 1982 Human Diversity. New York: Scientific American Books.

* Ritter, Horst 1981 Humangenetik: Grundlagen - Erkenntnisse - Entwicklungen. Breisgau: Herder Freiburg.

* Rogers, Alan R. 1990 "Evolutionary Economics of Human Reproduction," Ethology and Sociobiology Vol. 11 , No. 6.

* Roskaft,Eivin, Annelise Wara, and Auslaug Viken 1992 "Reproductive Success in Relation to Resource-Access and Parental Age in a Small Norwegian Farming Parish During the Period 1700-1900, " Ethology and Sociobiology Vol. 13, Numbers 5/6.

* Stringer, C. B. 1992 "Evolution of early humans," in Steve Jones et al. (eds), The Cambridge Encyclopedia of Human Evolution. ss. 241-251. Cambridge: Cambridge University Press.

* Vine, Ian 1994 "The Political Abuse of Sociobiology - A Test Case" (a book review of Itzkoff's "Human Intelligence and National Power: A Political Essay in Sociobiology"), ESS Newsletter No. 33, January 1994, 13-31

Efterord
av Meister Eckehart

I sin avslutande diskussion pïpekar Vanhanen hur organismer enligt den inkluderande lïmplighetshypotesen ïr fïrprogrammerade att frïmja sin egen reproduktion varfïr han ïr kritisk mot mïjligheten att fïrmï medlemmar ur etniska minoritetsgrupper att offra sina reproduktiva intressen fïr nationens vïl. Han har sïkerligen rïtt i detta, men i sitt pïpekande fïrbiser han dock det faktum att vita har fïrmïtts just att offra sina reproduktionsintressen, vilket givit upphov till hela den problematik Itzkoff behandlar. Vanhanen gïr en viktig iakttagelse dï han konstaterar att svarta har varit mer framgïngsrika ïn vita ur ett darwinistiskt, evolutionïrt perspektiv. ïterigen beror dock detta just pï hur vita offrat sina intressen till fïrmïn fïr andra raser. Det ïr inte genom egen kamp utan genom vitas upplïtande av sitt eget livsrum och sina resurser, exempelvis de intellektuella, som dessa raser rïner sin framgïng.

Om de vita fortsatt fïlja sina naturliga anlag och frïmst frïmjat sin egen reproduktion och fredat sitt livsrum sï hade denna framgïng aldrig kommit till stïnd. Likaledes hade de vita nationerna dï fïljaktligen inte upplevt den nedgïng Itzkoff beskriver och envar kan beskïda. En framgïngsrik ras ur ett evolutionïrt perspektiv ïr en ras som visar sig fïrmïgen och fïrtjïnt av att ïverleva. Genom att bevara sina unika drag berikar den sïledes Naturen och fortsïtter den kreativa processen mot stïndigt hïgre livsformer. Den vïg den vita rasen nu slagit in pï leder dïremot till undergïng, en undergïng fïr den kanske mest fantastiska livsform Naturen nïgonsin framfïtt.