Publicerad: 2006-05-18

Lïgn, fïrbannad lïgn och diskriminering

Under vïren har en intensiv propagandasatsning pïgïtt med syftet att hos befolkningen trumma in att invandrare diskrimineras strukturellt i Sverige. ïVetenskapligaï rapporter, producerade pï lïpande band av regeringens sïrskilda integrationsutredare Masoud Kamali, har varvats med massmedias egna fantasifoster. Arbetslivet, partipolitiken och skolvïsendet ïr nïgra av de samhïllssektorer som brïnnmïrkts under de senaste mïnaderna. Avsikten med deras gemensamma vïrv ïr att fïrmedla bilden av ett Sverige dïr den strukturella diskrimineringen genomsyrar hela samhïllet.

I veckan var det sï dags att pï nytt lansera ett omrïde inom vilket invandrare pïstïs bli diskriminerade. Det ïr i mïndagens upplaga av Bonnierïgda Dagens Nyheter som det med feta rubriker fastslïs att invandrare krïnks inom sjukvïrden. Den judiska morgontidningen har enligt egen uppgift tagit del av ïnnu opublicerade rïn frïn den negroida forskaren Sarah Wamala, som gïr gïllande att utlandsfïdda invandrare ïr ïverrepresenterade bland dem som pïstïr sig ha blivit krïnkta. Wamala sïger sig ocksï ha funnit att denna grupp oftare ïn andra undviker att sïka vïrd och att skïlet till detta ïr just ïdïliga erfarenheterï.

Vad de dïliga erfarenheterna bestïr i fïrtïljs i vanlig ordning av den i dessa sammanhang flitigt figurerande Masoud Kamali, som i DN-artikeln tillïts ge sin syn pï den icke-vita kollegans fynd. Som hos sï mïnga andra intellektuellt ohederliga akademiker i etablissemangets tjïnst, bygger Kamalis tankegïngar pï postmodernistiska nonsensresonemang genom vilka man kan pïstï det mesta utan understïdjande vetenskapliga bevis. I diskrimineringssammanhang innebïr detta att invandrares subjektiva upplevelse av diskriminering och rasism ïr ïverordnad eventuella krav pï realitetsprïvning. Om invandrare sïger sig ha blivit krïnkta utgïr detta sïledes ett konstaterat faktum fïr Kamali, som i vanlig ordning fastslïr fïr lïsarna att ïdiskrimineringen ïr vïldigt utbredd inom vïrden, liksom i andra delar av samhïlletï.

Regeringens sïrskilda integrationsutredare Masoud Kamali

Vidare fïrtïljer Kamali att denna fïrmenta diskriminering beror pï vïrdpersonalens fïrdomsfulla bemïtande av personer med annan hudfïrg och ursprungsland. Den vetenskapliga stringensen lyser som alltid med sin frïnvaro dï detta erkïnns vara hïrsïgner. Kamali, som i diskussioner kring kategorisering av invandrare och svenskar utmïlar sig som fiende till alla former av generaliseringar, sïger att han ïhar hïrt mïnga exempelï pï att lïkare har fïrdomar, vilket tydligen i detta fall berïttigar honom att stïmpla hela sjukvïrdssystemet som diskriminerande.

I ytterligare en artikel i Dagens Nyheter, som dock inte ges lika mycket utrymme, konstateras att det emellertid snarare ïr sprïkfïrbistring som torde vara orsaken till mïnga invandrares negativa upplevelse av den svenska sjukvïrden. Frïgan som infinner sig ïr hur Kamali dï kan fï det till att det ïr den svenska sjukvïrden som ïr skyldig till de upplevda krïnkningarna hos frïmst icke-europeiska invandrare. Fïrutom de fem officiella minoritetssprïken talas i dagslïget uppemot 200 sprïk i Sverige som en fïljd av massinvandringen. Mïhïnda att Kamali utgïr ett exotiskt undantag i dubbel bemïrkelse, men gemene man skulle nog ha ytterst svïrt att se vari det diskriminerande skulle ligga i att vïrdcentraler runtom i landet inte kan tillhandahïlla tolktjïnster i hundratals olika sprïk. Man kan dïrutïver frïga sig om det inte borde ses som en ynnest och inte en krïnkning att som invandrare fï ta del av toppmodern sjukvïrd pï bekostnad av svenska skattebetalare.

Naturligtvis finns det inget som sïger att ïverrepresentationen av upplevda krïnkningar hïrrïr frïn faktisk diskriminering. ïn mer absurt och tillika ovetenskapligt blir det onekligen i att spekulera i vad den icke-belagda diskrimineringen bottnar i fïr eventuella typer av fïrdomar, fïr att sedan i ytterligare ett led generalisera och pïstï att dessa framfabulerade fïrdomar genomsyrar en landsomfattande organisation med tiotusentals anstïllda. Denna spekulativa orgie rïcker dock tydligen som vetenskaplig legitimitet ït pïstïendet om sjukvïrdskrïnkta invandrare dï den levereras av Kamali i egenskap av sakkunnig vetenskapsman.

Den senaste massmediala turnïn pïminner om det plïgsamma i att ens behïva beskriva Kamali som just en samtida svensk vetenskapsman, dï han rimligtvis varken kan sïgas vara endera. Svensk kan Kamali aldrig bli i biologisk bemïrkelse. Av olika tv-framtrïdanden att dïma sï har han ïven en bra bit kvar innan han kan kallas svensk pï ett rent kulturellt plan dï en brytning pï hans iranska modersmïl envist fïrefaller drïja sig kvar. Att fïrïra Kamali titeln som vetenskapsman kïnns inte mindre absurt. Faktum ïr dock att Kamali bl.a. varit professor vid Uppsala universitet, vilket sïledes gïr honom till kollega med svenska storheter som Anders Celsius och Carl von Linnï. Inte desto mindre ïr dessa herrars yrkesliv vïsensskilda. De bïda sistnïmnda gjorde ovïrderliga avtryck i vetenskapshistorien, medan Kamali vigt sitt yrkesliv ït ren och skïr ideologiproduktion. Apropï det sistnïmnda faktumet kan det vara vïrt att pïminna om att Kamali i sin nuvarande befattning ïr politiskt tillsatt fïr att genom sina s.k. ïutredningarï bekrïfta det a priori fastslagna och pïstïtt utbredda fenomenet ïstrukturell diskrimineringï.

Samtidigt som det ïr frapperande att notera bristen pï empiriska belïgg fïr den pïstïtt massiva fïrekomsten av diskriminering ïr det minst lika viktigt att uppmïrksamma de skilda spelregler som gïller fïr svenskar. Medan invandrares utsagor om pïstïdda krïnkningar blir huggna i sten av massmedia och statliga integrationsutredare, fïr klarsynta svenskar se sina politiskt inkorrekta tolkningar av samtiden bli konsekvent underkïnda i samhïllsdebatten.

Om svenskar menar att invandringen har varit fïr omfattande under senare decennier beror detta enligt etablissemangets experter pï frïmlingsfientlighet, eller xenofobi som det i mer fackmïssiga termer kallas, ett begrepp som antyder att fenomenet rïr en kollektiv psykisk ïkomma som det svenska folket insjuknat i. Om svenskar upplever en ïkad otrygghet beror detta pï naiva fïrestïllningar om ett folkhem som enligt nïmnda ïexperterï var minst lika jïvligt som det mïngkulturella inferno de skapat pï senare tid. Och om en viss andel svenskar konstaterar att judenheten ïr mïktig och detta gïrs i en undersïkning som utfïrts av en jude, lanserats i landets stïrsta och tillika judiskkontrollerade dagstidning och uppenbarligen betraktas som sï pass viktig att sjïlvaste statsministern under ett utlandsbesïk ser sig nïdgad att offentligt beklaga sig ïver resultatet, ja inte ens dï kan det finnas ett korn av sanning i det svenskarna har att sïga, utan det ïr givetvis ett uttryck fïr den form av rasism som ïr exklusivt reserverad ït judarna att ïutsïttasï fïr.

Akademiker, journalister, utredare och andra fïretrïdare fïr etablissemanget har sïledes tillskansat sig tolkningsfïretrïde enligt, en av postmodernism influerad, ideologi dïr man kan pïstï saker helt utan bevis, samtidigt som man med pseudoargument kan tillbakavisa andra pïstïenden som faktiskt har belïgg. Att exempelvis otryggheten och brottsligheten har ïkat, och att en starkt bidragande faktor till detta utgïrs av de senare decenniernas massinvandring av frïmmande folkslag, blir ett irrelevant faktum om man besitter makten att formulera vad som ïr sant.

Det ïr inte utan vidare man kan dra paralleller till George Orwells dystopiska verk 1984, som nu, nïgra decennier senare ïn fïrutspïtt, hïller pï att fïrverkligas. Det allenarïdande partiet i Orwells fiktiva framtidsvision hïrskar enligt strategin och devisen ïden som kontrollerar det fïrflutna kontrollerar framtiden; den som kontrollerar nuet kontrollerar det fïrflutnaï. Det maktfullkomliga partiets ideologi genomsyras av en postmodern instïllning till begrepp som sanning och verklighet. I en dialog mellan huvudpersonen, en politisk ïsiktsbrottsling, och en partifunktionïr fïrklarar den senare: ïNi tror ocksï att verklighetens natur ïr sjïlvklar. Nïr ni inbillar er se nïgot tror ni att alla andra ser samma sak. Men jag sïger er, Winston, att verklighet inte ïr nïgot yttre. Verkligheten existerar i mïnniskosjïlen och endast dïr. Inte i individens sjïl, fïr den kan begï misstag och fïrgïs iallafall snart, utan i partiets som ïr kollektiv och odïdligï.

I Sverige anno 2006 har ett lika sanningsmonopoliserande etablissemang bïrjat definiera verkligheten allt snïvare. Den implicita avsikten ïr att verkligheten skall anpassas till diverse politiska ambitioner och inte vice versa. Ett exempel pï detta ïr hur man frïn politiskt hïll har beslutat att kïn ïr att betrakta som sociala konstruktioner. Ett annat gïller det som denna artikel har berïrt, d.v.s. att invandrare pïstïs diskrimineras strukturellt av det svenska samhïllet.

Konsekvenserna av denna verklighetsfientliga instïllning ïr tydliga i samhïllsdebatten, sïrskilt i ljuset av den diskrimineringshysteri som har varit fïrhïrskande under vïren. Fïr invandrare rïcker det med att ïupplevaï fenomen fïr att de skall betraktas som sanna av etablissemanget. Fïr svenskar rïcker det varken med upplevelser eller fakta eller ens kombinationen av de bïda ï enligt rïdande paradigm har vi helt enkelt alltid fel.