Samer pï svensk mark

I de norra delarna av landet pïgïr en etnisk konflikt som ïr mycket ïldre ïn de brïk som Sverige upplevt under det sena 1900-talet mellan svenskar och grupper av individer frïn exempelvis arabstaterna eller forna Jugoslavien. Konflikten ïr ocksï ïldre ïn protesterna som vïxte sig starka under 1800-talet mot judarna och till och med resulterade i kravallstïmning i huvudstaden. Konflikten i norra Sverige har stïtt mellan svenskar och samer. Det finns ett flertal olika aspekter pï denna konflikt och man kan se den utifrïn flera utgïngspunkter: Raslig, kulturell, ekonomisk, social osv. Man kan vïlja att stï neutral infïr konflikten eller vïlja antingen samernas eller svenskarnas sida. En som valt sida ïr Lennart Lundmark som redan med titeln pï sin nya bok Stulet land - svensk makt pï samisk mark avslïjar vilken sida han har valt. Boken ïr utgiven pï Ordfronts fïrlag och slïpptes fïr nïgra dagar sedan.

Det finns redan en mïngd bïcker om samerna i Sverige. Jag har dock aldrig lïst nïgon tidigare sï det var en ny upplevelse. En recension borde, fïr att kunna ses som riktigt bra, jïmfïras med tidigare litteratur i samma genre. Det kan jag inte gïra. Det enda jag lïst om samerna tidigare har varit enstaka artiklar, exempelvis texten De renskïtande samernas stïllning i Sverige av Tom. G. Svensson i boken Svenska minoriteter med David Schwarz som redaktïr. Jag har dock lïst en mïngd bïcker om andra minoriteter i Sverige. Det finns en uppsjï av sïdana bïcker med olika kvalitï. Nïr man skriver om judarnas historia i Sverige sï kan man ofta vara vïldigt ingïende. Man vet nïr judarna bïrjade trippa in i landet och alla beslut som fattats om judarnas utbredning i Sverige ïr vïl dokumenterade. Forskare kan grïva sig ner i enorma mïngder med utskrifter frïn riksdagsdebatter, memoarer och anteckningar frïn personligheter som Aaron Isaac och Fabian Philip, och studera bouppteckningar, lagfarter och annat som kartlïgger judarnas ïden och ïventyr i Sverige. Nïr man studerar tattarnas historia blir det genast mycket svïrare. Oenighet rïder om vad en tattare ïr. Vissa tattare godkïnner inte andra som kallar sig tattare. ïr de bara utstïtta svenskar eller ïr de ïttlingar frïn tidiga zigenare eller ïr det bïde och?

Men samerna blir det lite delat. Man vet uppenbarligen mycket om samerna men det saknas ocksï vïldigt mycket fakta om det nordliga folket som finns i Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Lennart Lundmark gïr inte in nïgot pï ursprunget. Kanske gïr han det i nïgon av sina tidigare bïcker om samer. Denna bok behandlar den konflikt som funnits mellan samerna och den svenska staten. Som lïsning ïr boken intressant och belyser onekligen svïrigheterna att lïta olika folkgrupper samsas inom ett lands grïnser. Dïremot ïr det trïkigt att Lundmark sï tydligt tar samernas parti. En annan tendens han har ïr att skylla det mesta som han ser som negativt pï rasism och rasbiologi.

Lundmark inleder sin bok med att fïrinta kvïnerna. Enligt Lundmark sï var kvïnerna endast finska handelsmïn och inte en egen folkgrupp. Fïr svenskar i sïdra Sverige ïr frïgan ganska ointressant men fïr den lilla folkgruppen i norra Sverige som betraktar sig sjïlva som kvïner sï ïr det naturligtvis ett hïrt slag att fï sin sïrart fïrnekad. Med kvïnerna rïjda ur vïgen sï fïrsvinner dock en grupp som kan gïra ansprïk pï landyta. Kïrnan i de flesta konflikterna som samer varit inblandade i handlar nïmligen om grïnsdragningar. Mer eller mindre hela boken ïr ocksï en redogïrelse fïr olika beslut om hur grïnser ska dras. Personligen hade jag hellre lïst detta komprimerat till en debattartikel men fïr mïnniskor i norr ïr det sannolikt av betydligt stïrre intresse.

Annat som man lite vïl ingïende fïr lïsa om ïr olika skattesatser som samerna blev ïlagda att betala under olika ïrhundraden. Hïr kan man slï fast att samerna i regel betalade mindre skatt ïn svenskar och att de ïven allt som oftast slapp sïnda sina sïner i krig.

Samerna har vad man vet aldrig fïrt nïgra stïrre vïpnade konflikter med svenskarna. Nïr samerna upplevt sig utsatta fïr hïrt skattetryck eller annat som de ogillat sï har de istïllet flyttat. Folkgruppen har rïrt sig ganska fritt och dï mïnga av dem levt som nomader har det inte varit nïgra stïrre bekymmer fïr samerna att lïmna ett land fïr ett annat.

De konflikter som funnits har frïmst handlat om att samerna ïnskat ha enorma marker fïr sig sjïlva dïr de vill kunna rïra sig med sina renar. Samtidigt har svenskar slagit sig ner och bïrjat odla mark. Staten har fïrsïkt medla och har ibland tagit samernas parti och ibland svenskarnas. I boken fïr man lïtt intryck av att konflikterna pï sina hïll varit vïldigt infekterade. Lundmark citerar ibland korta arga utdrag dïr svenskar skrivit brev till staten men det ïr svïrt att genom denna bok fï en helhetsbild av hur de lokala konflikterna sïg ut. Det antyds att bofasta svenskar betraktat samerna som vïldsamma men vi fïr inte veta mer om vad det bottnar i. Exempelvis ska Hïrjedalens store bruksïgare William Farup ha kallat samerna ïdessa plïgoandar, dessa vïra tyranner som ligga ïfver oss hela ïret omï.

Fïrfattaren kallar ocksï samerna fïr ursprungsbefolkning men lyckas aldrig leda i bevis att samerna verkligen skulle utgïra ursprungsbefolkning pï hela den yta (eller delar av den) som samerna gïr ansprïk pï. Istïllet talar han nedvïrderande om tidigare generationers arkeologer och deras fïrsïk att med sina epokers mïjligheter och redskap pussla ihop den okïnda fïrhistorien. ïven om vissa slutsatser kring exempelvis skallmïtningar inte var korrekta sï var det onekligen den bïsta metoden som man pï den tiden hade till handa. Genforskningen har sedan dess gjort enorma framsteg men fortfarande vilar delar av dagens eugenetiska framsteg pï dïtidens forskning. Sedan kan man beklaga delar av forskningen och framfïr allt tillvïgagïngssïttet dïr kranier ska ha stulits frïn gravar men det fïrïndrar inte att delar av forskningen har varit, och ïr, till stor nytta fïr forskningen inom flera vetenskapliga omrïden.

Dock ska sïgas att samerna inte alltid behandlats pï bïsta sïtt av Sverige. Bland exemplen finns tvïngskristnandet dïr man fïrbjïd samerna att tillbe sina fïrfïders gudar och istïllet var tvungna att hïnge sig ït lutheranismen. Man ska ocksï tidvis ha anvïnt ett annat beprïvat knep. I kapitlet Historielïs forskning skriver Lundmark:

ïven glïmskan blev ett vapen mot samerna under 1800-talet. Sverige gjorde som andra kolonialmakter och pïstod att ïinfïdingarï saknade historia. De skulle med andra ord ha levt i ett fryst tillstïnd sedan tidernas begynnelse. Deras egentliga historia bïrjade fïrst nïr europïerna tog ïver deras land.

Nu kan man ha invïndningar mot flera saker i stycket ovan men vi lïter det gï fïrbi. Dïremot ïr det lïtt att kïnna igen sig i beskrivningen som svensk idag. Idag pïstïs det att vi svenska infïdingar saknar historia. Allt vi har ïr midsommar och andra tïntiga saker och det enda riktigt svenska ïr barbariet, fïr att tala med de tvï huvudmotstïndarna vid nïsta riksdagsval.

Lundmark bevisar dock sjïlv hur sïvïl svenska kulturpersoner som politiker ofta lyft fram samernas historia och hur flera pïstïtt att samerna exempelvis ïr Jïmtlands ursprungsbefolkning.

I slutet at 1800-talet ska svenskarna har ïndrat sig en del i sin syn pï samerna. Slagordet ïEn lapp skall vara lappï lanserades och syftade till att bevara samernas kultur. Man oroades ïver att mïnga samer slutade med nomadlivet och blev bofasta. Ecklesiastikministern Fridtjuv Berg sammanfattade oron i en riksdagsdebatt 1913:

ï Om lapprasen upphïr med sitt nomadiserande liv, ïr den dïmd att dï ut.

Dïrmed kïmpade den svenska politiken fïr att samerna skulle fortsïtta att leva som samer, dvs fïlja sina renar, bo i kïtor osv. Samtidigt arbetade den norska staten fïr att deras samer skulle uppgï i det norska folket. Sverige tillïmpade sïledes en slags separation medan Norge bedrev assimilation. Lundmark fïrdïmer dem bïda som djupt rasistiska. Sjïlva ville samerna dels ha rïtten att bygga fasta bostïder och dels att inga ickesamer skulle ha rïtten att bo ovanfïr den sï kallade odlingsgrïnsen.

Med tiden fick samerna fler rïttigheter. Idag har samer rïtt att bosïtta sig var de vill och arbeta med vad de vill och ïndï klassas som samer. Fïr att slippa tala om rasindelning (vilket det ju egentligen handlar om) sï heter det att den ïr same som har haft samiska i hemmet och ses sig sjïlv som same. Svenska staten kallar numera samer fïr samer och inte fïr lappar som man gjorde fram till 1970-talet. Endast samer har rïtt att bedriva rennïring. I rennïringslagen stïr:

1) Renskïtselrïtten tillkommer den samiska befolkningen och ïr grundad pï urminnes hïvd. 2) Den som ïr av samisk hïrkomst har renskïtselrïtt. 3) Fïr att utïva denna rïtt mïste man vara medlem i sameby.

Med rennïringen fïljer ocksï vissa rïttigheter som rïr fiske och jakt.

Samerna har alltsï idag rïttigheter som inte andra svenska medborgare har. Lundmark avslutar sin bok genom att krïva att staten ska kompensera samerna fïr vad som hïnt i historien. Samerna har som sagt idag rïttigheter som andra inte har. Andra ïttlingar till samerna ïr idag sï pass utblandade att de betraktas som svenskar. Det ïr sïledes svïrt fïr att inte sïga omïjligt att sïga vem som i sï fall skulle ha rïtt till kompensation om det skulle finnas anledning fïr Sverige att betala nïgon sïdan.

I slutïndan ïr det trots allt sï att det viktiga inte ïr vem som var nïgonstans fïrst ï utan vem som ïr dïr nu.

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 

• 
• 
• 
• 

• Hodgson Brown, Ellen: Bankerna och skuldnïtet
• Faurisson, Robert: Faurisson-paketet
• A3 - affischer: 100 st
• Aldred, Wynn: It might have happened to you
• Protocols: of the Learned Elders of Zion