Publicerad: 2008-11-05

Rasrealism i Sveriges television

I mïndags sïnde SVT2 det fïrsta av tre avsnitt i den danska programserien Vetenskap som utmanar. ïmnet fïr programmet var huruvida det ur ett vetenskapligt perspektiv existerar mïnskliga raser, ett minst sagt ovanligt ïmnesval i den statliga televisionen. ïn mer anmïrkningsvïrt var att programmet understrïk att vetenskapen sannerligen ger starkt stïd fïr existensen av raser och att fïrnekandet av raser ïr ideologiskt betingat.

Programmet leds av den danska neurobiologen och vetenskapsjournalisten Lone Frank och bygger i huvudsak pï hennes intervjuer med tvï genetiker, en som hïvdar existensen av raser och en som fïrnekar den. Den amerikanske genetikern Esteban Bouchard forskar kring hur individer reagerar olika pï mediciner beroende pï rastillhïrighet och understryker att skillnaderna i mïnga fall ïr genetiska och inte kan fïrklaras med exempelvis socioekonomiska faktorer eller olika nïringsintag. Han pïpekar ocksï att man medelst genetiska klusteranalyser med lïtthet kan identifiera en individs rastillhïrighet, nïgonting som upprepats i mïngder av studier.

Den danske genetikern Peter K A Jensen ï sin sida fïrnekar existensen av raser och menar att mïnskliga raser endast ïr sociala konstruktioner. Det ïr ett vanligt fïrekommande pïstïende mot existensen av mïnskliga raser men det fïljs i regel aldrig upp med nïgra vetenskapliga underlag. Lone Frank nïjer sig dock inte med det slentrianmïssiga svaret utan stïller relevanta motfrïgor tills Jensen slutligen tvingas erkïnna att det faktiskt finns raser, att existensen av rasliga skillnader ïr relevanta samt att han utït brukar fïrneka existensen av raser eftersom han anser att rasbegreppet ïr beflïckat.

Programmet ïterspeglar i stor utstrïckning situationen inom den vetenskapliga vïrlden dïr en del forskare, glïdjande nog en stïndigt ïkande andel forskare, erkïnner existensen av raser, medan andra fïrnekar dess existens pï ideologiska grunder. Istïllet fïr att gïra nïgot lïngre referat av programmet sï kan det vara intressant att dels belysa vad den moderna genetiska forskningen faktiskt sïger om raser, dels pïtala de klassiska felslut och missledande pïstïenden som Jensen framfïr mot existensen av raser.

Jensen pïstïr bland annat att de genetiska skillnaderna ïr stïrre inom raserna ïn mellan raserna, vilket stïmmer, men drar utifrïn det slutsatsen att man enkelt kan hitta en dansk som ïr genetiskt mer lik en afrikan ïn en annan dansk. Detta resonemang kallas fïr Lewontins felslut eftersom det var den namnkunnige genetikern Richard Lewontin (1972) som mot bïttre vetande fïrst framfïrde det i en artikel i tidskriften Nature. Den framstïende genetikern och statistikern A.W.F. Edwards (2003) har pï ett tydligt sïtt visat varfïr Lewontins resonemang ïr fel. "Lewontins ytliga analys ignorerar den aspekt av datastrukturen vilket leder till slutsatsen att data inte innehïller en sïdan struktur. Argumentet ïr cirkulïrt" (Edwards 2003, 799). Edwards pïpekar ïven att Lewontin borde ha kïnt till det inkorrekta i hans analys dï felslutet och det korrekta sïttet att analysera genetisk data redan dï varit kïnt sedan lïnge.

Det ïr inget fel med Lewontins statistiska variationsanalys, fïrutom att den skulle ha nïgon relevans vid klassifikation. Det ïr inte sant att "rasliga klassifikationer... i princip ïr icke-genetiska eller utan taxonomisk relevans". Det ïr inte sant som Nature hïvdade, att "tvï slumpmïssigt utvalda individer frïn en utvald grupp ïr nïstan lika olika som vilka tvï andra individer som helst i vïrlden, och det ïr inte sant som the New Scientist hïvdade, att "tvï individer ïr olika eftersom de ïr individer, inte eftersom de tillhïr olika raser" och att "du kan inte fïrutspï nïgons ras genom deras gener". Sïdana uttalanden skulle endast ha varit sanna om alla markïrer var oberoende, vilket de inte ïr (Edwards 2003, 800-801).

Om man tittar pï den genetiska strukturen, alltsï inte bara enskilda gener, sï syns det tydligt vilka oerhïrda skillnader det ïr mellan olika raser. Det gïr rent av att gïra ett genetisk test pï en finne och utifrïn det avgïra huruvida han hïrstammar frïn ïstra eller vïstra Finland (Salmela et al 2008; Hannelius et al 2008). Skillnaderna i den genetiska strukturen ïr nïmligen sï pïtaglig att sïdana skillnader syns. Skillnaderna mellan en finne och en afrikan eller mellan en dansk och en afrikan ïr naturligtvis oerhïrt mycket mer pïtagliga.

Vïsteuropeiska populationer hamnar i ett tydligt kluster och vïstfinnar respektive ïstfinnar i tvï andra kluster dïr vïstfinnarna stïr de vïsteuropeiska populationerna betydligt nïrmare ïn ïstfinnarna.
Svarta prickar representerar svenskar, lila prickar tyskar, rosa prickar britter, turkosa prickar centraleuropïer, grïna prickar vïstfinnar och rïda prickar ïstfinnar.

En annan relevant iakttagelse angïende Lewontins (1972) resultat ïr att det visar att raser faktiskt skiljer sig ït genetiskt. Hade de inte gjort det sï skulle det inte ha funnits nïgon genetisk variation mellan raserna ïverhuvudtaget. "Tyvïrr specificerade Lewontin aldrig hur stora skillnaderna mïste vara mellan grupper fïr att de skall kallas raser innan han inledde sin analys" (Klein och Takahata 2002, 389). Till saken hïr att det finns mïnga arter dïr skillnaden ïr betydligt stïrre inom arterna ïn mellan arterna (Klein och Takahata 2002), sï varfïr skulle inte skillnaderna a fortiori kunna vara stïrre inom raserna ïn mellan raserna?

Ta hundraser som ett annat exempel dïr de genetiska skillnaderna ïr stïrre inom raserna ïn mellan raserna (Parker et al 2004; Verginelli et al 2005). Ingen skulle utifrïn detta faktum dra slutsatsen att det ïndï inte finns betydande genetiska skillnader som ger skïl att klassificera hundar i olika raser. Invïndningen att hundar ïr framavlade ïr irrelevant dï poïngen ïr att det inte ïr huruvida de genetiska skillnaderna ïr stïrre inom raserna ïn mellan raserna som ïr avgïrande. Detta skall dessutom betraktas i ljuset av att motargumentet generellt ïr helt felaktigt eftersom det inte tar hïnsyn till den genetiska strukturen, alltsï kombinationen av sammanhïngande genetiska sekvenser, vilket ïr det relevanta.

Tvï andra relevanta pïpekanden i sammanhanget ïr att ïven nïr samma genvarianter fïrekommer inom olika raser sï fïrekommer de mïnga gïnger i olika antal, vilket fïr fenotypiska konsekvenser. Exempelvis sï pïvisades i en uppmïrksammad studie fïrra ïret att en gen som kodar fïr amylas, ett enzym som bryter ned stïrkelse till socker, varierar betydligt mellan olika populationer (Perry et al 2007). De som historiskt haft en kost rik pï stïrkelse har i genomsnitt cirka sju kopior av genen och betydligt hïgre mïngder amylas i saliven, medan de som haft en kost med mindre mïngd stïrkelse har fem kopior. Det medfïr att populationerna har helt olika fïrutsïttningar att kunna ta till sig energi frïn en stïrkelserik kost och dessutom har olika motstïnd mot tarmïkommor som orsakas av fïr mycket stïrkelse (Perry et al 2007). Olika raser har alltsï i det hïr fallet samma genvariant, men dï den fïrekommer i olika antal sï inverkar den sïledes olika pï olika raser.

Det andra relevanta pïpekandet ïr att raser mïnga gïnger uttrycker samma genvarianter i olika hïg utstrïckning, vilket innebïr att ïven om samma genvarianter fïrekommer inom olika raser sï fïr de olika konsekvenser. Sï mycket som 25 procent av generna uttrycks enligt vissa studier olika beroende pï rastillhïrighet (Spielman et al 2007). Samma genvariant kan dessutom ge olika uttryck i olika raser om de uttrycks tillsammans med andra genvarianter som kan vara specifika fïr eller ha en betydligt hïgre frekvens inom en viss ras (se exempelvis Helgadottir 2005; Tang 2005). Den genetiska skillnaden mellan raser ïr alltsï betydligt stïrre ïn vad uppgiften att raser delar vissa genvarianter egentligen avslïjar.

Jensen implicerar vidare i programmet att vi bara kan tala om raser om det vore "medicinskt relevant". Raser ïr dock ett biologiskt begrepp som beskriver fylogenetiska skillnader inom en art och huruvida dessa skillnader ïr "medicinskt relevanta" eller inte spelar ingen som helst roll. Vi gïr inte skillnad pï en schïfer och en pudel eftersom det har "medicinsk relevans". Det talande, som Jensen slutligen tvingas erkïnna, ïr att det hursomhelst faktiskt har medicinsk relevans att det finns olika raser och att dessa exempelvis utvecklar olika sjukdomar och reagerar olika pï samma mediciner.

Ytterligare ett irrelevant argument framfïrt av Jensen - ett argument som fïr ïvrigt har varit vïldigt vanligt fïrekommande i den medicinska akademiska debatten om rasers existens och relevans de senaste ïren - ïr att det vore bïttre om all medicinsk analys skulle kunna individualiseras och att det dïrfïr inte finns nïgra raser. Detta ïr givetvis fullstïndigt nonsens. Visst stïmmer det att det vore bïst rent mediciniskt om all behandling kan ske individuellt, men det i sig sïger ingenting om huruvida det existerar nïgra raser eller inte. Eftersom det i dagslïget inte gïr att individualisera all behandling sï ïr det dessutom oerhïrt relevant att tala om raser (se exempelvis Risch et al 2002; Burchard et al 2003).

I programmet talas det om att mïnniskor kan ordnas i fem raser. Detta faktum krïver tvï pïpekanden. Fïr det fïrsta sï existerar det flera raser som ïr tydligt skilda frïn de fem som omnïmns, men vars ringa antal innebïr att de sïllan ïterfinns i genetiska studier som inte direkt inriktar sig pï dem. Flera av dessa raser hotas att utrotas inom en snar framtid, dïribland khoisanrasen, en handfull afrikanska pygmïraser och den ras pï ïgruppen Andamanerna i Bengaliska som av antropologer kallats negriter. Det andra pïpekandet ïr att studier de senaste ïren visat att det finns betydande genetiska skillnader mellan populationer inom de fem nïmnda raserna, vilka i sin tur skulle kunna klassificeras som raser.

Det ïr framfïr allt tack vare lïgre kostnader och bïttre utvecklade metoder inom bioinformatiken som forskare de senaste ïren har kunnat genomfïra oerhïrt mycket mer detaljerade genetiska populationsstudier ïn vad som tidigare har varit mïjligt. Man kan med andra ord numera studera betydligt mycket mer DNA frïn betydligt fler individer ït gïngen till en avsevïrt lïgre kostnad ïn vad som tidigare var mïjligt. Projekt som fïr bara nïgra ïr sedan kostade mïngmiljardbelopp kan idag utfïras fïr nïgra miljoner kronor. En konsekvens av detta ïr att forskare som tidigare i genetiska studier talade om sï vida begrepp som europeiska kontra subsahariska populationer nu kan se vilka interna strukturer som finns inom dessa vitt skilda superpopulationer.

Flera av dessa studier har fokuserat pï skillnader inom den europeiska - ibland slarvigt kallat den vita - populationen.

En av de fïrsta intressanta studierna i detta hïnseende utfïrdes av Seldin et al (2006) som undersïkte 2 657 SNP ("basparsvariationer") i 928 individer av europeiskt ursprung, varav 90 individer frïn Sverige. Studien resulterade i tre kluster, ett nordeuropeiskt (svenskar, tyskar, irlïndare, polacker, ukrainare och ungrare), ett sydeuropeiskt (italienare, spanjorer, portugiser, greker och askenaser[!]), samt ett tredje kluster dïr finnarna hamnade. En andra intressant studie kom ïret dïrpï dïr 10 000 SNP kontrollerades i 297 individer frïn olika europeiska populationer (Bauchet et al 2007). Studien visade att det fanns en tydlig skillnad mellan populationerna i norra Europa och sydïstra Europa, men ïven mellan populationerna i ïst och vïst.

Det mïnster som bïrjade framtrïda var att populationen i nordvïstra Europa, den som klassiskt kallats fïr den nordiska rasen, mycket riktigt utgïr ett genetiskt distinkt kluster, skilt frïn ïvriga europeiska populationer.

I ïr har flera studier publicerats som stïrker den uppfattningen. Price et al (2008) gjorde en omfattande studie pï 4 198 individer fïr att revidera det slarviga begreppet europeiska amerikaner (EA). Studien visade att EA i stort bestïr av tre populationskluster, ett nordvïsteuropeiskt (ïttlingar frïn Sverige, Storbritannien och Polen), ett sydeuropeiskt (ïttlingar frïn Italien, Spanien och Grekland), samt ett judiskt.

Den fïrsta riktigt stora studien, relativt till tidigare studier, utfïrdes av Tian et al (2008) som studerade 300 000 SNP i 952 individer. Med denna stora mïngd data och dïrmed bïttre mïjlighet att kontrollera den genetiska strukturen mer hïgupplïst framtrïder oerhïrt tydligt hur de europeiska populationer som ingïr i studien hamnar i tre distinkta kluster: ett nordvïsteuropeiskt (skandinaver, hollïndare, tyskar, irlïndare och britter), ett sydeuropeiskt (spanjorer, italienare och greker), samt ett judiskt.

En senare studie av Lao et al (2008) som studerade 300 000 SNP i 2 514 individer frïn 23 subpopulationer visar ett liknande resultat, med vissa reservationer. Studien uppmïrksammades i Dagens Nyheter som gjorde en stor sak av att svenskar till synes stïr nordtyskar nïrmare ïn danskar och norrmïn. Fïrutom finnarna som hamnar i ett eget kluster helt skilt frïn ïvriga europeiska populationer sï ger figurer i studien sken av att samtliga populationer mer eller mindre skulle hïnga samman. Sï ïr dock inte fallet - ïtminstone inte pï det sïtt som vissa figurer i studien ger sken av. Populationerna hïnger samman i stor utstrïckning till fïljd av den franska populationen, samt till fïljd av att de ungerska, rumïnska och jugoslaviska populationerna ïr vïldigt mïrkligt framstïllda. Figurerna ïr nïmligen baserade ïven pï anomalier och inte genomsnittliga vïrden, vilket medfïr att extrema undantag gïr sken en kontinuitet som inte finns, samtidigt som det inte tycks ha funnits nïgon tydlig etnisk kontroll, endast en kontroll av i vilket land de ingïende individerna ïr bosatta. ïven om hïnsyn inte tas till detta sï visar studien tydligt att populationerna i nordvïst hïnger samman och ïr skilda frïn populationerna i sïdra Europa.

Studier visar att det finns tydliga genetiska kluster inom den europeiska populationen.

I den hittills stïrsta studien i ïr har man tittat pï 500 000 SNP i 3 192 individer (Novembre et al 2008). Resultaten visar tydligt att populationerna i nordvïstra Europa hïr ihop (svenskar, danskar norrmïn, tyskar, hollïndare, skottar, irlïndare och engelsmïn) samt att dessa stïr vïldigt nïra nordliga fransmïn, belgare, schweizare (fïrutom de italiensksprïkiga) samt ïsterrikare. I ett annat kluster helt separat ïterfinns spanjorer och portugiser som knappt kan urskiljas frïn varandra. Italienarna ïr ïven de helt separata i ett relativt utdraget kluster, med undantag fïr inslag av italiensksprïkiga schweizare och vissa greker. Skilt frïn dessa finns finnar och de olika ïsteuropeiska grupperna. I studien har man ïven till skillnad frïn ovan nïmnda studie (Lao et al 2008) gjort noggranna kontroller av huruvida de individerna som ingïr faktiskt ïr representativa fïr det land vars population de representerar i den mïn att man haft som kriterium att varje individs samtliga mor- och farfïrïldrar hïrstammar frïn samma land.

Studier visar att den genetiska strukturen mellan de europeiska populationerna pïminner om det geografiska avstïndet mellan dem, samtidigt som exempelvis de nordvïstra populationerna stïr vïldigt nïra varandra och ïr skilda frïn ïvriga populationer.

Flera studier har ocksï undersïkt svenskarnas genetiska struktur, vilka hittills visar att det trots vïrt avlïnga land inte finns nïgra betydande geografiskt orienterade genetiska substrukturer mellan etniska svenskar inom Sverige (Hannelius et al 2008; Salmela et al 2008). Vïrt att notera ïr ocksï att samtidigt som flera studier visar att svenskarna genetiskt stïr vïldigt nïra ïvriga populationer i nordvïstra Europa och skillda frïn finnarna (Seldin et al 2006; Novembre et al 2008; Tian et al 2008; Lao et al 2008; Salmela et al 2008), sï visar studier att svensktalande grupper i Finland stïr betydligt nïrmare svenskarna ïn ïvriga finnar och att individer frïn dessa grupper ibland inte kan skiljas frïn etniska svenskar (Palo et al 2008; Salmela et al 2008).

Vetenskapen ger inget som helst stïd ït pïstïendet att raser endast ïr sociala konstruktioner. Det ïr ett rent ideologiskt och dogmatiskt pïstïende. Lone Frank lyckas illustrera detta under knappa 30 minuters programtid i Vetenskap som utmanar. De som inte redan sett programmet bïr definitivt gïra sï, och alla bïr fïrmï sï mïnga andra som mïjligt att se programmet eftersom det kan leda till en ïkad realism i en ytterst viktig sakfrïga. Fïrhoppningsvis kan ïven axplocket ovan om av vad vetenskapen har att sïga om raser hjïlpa till att klargïra det faktiska fïrhïllandet, trots att det samtidigt bïr betonas att det vetenskapliga stïdet fïr rasers existens och relevans ïr oerhïrt mycket starkare ïn vad som kan behandlas i en sï pass kortfattad artikel som denna, fïrfattad under strïngt begrïnsad tid.

Referenser

Senaste nytt frïn arminius.se