Publicerad: 2009-02-25

Vi minns Per Engdahl

Allt fïr fï yngre svenskar kïnner idag till Per Engdahl. Det ïr trïkigt och det vore i det nïrmaste ett hïn mot 1900-talet om en av det ïrhundradets absolut stïrsta svenskar skulle glïmmas bort. Somliga nationalister kïnner endast till nïgra av hans dikter dï de tonsatts av Odin ïnglar och ïke Bylund och hans Mïrbyligan. Men ïven om de lyssnar uppskattande pï Odins ïnglars Karl XII och Trollskog av Mïrbyligan sï gïr de miste om sï mycket kunskap, begïvning, diktarglïdje och tïnkande nïr de inte med dessa sïnger som avstamp fortsatt in i den stora vïrld av Per Engdahls produktion.

Per Engdahl fïddes i Jïnkïping den 25 februari 1909. Han skulle alltsï ha blivit 100 ïr idag. Han fïddes i ett borgerligt kristet hem. Familjen var vïlbïrgad och hade tvï hembitrïden. Per hade sïledes kunnat lïta sig dras med av det personliga vïlstïndet och levt ett gott liv med tjïnstefolk och utan hïnsyn till andra. Men ïdet ville annorlunda med honom. Via skolan kom han i kontakt med andra socialskikt. Genom en skolkamrat vars far var fackligt engagerad fick han insyn i arbetarrïrelsens strïvanden.

1927 tog Engdahl studentexamen och flyttade till Uppsala fïr att lïsa vid universitetet. Det var en tid nïr mycket hade hïnt i Europa. 1917 hade kommunisterna gripit makten i Ryssland. 1919 hade Benito Mussolini bildat sitt fïrsta kampfïrband som bestod av ett 80-tal medlemmar. Den 30 oktober 1922 utsïgs Mussolini till regeringsbildare och premiïrminister i Italien. 1923 gjorde Adolf Hitler ett misslyckat fïrsïk att gripa makten men fïngslades. Nïgra ïr senare skulle han lyckas att ta nationalsocialisterna till makten.

Det rïrde sig i Europa och Engdahl studerade med stort intresse omvïrlden. Av de utlïndska strïmningarna var fascismen det som intresserade honom mest. Engdahl har ofta i sina skrifter ïterkommit till Mussolini. 1940 publicerade han en bok med namnet Mussolini och i diktsamlingen XïYïXï uttrycker han sin fascination fïr Il Duce:

Visst var han min hjïlte,
min tonïrshjïlte,
han som lïrde sig drïmma
i den enkla stugan
bland fattig grannar
och kïrva gïrden,
han,
smedsonen

Det som framfïrallt gav avtryck pï Engdahl var fascismens korporatism. Dessa idïer kom att utvecklas vidare av Engdahl i mïngder av bïcker, skrifter och tidningsartiklar.

Intresset fïr den italienska fascismen fïrde en ung Per Engdahl till Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO). Han gick med i januari 1928. Partiet hade bildats 1926 och gav ut tidningen Spïknippet. I tidningen skrev de flesta skribenterna under pseudonym. Per Engdahls fïrsta artikel i tidningen hette ïDen kungliga demokratinï. Bland organisationens ledare fanns Konrad Hallgren, Sven Hedengren och Sven Olov Lindholm. Ledarna hade dock redan frïn bïrjan flera ideologiska likheter med nationalsocialismen och efter att ha besïkt bland annat Nïrnbergdagarna 1929 blev det mer och mer uppenbart fïr ledningen att det var nationalsocialism de skulle fïresprïka och inte fascism. Kanske var det ocksï en sprïkfrïga. De flesta svenskar kunde tyska men fï fïrstod italienska. Efter en tid stod det klart fïr Engdahl att SFKO inte var den organisation som fïrde fram de idïer som Engdahl intresserade sig fïr. SFKO hade redan frïn bïrjan inspirerats av tidningen Vidi, Mauritz Rydgren och Elof Eriksson som utgïr klassisk svensk antisemitisk tradition. Den ofta sakliga kritiken mot judar, men ibland ïverdrivna och vulgïra antisemitismen imponerade inte pï Engdahl.

1930 bildade Engdahl och nïgra i hans omgivning en studentgrupp i Uppsala som kallade sig nysvenskar. Tanken bakom namnet var att man ville betona det svenska och dess historia men ïven pïpeka att en kultur stïndigt mïste fïrnyas om den ska kunna ïverleva. Snart bildade man fïreningen Det nya Sverige och den 6 juni 1932 kom det fïrsta numret av tidningen Vïgen Framït. Med nïgra uppehïll skulle tidningen fortsïtta att komma ut fram till 1992. Tidningen var alltid full av intressanta analyser av Per Engdahl men ocksï mïngder av begïvade medarbetare som Engdahl under ïrens lopp knït till sig.

Man bïrjade samverka med Sveriges Nationella Fïrbund men dï nysvenskarnas ideologi vilade pï en mer vïnsterorienterad grund och SNF var hïgerkonservativa var samarbetet dïmt att misslyckas. Flera fïrsïk till samarbeten gjordes under ïrens lopp men de resulterade ofta i bittra personkonflikter snarare ïn framgïng. Fïrsta brytningen med SNF var ett faktum nïr Engdahl bildade organisationen Svensk Opposition. Genom sina kontakter med bland andra Sven Hedin och John Weibull fick han ocksï stïd frïn Riksfïreningen Sverige-Tyskland. Engdahl var ocksï medlem i denna fïrening och fïrekom som skribent i deras tidning liksom i bïcker frïn deras fïrlag Dagens bïcker. Tanken med Svensk Opposition var frïmst att ena svenskar under nïgra krav som stïlldes till statsminister Per Albin Hansson i ett ïppet brev. Kraven var kommunismens utrotande, solidaritet med Finland och fïrbïttrade relationer med Tyskland. Engdahl skriver i sina memoarer, Fribytare i Folkhemmet (som gavs ut 1979 pï Bo Cavefors fïrlag) att brevet formulerades sï att den svenska neutraliteten inte skulle ifrïgasïttas. Svensk Opposition engagerade mïnga svenskar men skapade en brytning med SNF. Svensk Socialistisk Samling tog ocksï avstïnd frïn organisationen.

Per Engdahl fick efter kriget ofta stï ut med att angripas som nazist. Efter tyskarnas nederlag blev nationalsocialismen nïgot som varje person som ville nï framgïng skulle bespotta. Personer som tidigare hyllat Hitler vïnde kappan efter vinden. Det gjorde inte Per Engdahl. Engdahl hade kritiserat Adolf Hitler i ett skede nïr det ibland till och med hade varit lïttare att hylla honom och hyllade honom i en tid dïr det var betydligt lïttare att smutskasta honom. Engdahl var saklig och bedïmde nationalsocialismen utifrïn sin egen ideologi. Han erkïnde det han tyckte var bra och kritiserade det han tyckte sïmre om. Till skillnad frïn mïnga av dem som tyckte en massa om Tyskland och Hitler utan att sjïlva ha upplevt Tredje Riket sï besïkte Per Engdahl Tyskland bïde fïre och efter Hitlers maktïvertagande.

I Fribytare i folkhemmet beskriver han sina resor. Som synskadad intresserade han sig fïr frïgor som rïrde detta handikapp. Vid ett besïk i Berlin fick han besïka Blaupunkt som tillverkade telefoner och radioapparater. Flera av de anstïllda var blinda men arbetade under samma villkor och samma lïn som de andra arbetarna med de delar av monteringen som de klarade. Engdahl fick fïrklarat att det var folkgemenskapens skyldighet att svara fïr eventuella merkostnader som ett sïdant handikapp medfïr. Folkgemenskapstanken var nïgot som Engdahl uppskattade och som han fïrde in i den nysvenska ideologin. Att mïnniskorna skulle vara jïmbïrdiga oavsett vilken nivï i produktionen de befann sig i var viktigt. Engdahl beskriver hur han i ett samtal med Sepp Dietrich ombads att sïga du, istïllet fïr att anvïnda titlar.

Men ïven om Engdahl uppskattade delar av den tyska nationalsocialismen fanns det annat han inte var fïrtjust i och det var han ocksï tydlig med. I memoarerna beskriver han hur det kunde gï till.

I hallen pï propagandaministeriet vid Wilhelmplatz rïkade jag en gïng stïta samman med den svenske journalisten Torsten G:son Pihl. Vi samtalade om aktuella fïrhïllanden, och jag fïrde fram en del kritiska synpunkter. Dï sa herr Pihl i en mycket ïverlïgsen ton: ïNi ïr fïr ung fïr att kritisera Stor-Tysklands ledare.ï Efter kriget blev samme Pihl en av de mïnga, som formligen drïglade antinazism.

Per Engdahl var en ïrlig man. Han vïgrade vïnda kappan efter vinden. I slutet av andra vïrldskriget, nïr det stod allt mer klart att tyskarna skulle fïrlora sï blev det svïrare fïr nysvenskarna att fïra ut sina ïsikter. De fïrlorade sin lokal i Stockholm, men fick hyra den lokal dïr Carl-Ernfrid Carlberg arrangerade fïrelïsningar fïr Samfundet Manhem. Engdahl och Carlberg hade olika ïsikter om mycket men, som Engdahl skriver, sï levde de i kompromissernas ïr.

Efter kriget engagerade sig Engdahl och nysvenskarna fïr europeiska flyktingar. Det bïrjade med att man fïrsïkte hjïlpa de personer som skulle utlïmnas i den sï kallade Baltutlïmnigen. Ryktet spred sig bland mïnniskor i hjïlpbehov och snart kom mïnniskor frïn lïnder i hela Europa, men frïmst danskar och norrmïn. Nysvenskarna byggde upp ett nïtverk och satte flyktingarna i arbete innan de slussades ut i vïrlden fïr att klara sig undan den ïdemokratiska rïttvisanï.

ïtskilliga danska flyktingar hade kïmpat pï ïstfronten. De hade haft av kung Christian egenhïndigt undertecknade medgivanden. Men sïdana papper hade rivits sïnder av domaren infïr sittande rïtt.

Nysvenskarnas insatser rïddade livet pï ïtskilliga europïer som annars hade mist livet nïr de demokratiska segermakterna vïdrade blod och hïmnd pï de fïrlorade. Men Engdahl prisades inte fïr sina humanitïra insatser. Istïllet sïgs hans verksamhet som illegal. De allierade segrarna begick inga brott, hette det, de bestraffade bara krigsfïrbrytare. Krigsfïrbrytare fanns bara pï den ena sidan. De som vann kriget gjorde det utan att fï blod pï sina egna fingrar, ville man fï omvïrlden att tro (fïr information om de allierades krigsfïrbrytelser under kriget rekommenderas boken Nïrnbergprocessen av Richard Harwood).

Samtidigt som man kïmpade i det tysta med att hjïlpa flyktingar arbetade Engdahl med att utveckla sina politiska tankar. 1945 kom boken Sverige efter kriget dïr han fïrdjupade sig i den nysvenska ideologin. Den sociala politiken lïg i fokus och samhïllet skulle bygga pï korporationer.

Bland de frïgor som Nysvenska Rïrelsen kritiserades hïrdast fïr fanns punkt 29, punkten om det biologiska arvet. I en artikel i Vïgen Framït skriver Per Engdahl att mïnga ïr de som begïrt att punkten ska tas bort dï ordet ras ger ovïlkomna associationer. Engdahl menar i artikeln att ïSanning ïr sanning ocksï i motvindï. Han skriver att man inte kan urskilja var grïnsen gïr mellan miljïns och arvets inflytande men att det vore vidskepelse att blunda fïr skillnadernas existens. Dïremot, betonar han, gïller rasernas moraliska likaberïttigande.

Efter kriget fick nysvenskarna allt fler kontakter utomlands. Enligt Engdahl gjorde man inte sï mycket sjïlva fïr att sprida namnet i Europa men insatserna fïr att hjïlpa flyktingar gjorde att deras arbete blev vida kïnt i nationalistiskt sinnade kretsar. 1950 bjïds organisationen in till en nationalistisk Europakongress i Rom. Engdahl hade nyligen fïtt tillbaka sitt pass efter att under nïgra ïr fïrvïgrats att resa ut ur Sverige och tackade ja till inbjudan. Infïr mïtet fïrfattade han ocksï tio punkter som skulle presenteras. Han studerade ocksï en del italienska och fïrfattade pï vïgen till Italien ett tal som han sedan hïll pï italienska infïr 1200 jublande personer. Under konferensen fick man igenom sina tio punkter som grunderna fïr en gemensam nationalistisk ideologi i Europa.

De tio punkterna innehïll det vïsentliga i den nysvenska ideologin. De slog fast principerna om medborgarfrihet, rïttssïkerhet och folkligt medinflytande. De proklamerade ett korporativt samhïlle och dïrmed ett fïrenat korporativt Europa, oberoende av utomeuropeiska makter. De krïvde ett federalt Europa, dïr de olika folkens nationella egenart skulle garanteras genom nationell sjïlvstyrelse inom ramen fïr den europeiska statsgemenskapens fïrfattning.

Per Engdahl var alltsï anhïngare av ett fïrenat Europa. Trots att hans tankar pï flera punkter var ganska lïngt ifrïn det EU vi kïnner sï kom han senare, nïr Sveriges medlemskap i EG diskuterades, att stïlla sig fïr ett svenskt intrïde. 1991 publicerade han boken Europa med svenska ïgon. Det ïr mindre bok pï 48 sidor som mestadels beskriver Sveriges historiska kopplingar till ïvriga Europa. Engdahl menar att Sverige har en gemensam historia och kultur med ïvriga Europa och dïrfïr ïr det sjïlvklart att vi ska vara med i Europeiska Gemenskapen, eller EU som unionen bytte namn till nïgra ïr senare. EU-frïgan ïr en av flera dïr jag inte hïller med Engdahl. Nog fïr att ett europeiskt samarbete pï flera sïtt kan ha sina fïrdelar, men inte under de former som EG och senare EU tagit.

Vi gïr tillbaka till Romkongressen. Kongressen avslutade med att besluta att nïsta kongress skulle hïllas i Malmï. Malmïkongressen gav massmedial uppmïrksamhet i hela Europa. Pï inrïdan av Tage Erlander hade Per Engdahl inte bjudit in Sir Oswald Mosley. Flera tyska deltagare stoppades ocksï genom att de inte fick visum till Sverige. Mïtet samlade nationalister som stridit pï var sin sida under andra vïrldskriget, men som nu tillsammans satt fïr att skissa upp planer om ett nationernas Europa. Man beslutade att tillsïtta en europeisk samarbetskommittï och Per Engdahl blev dess ordfïrande. Under 1950-talet resten han dïrfïr mycket i Europa och trïffade medlemmar i de olika grupperna.

Vi drïmde om det fria, det nationella, det korporativa Europa. Om vi sjïlva skulle fï uppleva det, om vi nïgonsin skulle fï framgïng i vïr generation, det var vi aldrig sïkra pï. Men stor sak i det. Vi var sïningsmïnnen. Nya generationer skulle fï leverera skïrdefolket. Det var trots allt inte oss sjïlva vi kïmpade fïr.

ïven i Sverige nïdde man vissa framgïngar med starka lokalfïreningar under 1950-talet. Nya intresserade och drivande aktivister anslït sig, bland annat den idag avlidne Gïran Englund som senare blev professor i finansrïtt. Den frïn USA uppiskade antikommunismen gjorde att mïnga attraherades av nysvenskarnas antikommunism, samtidigt attraherades andra av nysvenskarnas antiimerialism.

Pï 1960-talet bïrjade hakkors klottras lite hïr och var i vïrlden. Medier i hela vïrlden inbillade sig att det rïrde sig om ett organiserat klottrande och eftersom Engdahl hade en central roll i europeisk nationalism sï pekades han ut som ansvarig. Den 4 januari 1960 fïrklarade rabbi Nussbaum frïn New York via nyhetssïndningar i hela vïrlden att klottret dirigerades frïn Malmï och Per Engdahl. Genast blev han nedringd av journalister frïn hela vïrlden. Han fick ocksï ta emot mïngder av arga samtal och rena dïdshot. Naturligtvis fïrnekade Engdahl all inblandning i klottret men det tog lïng tid innan media slutade gïra kopplingarna mellan de mystiska hakkorsen och det hemliga hïgkvarteret i Malmï. I Spanien avslïjades efter en tid att det verkligen fanns en organiserad hakkorsklotterkampanj. Nïr det uppdagades visade det sig att det var judar som lïg bakom klottret fïr att vinna sympati.

Nysvenska Rïrelsen levde under ïrens lopp med framgïngar och motgïngar. Efter kriget fick man inte lïngre komma till tals pï samma sïtt och media kunde dïrmed ljuga om rïrelsen pï ett annat sïtt ïn innan. ïven om lïgner alltid fïrekom sï fanns det bïttre mïjligheter att bemïta dem tidigare. 1972 valdes Per Engdahl in i Sveriges fïrfattarfïrbund efter fïrslag av Axel Sireborn. Fïrbundets ordfïrande Jan Gehlin tog upp frïgan med styrelsen och vid hïststïmman deltog Engdahl vid sitt fïrsta mïte. Det var lugnt och stïdat men fram pï kvïllen, nïr mïnga givit sig av, begïrde Jan Guillou ordet. Guillou som var knuten till FIB-Kulturfront fïrklarade att det oerhïrda hade hïnt att en av vïrldens mest prominenta fascister hade valts in i fïrbundet och att stïmman omedelbart borde se till att Engdahl blev utesluten. Stïmmans ordfïrande, kommunisten Per Kïgesson fïrhindrade att Engdahl sjïlv fick tala fïr sin sak mer ïn vid ett tillfïlle dï han avbrïts. En inte helt enig stïmma beslutade att begïra att styrelsen skulle utesluta Engdahl. Dagen dïrpï hade media fïtt vittring pï en nyhet men tog ïverlag fïrvïnande Per Engdahls parti. Styrelsen valde dock att inte lïta utesluta Engdahl, till Guillous stora fïrtret. Tack vare Jan Guillou fick Nysvenska Rïrelsen stor publicitet och mïnga etablerade fïrfattare och skribenter tvingades ta stïllning fïr Per Engdahl, om ïn inte fïr hans ïsikter utan fïr att erkïnnas som en fïrfattare.

Glïpord var nïgot som Engdahl fick leva med. Men det gjorde han gïrna sï lïnge han hade moralen vid sin sida. Han vïrnade svensk kultur och var vïl bevandrad i svensk historia vilket avspeglar sig i mïnga av hans bïcker och dikter. Kïrleken till det svenska var genuint hos denne man. I Vïgen Framït 20 december 1962 beskriver han i sin ledarartikel med rubriken ïDet svenska arvetï lite av det svenska i dessa nïrmast poetiska ord:

Den svenska kulturmiljïn har i icke ringa utstrïckning skapats av de fïrutsïttningar, som natur och klimat utgjort. De lïnga vintrarna och de korta, ljusdruckna somrarna har gjort kïrleken till naturen, till allt det som blommar och lever, starkare hos oss ïn annorstïdes. De lïnga avstïnden, de glesa glïdjestunderna, den djupa tystnaden i skogarna och vintermïrkrets tid till eftertanke har skapat ett drag av patetik, som ïverallt mïter oss i vïr klassiska litteratur. Den svenska arkitekturen har ursprungligen varit en arkitektur i trï. Den grï ryggïsstugan ïr en typisk svensk skapelse och nïgot senare den rïda loglïngan eller stugorna i rïtt med vita knutar. Det rïda i arkitekturen ïr en protest i fïrg mot hïstrusk och regnsommar, en bekïnnelse till livet frïn folket i Nifelhem.

Engdahl har kallats fïr fascist, och det ïr ingen tvekan om att mycket av Engdahls idïer hïrstammar frïn just fascismen. Valet att inte kalla sig fascist kan mycket vïl har varit strategiska, ïven om det ocksï finns uppenbara skillnader mellan den italienska fascismen och de nysvenska tankebanorna. I skriften Nysvenskheten och ideologierna frïn 1975 skriver Engdahl:

Det finns onekligen fler berïringspunkter mellan nysvenskhet och fascism ïn mellan nysvenskhet och nationalsocialism. Det ïr framfïr allt den korporativa tanken hos fascismen som utgïr ett fïreningsband. Skillnaden ligger i ïppen dag: diktaturprincipen och imperialismen.

Engdahl skriver vidare att nysvenskheten inte kan acceptera vïld som metod i den politiska kampen, inte heller att ett folk ïmed ïberopande av en hïgre kulturï ska fï erïvra andra folk. I skriften bemïter han ocksï demokratin:

Nysvenskheten betraktar den demokratiska ideologins tro pï en suverïn folkvilja som manifesterar sig i de allmïnna valen sïsom ren vidskepelse. Nïgon sïdan folkvilja existerar inte i sinnevïrlden. Nysvenskheten betraktar den parlamentariska demokratin som ett fïrïldrat statsskick och har aldrig lyckats fïrstï det fïrnuftiga i att uppdela folket i tvï hïlfter, arbetare och borgare, av vilka varje hïlft betecknar den andra som tvivelaktig, okunnig, omoralisk och ïver huvud taget ofïrmïgen att handha statens och samhïllets angelïgenheter.

Engdahl ville ena de olika grupperna i samhïllet, inte splittra dem. Dïrfïr var han motstïndare till demokratin och dess yttringar. Lite av tankarna framkommer i den lite roliga texten i Vïgen Framït, augusti 1978:

ï Vet du vad socialism ïr? Frïgade moderaten.
ï Vore intressant att fï hïra din definition, svarade socialdemokraten.
ï Jo, det ïr 5 % idealitet, 20 % stïld och 75 % avundsjuka.
ï Nï men vet du vad kapitalism ïr? kom motfrïgan.
ï Nej, men det vore kul att hïra.
ï Det ska du fï, sa socialdemokraten. Det ïr 5 % sunt fïrnuft, 20 % bedrïgeri och 75 % girighet.
I stort sett hade bïda parter rïtt.

Per Engdahl dog den 4 maj 1994, 85 ïr gammal. Han var dï helt blind sedan mïnga ïr och hade dïlig hïrsel. Men det som fattades honom i dessa sinnen tog han igen i en aldrig slocknande lïga av intelligens och idealism. Jag talade med honom i telefon nïgra gïnger innan han dog. Som en ung nationalist i 15-ïrsïldern med ett brinnande intresse fïr frïmst invandring och den stundande EU-frïgan dïr jag var en bestïmd motstïndare blev jag nïgot fïrvïnad ïver att Engdahl frïmst ville prata om nysvenskarnas syn pï EG och varfïr Sverige borde ansluta sig. Jag hïll inte med honom men lyssnade artigt, ofïrmïgen att vare sig fï en syl i vïdret nïr Engdahl ofïrtrïttligt pratade pï och av respekt fïr mannen som jag bïrjat fï upp ïgonen fïr. Jag ïr glad att jag hann tala med honom. I mina ïgon ïr han 1900-talets frïmste svenske tïnkare. Jag hïller inte med om allt han tyckte men det fïrïndrar inte min bild av honom. Infïr denna artikel har jag ïter tagit fram bïcker av Per Engdahl. Det ïr nïgra ïr sedan jag lïste dem senast. Bortsett frïn att jag upptïckte att nïgra bïcker saknas i min samling som dïrmed mïste kompletteras sï hïpnar jag ïter nïr jag lïser detta geni. Som politiker var han en begïvning och som diktare var han genial.

Kanske fïr Sverige uppleva fler mïn av hans kaliber ï en mïngsysslare som lyckas med det han tar sig fïr. Jag hoppas att alla unga nationalister tar sig tid att studera Engdahl. Det finns sï mycket man skulle vilja skriva. Jag har fïrsïkt begrïnsa mig och har fïtt utelïmna mycket som jag skulle vilja ha med. Hans mïten med sï skilda personligheter som Vidkun Quisling, Z. Hïglund, Ernst Wigforss, Otto Skorzeny, Sven Olov Lindholm, Vïinï Tanner, Ingvar Kamprad och mïnga fler har fïtt utelïmnas liksom fïrdjupning av hans ïsikter.

Med detta 100 ïrsminne av Per Engdahl vill jag inte tala om hans dïd utan om hans levnad. Jag vill ïka ett intresse fïr Engdahls litteratur och jag vill uttrycka min beundran fïr denna ordets mïstare.

Per Engdahl ï nïrvarande!