Publicerad: 2008-11-08

"To Ourselves and Our Posterity" ï kommentarer till det amerikanska presidentvalet

"To ourselves and our posterity". Till oss sjïlva och vïra efterkommande. Sï skriver de amerikanska politiska ledarna, ïven kïnda som de s.k. Founding Fathers, i konstitutionens ingress. Man kan undra vad dessa rasmedvetna, vita mïn hade tyckt om det senaste amerikanska presidentvalet. En svart hybrid med fïrvirrad identitet och ett namn ï Barack Hussein Obama ï som stïr i bjïrt kontrast till nationens biologiska och kulturella europeiska arv, har precis blivit vald till USA:s president. Man kan undra om mïn som George Washington eller Benjamin Franklin hade betraktat denne man som deras "efterkommande". Man kan sannerligen undra.

Men Obama har de facto blivit vald till president. Av det amerikanska "folket". Eller? Det beror pï hur man ser det. Den senaste tidens demografiska omvïlvningar i USA har gjort det svïrt att tala om ett amerikanskt folk. Faktum ïr att om man betraktar Washingtons och Franklins efterkommande som det amerikanska folket, sï hade John McCain vunnit en jordskredsseger. 55 procent av USA:s vita befolkning rïstade fïr McCain. Obama fick nïja sig med 43 procent av rïsterna. Men eftersom det nu inte bara var Washingtons och Franklins efterkommande som rïstade i presidentvalet, sï blev utgïngen annorlunda. Frïmst fïr att dessa andra grupper rïstar i enlighet med sina etniska intressen. Nïr sïledes 95 procent av de svarta rïstade pï Obama och en klar majoritet av latinamerikaner och asiater (66 respektive 61 procent) gjorde detsamma, sï var detta tillrïckligt fïr att underkïnna de vita vïljarnas val av president. En svart man i Vita huset ïr ett faktum och arvet frïn konstitutionens fïrfattare har blivit besudlat.

Men hade det dï blivit bïttre om John McCain hade lyckats kïmpa sig till presidentposten? Svaret ïr ett rungande "Nej!". Detta ïr naturligtvis den stora tragedin i sammanhanget. Senatorn frïn Arizona hade blivit ytterligare en i raden av vita presidenter som format amerikansk utrikespolitik utifrïn sionistiska intressen. Inte heller hade han gjort nïgot ït den mest akuta inrikespolitiska frïgan. Jag talar inte om den ekonomiska krisen, utan om den massiva, illegala invandringen av latinamerikaner, som fïr all framtid hotar att fïrïndra USA:s demografi. McCain har i vissa kretsar fïrïrats ïknamnet "McAmnesty", vilket antyder vilken instïllning den besegrade presidentkandidaten hade i frïgan. McCain lyfte inte heller ett finger fïr att gïra den illegala invandringen till en tydlig valfrïga, vilket hade kunnat mobilisera miljoner vita vïljare. Med all sannolikhet hade McCain som president varit trogen den fullstïndigt katastrofala "invade the world, invite the world"-doktrin som kïnnetecknat Bush-ïren.

Fallet McCain, eller Bush om man sï vill, illustrerar ett problem som strïcker sig lïngt tillbaka i historien. Knappast nïgon amerikansk 1900-talspresident har explicit tillvaratagit vita mïnniskors intressen. Den som kom nïrmast var troligtvis Theodore Roosevelt (inte att fïrvïxla med suputen och tillika krigshetsaren Franklin Delano Roosevelt, vars agerande under andra vïrldskriget resulterade i miljoner vita mïnniskors dïd, ett halvsekel av kommunistiskt fïrtryck av ïsteuropa och grunden till en mïngkulturell vïrldsordning som nu hotar de vita folkens blotta existens) och han avgick 1909. Sedan dess har en av de mïktigaste vita nationerna letts av mïn som konsekvent motarbetat det egna folkets etniska intressen. USA:s ofïrmïga att under 1900-talet hïvda dessa intressen ïr en stark bidragande orsak till den globala, demografiska kris som de vita folken i dagslïget stïr infïr.

Man kan anfïra att det senaste presidentvalet knappast kommer att innebïra nïgon stïrre kursïndring. Den fïrda politiken kommer troligtvis att vara lika anti-vit som tidigare. Men det ligger ïndï nïgot symboliskt i att det alltmer mïngkulturella USA slutligen fïtt sin halvblodsprins. Den tidigare huvudsakligen vita nationen har pï ett mycket demonstrativt och symboliskt sïtt avsagt sig rïtten att tillvarata vitas intressen som grupp. Och detta sker i en tid nïr andra raser och folk gïr det precis motsatta. Vi ser det i USA, dïr svarta mangrant rïstade fïr Obama och dïr ledande intresseorganisationer fïr den stïndigt ïkande gruppen hispanics talar om en "reconquista", en ïtererïvring, av amerikanska territorier som tidigare tillhïrt en mexikansk intressesfïr. Vi ser samma utveckling i Europa, dïr muslimska invandrare framgïngsrikt ïkat sitt antal. ïven pï ett globalt plan ïterfinns samma processer, dïr den viktigaste utgïrs av att ett alltmer nationellt medvetet Kina stïrker sin nïrvaro pï den internationella scenen. Fïr att inte tala om den organiserade judenheten, vars nïstan osannolika fïrmïga att tillvarata judiska intressen under de mest skiftande fïrutsïttningar ïr ett kapitel i sig.

Etnomasochistiska, vita intellektuella som hetsat mot alla former av vit civilisation och kultur kan sïledes snart fï erfara hur det ïr att leva i en vïrld dïr dagordningen inte lïngre sïtts av vita. Nïr de sedan fïr gïra upptïckten att etnocentrism ïr en konstant i studiet av etniska relationer, och lïngtifrïn ett unikum fïr vita, sï kommer de troligtvis att bli mycket besvikna. Man mïste som bekant vara fïrsiktig med vad man ïnskar sig, det kan bli verklighet.

Jag ïr smïrtsamt medveten om att jag mïlar upp det senaste presidentvalet som ett led i en synnerligen dyster global tillbakagïng fïr vita. Allt ïr emellertid inte fïrlorat. Lïngtifrïn. Fïrmïgan att tillvarata den egna gruppens intressen ïr evolutionïrt grundad. Alla folk har denna fïrmïga och som tidigare konstaterats sï anvïnder flertalet denna fïrmïga aktivt. Skillnaden fïr oss vita ïr att nïr vi fïrsïker gïra detsamma, hur mikroskopiskt detta fïrsïk ïn mï vara, sï stïmplas vi som rasister. Det ïr en form av kulturell krigfïring dïr alla yttranden av naturliga instinkter fïrdïms. Vi fïr inte prata om vita etniska intressen, ïn mindre tillvarata dem. Det viktiga ïr emellertid att ïven i dessa mïrka tider pïminna sig sjïlv om att vïrt folk bïr pï en genetiskt grundad fïrmïga att identifiera och strïva efter det som ïr bïst fïr vïr grupp.

Vita mïnniskor ïver hela vïrlden befinner sig dock i en sjïlvmotsïgande verklighet; ï ena sidan fïds vi med en psykologisk ïverlevnadsmekanism vars syfte ïr att mana oss att handla fïr vïr grupps bïsta, ï andra sidan lever vi idag i en repressiv kultur dïr sïdana yttranden straffas. Hur hanterar vi denna motstridighet?

Professor Kevin MacDonald fïrklarar:

Etnocentriska tendenser ïr automatiska, omedvetna mekanismer, men trots det starka inflytandet som dessa urïldriga mekanismer utïvar sï kan de undertryckas eller avledas frïn sitt ursprungliga syfte genom kulturell programmering som drar nytta av det kognitiva maskineri som evolutionsmïssigt har utvecklats relativt sent: det medvetna processandets mekanismer som ïr hemmahïrande i mïnniskans prefrontala cortex [frïmre och yttre delen av hjïrnan]

Inte desto mindre fortsïtter etnocentriska tendenser att influera vita mïnniskors beteenden. Trots den nuvarande kulturella programmeringen sï hïller vita mïnniskor gradvis pï att sluta sig samman till nïgot som jag kallar fïr ïimplicit vita samhïllenï i det mïngkulturella Amerika.

Exemplen pï denna implicita ï outtalade ï vithet ïr mïnga. Ett exempel ïr att vita, ïven de som explicit ï uttalat ï hyser liberala eller vïnsterinriktade ïsikter, tenderar att bo i omrïden som huvudsakligen befolkas av vita och att sïtta sina barn i huvudsakligen vita skolor. Nïr bostadsomrïden, eller t.o.m. hela delstater, blir alltfïr hïrt drabbat av mïngkultur och massinvandring tenderar vita att flytta, ett fenomen som i USA gïr under namnet "White flight" ï vit flykt. Det behïver knappast pïpekas att samma trender och fenomen ïterfinns i Sverige sïvïl som i ïvriga Europa. Ett annat exempel som professor MacDonald nïmner ïr vissa kulturella yttringar. NASCAR i USA ïr ett exempel, dïr deltagare och publik frïmst utgïrs av vita. Det torde ocksï vara sannolikt att implicit vithet hade ett finger med i spelet nïr en majoritet av de vita vïljarna i det senaste presidentvalet faktiskt lade sin rïst pï en vit duo bestïende av McCain och Palin.

MacDonald pïpekar att yttringar av implicit vithet fïrvisso utgïr ett sundhetstecken, men de ïr helt otillrïckliga som etniskt sjïlvfïrsvar. De kan emellertid utgïra ett fïrsta steg till en miljï dïr det ïr naturligt och normalt att uttrycka sympatier fïr vitas etniska intressen. I dessa mïrka tider kan det dock vara svïrt att ens fïrestïlla sig att ett sïdant scenario faktiskt ïr mïjligt. Men om till och med USA:s afro-amerikaner har fïrmïga att identifiera en kandidat som fïretrïder deras etniska intressen och sedan mangrant rïstar pï densamma, borde inte dï ett folk som placerat mïnniskor pï en annan himlakropp och utvecklat botemedel mot cancer fïrmï gïra detsamma?