Publicerad: 2007-12-13

Slaveriet och den vite mannens nya bïrda

Det har varit en hïktisk hïst fïr den politiska korrekthetens stïndiga fïrsvarare. Kontroversen kring nobelpristagaren James Watsons kommentarer om rasskillnader i intelligens antog enorma proportioner och tidningar runtom i vïrlden, liksom i Sverige, skrev hïtska artiklar dïr uttalandena fïrvanskades och hïnades. Bara nïgon vecka efter det att Watson-debatten kulminerade, sï hamnade en svensk akademiker i blïsvïdret. I ett flertal polemiska inlïgg pï DN-kulturdebatt har historieprofessorn Dick Harrison under hïsten blivit fïremïl fïr anklagelser om eurocentrism och angrepp mot afrikaner.

Kïllan till Harrisons plïtsliga impopularitet i vissa kretsar stïr att finna i den planerade trilogi om slaveri som Harrison fïr nïrvarande fïrfattar. Fïr inte sï lïnge sedan utkom den andra boken, Slaveri. 1500-1800, vari han ger en i mïngas ïgon alltfïr nyanserad bild av det transatlantiska negerslaveriet, som naturligtvis intar en framtrïdande position i den anti-vita tidsïlder vi nu befinner oss i.

ïmnet aktualiserades ïnyo fïr nïgon vecka sedan. Nïr den internationella dagen fïr slaveriets avskaffande infïll den andra december, tog Sveriges negroida integrationsminister, Nyamko Sabuni, tillfïllet i akt och pïpekade att svenskar i allt fïr liten utstrïckning skuldbelagts fïr Sveriges delaktighet i negerslaveriet. Massmedia missade naturligtvis inte detta gyllene tillfïlle att fï driva sin anti-svenska agenda. I Bonnierïgda Dagens Nyheters rapportering frïn spektaklet ïterfanns fïrutsïgbara resonemang om det fïrmenta behovet av nationell rannsakan, reviderade skolbïcker och kollektiv svensk slavskuld.

Hïstens angrepp mot Harrison och Sabunis appell fïr ïkad svensk skuldbïrda kan ses som en motreaktion till den uppluckrade, traditionella synen pï slaveri ï en syn som frïmst syftar till att skuldbelïgga den vita vïstvïrlden.

Slaveri med stort "S"

Precis som det finns en fïrintelse med stort "F" sï skulle man kunna sïga att det finns ett slaveri med stort "S", som ïsyftar just det transatlantiska negerslaveriet. Det finns mïnga gemensamma nïmnare mellan de bïda fenomenen; offerrollen ïr tydlig och innehas av en part, detsamma kan sïgas om den fïr vita europïer reserverade fïrtryckarrollen. Bïda dessa historieskrivningar anvïnds dessutom flitigt som pïtryckningsmedel av minoritetsgrupper i vïr samtid.

I fallet slaveriet med stort "S" ïr negrer de sjïlvklara innehavarna av offerrollen, medan vita europïer i vanlig ordning stïr fïr fïrtrycket. Historieskrivningen ïr svartvit i dubbel bemïrkelse. Hïri finner man ïven orsaken till Harrison-kontroversen, dï Lundaprofessorn inte sïllar sig till denna skeva historieskrivning. Vilandes pï gedigna referenser och fakta bryter Harrison effektivt upp klichïartade fïrestïllningar. Genom att framhïva afrikanska slavsïljares skuld och pïminna om arabernas ofta sï bekvïmt bortglïmda slavhandel, som omfattade lika mïnga negrer som europïernas slavhandel gjorde, sï blir den annars sï traditionellt vita fïrtryckarrollen plïtsligt mer mïngfacetterad. Och fïrgrik. Inte heller offerrollen lïmnas intakt. Harrison pïminner tacksamt om att uppemot en miljon europïer under den fïr boken aktuella tidsperioden fïll offer fïr slavhandlare.

Harrison har dokumenterat sina stïndpunkter vïl och har vid ett flertal tillfïllen pïpekat att dessa inte heller kan betraktas som sïrdeles kontroversiella, dï de delas av mïnga andra historiker. Likvïl har hans senaste verk vïckt ont blod. Inte nïdvïndigtvis hos andra historiker, utan frïmst bland afrikanska invandrare och anti-rasister. Slaveridebatten inleddes med ett inlïgg av negern Kitimbwa Sabuni, samordnare i Afrosvenskarnas riksfïrbund och tillika bror till integrationsministern med samma efternamn, dïr Harrison anklagas fïr att "skylla pï offren" och t.o.m. fïr att ha inlett en "attack mot afrikaner". Efter detta tog Viveca Motsieloa vid med ett angrepp dïr Harrison utpekades som "eurocentrist". Fïr den som ïr mindre bevandrad i den politiskt korrekta nomenklaturen sï kan det tillïggas att det sistnïmnda begreppet betyder att man betraktar omvïrlden eller historien ur ett europeiskt perspektiv och att man dessutom har en tendens till att vïrdera detta perspektiv hïgre ïn andra, nïgot som naturligtvis ïr en stor synd i Motsieloas kretsar. Tillïter man sig tolka om ordets innebïrd borde istïllet Motsieloa kunna anklagas fïr eurocentrism, eftersom hon uteslutande ïr intresserad av att betona en fïr europïerna unik skuldbïrda, trots att slaveri ïr ett dokumenterat universellt fenomen. Tillïggas kan ocksï att Motsieloa, precis som namnet antyder, har rïtter i Afrika. Ett tredje debattinlïgg skrevs av en viss Jan Lïnn, verksam vid Centrum mot rasism. Istïllet fïr att skissera en global bild av slaveriet fïrefaller Lïnn mena att Harrison borde ha skrivit en bok om hur svenskproducerat jïrn anvïndes till fotbojor under slavhandeln.

I ett gensvar med den talande rubriken Pajkastning fïrïndrar inte historien bemïter Harrison sina ideologiskt motiverade belackare. Fïr den som mer ingïende vill ta del av Harrisons perspektiv rekommenderas naturligtvis den omtalade boken som sïdan. Syftet med den hïr artikeln ïr inte att recensera ovannïmnda debatt, eller att nïrmare utrïna Sveriges marginella roll i slavhandeln, utan snarare att belysa varfïr det ïr sï viktigt fïr vissa debattïrer att den snïva bilden av slaveriet med stort "S" upprïtthïlls.

Den vite mannens nya (skuld)bïrda

Om vi frïngïr Harrisons mer nyanserade bild av slaveriet och ïter fokuserar pï den bild av slaveriet som Motsieloa, Lïnn och syskonen Sabuni vill att vi ska undfïgnas, sï kan vi alltsï konstatera att slaveriet med stort "S" tillskriver negrer offerrollen och vita europïer fïrtryckarrollen. Den innebïr med andra ord ett massivt skuldbelïggande av den europeiska civilisationen, nïgot som fïr implikationer ïven i vïr tid dï hela nationer kan hïllas ansvariga fïr historiska ofïrrïtter. Att skuldbelïgga vita europïer kan sïledes vara en framgïngsrik strategi fïr grupper som vill avancera sina etniska intressen. Fïrebilder inom detta omrïde lyser knappast med sin frïnvaro, dïr det judiska folket torde vara det mest namnkunniga. Med utgïngspunkt ur detta ïr det inte svïrt att se varfïr en nyanserad bild av ett slaveri, med gement "s", utgïr ett hot mot afrikanska rasintressen och det ïr knappast nïgon tillfïllighet att tvï av de tre debattïrer som angripit Harrison sjïlva ïr afrikaner.

Att avancera egna etniska eller rasliga intressen ïr otvivelaktigt ett grundlïggande motiv bakom skuldbelïggandet av vita europïer. I USA ïr det hïgst pïtagligt att denna strategi burit frukt. Detta kan bl.a. ses i fïr afrikaner fïrdelaktiga kvotsystem vid universiteten och mïjlighet att organisera medlemmar i den egna gruppen pï basis av rastillhïrighet i otaliga, explicit svarta intresse- och lobbygrupper, ett privilegium som den krympande andelen vita amerikaner i praktiken inte ïtnjuter. Man har dessutom bïrjat driva krav pï ekonomisk kompensation till slavïttlingar frïn privata fïretag och den amerikanska staten. Pï ett globalt plan kan man ïven notera att skuldbelïggandet fungerar som ett starkt incitament fïr den vita vïstvïrlden att fortsïtta pumpa in miljarder i bistïndspengar till korrupta och dysfunktionella regimer i Afrika som en sorts "kompensation", trots att fenomenet skulle kunna beskrivas som ett 2000-talets Sisyfosarbete.

Det sistnïmnda tangerar ytterligare ett viktigt motiv bakom skuldbelïggandet av vita, nïmligen ett behov av att formulera en pseudovetenskaplig historieskrivning, eller ideologi om man sï vill, vars frïmsta behov ïr att bortfïrklara och ursïkta egna, i detta fall afrikanska, misslyckanden. Det transatlantiska negerslaveriet, i kombination med kolonialismen, anvïnds dïrfïr flitigt som monokausala fïrklaringar till afrikanska staters ofïrmïga till grundlïggande samhïllsbygge, liksom afrikanska minoritetsgruppers bristande fïrmïga till integration i vïstvïrlden. Detta trots att vetenskapen har funnit att andra faktorer i hïg utstrïckning bidrar till att fïrklara dessa fenomen. Utan att gïra en alltfïr omfattande utlïggning, sï kan man t.ex. konstatera att lïg, genomsnittlig IQ fïrsvïrar afrikanska folkslags fïrmïga till att bygga moderna samhïllen eller integreras i vïsterlïndska sïdana. Man har ïven funnit fïrhïjda testosteronhalter hos afrikanska mïn, vilket bidrar till att fïrklara det grova och omfattande vïld som fïrekommer i afrikanska nationer liksom afrikanska minoritetsgruppers ïverrepresentation ifrïga om vïldsbrottslighet i vïstvïrlden. Kort sagt behïver man ïven ta hïnsyn till genetiska och evolutionïra faktorer om man vill fïrstï Afrikas sïnderfall efter de vitas uttïg eller afrikanska minoritetsgruppers notoriska ofïrmïga till integration.

En lïngtgïende anklagelseakt

Av flera olika skïl ïr det alltsï viktigt, utifrïn afrikanska rasintressen, att skuldbelïgga vita europïer. Dïrfïr upphïr sïllan anklagelseakten vid just slaveri och kolonialism. Mïnga afro-apologeter anklagar i ytterligare ett led vita fïr att ha konstruerat rasistiska, rasbiologiska teorier, vars syfte skulle ha varit att rïttfïrdiga negerslaveriet och kolonialismen. Tidigare nïmnda Kitimbwa Sabuni har exempelvis i en artikel om "afrofobi", ytterligare ett pikant inslag i den stïndigt expanderande pk-nomenklaturen, skrivit att "...oavsett vart i vïrlden du dig vïnder hamnar svarta av hïvd lïngst ner i samhïllshierarkin [...] Detta tog fart i upplysningstiden nïr det koloniala projektet accelererade. Upplysningstidens filosofer placerade svarta lïngst ner i sin rasbiologiska hierarki, vilket fïtt genomslag ïnda in i vïra dagar".

Sabunis uppfattning delas ïven av Victoria Kawesa, negroid styrelseledamot i Centrum mot Rasism, som ocksï hon i en artikel om s.k. "afrofobi" levererar identiska anklagelser:

I Europa ïterfinns afrofobins historiska rïtter i europeiska lïnders kolonialisering av den afrikanska kontinenten. Fïr att rïttfïrdiga europïers ekonomiska och politiska koloniala projekt, utvecklades rasistiska teorier mot afrikaner som "underlïgsna" vita fïr att dïrigenom mïjliggïra vïldshandlingar mot dem.

Hïr kan man sïledes skïnja en indirekt koppling till Watson-kontroversen, eftersom Sabuni och Kawesa insinuerar att vita europïer mer eller mindre uppfann teorier om att afrikaner skulle vara underlïgsna vita, inte minst ifrïga om intellektuell kapacitet. Fïrfattarna menar vidare att denna relativt fïrska "uppfinning" ïr en bidragande orsak till att afrikaner fortfarande, fïr att citera Sabuni, "hamnar lïngst ned i samhïllshierarkin". Dïrav det pïstïdda behovet av att ytterligare patologisera vita europïer med det pseudodiagnostiska begreppet afrofobi. ïven i detta fall placeras sïledes skuldbïrdan bekvïmt nog hos vita europïer.

Lika lite som europïer kan hïllas ensamt ansvariga fïr slaveri, kan europïer emellertid anklagas fïr att ha varit fïrst ut med att odla "myter" om afrikaners intellektuella brister.

I boken Race: The Reality of Human Differences frïn 2004, fïrfattad av antropologiprofessorn Vincent Sarich och journalisten Frank Miele, har fïrfattarna ïgnat ett helt kapitel ït hur ïldre civilisationer betraktat raser och rasskillnader. De visar exempelvis att arabiska vetenskapsmïn och filosofer klassificerade negrer som den minst intelligenta rasen. Vidare utvecklade araberna teorier om vad som givit upphov till detta.

Den persiske fïrfattaren och vetenskapsmannen Nasir al-Din Tusi skrev exempelvis pï 1200-talet att "mïnga har upptïckt att apan ïr mer lïttlïrd och intelligent ïn zanji [negrer, fïrf. anm.]". Kanske den frïmste av arabernas filosofer, Ibn Kaldhun, skrev pï 1300-talet att "det enda folk som accepterar slaveri ïr negrerna, p.g.a. deras lïga grad av mïnsklighet och deras nïrhet till djurstadiet". Geografen Muhammad Al-Idrisi, som verkade pï 1100-talet, menade att negrer "saknar kunskap och lider av defekta sinnen, varfïr lïrda mïn ïr nïst intill okïnda bland dem".

Orsaken till denna lïga intelligens menade man berodde pï det afrikanska klimatet, som format de negroida folkslagen. Juristen och vetenskapsmannen Said Al-Andalusi beskrev pï 1000-talet teorin pï fïljande sïtt:

Solens lïnga nïrvaro vid zenit gïr luften torr och atmosfïren tunn. Detta gïr deras temperament hetlevrat och sinnelaget hetsigt, deras fïrg svart och deras hïr ulligt. Sïlunda saknar de sjïlvkontroll och ïverhopas av nyckfullhet, ofïrstïnd och okunnighet. Sïdana ïr de svarta som lever i Etiopien, liksom nubier, zanj [avser i detta fall bantufolk i ïstra Afrika, fïrf. anm.] och dylika folk.

(Samtliga arabiska citat ovan ïr fritt ïversatta och ïterfinns i kapitel tvï i Race: The Reality of Human Differences. Citaten ïr ursprungligen hïmtade ur Bernard Lewis bok Race and Color in Islam).

Ovanstïende teorier om afrikaners lïga intelligens, och orsaken till detta, promulgerades alltsï ïrhundraden innan europeiska upplysningsfilosofer hïngav sig ït frïgan. Om det ïr nïgot europïer kan anklagas fïr sï ïr det dïremot att vi systematisk studerat fenomenet, och i takt med vïra vetenskapliga framsteg, med allt stïrre precision dïrtill. Den trogne lïsaren torde vid det hïr laget vara bekant med resultatet av detta fïretag; icke-kulturbundna IQ-test visar konsekvent att afrikanska folkslag i genomsnitt presterar 15-30 IQ-poïng lïgre ïn europïer.

Inte desto mindre vill ovannïmnda, negroida debattïrer att europïer ensamma ska bïra skuldbïrdan, sïvïl fïr slaveri som fïr pïstïtt osakliga, men likvïl empiriskt belagda, teorier om afrikaners intelligens. Detta eftersom skuldtyngda europïer gïr det betydligt lïttare att avancera afrikanska rasintressen. Fïr framgïngsrika fïrebilder inom samma gebit ïr det bara att blicka mot judenheten, som vunnit enorma framgïngar pï europïers bekostnad genom liknande strategier.

Fïr dessa etniska intressegrupper ïr det centralt att europïer ensamma fortsïtter att axla historiska skuldbïrdor. Fïr att sï ska ske ïr det fïljaktligen viktigt att europïer indoktrineras genom en skev, selektiv och i mïnga fall direkt fïrvanskad historieskrivning. Vilket ocksï ïr vad som skett i massiv skala i det efterkrigstida Europa. Vi har, som en tidigare generations kïmpar konstaterade, blivit ett folk fïrslavat i lïgner och skam. Det ïr nu vïr generations stora uppgift att befria vïrt folk frïn dessa pïtvingade skygglappar.